Mellan 2011 och första delen av 2012 hade 23 antisemitiska hatbrott anmälts i Malmö. Polisen har inte lyckats klara upp ett enda av dem. Det här fallet följer alltså ett välbekant mönster. Det är oroande i sig, men mer allvarligt är Åklagarmyndighetens spekulationer kring motiven bakom dåden.
I ett pressmeddelande från åklagarmyndigheten i Malmö säger förundersökningsledaren Hans Harding:
"Utredningen av de tidigare misstänkta ger inget stöd för att dessa haft ett något agg mot judiska trosbekännare. Kopplingen till den andra skadegörelsen ställer snarare frågan om det istället är ett urspårat pojkstreck begånget av ett kompisgäng som vill ha uppmärksamhet".Så, för att reda ut saken. Polisen säger inte att det inte handlar om ett hatbrott. Bara att de personer som man har misstänkt skulle kunna ha andra motiv. Kanske. För egentligen vet man inte. Och det är det som är det häpnadsväckande. I ett extremt känsligt och uppmärksammat fall går förundersökningsledaren ut och spekulerar vilt. Det visar tyvärr att Åklagarmyndigheten har mycket att lära när det gäller att hantera misstänkta hatbrott och känsliga frågor.
Det värsta i den här historien är inte själva spekulationen i sig, utan vad Hans Harding faktiskt säger i sitt uttalande. Det som polisen tidigare betraktat som ett hatbrott skulle lika gärna kunna vara ett ”pojkstreck”. Ett minst sagt märkligt resonemang. Om nu polisen inte längre har någon misstänkt, vad vet man då om motiven?
Resonemangen om pojkstreck har vi hört förr. I slutet av 1950-talet drog en antisemitiskt och nazistisk klottervåg över landet. Hakkors och antijudiska slagord klottrades på väggar runt om i flera städer. Den så kallade hakkorsepidemin beskrevs av vissa som ett uttryck för en kvarlevande antisemitism, men i media, inom rättsväsende och landets högsta politiska ledning avfärdades klottret som “slyngeldåd” “välståndsupptåg” eller för att citera justitieministern Herman Kling; en “okynnesepidemi”. Det går att läsa mer om detta i Henrik Bachners bok Återkomsten.
Under 1990-talets attacker mot flyktingförläggningar var reaktionen densamma. Brandbomber, krossade fönsterrutor och misshandelsfall beskrevs många gånger som pojkstreck.
Nu är det samma visa igen. Och återigen står en utsatt minoritet med känslan av att de brott man utsätts för inte tas på allvar.
