Något är på väg att hända. I onsdags skrev Jonas Hassen Khemiri ett öppet brev till justitieministern Beatrice Ask i Dagens Nyheter. Det blev den mest delade artikeln på dn.se någonsin. Just nu över 130 000 delningar. En text som sprider sig som en skogsbrand genom sociala medier, vidare till middagsbord, föreningslokaler, omklädningsrum, parkbänkar och soffor. Till alla de platser där vi pratar och diskuterar.
Vi som läser och som får våra vänner och vänners vänner att läsa är arga, upprörda, några känner igen sig, andra förfäras.
Men det viktigaste av allt. Vi känner allihop att texten angår oss. För att vi drabbas eller känner människor som drabbas eller kanske bara för att vi hatar den fundamentala orättvisa som rasism och intolerans är.
Efter Sverigedemokraternas riksdagsinträde samlades över 10 000 personer på Sergels torg för att visa sin frustration över SD:s inträde och det faktum att den öppna intoleransen och rasismen vunnit mark.
Sedan gick de hem och det tystnade.
Men nu bubblar det. Valresultatet var en chock. Ett slag i ansiktet. Nu är det som om ögonen öppnas igen. Blicken klarnar och rösterna höjs. Under det senaste året har vi sett en allt mer levande debatt om strukturell rasism, hatbrott och den organiserade intoleransen.
Debatten om Reva har blivit en katalysator. Den tilltagande jakten på papperslösa, godtyckliga poliskontroller baserade på rasistiska principer och polisen och regeringens totala oförmåga att se orättvisan i metoderna har väckt välbefogad vrede. Men i protesterna finns också något hoppingivande. Debatten runt REVA, och Jonas Hassen Khemiris text, har belyst den rasism som drabbar svenska medborgare med mörk hudfärg, skapat ett utrymme för människor att vittna om hur de stängs ute från gemenskapen och gett en möjlighet för alla som ser orättvisan att säga ifrån.
Vad som blir av den vrede och frustration som nu börjar synas, det vet jag inte. Och det kanske inte är det viktiga. Det som spelar roll just nu är det rör på sig. Det kan vi, mitt i vreden, vara glada över.
