Den 31:a maj 1992 beordrade de serbiska mynidgheterna i Prijedor stadens muslimska (bosniakiska) och katolska (kroatiska) befolkning att bära vita band runt armarna och att märka sina hem med vita flaggor. Syftet var att synliggöra de som senare skulle bli offer för den etniska rensningen i staden. Under krigsåren 1992-1995 fördrevs 53.000 ickeserber från sina hem i staden. 31.000 hamnade i etniska fångläger som Omarska och Trnopolje där människor dagligen utsattes för våld och övergrepp. 3173 civila, varutav 256 kvinnor och 102 barn dödades, offren var muslimer och katoliker.
De vita banden som bosniska muslimer och katoliker tvingades att bära under kriget, i staden Prijedor var en av konsekvenserna av den islamofobi som dominerade den serbiska nationalismen i Bosnien Hercegovina under 90-talet. Den yttersta konsekvensen blev folkmordet i Srebrenica 1995. Samma nationalism har i vår tid inspirerat och inspirerar många inom den islamofobiska miljön inte minst Anders Behring Breivik.
Vita banden i Prijedor är inte bara berättelsen om förödmjukelse, övergrepp och att bli förminskad till enbart sin etnicitet, utan också om grannar, vänner, människor som såg detta och lät det fortgå. Stegen från empati till likgiltighet, från misstro till hat och från hat till våld är ofta mindre och enklare att göra än vad vi anar.
Hatet förträngde snabbt alla minnen av gemenskap och samlevnad som präglat Bosnien Hercegovina. Än idag frågar sig överlevarna vad som hände med alla glada minnen och alla vänner som fanns innan kriget, var tog de vägen i hatets storm, när priset var människors liv och frihet?
Nationalismen bland de bosniska folkgrupperna splittrade landet, istället för att erbjuda gemenskap och trygghet för alla, erbjöd den gemenskap och trygghet för vissa samt exkludering och misstro mot andra. En viktig läxa att lära, nu när nationalismen återigen är en ideologisk maktfaktor i vårt land och på vår kontinent.
Den 31:a maj knyter jag ett vitt band runt min arm, för att hedra offren, för att påminna världen om att ondskan finns och att den inte är besegrad trots att vi så många gånger sagt; aldrig igen. Jag knyter det vita bandet tillsammans med människor över hela världen och ser ni oss på gatan, ägna en tanke åt offren, de som inte längre är i livet och ägna en tanke åt de tysta åskådarna under kriget. Jag tror er slutats kommer att bli den samma som min; sammanhållning, det är vårt enda alternativ!
