SD vill väcka ilska

I snart fyra år har Sverigedemokraterna försökt att förvandla sig till det där rumsrena partiet som ska släppas in i värmen. Så hur skulle det då låta på Almedalen, bara några månader innan höstens val. En ännu tydligare signal om att SD är på väg att normaliseras? Kanske inte så mycket prat om invandringen? Ett tydligt besked om vilket block SD skulle kunna tänka sig att bli en del av.
Nej, det blev tvärtom.

På pressträffen i tisdags presenterade Sverigedemokraterna sin nya kampanjstrategi. Under dragningen illustrerades valrörelsens SD med en aggressivt gläfsande hund. Ett SD som skulle ”gå på hårt”.

Och det gjorde Jimmie Åkesson. Han skällde och attackerade. Erik Ullenhag kallades ”desinformationsminister” och ”Bagdad Bob”, Löfven beskylldes för ”infernalisk dumhet”. De andra partierna beskrevs som falska. En form av politikerförakt som det var länge sedan vi hörde SD kanalisera på ett så tydligt sätt.
Det var inga ursäkter, inga undanglidningar. SD, förklarade Jimmie Åkesson står för sin politik. På riktigt, som det heter enligt den nya parollen.
Enligt statsvetaren Anders Sundell, som i sin spalt Sundells siffror i Dagens Nyheter, gått genom Åkessons tal, ägnades 43 procent av tiden i det drygt 50 minuter långa talet åt att kritisera motståndare.

Kanske handlar det om en mänsklig reflex. Den som bankar på dörren men aldrig blir insläppt kommer till slut vända på klacken, ge fingret och gå sin egen väg. Förorättad, arg och frustrerad.

Kanske handlar det om att Jimmie Åkesson faktiskt har tagit till sig av kritiken från bland annat ungdomsförbundet, som krävt en mer självsäker Jimmie Åkesson som inte kryper för etablissemanget.

Kanske handlar det om att SD vet att om de med en mer aggressiv framtoning kommer att lyckas reta sin politiska motståndare ännu mer. Partiet vill ha en valdebatt som rör sig längs den auktoritära-frihetliga konfliktdimensionen. Där står SD som ett tydligt ensamt alternativ i enda ändan, med Feministiskt initiativ som sin motpol. Ju mer ilska SD väcker desto större är chansen att konfliktdimensionen får utrymme.

Med största sannolikhet är det kombination. Den arga hunden är inte bara arg. Den är också kalkylerande.

Samtidigt fanns det några tydliga markeringar från Åkesson som skvallrar om hur SD försöker hitta in i stugvärmen. Jimmie Åkesson tog avstånd från nazismen. Till stor förtret för de nyfikna aktivisterna från Svenskarnas partis i publiken. Han lyfte också fram ekonomen Tino Sanandajis rapport, utgiven av tankesmedjan Den nya välfärden, som granskat regeringens politik mot utanförskapet. Åkesson viftade med rapporten, som för att visa att det faktiskt finns etablerade aktörer som ser samma sak som han. Och som ett försök att visa att det i SD finns ett parti som är beredda att lyfta fram perspektiv som Sanandajis i valrörelsen.

Av allt att döma går vi mot en valrörelse där SD kommer att vinna fler väljare än för fyra år sedan. Men där partiet på grund av sin hårda retorik kommer att få fortsätta banka på stängda dörrar.

SD kan inte hålla rent

Idag kan Expo tillsammans med Expressen avslöja att flera av Sverigedemokraternas kandidater har ett förflutet i nazistiska grupper.

Det är förstås inte den typen av kandidater som partiet vill skicka fram. Men trots vandelsförsäkringar och nolltolerans så fortsätter de att dyka upp. Och de kommer att fortsätta dyka upp.

Sverigedemokraternas problem är att hur mycket det än försöker att distansera sig från den rasideologiska miljön så kommer det alltid att finnas en gråzon, där mindre ideologiskt bevandrade sympatisörer flyter fritt mellan grupper.

För så är det. Sverigedemokraterna och exempelvis Svenskarnas parti utgör olika grenar på samma ideologiska träd. De drömmer om ett homogent samhälle, men vem som ska få ingå i gemenskapen, och på vilka principer den ska byggas skiljer dem åt. För att vara konkret. Sverigedemokraterna bygger sin villkorade gemenskap runt en idé om en homogen kultur i ett demokratiskt statsskick. Nazisterna och fascisterna runt ställer ras i centrum, i någon form av diktatur.

Skillnaderna är stora, men det finns också avgörande likheter. Fiendebilden är delvis densamma. Det extrema politiska etablissemanget, feminismen, media, den politiska korrektheten, invandrare och minoriteter. Och ibland är språket detsamma. Begrepp som ”svenskfientlighet” och ”massinvandring” används i alla läger.

För en del är skiljelinjerna tydliga. Men inte för alla.

För tre år sedan intervjuade jag Tommy Siverström från Hagfors. I en artikel i tidskriften Expo kunde vi avslöja att drygt en femtedel av SDU:s medlemmar hade någon form av koppling till den nazistiska världen, inklusive en stor andel med konton på forumet nordisk. Tommy var en av dem. Han var medlem i SDU, samtidigt som han hängde med sitt kompisgäng i den nazistiska gruppen Värmlands oberoende. De var alla aktiva i räddningen av Sverige, men hade valt olika vägar.

För Tommy var det ett medvetet val. I en intervju förklarade han hur han tänkte.

Men varför valde du SDU?
Ja, som en början. Just för att de inte går på lika hårt.

En början på vad?
Ska man ha ut utlänningarna måste man ju börja någonstans….Att ta till vapen är ju inget alternativ.

Är det någon som tycker det då?
Jo, det finns många som tycker det. Men det går ju att lösa på andra sätt.

Det finns fler som Tommy. Som lever sitt politiska liv i gråzonen. Några av dem som vi idag berättar om finns där, som exempelvis Robert Soback, kandidat för Sverigedemokraterna i Huddinge, söder om Stockholm. Så sent som i december 2011 deltog han i en fackelmarsch i Gamla stan i Stockholm som arrangerades av bland andra Svenskarnas parti. I en intervju med Expressen förklarar han att han inte ser några problem med att ”delta i olika former av manifestationer för Sverige”.

Så låter det hos dem i partiet som inte ser någon anledning att följa partiets ideologiska riktning till punkt och pricka. Eller som kanske inte ens ser poängen med det. Den sverigedemokratiska ledningens försök att stöpa om partiet till ett mer utpräglat konservativt parti är i många avseenden ett elitprojekt, utan en heltäckande förankring bland gräsrötterna. Där är det många gånger känslan av ett förlorat Sverige som utgör grunden för engagemanget, en känsla som inte alltid låter sig ramas in av den sverigedemokratiska nationalistiska socialkonservatismen. Där kan en artikel från Svenskarnas parti tidning Realisten postas via Facebook, likaväl som en Youtubefilm med Åkesson. För att de på olika sätt ger uttryck för samma politiska riktning. Så ser gråzonen ut. Luddiga gränser. Klara känslor.

Så är det förstås inte för alla. Många sverigedemokrater avskyr nazisterna. De vill inte ha med dem att göra. För dem är skiljelinjerna viktiga. Men Sverigedemokraterna är ett stort parti, men många dörrar in. Vissa av dem vill partiet hålla öppna. Andra kommer man aldrig kunna stänga.

Låt inte nazisterna sätta agendan

Idag vallfärdar politiker, mediefolk, lobbyister och en del folkrörelseaktivister till den årliga Almedalsveckan på Gotland. En slags politisk festival som detta vallår blir extra intressant att bevaka och följa. Men redan innan den så kallade politikerveckan drar igång anordnar nazistiska Svenskarnas parti en manifestation. Det är andra året i rad nazisterna är på plats. Och med tanke på förra årets Almedalensbesök som nazisterna själva beskrev som "en formidabel succé" blir det torgmöten varje dag under Almedalsveckan och ett bokbord nere i hamnen.

Debatten huruvida nazisterna ska få hålla möte den kommande veckan eller ej har pågått i sociala medier och säkert på någon kultursida i månader. Detta ständiga dilemma; att antingen tillåta en plattform åt rasism eller inskränka mötesfriheten, går givetvis inte att ta sig ur. Men det går att förmildra omständigheterna.

Förra året möttes nazisterna av vända ryggar. Förhoppningvis blir det likadant i år men efter vända ryggar och klingande kyrkklockor borde det egentligen vara stopp. Självklart ska vi som tror på ett samhälle där vi lever tillsammans diskutera och reagera på det nazistiska hotet. Men om rapporteringen från Almedalsveckan bara handlar om nazisters närvaro får det proportioner som vare sig demokratin eller nazisterna förtjänar.

Låt istället Almedalsveckan handla om verkliga politiska konflikter och inte nazisters hittepå. Hårda debatter mellan näringslivets företrädare och fackliga aktivister, skarpa feministiska analyser som får prövas mot varandra, diskussioner om allt mellan hur vi löser diskrimineringen på bostadsmarknaden till huruvida vargjakt i Värmland är en bra idé eller inte.

Och ska vi diskutera nazism. Ja, låt oss då prata om långsiktiga strategier om hur man förebygger den. Och tro mig: Det finns många perspektiv som kan prövas och lyftas upp. Både för civilsamhället och för exempelvis skolan.

Det är korrekt att Svenskarnas parti satsning i valet är den största nazistiska offensiv i ett val sedan Andra världskriget men Expos bedömning är inte att antalet nazistiska aktivister har ökat dramatiskt.

Så snälla politiker, journalister, mediefolk, lobbyister och en del folkrörelseaktivister som kommande vecka för första gången kommer att få syn på livs levande nazister; Låt dem inte sätta agendan.

Det vore att förminska alla spännande idéer ni själva har och framförallt vore det att spotta de människor som dagligen utsätts för denna rörelses våld och kränkningar i sina lokalsamhällen rakt i ansiktet.

Nationalismens motpol

Feminism är nationalismens motpol, det var organisationen Kvinna till Kvinnas budskap under den nordiska feministkonferensen i Malmö. Det är ett viktigt budskap. Expo och Kvinna till Kvinna visar i rapporten ”Folk, familj och fosterland – Nationalismens konsekvenser för jämställdhet” hur nationalism inte kan samexistera med feminismen.

Vi visar hur nationalismen påverkar kvinnors liv i länderna på Balkan och hur nationalismen ser ut i ett antal länder inom EU.

Överallt finns samma mönster:
Kvinnor ska ta hand om hemmet. Sverigedemokraterna vill fördubbla vårdnadsbidraget.

Kvinnors rätt till att bestämma över sin egen kropp ifrågasätts. FPÖ i Österrike anser att aborter är kriminella.

Kvinnor som inte tillhör nationen ska inte få samma rättigheter som de kvinnor som ska föra släktet vidare. Franska Nationella fronten vill att barnbidrag ska reserveras för ”franska” kvinnor och Gert Wilders i Nederländerna vill införa en skatt för rätten att bära muslimsk huvudduk.

Kvinnor som inte älskar ”rätt” person och kvinnor som har ”fel” könsidentitet eller uttryck eller bakgrund får inte heller plats i en nation där majoritetsregeln ska gälla i alla sammanhang och minoritetsrättigheter inte anses höra till de demokratiska grundprinciperna.

Det största nuvarande hotet i Sverige från nationalismen är att den normaliseras, att nationalismens företrädare släpps in och blir en del av agendan, att nationalismens förklaringsmodeller accepteras och att nationalismens språkbruk får fäste. Det handlar också om att feminister och minoritetsgrupper utsätts för splittringsförsök där nationalismens krav på lojalitet med den egna nationen ställs mot den grupp som nationalisterna vill göra till syndabock – vi vet vilka grupper det brukar vara.

Ett stort antal ministrar och politiker deltog under konferensen. Det är naturligt att de vill vara med, men det är också naturligt att inte alla är välkomna, eller vill komma. Därför fanns inga politiker från Sverigedemokraterna på plats. Inte heller några politiker från Dansk folkeparti eller Sannfinländarna var där, så vitt vi vet. Däremot en representant från det isländska Framstegspartiet; Sveinbjörg Birna Sveinbjörnsdóttir. Hon sitter för Frp i kommunfullmäktige i Reykjavík och har som sin huvudfråga att bekämpa Islam. På konferensen hävdade hon att hon blev utsatt för hatretorik av feminister. Sveinbjörg har även tidigare kritiserat feminismen varför det är svårt att förstå varför hon besökte konferensen. Vilka som besöker och vilka som betalande arrangörer väljer att bjuda in på sina arrangemang är förstås inte något som organisatörerna fullt ut styr över.
Men organisationen bestämmer trots allt ramarna. Och när norska Fremskrittsspartiets Solveig Horne tog plats på scenen under avslutningsceremonin var det många som reste sig och lämnade salen. För Solveig Horne var helt klart inbjuden av huvudorganisatörerna.

På kritiken mot detta svarar organisatörerna att ”så ser det ut i Europa”.

Det är inte så ofta man får ett så tydligt exempel på just normalisering som det som visades upp under avslutningsceremonin.
Organisationen som ordnar konferensen heter Kvinnolobbyn. Kvinnolobbyns ordförande Gertrud Åström säger till Fria tidningen att man bjudit in den norska regeringen och sedan inte haft något att göra med avslutningen. Det är svårt att begripa att en organisatör bryr sig så lite om vem man bjuder in att avsluta ett så stort event. Eller kan det vara så illa att organisatörerna inte visste att Norge bytt regering?

Sedan oktober i fjol sitter Fremskrittspartiet för första gången i regeringen tillsammans med konservativa Høyre. Frp:s Solveig Horne har tilldelats posten som barn- och jämställdhetsminister.

Historiska skillnader till trots är likheterna mellan norska Fremskrittspartiet och Sverigedemokraterna i dag stora både i retorik och politik. Det handlar om begränsad invandring och ett starkt flyktingmotstånd, man vill utvisa romer och man sprider antimuslimska idéer, det är hårda tag mot brottslighet samt ett konservativt vurmande för kärnfamiljen, traditioner och kulturarv.

Frp har ofta kritiserats för att helt sakna politik på jämställdhetsområdet. Upprepade gånger har partiet, då det varit i opposition, framhärdat att jämställdhetslagen och jämställdhetsombudet borde avskaffas.

I partiets principprogram ryms jämställdhetspolitiken i en enda paragraf som tillstår att offentliga organ inte skall blanda sig i jämställdhetsfrågan. Den fria marknaden ses som garant för att den mest kvalificerade individen, oavsett köns- eller grupptillhörighet, skall kunna få det eftertraktade jobbet. Partiet vill ”främja jämställdhet” men det förklaras inte med några politiska åtgärder hur det skall gå till. Detta var också det enda som konferenciern, den kända feministen Drude Dahlerup, frågade Solveig Horne om, hur hon ställer sig till den kvotering som gäller i Norge. Horne fick inga frågor om mer brännande feministiska ämnen men svarade att kvoteringen ska bort.

Horne har tidigare gjort en rad uttalanden som vittnar om både rasistiska och antifeministiska idéer. I 2009 sa hon till Stavanger Aftenblad att ”Våldtäkterna i Stavanger kommer som en följd av regeringens invandringspolitik.”

I samma intervju konstaterade hon att: ”Det är en paradox att medan halva regeringen jobbar för jämställdhet, jobbar den andra halvan med att hämta män från medeltida kulturer till Norge. Resultatet gagnar definitivt inte norska kvinnor.”

I dessa uttalanden sällar sig Horne till uråldriga nationalistiska och rasistiska föreställningar om ”den andre” som mer sexuell och benägen att våldföra sig på nationens ”egna” kvinnor. Vidare relativiserar hon mäns våld mot kvinnor och lägger skuld på kvinnan när hon 2011 i en intervju i NRK säger följande: ”Tjejer har ett ansvar för vilken situation de sätter sig i, men killar har också ett ansvar för att respektera ett nej. Jag menar att både tjejer och killar har lika mycket ansvar.”

Horne har varken tagit tillbaka eller ångrat dessa uttalanden. När norska Dagbladet i oktober 2013 bad henne kommentera dem sa hon enbart att hon hade uttryckt sig annorlunda idag. Kommentaren om våldtäkter i Stavanger kallade hon ”olycklig”.

Tillsammans med Høyre och Kristelig folkeparti har Fremskrittspartiet föreslagit en utökad samvetsfrihet för vårdpersonal som inte som tidigare enbart ska gälla barnmorskor och gynekologer. Även allmänläkare ska enligt förslaget kunna vägra att hänvisa kvinnor som söker abort.

Konferensen i Malmö har planerats i två år. Det var kanske inte väntat att Norge skulle få en nationalistisk jämställdhetsminister. Men det skedde trots allt i höstas. Slitningarna inom den feministiska rörelsen på grund av bristande respekt för olika grupper inom rörelsen är en sak. Men att bjuda in den gemensamma fienden att dela säng visar inte den minsta respekt för en enda feminist.


Annika Hamrud
Sara Duarte

Inte antirasismens fel att rasismen blivit gångbar

Det är bara några dagar sedan EU-valet. Och redan nu tycks många ha helt klart för sig vad det var som ledde till Sverigedemokraternas framgång. Jag är själv allergisk mot valanalyser utan empiri, författade vid skakande tangentbord i valets efterskalv. Det blir så lätt alltför snabbt dragna slutsatser.

Men eftersom några redan har gett sig ut i debatten tänkte jag ändå försöka dra några slutsatser, utifrån det vi ändå kan tro oss veta.

Några tendenser i eftervalsdebatten har kunnat skönjas.
För det första att det drar en brun våg över Europa. Riktigt så enkelt är det inte. Och faran med en allt för svartvit bild av valresultatet har jag utvecklat på SVT opinion.

När det gäller Sverige och SD:s valresultat finns det de som säger att Sverigedemokraternas framgångar beror på protesterna under partiets torgmötesturné.

Den enda rimliga källa vi har att utgå från när vi vill förstå SD:s valresultat är SVT:s vallokalsundersökning. Även om den underskattade stödet för Sverigedemokraterna kan den ge en fingervisning om vilka partiets väljare är och vad som motiverat dem.

Några slutsatser.

Sverigedemokraternas väljare bestämde sig tidigt. Enligt Vallokalsundersökningen så var det bara 22 procent som bestämde sig för att rösta på partiet under valrörelsens sista dagar. Den lägsta andelen för alla partier.


Om det var demonstrationerna mot SD som fick människor att sympatisera med partiet vet vi inte. Men med tanke på hur många av partiets väljare som redan sedan tidigare bestämt sig, så kan vi nog dra slutsatsen att de inte har haft någon avgörande roll.

SD lockade i första hand redan övertygade. Frågan är hur många ”nya” väljare partiet lockade överhuvudtaget. I antal räknat handlar det knappast om en ökning, inte ens jämfört med valresultatet 2010. Ta Almgården i Malmö till exempel, som pekats ut som ett av partiets starka fäste i EU-valet. Där vann SD drygt 40 procent av rösterna i EU-valet. Mest av alla partier. Totalt valde 151 personer att rösta på SD. I riksdagsvalet var resultatet 30 procent. Och hela 269 röster. Hur många av dem som är nya väljare vet vi inte. Men ett troligt antagande är att partiet i första hand varit skickliga på mobilisera sina väljare.

Att jämföra med valresultatet 2010 är förvisso lite missvisande. SD har ju vunnit nya väljare sedan dess. I senaste SCB-mätningen låg partiet på 8,1 procent. Det stärker ju dock tesen. SD har vunnit många hjärtan sedan valet 2010. Och det är med största sannolikhet de som nu gått till valurnorna för att skicka partiet till EU.

Men helt trogna är de inte. Bland de väljare som i vallokalsundersökningen fick frågan vilket parti de skulle rösta på ”om det var riksdagsval idag” så svarade 82 procent SD. Bortsett från Piratpartiet är det den högsta andelen.
Ytterligare ett tecken på SD-väljarnas lojalitet.

Men trots det återstår en dryg femtedel som alltså skulle kunna tänka sig att dubbelrösta. Antingen ett tecken på en potentiell risk för rösttapp för SD, alltså SD-väljare som börjar tänka i andra banor. Men mer sannolikt är det ett styrkebesked. Att partiet trots allt i EU-valet har lockat en liten del väljare som annars ligger sin röst på andra partier. 3 procentandelar av SD-väljarna skulle rösta på KD vid ett riksdagsval i dag. 5 procent på Socialdemokraterna. Ska man tro SCB:s senaste mätning så understryker det två tydliga väljarströmmar till och från SD. Enligt SCB:s mätning har SD jämfört med riksdagsvalet tagit väljare från KD. Medan SD jämfört med senaste mätningen i november tappat väljare till Socialdemokraterna.

Det som sticker ut är alltså i första hand partiets förmåga att mobilisera sina väljare.

Det kan förstås bero på att de tyckte synd om Åkesson för att människor vände honom ryggen. Men mer troligt är att de tänker som andra väljare. Att de går på sakfrågorna.

SD gjorde ett bra val. För att det finns människor som delar partiets åsikter.
Partiets väljare är kritiska till EU. De är det starkaste partiet bland de som har allra mest negativ inställning till EU.

Dessutom drev SD under valrörelsen en fråga där de faktiskt hade stöd av betydande delar av väljarkåren. Flera lokala opinionsmätningar (Uppsala, Sjuhärad) visade att upp emot hälften av de tillfrågade ville förbjuda tiggeri.

Kanske lockade SD helt enkelt sina väljare genom att prata om något som de faktiskt tyckte var viktigt. Det brukar vara så det funkar i politiken.

Men när det gäller SD uppstår ofta en annan logik.

Om vi bara pratar med de här människorna kommer de förstå att de har fel, låter det ungefär. Om vi inte hade vänt dem ryggen så hade väljarna av någon outgrundlig anledning gjort det.

Vi kanske ska konstatera några saker innan alla strategier som används helt avfärdas.

Att vända ryggen mot SD. Att visa sitt motstånd. Vad är syftet med det? Att få folk att rösta på ett annat parti? Jag tror inte det. Jag tror att många skiter i strategierna när de blir förbannade. De upprörs över SD:s politik och de vill visa att de inte håller med.

Som strategi för att få SD-väljare att tänka om är det förstås värdelöst. Men vem har någonsin påstått att protesterna handlar om det. Dess funktion är en annan. Värdiga politiskt breda manifestationer mot SD visar att det finns ett folkligt motstånd mot SD. Och ett politiskt pris för den som sträcker ut handen och vill samarbeta med Jimmie Åkesson. Det håller den organiserade rasismen utanför maktens centra. Det sätter en dagordning som hindrar den organiserade rasismen från att bli rumsren. Och med tanke på utvecklingen i länder där motståndet inte har synts på samma sätt, som i Danmark och Storbritannien, kan vi lugnt konstatera att det har varit en framgångsrik strategi.

Det sägs att vi måste prata med SD-väljarna. Men vet ni vad. Gör det då!!
För antirasister gör det redan. Argumentationshandledningar har producerats på löpande band sedan 20 år tillbaka. Människor tar diskussioner vid middagsbord, på jobbet och på sin fritid. Hela tiden. Hur vet jag det? För att stora delar av vår verksamhet går ut på att serva detta bubblande civilsamhälle

Har det misslyckats. Både ja och nej.
Ja, eftersom SD har lyckats ta plats och lyckas vinna väljare.
Nej, för att rasismen allt mer uppfattas som ett samhällsproblem, eftersom fler människor inte längre sitter tyst. För att fler tar de där samtalen. Trots att det är oerhört svårt och tidsödande. Det är klart att det har gjorts misstag genom åren. Och antirasismen är inte heller en homogen miljö där en välbetald pr-konsult lägger ut linjen som alla sedan lydigt följer. Den utgår från olika politiska analyser, från olika erfarenheter av rasism.
Den kommer ur många olika bultande hjärtan.

Och nej, för att ansvaret för det här landet och världens politiska utveckling inte ligger på våra axlar. Det är inte antirasismens fel att rasismen blivit politiskt gångbar.
Det är de andra politiska partierna som måste erbjuda svar på vår tids stora frågor.

Slutligen. Ännu vet vi inte allt om hur väljarna tänkte och resonerade. Vi kommer framöver ha mer data att utgå från när vi diskuterar varför det gick som det gick. En sak vet vi. Det finns inte ett svar på extremhögern, inte en strategi. Ingen quick-fix. Ingen trollstav som väntar på att bli svingad. Det är en kamp om idéer, om vilket samhälle vi ska ha. Det är som all politik en lång resa, utan slut.

De vita banden i Prijedor

Den 31:a maj 1992 beordrade de serbiska mynidgheterna i Prijedor stadens muslimska (bosniakiska) och katolska (kroatiska) befolkning att bära vita band runt armarna och att märka sina hem med vita flaggor. Syftet var att synliggöra de som senare skulle bli offer för den etniska rensningen i staden. Under krigsåren 1992-1995 fördrevs 53.000 ickeserber från sina hem i staden. 31.000 hamnade i etniska fångläger som Omarska och Trnopolje där människor dagligen utsattes för våld och övergrepp. 3173 civila, varutav 256 kvinnor och 102 barn dödades, offren var muslimer och katoliker.

De vita banden som bosniska muslimer och katoliker tvingades att bära under kriget, i staden Prijedor var en av konsekvenserna av den islamofobi som dominerade den serbiska nationalismen i Bosnien Hercegovina under 90-talet. Den yttersta konsekvensen blev folkmordet i Srebrenica 1995. Samma nationalism har i vår tid inspirerat och inspirerar många inom den islamofobiska miljön inte minst Anders Behring Breivik.

Vita banden i Prijedor är inte bara berättelsen om förödmjukelse, övergrepp och att bli förminskad till enbart sin etnicitet, utan också om grannar, vänner, människor som såg detta och lät det fortgå. Stegen från empati till likgiltighet, från misstro till hat och från hat till våld är ofta mindre och enklare att göra än vad vi anar.

Hatet förträngde snabbt alla minnen av gemenskap och samlevnad som präglat Bosnien Hercegovina. Än idag frågar sig överlevarna vad som hände med alla glada minnen och alla vänner som fanns innan kriget, var tog de vägen i hatets storm, när priset var människors liv och frihet?

Nationalismen bland de bosniska folkgrupperna splittrade landet, istället för att erbjuda gemenskap och trygghet för alla, erbjöd den gemenskap och trygghet för vissa samt exkludering och misstro mot andra. En viktig läxa att lära, nu när nationalismen återigen är en ideologisk maktfaktor i vårt land och på vår kontinent.

Den 31:a maj knyter jag ett vitt band runt min arm, för att hedra offren, för att påminna världen om att ondskan finns och att den inte är besegrad trots att vi så många gånger sagt; aldrig igen. Jag knyter det vita bandet tillsammans med människor över hela världen och ser ni oss på gatan, ägna en tanke åt offren, de som inte längre är i livet och ägna en tanke åt de tysta åskådarna under kriget. Jag tror er slutats kommer att bli den samma som min; sammanhållning, det är vårt enda alternativ!

Inte i mitt namn

Då står det klart Sverigedemokraterna kom in i Europaparlamentet. Det är givetvis en skam både för Sverige och Europa. Samtidigt jublades det ikväll på Sverigedemokraternas valvaka när rasisterna fick reda på att franska högerextrema Front National gör ett succéval. I många europeiska länder har partier vars hela existens bygger på hat, splitring och rasism gått starkt framåt.

Att Sverigedemokraterna kom in i Europaparlamentet är oerhört tråkigt och obehagligt. Detta parti, med rötterna i fascismen, som dag in och dag ut splittrar och sprider hat hade en massiv kampanj med enorma ekonomiska resurser. 


Men nu är det nog. Nu måste vi som vände rasismen ryggen i valrörelsen och som tror på sammanhållning gå samman ordentligt. Tillsammansrörelsen är här. Och vi tänker fighten för sammanhållning och lika villkor i vår vardag. 

Därför ber vi dig om två saker:

1. Organisera dig! Gå in på Tillsammansskapets hemsida som vi lanserar     ikväll och signa upp  dig på vårt nyhetsbrev. Då kommer vi att ta kontakt med dig och ta reda på vad du vill göra. 

  2. Ta en bild på dig själv som jag, Anna och Haris har gjort. Skicka den till alexander.bengtsson@expo.se. .Lägg upp bilden på din egen Facebook, lägg upp den på Twitter och Instagram. Hashtaggen är #inteimittnamn.

Nu vänder vi både trenden och rasismen ryggen.

Sammanhållning är vårt enda alternativ! 

/Alex Bengtsson och Tillsammansskapet.