Avpixlad antisemitism

Mathan Ravid skrev i hösas en uppmärksammad text i DN om den nakna judefientlighet han och två vänner möttes av när de hade en utekväll i Uppsala med kippor på sina huvuden. I samhällsdebatten är det inte ovanligt att antisemitism beskrivs som något som hör till historien - en hatlära som ersatts av andra former av intolerans. Dessa påståenden är grundlösa men bidrog sannolikt till den förvåning många kände inför Ravids berättelse.

Hatsajten Avpixlat intresserar sig ibland för frågan om antisemitism men endast då frågan går att använda för att sprida fientlighet mot muslimer. Texten om antisemitismen som mötte de tre vännerna den där kvällen i Uppsala gick inte att använda på det sättet. Sajtens talesperson Mats Dagerlind avfärdade Ravids redogörelse och i en text signerad Avpixlat-redaktionen kallas redogörelsen för "en skröna". I kommentarsfältet (där antirasister sällan får komma till tals) var det fritt fram för den ena  antisemitiska kommentaren efter den andra. Ravid beskriver här Avpixlats reaktion mot hans text (även Expo Idag uppmärksammade de antisemitiska reaktionerna). Dagerlind skrev i en kommentar att "teorier om en judisk väldssammansvärjning är egentligen inte ens antisemitism". I själva verket handlar det "om hur olika intressen slåss om makten i världen". Antisemitiska konspirationsteorier ska alltså förstås som legitima utgånspunkter för politisk diskussion. Den inställningen är inte ovanlig inom den antimuslimska och invandrarfientliga miljö som Avpixlat och Sverigdemokraterna är en del av.

På en av de viktigaste Counterjihad-sajterna, sajten Gates of Vienna, skrevs 2009 ett inlägg ("Critique of the Culture of Kevin MacDonald") där skribenten anslöt sig till centrala resonemang från vår tids mest inflytelserika antisemitiska rasideologiska profil - Kevin MacDonald (bläddra till sidan 28 i materialet från Expo # 3/2007 för mer om MacDonald). På klassiskt antisemitiskt manér kopplar MacDonald det moderna samhället och olika företeelser han vänder sig emot till en påstådd judisk konspiration. Han gör det genom att systematiskt skjuta in sig på enskilda judar och bortse från alla icke-judar som stör bilden.

Enligt Gates of Vienna-skribenten har MacDonald rätt när han kopplar "icke-vit invandring till aktvism från organiserad judenhet". Judar som haft samröre med Martin Luther King och judar som arbetat för Barack Obama tas upp som bevis för "aktivism för inhemska icke-vita som inte förtjänar det".

Dessa och många andra exempel visar hur närvarande antisemitism och klassiskt rasistiska resonemang är även i de antimuslimska grupperingarna där man presenterar sin intolerans som en förment religionskritik riktad mot islam. Där man finner en form av intolerans finner man oftast många andra.

Avgå Billström

Tobias Billström har gjort det igen. I februari orsakade migrationsministern en storm av kritik när han förklarade att han ville se en minskad invandring, eller för att välja hans egna ord: att ”volymerna måste diskuteras”. I SVT:s Agenda den 10 mars antydde han att papperslösa föräldrar tar ”sina egna barn som gisslan för att man inte får uppehållstillstånd”. I måndags hamnade han i blåsväder igen efter att sagt att de flesta papperslösa ”inte bor hos de som är blonda och blåögda”.

Uttalandet har med rätta väckt en ny våg av kritik. I måndags bad till slut Tobias Billström om ursäkt, dels för att han propagerat mot regeringens egna förslag om papperslösas rätt till gymnasieutbildning och för att han sagt att papperslösa ofta göms av landsmän "som inte alls är blonda och blåögda". Till och med Fredrik Reinfeldt kände sig till slut tvingad att gå ut och markera tydligt.

Han har på sistone brustit några gånger och det är försvårande att det har skett vid flera tillfällen. Därför har jag gjort klart för Tobias Billström att vägen för att återvinna förtroendet går via att han håller sig till den humana inriktning vi har på politiken och att han arbetar hårt för att återvinna sitt förtroende, sa Reinfeldt till TT.

Men ursäkter och tillrättavisningar är inte tillräckligt.

För vad är det egentligen vi har framför oss här. Under de senaste månaderna har vi en migrationsminister som:

* Avhumaniserat flyktingar genom att tala om ”volymer”
* Som genom att börja prata om att minska mängden flyktingar öppnar dörren för att ändra en av grundprinciperna för den svenska migrationspolitiken – att det är skyddskälen som avgör om du får stanna, inte om du faller inom ramen för en kvot baserad på antal personer.
* Som förnedrar och sprider falska bilder av papperslösa genom att hävda att de utnyttjar sina barn för att få uppehållstillstånd.
* Som inte har koll på vilken politik han ska företräda
* Och allvarligast av allt: som utgår från och sprider rasistiska föreställningar.

För när Billström säger att papperslösa ofta göms av landsmän "som inte alls är blonda och blåögda" så är det uppenbar rasism. Han kopplar beteende till utseende. Blonda och blåögda är goda och vill hjälpa till. De med ett annat utseende har andra avsikter.

Billström har bett om ursäkt. Men det är just det som är problemet. Det är inte acceptabelt med en migrationsminister som måste be om ursäkt för att han sprider rasistiska föreställningar, eller för den delen avhumaniserar de människor som kommer till Sverige för att söka asyl.

Det är oklart vad Tobias Billström och Moderaterna har haft för tankar bakom den senaste tidens förvirrade migrationspolitiska utspel och uttalanden. Delvis har det förstås handlat om att lugna de i partiet som är missnöjda med dagens system för mottagning av flyktingar ute i kommunerna. Men en lika trolig anledning är att partiet har velat profilera sig i den allt mer diskuterade invandringspolitiken.

En sak är klar. Partiet har inte tjänat på det. Väljarna har inte strömmat till och kritiken har varit så hård att Fredrik Reinfeldt tvingats på defensiven. Det är glädjande att se att uttalanden som Billströms kostar.

Men priset borde vara högre än att få skäll från chefen.
Det borde vara att Tobias Billström tvingas lämna sin post.

De långa knivarnas kväll

Idag håller Sverigedemokraterna det omtalade partistyrelsemötet där uppemot tio partimedlemmar riskerar att uteslutas. Att partiet utesluter sina medlemmar är inget nytt. Sverigedemokraterna äger något slags inofficiellt sverigerekord i antalet uteslutna medlemmar och företrädare. I vanliga fall brukar det gå ganska lugnt till. Klavertrampen i form av öppen rasism och så kallad partiskadlig verksamhet brukar vara så uppenbara att uteslutningarna inte leder till några större konflikter i partiet.

Förutom möjligen gnissel i de lokalavdelningar där uteslutna råkade tillhöra. Så länge väljarstödet till partiet ökar eller åtminstone ligger på en latent hög nivå i jämförelse med valresultat håller sig gräsrötterna sig lugna. Jimmie Åkesson och hans närmaste i den sverigedemokratiska partiaristokratin kan självsäkert peka på det ena rekordet efter det andra i opinionsmätningarna. Dessutom ser medlemstillströmningen fortfarande hygglig ut. Med den höga uteslutningsfrekvensen har partiet således också det inofficiella sverigerekordet i medlemsgenomströmning.

Men dagens eventuella uteslutningar har en större betydelse. I alla fall när det gäller partiets frontman i Västra Götaland Patrik Ehn. När Expo Idag för ett par veckor sedan avslöjade att ett så kallat personärende hade öppnats mot Ehn var det först i stort sätt locket på från partikamraterna. Bara bundsförvanten och den tillika tidigare partiledare Mikael Jansson rusade ut till Patrik Ehns försvar. Men efter att det stått klart att partiets medlemsutskott de facto förordar att utesluta honom har det varit ett annat ljud i skällan.

"Allt stöd till Patrik Ehn!", twittrade ungdomsförbundsordföranden Gustav Kasselstrand tidigare idag. Partiveteranen Joakim Larsson som jobbar på partiets riksdagskansli har under den gångna veckan publicerat ett antal blogginlägg där han kaxar upp sig mot partiledningen. I helgen publicerade den högerextrema nyhetssajten Fria tider, en sajt som sverigedemokrater ofta refererar till, en lång artikel till stöd för Patrik Ehn.

Det Ehns anhängare framförallt vänder sig emot är medlemsutskottets bevisföring mot honom som de menar är långt ifrån tillräcklig. Anhängarna menar också att att det är hyckleri att utesluta Ehn samtidigt som personer som står Åkessons falang nära som i sin tur gjort sig "skyldiga" till liknande saker inte ens är nära ett personärende.

Det är lätt att förstå frustrationen hos Kasselstrand och Larsson som tillhör den mer traditionalistiska delen av den sverigedemokratiska partikadern. För de förstår precis vad som är på gång. Det är klarare än korvspad att Åkesson och Björn Söder har börjat en utrensning inför valet. Är det någon gång partiet ska ha bort företrädare som uppfattas på det ena eller andra viset som problematiska är det nu. Partiledningen är väl medvetna om att en uteslutning av Patrik Ehn kommer att få konsekvenser framförallt på Västkusten. Han kommer utom tvivel dra med sig några av sina närmaste och risken för interna strider är påtaglig. Men självförtroendet är så pass stor i partiledningen att de uppenbarligen tror sig rida ut ännu en storm.

Men frågan är om de gör rätt bedömning. Vid en uteslutning av en så pass betydelsefull företrädare som Patrik Ehn förändras också kriterierna för vem som ska bli utesluten. Det är någonting som både partimedlemmar, granskande journalister och partiets motståndare kommer att förhålla sig till.

En rimlig fråga att ställa är varför till exempel inte Kent Ekeroth utesluts. Riksdagsledamoten var inte bara inblandad i järnrörsskandalen. Han har länkat till våldsbejakande extremism på nätet då han har spridit den norska bloggaren Fjordmans texter. Fjordman är känd som norske terroristen och massmördaren Anders Behring Breiviks största förebild. Ekeroth har också flera gånger uttryckt sig öppet rasistiskt mot muslimer.

Kastas Patrik Ehn ut ur partiet kommer strålkastarljuset med största sannolikhet riktas mot Ekeroth och andra som står Jimmie Åkesson nära. Det Jimmie Åkesson och Björn Söder måste förstå är att det är de själva som tände strålkastaren. 

Det stundande partistyrelsemötet kan med andra ord med all rätta beskrivas som "De långa knivarnas kväll"

Hoppfulla reaktioner mot Reva

Något är på väg att hända. I onsdags skrev Jonas Hassen Khemiri ett öppet brev till justitieministern Beatrice Ask i Dagens Nyheter. Det blev den mest delade artikeln på dn.se någonsin. Just nu över 130 000 delningar. En text som sprider sig som en skogsbrand genom sociala medier, vidare till middagsbord, föreningslokaler, omklädningsrum, parkbänkar och soffor. Till alla de platser där vi pratar och diskuterar.

Vi som läser och som får våra vänner och vänners vänner att läsa är arga, upprörda, några känner igen sig, andra förfäras.

Men det viktigaste av allt. Vi känner allihop att texten angår oss. För att vi drabbas eller känner människor som drabbas eller kanske bara för att vi hatar den fundamentala orättvisa som rasism och intolerans är.

Efter Sverigedemokraternas riksdagsinträde samlades över 10 000 personer på Sergels torg för att visa sin frustration över SD:s inträde och det faktum att den öppna intoleransen och rasismen vunnit mark.

Sedan gick de hem och det tystnade.

Men nu bubblar det. Valresultatet var en chock. Ett slag i ansiktet. Nu är det som om ögonen öppnas igen. Blicken klarnar och rösterna höjs. Under det senaste året har vi sett en allt mer levande debatt om strukturell rasism, hatbrott och den organiserade intoleransen.

Debatten om Reva har blivit en katalysator. Den tilltagande jakten på papperslösa, godtyckliga poliskontroller baserade på rasistiska principer och polisen och regeringens totala oförmåga att se orättvisan i metoderna har väckt välbefogad vrede. Men i protesterna finns också något hoppingivande. Debatten runt REVA, och Jonas Hassen Khemiris text, har belyst den rasism som drabbar svenska medborgare med mörk hudfärg, skapat ett utrymme för människor att vittna om hur de stängs ute från gemenskapen och gett en möjlighet för alla som ser orättvisan att säga ifrån.

Vad som blir av den vrede och frustration som nu börjar synas, det vet jag inte. Och det kanske inte är det viktiga. Det som spelar roll just nu är det rör på sig. Det kan vi, mitt i vreden, vara glada över.

Debattskola för nazister

Jag hade lovat både mig själv och mina kollegor att ta ett uppehåll från att skriva putslustiga blogginlägg om den svenska extremhögerns besynnerliga liv och leverne. Det finns ju en hel del annat att kommentera bortom den sekterism och patetik som många gånger präglar den politiska miljö som vi på Expo ämnar att bevaka.

Men när Sveriges mest högtravande och självgoda nazister gör sig själva till åtlöje mer än vanligt kan jag liksom inte låta bli.

Dan Eriksson, Magnus Söderman och Jonas De Geer som driver Svenskarnas partis webradio hade igår en lång utläggning om Expo. De var rosenrasande över Jonathan Lemans blogginlägg om deras egen "svenskfientlighet". Magnus Söderman, Pastorn även kallad, tuggade nästan fradga av ilska. Och besattheten av Jonathans efternamn gjorde sig som vanligt gällande.

Mot slutet av samtalet om hur hemska vi är på Expo tyckte radiopojkarna att det var läge att komma med en liten uppmaning. Jag satt spänd av förväntan när det var dags för nazisterna att leverera. Dessvärre blev jag besviken.

Nazisterna uppmanade oss på Expo att utmana dem på debatt. Men Pastor Söderman med vänner hade redan bestämt vilka ämnen som skulle debatteras om vi utmanade dem på debatt. "Massinvandringen" och medieklimatet var spörsmålen som skulle tas upp.

"Nu ligger bollen hos er", hälsade nazisterna. Eftersom jag vet att de nu sitter och väntar på vårt svar så låt mig klargöra ett par saker:

I det demokratiska samhället, där Expo huserar, så är det den som utmanar på debatt som föreslår debattämne. Jag har överseende att dessa killar som tillhör en politisk miljö den där den interna debatten är präglad av pistolhot och pennalism inte känner till detta. Vill Jonas De Geer debattera med mig eller någon annan på Expo så är det han som får utmana oss.

Skulle vi då debattera vid en sådan eventuell utmaning? Frågan är hur konstruktiv och spännande en debatt om "massinvandringen" och medieklimatet hade blivit.

1. Det pågår ingen "massinvandring". Svenskarnas parti är totalt irrelevanta om vi ska debattera dagens förda migrationspolitik. En debatt om den förda politiken skulle vi på Expo gärna föra med migrationsminister Tobias Billström. Några högtravande nazister har inget att tillföra i en sådan diskussion.

2. Nej, grabbar. Det är ingen judisk konspiration som styr media. Skulle vi på Expo debattera medieklimatet hade vi gärna debatterat pressetik och hur media bevakar den organiserade intoleransen. Och vid en sådan debatt skulle en fradgatuggande Pastor Söderman vara totalt ointressant.

Men visst, klart att jag skulle kunna vara snäll och utmana nazisterna på debatt bara för sakens skull. Jonas De Geer som har svikit det Sverige som han säger sig kämpa för då han har flyttat till Skottland får gärna komma hit och debattera svensk fiskeripolitik med mig.

Det är nämligen en fråga som jag brinner för vid sidan av mitt antifascistiska engagemang. 

Hur ser De Geer på de ständiga försöken från politikens sida att slå sönder det kustnära fisket? Vad är hans lösningar på problematiken med yrkesfiskarnas höga a-kasseavgifter? Hur ser han på ersättningsnivåerna för skadade fiskeredskap?

Fast när jag tänker efter skulle även det vara en totalt menlös debatt. De Geer skulle stå och gorma om "judiskt tyranni" och vara ljusår från sakfrågan.

Mina vänner inom den svenska kustnäringen skulle med största sannolikhet fråga sig vilken planet De Geer kom ifrån och varför i hela världen jag debatterade fiskeripolitik med en politiker från ett parti som inte har någon som helst politik på området.

Så nej, det blir ingen debatt. Bara ett putslustigt blogginlägg om tre svenska nazister med storhetsvansinne.

Nästa gång lovar jag att skriva om något som är viktigt på riktigt.

Billströms absurda fantasier

Det börjar allt mer likna ett mönster. I början av februari förklarade migrationsministern Tobias Billström att han ville se en minskad invandring till Sverige, eller för att välja hans egna ord; att volymerna måste minskas. Uttalandet väckte starka reaktioner och Billström fick skäll i de egna leden för sitt olämpliga ordval.

Men Billström har uppenbarligen inte lärt sig läxan. Under söndagens Agenda fick migrationsministern ge sin syn på Miljöpartiets krav på att ge uppehållstillstånd till papperslösa barnfamiljer som levt gömda under en längre tid.

”Man har ju faktiskt också ett eget ansvar. Man kan ju inte gärna ta sina egna barn som gisslan för att man inte fick ett uppehållstillstånd”, svarade Billström.

Vi vet inte hur många papperslösa familjer som lever i Sverige. Vi känner inte till alla dessa människors motiv till att stanna.

Ändå tror Tobias Billström sig veta. De gömda barnfamiljerna är ansvarslösa typer som cyniskt utnyttjar sina barn. Det går liksom att ana där mellan raderna att det där ute i det dolda lever människor med en annan moral än oss hederliga medborgare.

”Ta sina egna barn som gisslan”. Vad innebär det egentligen?

Att ta någon i gisslan är att göra en människa till en förhandlingsvara, ett medel för att nå sina mål. Att göra så mot sitt eget barn är att förvandla kärlek till kallsinnig slughet.
Att sluta älska.

Det är faktiskt vad vår migrationsministern säger om de papperslösa föräldrarna.
Att de inte älskar sina barn.

Sannolikt är det förstås precis tvärtom. För lite vet vi ju trots allt. Många av de som stannar gör det på grund av rädsla för att återvända. De väljer hellre ett liv under jorden i Sverige än utsätter sig för det som de en gång flytt från.
Eller rättare sagt. De stannar för att de inte har några andra val.
Billström säger att de inte tar ett eget ansvar, men det är ju precis det de gör. De gör vad de kan för att skydda sin familj och sig själva.
Billström antyder att de inte älskar sina barn.
Men det är klart att de gör det. De lever ett liv utan grundläggande rättigheter, i ständig oro och rädsla. Ibland utan hopp. För många är kärleken det sista som finns kvar.

Det är ju därför Billströms uttalande är så brutalt. För att han tar det sista av värdighet ifrån de människor vars dröm är att få leva i trygghet.

Det är som sagt inte första gången Tobias Billström gör häpnadsväckande utspel. Förra gången hördes protester från ledande moderater. Den här gången är det än så länge tyst i partiet. Det kan inte tolkas som något annat än ett stöd till Billströms absurda fantasier om de papperslösa barnfamiljerna.

De verkligt svenskfientliga

En central del av retoriken från organisationer som bygger på nationalism och intolerans är anklagelser mot politiska motståndare som påstås drivas av ett hat (mot människor dessa organisationer erkänner som) svenskar. Samtidigt präglas retoriken från dessa grupper av just förakt och fientlighet mot människor vars rättigheter de intoleranta säger sig kämpa för.

Nyligen beklagade Magnus Söderman, en av deltagarna i nazistpartiet SvP:s internetradio, att dagens situation inte leder till att svenskar går ut i krig för att försvara sig mot påstådda inkräktare. Förvisso formulerades en brasklapp om att uttalandet inte skulle tolkas som en uppmaning att gå ut i krig eftersom en sådan uppmaning vore "olaglig". Söderman konstaterade i samma sändning:

"En stor del av vårt folk är livsodugliga. Alla de här kommer inte gå vidare i den nya bättre världen, de kommer gå under på vägen” 

I höstas diskuterade samma Söderman protesterna mot den antimuslimska filmen Innocence of Muslims:

"Men å andra sidan måste jag ge en eloge till araberna eller muslimerna i det att de faktiskt tillåter sig att bli förolämpade när deras tro och deras innersta förolämpas av kulturlösa svin - vilket västerlandet i allt väsentligt är" 

Föraktet mot svenskar finns även bland sverigdemokrater som, likt nazister, ofta använder begrpppet "svenskfientlighet". Det är från just de politiska miljöer där man slungar begreppet "svenskfientlighet" omkring sig vi vant oss vid grova generaliseringar om och förakt mot svenskar.

Märkliga spekulationer om hatbrott i Malmö

Den 28 september 2012 utsattes den judiska församlingen i Malmö för skadegörelse. En gatsten hade kastats mot lokalens fönster och en kraftig smällare skadade ytterdörren. Kort efter greps två män misstänkta för skadegörelsen. Nu har misstankarna mot dem avskrivits. Därmed läggs ännu ett misstänkt hatbrott till högen med ouppklarade fall.

Mellan 2011 och första delen av 2012 hade 23 antisemitiska hatbrott anmälts i Malmö. Polisen har inte lyckats klara upp ett enda av dem. Det här fallet följer alltså ett välbekant mönster. Det är oroande i sig, men mer allvarligt är Åklagarmyndighetens spekulationer kring motiven bakom dåden.

I ett pressmeddelande från åklagarmyndigheten i Malmö säger förundersökningsledaren Hans Harding:

"Utredningen av de tidigare misstänkta ger inget stöd för att dessa haft ett något agg mot judiska trosbekännare. Kopplingen till den andra skadegörelsen ställer snarare frågan om det istället är ett urspårat pojkstreck begånget av ett kompisgäng som vill ha uppmärksamhet".

Så, för att reda ut saken. Polisen säger inte att det inte handlar om ett hatbrott. Bara att de personer som man har misstänkt skulle kunna ha andra motiv. Kanske. För egentligen vet man inte. Och det är det som är det häpnadsväckande. I ett extremt känsligt och uppmärksammat fall går förundersökningsledaren ut och spekulerar vilt. Det visar tyvärr att Åklagarmyndigheten har mycket att lära när det gäller att hantera misstänkta hatbrott och känsliga frågor.

Det värsta i den här historien är inte själva spekulationen i sig, utan vad Hans Harding faktiskt säger i sitt uttalande. Det som polisen tidigare betraktat som ett hatbrott skulle lika gärna kunna vara ett ”pojkstreck”. Ett minst sagt märkligt resonemang. Om nu polisen inte längre har någon misstänkt, vad vet man då om motiven?

Resonemangen om pojkstreck har vi hört förr. I slutet av 1950-talet drog en antisemitiskt och nazistisk klottervåg över landet. Hakkors och antijudiska slagord klottrades på väggar runt om i flera städer. Den så kallade hakkorsepidemin beskrevs av vissa som ett uttryck för en kvarlevande antisemitism, men i media, inom rättsväsende och landets högsta politiska ledning avfärdades klottret som “slyngeldåd” “välståndsupptåg” eller för att citera justitieministern Herman Kling; en “okynnesepidemi”. Det går att läsa mer om detta i Henrik Bachners bok Återkomsten.

Under 1990-talets attacker mot flyktingförläggningar var reaktionen densamma. Brandbomber, krossade fönsterrutor och misshandelsfall beskrevs många gånger som pojkstreck.

Nu är det samma visa igen. Och återigen står en utsatt minoritet med känslan av att de brott man utsätts för inte tas på allvar.

Här är medieprofilerna som SD borde rekrytera

Sedan Erik Almqvist tog järnröret med sig och lämnade riksdagen för ett par veckor sedan har han börjat sitt nya jobb med att styra upp Sverigedemokraternas ”medieprojekt”. Nu snackar vi inte om Avpixlat, Almqvists järnrörskompis Kent Ekeroths projekt, utan en satsning som ska ha en lite mer seriös framtoning. Alltså åtminstone en ansvarig utgivare.

”Mediekonsulten” Almqvist och Sverigedemokraterna söker nu med ljus och lykta efter journalister som vill hjälpa partiet. I gårdagens Svenska Dagbladet medgav dock partiets presschef Martin Kinnunen att det ”inte är så lätt” att hitta journalister som vill haka på det sverigedemokratiska medietåget.

För att hjälpa Almqvist och SD på traven så har jag satt ihop en liten lista på personer med en gedigen erfarenhet av så väl publicistisk verksamhet, Sverigedemokraterna som parti samt den ”invandringskritiska” rörelsen.

Personer med en så pass stor erfarenhet att Avpixlats frontman Mats Dagerlind i sammanhanget framstår som en knattereporter på Ortstidningen Norra Halland.

Robert Westerlund

En veteran av rang. Började sin bana i Sverigedemokraterna som partiets första ungdomsledare och blev snabbt en avantgardist inom den nationalistiska medieproduktionen på 1990-talet då han också engagerade sig i Stockholms Unga Nationalsocialister och började ge ut nyhetsbladet Info 14. Ett projekt som från 1990-talets mitt och i nästan ett decennium för den professionella ”invandringskritiska” nyhetsförmedlingen. I Westerlund skulle Almqvist och Sverigedemokraterna få en person med bred förankring i den ”invandringskritiska” miljön och som dessutom vet hur man bygger webbportaler vilket Sverigedemokraterna har gett Almqvist i uppgift att snickra ihop.

Janne Milld

Precis som Westerlund var Milld något av en avantgardist när det kom till nationalistiska och i synnerhet ”invandringskritiska” publikationer. Projektet ”Blågula frågor” var länge en stor kunskapskälla för sverigedemokrater som ville stärka sin tes om att i stort sett vartenda samhällsproblem beror på den så kallade massinvandringen. För lite mindre än tio år sedan var den gamle busschaffisen Milld partisekreterare i SD. Då ägnade han sig bland annat åt att skriva artiklar i partiets tidning där han tyckte att kostnaderna för diskoteksbranden i Göteborg, TBC-bekämpning och kamp mot vägglös borde räknas till invandringens kostnader. Här har Almqvist en eventuell ledarskribent att rekrytera.

Jonas De Geer

Den känslosamme katoliken De Geer som numer huserar i nazistiska Svenskarnas partis webradio har ett CV som får de flesta sverigedemokratiska skribenter att blekna. De Geer började sin journalistiska bana som skribent i bland annat Svenska Dagbladet och ”Bonnierblaskan” Dagens Nyheter. Mot 1990-talets slut vände De Geer etablissemangsmedia ryggen och startade tidskriften Salt som blixtsnabbt blev ett tillhåll för antisemiter. Under tiden passade han på att föreläsa lite smått hos både Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna. Med De Geer i laget skulle Almqvist få en medarbetare som sett ”gammelmedia” från insidan. Som en Günther Wallraff fast ändå inte. Det kan vara bra att ha en sådan med sig om Almqvist får för sig att ta med sig redaktionsgänget på kryssning till Tallinn. De Geer skulle säkert känna igen om någon fuffens infiltratör råkat hänga med på kryssningen.

Sanna Hill

Sanna Hill började sin politiska bana i Sverigedemokraterna men visade sin exakta politiska fingertoppskänsla när hon bytte upp sig till framgångspartiet Nationaldemokraterna. I Nationaldemokraterna gjorde hon raketkarriär och kom under en tid vara den yngsta chefredaktören för en veckotidning som dessutom innehar presstöd. Med Hill får Almqvist ungdomlig glöd och en skribent som är duktig på kost och hälsa. Något som en och annan sverigedemokratisk kommunpolitiker borde intressera sig mer för, kan man tycka.

 Björn Björkqvist

Björkqvist hamnade i rampljuset när han ”tog debatten” för Sverigedemokraternas räkning mot en antirasistisk föreläsare på Gotland i mitten av 1990-talet. Redan då gav han sig in på mediekritik då han menade att en judisk konspiration styr Gotlands Allehanda. Efter denna debut letade han sig till Nationalsocialistisk Front där han blev propagandachef och en flitig skribent i tidningen Den svenske nationalsocialisten. Med Björkqvist i laget får Sverigedemokraterna en medarbetare som inte låter sig tystas av ”den politiskt korrekta svenskfientliga kulturmarxistiska eliten”. Det vittnar Björkqvists CV av Hets mot folkgrupp-domar om.

        Niels Mandell

Även i dessa digitala tider behöver en medieapparat någon som kan trycka. Och det kan Niels Mandell. Veteranen har gjort propaganda för åtskilliga organisationer som sett sanningen och ljuset. Mandells arbete har också visat sig vara både tid och kostnadseffektivt. På den bifogade bilden kan vi alla se hur Mandell har kombinerat olika åtaganden i ett och samma ark. Mandell som fanns med i partiets barndom och som dessutom var med drog igång prologen Bevara Sverige Svenskt skulle vara ett perfekt tillskott i Sverigedemokraternas mediesatsning.

För inte hade väl Erik Almqvist tänkt rekrytera någon rödvinsörplande hipsterjournalist som aldrig varit utanför Södermalm?

Där bor ju nämligen alla andra svenska journalister. Det har jag läst på Flashback.