Det är bara några dagar sedan EU-valet. Och redan nu tycks många ha helt klart för sig vad det var som ledde till Sverigedemokraternas framgång. Jag är själv allergisk mot valanalyser utan empiri, författade vid skakande tangentbord i valets efterskalv. Det blir så lätt alltför snabbt dragna slutsatser.
Men eftersom några redan har gett sig ut i debatten tänkte jag ändå försöka dra några slutsatser, utifrån det vi ändå kan tro oss veta.
Några tendenser i eftervalsdebatten har kunnat skönjas.
För det första att det drar en brun våg över Europa. Riktigt så enkelt är det inte. Och faran med en allt för svartvit bild av valresultatet har jag utvecklat på SVT opinion.
När det gäller Sverige och SD:s valresultat finns det de som säger att Sverigedemokraternas framgångar beror på protesterna under partiets torgmötesturné.
Den enda rimliga källa vi har att utgå från när vi vill förstå SD:s valresultat är SVT:s vallokalsundersökning. Även om den underskattade stödet för Sverigedemokraterna kan den ge en fingervisning om vilka partiets väljare är och vad som motiverat dem.
Några slutsatser.
Sverigedemokraternas väljare bestämde sig tidigt. Enligt Vallokalsundersökningen så var det bara 22 procent som bestämde sig för att rösta på partiet under valrörelsens sista dagar. Den lägsta andelen för alla partier.
Om det var demonstrationerna mot SD som fick människor att sympatisera med partiet vet vi inte. Men med tanke på hur många av partiets väljare som redan sedan tidigare bestämt sig, så kan vi nog dra slutsatsen att de inte har haft någon avgörande roll.
SD lockade i första hand redan övertygade. Frågan är hur många ”nya” väljare partiet lockade överhuvudtaget. I antal räknat handlar det knappast om en ökning, inte ens jämfört med valresultatet 2010. Ta Almgården i Malmö till exempel, som pekats ut som ett av partiets starka fäste i EU-valet. Där vann SD drygt 40 procent av rösterna i EU-valet. Mest av alla partier. Totalt valde 151 personer att rösta på SD. I riksdagsvalet var resultatet 30 procent. Och hela 269 röster. Hur många av dem som är nya väljare vet vi inte. Men ett troligt antagande är att partiet i första hand varit skickliga på mobilisera sina väljare.
Att jämföra med valresultatet 2010 är förvisso lite missvisande. SD har ju vunnit nya väljare sedan dess. I senaste SCB-mätningen låg partiet på 8,1 procent. Det stärker ju dock tesen. SD har vunnit många hjärtan sedan valet 2010. Och det är med största sannolikhet de som nu gått till valurnorna för att skicka partiet till EU.
Men helt trogna är de inte. Bland de väljare som i vallokalsundersökningen fick frågan vilket parti de skulle rösta på ”om det var riksdagsval idag” så svarade 82 procent SD. Bortsett från Piratpartiet är det den högsta andelen.
Ytterligare ett tecken på SD-väljarnas lojalitet.
Men trots det återstår en dryg femtedel som alltså skulle kunna tänka sig att dubbelrösta. Antingen ett tecken på en potentiell risk för rösttapp för SD, alltså SD-väljare som börjar tänka i andra banor. Men mer sannolikt är det ett styrkebesked. Att partiet trots allt i EU-valet har lockat en liten del väljare som annars ligger sin röst på andra partier. 3 procentandelar av SD-väljarna skulle rösta på KD vid ett riksdagsval i dag. 5 procent på Socialdemokraterna. Ska man tro SCB:s senaste mätning så understryker det två tydliga väljarströmmar till och från SD. Enligt SCB:s mätning har SD jämfört med riksdagsvalet tagit väljare från KD. Medan SD jämfört med senaste mätningen i november tappat väljare till Socialdemokraterna.
Det som sticker ut är alltså i första hand partiets förmåga att mobilisera sina väljare.
Det kan förstås bero på att de tyckte synd om Åkesson för att människor vände honom ryggen. Men mer troligt är att de tänker som andra väljare. Att de går på sakfrågorna.
SD gjorde ett bra val. För att det finns människor som delar partiets åsikter.
Partiets väljare är kritiska till EU. De är det starkaste partiet bland de som har allra mest negativ inställning till EU.
Dessutom drev SD under valrörelsen en fråga där de faktiskt hade stöd av betydande delar av väljarkåren. Flera lokala opinionsmätningar (Uppsala, Sjuhärad) visade att upp emot hälften av de tillfrågade ville förbjuda tiggeri.
Kanske lockade SD helt enkelt sina väljare genom att prata om något som de faktiskt tyckte var viktigt. Det brukar vara så det funkar i politiken.
Men när det gäller SD uppstår ofta en annan logik.
Om vi bara pratar med de här människorna kommer de förstå att de har fel, låter det ungefär. Om vi inte hade vänt dem ryggen så hade väljarna av någon outgrundlig anledning gjort det.
Vi kanske ska konstatera några saker innan alla strategier som används helt avfärdas.
Att vända ryggen mot SD. Att visa sitt motstånd. Vad är syftet med det? Att få folk att rösta på ett annat parti? Jag tror inte det. Jag tror att många skiter i strategierna när de blir förbannade. De upprörs över SD:s politik och de vill visa att de inte håller med.
Som strategi för att få SD-väljare att tänka om är det förstås värdelöst. Men vem har någonsin påstått att protesterna handlar om det. Dess funktion är en annan. Värdiga politiskt breda manifestationer mot SD visar att det finns ett folkligt motstånd mot SD. Och ett politiskt pris för den som sträcker ut handen och vill samarbeta med Jimmie Åkesson. Det håller den organiserade rasismen utanför maktens centra. Det sätter en dagordning som hindrar den organiserade rasismen från att bli rumsren. Och med tanke på utvecklingen i länder där motståndet inte har synts på samma sätt, som i Danmark och Storbritannien, kan vi lugnt konstatera att det har varit en framgångsrik strategi.
Det sägs att vi måste prata med SD-väljarna. Men vet ni vad. Gör det då!!
För antirasister gör det redan. Argumentationshandledningar har producerats på löpande band sedan 20 år tillbaka. Människor tar diskussioner vid middagsbord, på jobbet och på sin fritid. Hela tiden. Hur vet jag det? För att stora delar av vår verksamhet går ut på att serva detta bubblande civilsamhälle
Har det misslyckats. Både ja och nej.
Ja, eftersom SD har lyckats ta plats och lyckas vinna väljare.
Nej, för att rasismen allt mer uppfattas som ett samhällsproblem, eftersom fler människor inte längre sitter tyst. För att fler tar de där samtalen. Trots att det är oerhört svårt och tidsödande. Det är klart att det har gjorts misstag genom åren. Och antirasismen är inte heller en homogen miljö där en välbetald pr-konsult lägger ut linjen som alla sedan lydigt följer. Den utgår från olika politiska analyser, från olika erfarenheter av rasism.
Den kommer ur många olika bultande hjärtan.
Och nej, för att ansvaret för det här landet och världens politiska utveckling inte ligger på våra axlar. Det är inte antirasismens fel att rasismen blivit politiskt gångbar.
Det är de andra politiska partierna som måste erbjuda svar på vår tids stora frågor.
Slutligen. Ännu vet vi inte allt om hur väljarna tänkte och resonerade. Vi kommer framöver ha mer data att utgå från när vi diskuterar varför det gick som det gick. En sak vet vi. Det finns inte ett svar på extremhögern, inte en strategi. Ingen quick-fix. Ingen trollstav som väntar på att bli svingad. Det är en kamp om idéer, om vilket samhälle vi ska ha. Det är som all politik en lång resa, utan slut.
