Idag släpper Expo och Kvinna till Kvinna rapporten Folk, familj, fosterland. Tillsammans har vi granskat nationalismens konsekvenser för jämställdheten. Vi ser hur nationalistiska partier på punkt efter punkt hotar de rättigheter som kvinnor tillkämpat sig under decennier. Granskningen visar att det är just dessa frågor som en annars ganska splittrad extremhöger i Europa ger sig på. Feminismen ses ofta som ett hot som splittrar kärnfamiljen, och därmed det påstådda grundfundamentet för nationalstaten. Samtidigt som nationalismen tar sig in i parlamenten upplever kvinnorättsförsvarare i Europa att motståndet mot deras arbete blir mer handgripligt i form av fysiskt våld, hatkampanjer och hot i sociala medier.
Resultatet är inte förvånande. Nationalisternas dröm om det homogena samhället inkluderar en trångsynt och snäv syn på familjen, där män och kvinnor låses fast vid könsstereotypa samhällsroller.
Mer förvånande är hur lite vi egentligen vet om de kvinnor som faktiskt stödjer högerextrema och högerpopulistiska grupper och partier.
För kvinnorna finns där. I Europa personifieras just nu försöken att bilda en nationalistisk grupp i EU-parlamentet av Marine Le Pen. Den högerextrema terrorns ansikte är tyska Beate Zschäpe, den enda levande medlemmen i terrorgruppen NSU.
Enligt boken Mädelsache! som lanserades 2011 blir kvinnorna i den tyska extremhögern fler. Enligt författaren Andrea Röpke är runt en femtedel av deltagarna i den högerextrema scenen kvinnor. Redan 2009 konstaterade de två journalisterna Maria Blomquist och Lisa Bjurwald i sin bok God dag Kampsyster att kvinnorna i den svenska nazismens led blivit fler jämfört med början av 1990-talet.
Intressant nog har dessutom flera av de högerpopulistiska och högerextrema partierna som kandiderar i EU-valet lika många kvinnor som män på sina valsedlar.
Och även om majoriteten av partiernas väljare är män så finns det också kvinnor. Men vilka de är, och vilka deras motiv är, vet vi lite om. Eller rättare sagt, kunskapen kommer inte ut. Under de senaste åren har forskningen om extremhögern ur ett genusperspektiv växt, framför allt i Tyskland. Men tyvärr är journalistiken och den forskning som slår igenom mediebruset ofta fokuserad runt männen.
Expo är ju ett bra exempel. Vår rapportering, som många gånger görs av män, handlar oftast om männen i rörelsen. Vi måste bli bättre. Och förhoppningsvis kan fler följa.
Ta bara en sådan sak som Sverigedemokraternas satsning på kvinnorna. Medan den manliga väljargruppen generellt delas upp och utforskas i detalj - vi känner alla till berättelsen om den vita manliga arbetarklassens uppror mot etablissemanget och en skenande globalisering – så talas det ofta om de kvinnliga väljarna som en homogen grupp. Enligt Statistiska Centralbyråns partisympatimätning har stödet för SD bland hela den kvinnliga väljargruppen ökat marginellt sedan den första mätningen efter valet 2010 fram till senaste mätningen i november 2013. Från 2,1 till 3,8% Om Sveriges kvinnor fick bestämma så är sympatierna så låga för partiet att det inte skulle ta sig in i riksdagen. Men om man tittar noga så har något hänt. Bland gruppen med en förgymnasial utbildning, lite för enklat arbetarklassens kvinnor, har stödet ökat markant under samma period. Från 2,7 procent till 7,3.
Vad beror detta på? Jag har inga bra svar. Jag vet bara att det är hög tid att börja vidga blicken och svara på de frågor som just nu väldigt få ställer.
