Medarrangör sprider antimuslimska föreställningar

Under söndagen kommer demonstranter att samlas i Humlegården för att visa sitt stöd för Israel och markera mot antisemitism. Enligt arrangörerna har manifestationen sin upprinnelse i den ökande antisemitismen i Sverige och den oro många känner inför att uttrycka sitt stöd för Israel. I Sverige skall judar såväl som icke-judar ha möjligheten att ta ställning för eller ta avstånd från Israel eller vilket land det än må vara. Både i privata sammanhang och vid offentliga sammankomster. Den demokratiska yttrandefriheten och mötesfriheten ska råda.

Att antisemitismen är ett samhälleligt problem som på olika sätt drabbar den judiska minoriteten i Sverige råder det inget tvivel om. När konflikten mellan israeler och palestinier eskalerar noteras fler antisemitiska utspel på sociala medier och anmälda hatbrott mot judar. Vi har en gemensam skyldighet att ta ställning mot sådana överträdelser. Antisemitism kan aldrig legitimeras oavsett vad som händer i Mellanöstern. Det finns ingen och har aldrig funnits en kollektiv judisk skuld lika lite som det finns en kollektiv muslimsk skuld.

Israel-Palestina konflikten engagerar. Detta är i sig inte ett problem. Alla måste ha rätten att bilda sig en egen uppfattning parternas rätt och fel. Vad som däremot är ett problem är att konflikten alltför ofta lockar till sig aktörer med förhatliga åsikter. Konflikten kapas och används som en plattform för att sprida antisemitiska eller antimuslimska tankefigurer. Därför är det både beklagligt och anmärkningsvärt att en av medarrangörerna till söndagens manifestation bidrar till att sprida problematiska inlägg om muslimer på sin hemsida och underlåter dessutom att moderera antimuslimska och rasistiska kommentarer från användare på sin Facebookgrupp som har över 10 000 följare. Stoppa Bojkott har figurerat på nätet sedan 2011 och bildades som en reaktion mot BDS-rörelsen som vill utöva påtryckningar mot Israel genom bojkotter och sanktioner.

Arrangören Stoppa Bojkott har vid upprepade tillfällen upplåtit utrymme åt röster som efterlyser muslimers ansvar och skyldighet att demonstrera mot den militanta islamismens frammarsch i den muslimska världen. Signaturen Staffan Aronsohn frågar sig varför dessa muslimer ”inte står upp och tar avstånd öppet och demonstrerar mot islamistiska terrorgrupper och propaganda”. Han fortsätter och framhåller att många muslimer har flytt från diktaturer och bor numera i demokratiska länder där de kan göra sin röst hörd. Problemet med detta uttalande är att det antyder att muslimer har en kollektiv skyldighet att engagera sig och öppet deklarera sitt avståndstagande. Det är precis lika förkastligt som när röster i debatten avkräver svenska judar avståndstagande från israelisk politik.

En av talarna på söndagens manifestation, den libanesiske aktivisten Mostafa Geha, som numera är bosatt i Sverige, är en av manifestationens talare. På Stoppa Bojkotts hemsida har ett gammalt talmanus publicerats. Enligt Geha kan inte islam karakteriseras som en vanlig religion, utan snarare som ett uttryck för en form av kulturell imperialism. Islam är upptaget med att sprida islam med svärdet eller underkastelse. Tankegången känns igen från den antimuslimska counterjihad-miljön där muslimer utmålas som infiltratörer vars mål är att omstöpa Europa till ett muslimskt kalifat och därmed sätta punkt för den europeiska civilisationen.

Dessa föreställningar om ett förebådande muslimskt övertagande återkommer i kommentarer från följare på medarrangörens Facebook grupp. En följare skriver den muslimska missionen främsta mål är att ta över hela världen genom att befolka länder och få maktpositioner. Muslimska Brödraskapet kontrollerar EU och USA, vilket mörkas av medierna skriver en annan. En annan följare verkar använda araber synonymt med muslimer och skriver; "Visar bara hur lågt stående araber är. De vill inte ha fred. De vill bara dö martyrdöden.” En kommentar som stått kvar i tre veckors tid. Administratörerna underlåter att markera gentemot och moderera konspirationistiska och rasistiska inlägg användare på sin Facebook grupp och bidrar därmed till deras spridning.

Exempel som de ovan tyder på att människorna bakom Stoppa Bojkott inte förstått vad ett uppriktigt engagemang mot antisemitism innebär. Att ställningstagandet och arbetet mot antisemitism alltid måste åtföljas av en konsekvent antirasism som förfäktar alla försök att sprida missaktning, nidbilder och misstänkliggörande av en utpekad grupp. Att en rasism aldrig någonsin kan legitimera en annan form av rasism.

Var en Raoul Wallenberg i det lilla

Idag är det Raoul Wallenbergs dag. En dag att minnas Raoul Wallenbergs gärning. En dag att prata om vikten av civilkurage. Under dagen sker en rad aktiviteter som samordnas av Raoul Wallenberg Academy, som också utser årets Raoul Wallenberg-pristagare. I år går priset till Emir Selimi, grundare och ledare för organisationen Unga Romer.
 
Med anledning av högtidlighållandet av Raoul Wallenbergs dag arrangerade Regeringskansliet, med integrationsministern Erik Ullenhag som värd, idag ett samtal med rubriken ”De goda rösterna måste höras”. Jag var en av många som fick privilegiet att tala.

Här är mitt manus.

Vi lever i valtider, det märks. Politiska utspel haglar från höger till vänster och tyvärr även från rasismens hantlangare.
Det som kanske fått mest påverkan är statsministerns vädjan till det svenska folket om att öppna sina hjärtan, nu när delar av världen står i brand och människor flyr för att söka skydd undan fasorna.

Vi ska vara klara med en sak. Att vi har en statsminister som i tider som dessa står upp för en human flyktingpolitik är unikt.
I Sverige har vi inte, som i andra länder, sett de andra partierna börja anpassa sig efter högerpopulismens visioner om stängda gränser.

En av konsekvenserna av det omtalade utspelet är att Sverigedemokraterna, eller åtminstone deras problembeskrivning, har fått legitimitet.
Det kommer att gynna dem. Vi ska nog förbereda oss på att Sverigedemokraterna kommer att göra ett bra val. Och i dess kölvatten växer nazistiska Svenskarnas parti. Vi ser nu den största nazistiska mobiliseringen sedan andra världskriget och partiet kandiderar nu i en rad kommuner.

Å andra sidan har Fredrik Reinfeldt helt rätt. Vi måste öppna våra hjärtan. Och det kommer att kosta.
För så är det. Solidariteten kostar.

***

I mitt arbete försöker jag få människor att förstå vilket hot extremhögern utgör.
Expo granskar, bevakar och sprider kunskap om rasismens idéer och politiska företrädare.
Vi föreläser på skolor, för lärare och elever, för civilsamhällets alla olika aktörer, för partier och myndigheter.

Vi ger ut rapporter, och skriver artiklar.

Vi hjälper lokala antirasistiska gräsrötter som vill bygga sammanhållning i sina lokalsamhällen med att utforma strategier och kampanjer.

Vi gör det för att vi tror att det är viktigt att förstå den utmaning som extremhögern och dess idéer utgör mot det demokratiska samhället.
Och för att vi tror att ansvaret för att skapa ett inkluderade samhälle ligger på oss alla. På politiker, myndigheter, rättsväsende men också hos civilsamhället. På dig och mig.

Och vi säger att det i grunden handlar om en enda fråga.
Tror du att människor kan leva tillsammans eller inte?
Extremhögern har bestämt sig. I deras värld går samhället under om människor från olika delar av världen lever tillsammans. De vill ha ett globalt apartheid där vår rörelsefrihet begränsas till det som Sverigedemokraterna kallar ”närområdet”.

Vi tror att det går att leva tillsammans.
Men då krävs en berättelse om det här landet där alla får plats.
En politik som inte stänger människor ute bara på grund av deras ursprung, hudfärd, religion, namn eller uppväxtsort.

Det är en dröm om ett annat samhälle. Där sammanhållning slår ut rasismen.
Men det kräver solidaritet.

***

Jag använder ordet solidaritet. Det kanske känns avdankat. Men det finns inget annat ord passar.
Och solidaritet kostar. Jag skulle kunna säga att jag är beredd att betala priset.
Men det ska inte vara en uppoffring
För solidariteten är inte ett offer.
Det är inte att kapa bort något från en själv. Det är att bli lite mer hel.
Det är att vara en människa.

För mig är antirasismen just det. Att vara människa.
Det är att förstå att vi blir till i relation till andra.
Att vi inte är stöpta i olika former, skapade för att hålla oss isär.
Att vi är så vidunderligt föränderliga och lika på samma gång.

***

Jag tänker att det är det vi inspireras av när det gäller Raoul Wallenbergs gärning.
Att han gjorde något för andra i en tid när krigets och rasismens självcentrerade värld omslöt honom. Att han gjorde det för att det var självklart.
För att han annars inte var sig själv.

Och är det något vi ska påminna varandra om här idag så är det just det.

Det är valtider. Då brukar vi prata om vikten att gå och rösta.
Det är viktigt. Kanske viktigare än någonsin tidigare.

Men demokratin slutar inte där, om något börjar den där.
För sedan är det upp till oss själva.
Att bygga det här landet för varandra.
Att vara en Raoul Wallenberg i det lilla.
Att göra något för en annan.
Inte för att du måste. Utan för att du helt enkelt inte kan låta bli.

Fem frågor till Åkesson

Ikväll frågas Jimmie Åkesson ut i SVT. Han har ett bra utgångsläge. Partiet ligger stabilt i opinionen. Det ser till och med ut att ha en uppåtgående trend inför valets avgörande sista veckor. Och en nervös, otydlig eller rentav usel insats i dagens utfrågning lär med största sannolikhet inte påverka de flesta som redan bestämt sig för att rösta på partiet. En bortgjord Åkesson väcker snarare deras sympati.

För Åkesson handlar det om få de osäkra väljarna att ta steget och lägga sin röst på partiet. Han kommer positionera sig som vågmästare men samtidigt framställa sig som ansvarsfull.

Han kommer att vilja prata om invandringen och dess kostnader, om pensionärer och om hårda tag i kriminalpolitiken.

Men det finns också saker som han inte vill prata om. De där sakerna som kan få de osäkra väljarna att rygga tillbaka.

Här är fem frågor Åkesson borde få svara på:

Inför förra valet lovade partiet att det inte skulle bli några tomma stolar under den här mandatperioden. Så blev det inte. Idag står var fjärde SD-stol i kommunerna tom. Inför höstens val ser partiet ut att hamna i ett likadant läge igen. Partiet kommer att gå framåt. Men när Expo den 15 augusti granskade partiets listor kunde vi konstatera att Sverigedemokraterna hade färre kandidater än för fyra år sedan.

Varför ska man rösta på SD i sin kommun när det finns en överhängande risk att ens röst bara blir en tom stol?


2012 införde Sverigedemokraterna en så kallad nolltolerans mot rasism och extremism. Samtidigt finns det gott om exempel på personer som inte blivit uteslutna, trots grova övertramp.

Här är några exempel. Se länkarna för bakgrund här.
Vi har sett folk svinga med järnrör för att sedan få fyra miljoner kronor för att fortsätta jobba åt SD, men nu som konsult.
Vi har sett en SD-ordförande som önskar präster evigt lidande i helvetet med enda motivering att dessa präster deltagit i ett pridetåg.
Vi har sett förtroendevalda inom SD som kontaktat en kvinna och kallat henne för ”arabf…a”.
Vi har sett en riksdagsledamot hänga ut somaliska barns adress på sin blogg med tillhörande lögn om att barnens familj fått en mångmiljonvilla gratis.
Vi har sett SD:s vice partiledare Jonas Åkerlund komma undan med att kalla invandrare för parasiter med motiveringen att han var politiskt omogen vid tiden för uttalandet (han hade bara varit politiskt aktiv i 17 år).

Om Sverigedemokraterna har en nolltolerans, ska vi förstå det som att detta är helt legitima åsikter och beteenden i Sverigedemokraterna?


Sverigedemokraterna vill hjälpa flyktingar där, inte här. Men hur invandringen ska minskas är fortfarande en gåta. Förra veckan menade partiets ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt att lösningen är att göra det svårare för familjer att återförenas och att Sverige ska leva upp till Dublinkonventionen. Att SD är beredda att splittra familjer på flykt är kanske ingen nyhet. När det gäller Dublinkonventionen är problemet att Sverige redan lever upp till Dublinkonventionen. Enligt Migrationsverket förstår partiet inte hur systemet fungerar. SD vill skicka tillbaka personer som tagit vägen via andra länder i Europa, men om de skickar tillbaka de som inte registrerats någon annanstans än här är det Sverige som bryter mot Dublinkonventionen. Så hur ska SD ha det?

Hur ska SD leva upp till sitt mål med minskad invandring utan att bryta mot den Dublinkonvention man säger sig vilja hedra? 


Sverigedemokraterna är motståndare till det ”mångkulturalistiska” samhället. Partiet vill inte ha integration. Istället ska invandrare assimileras, uppgå i den svenska kulturen och värdegrunden.

Men hur är det egentligen med den där värdegrunden? Majoriteten av den svenska befolkningen anser att invandrare, enligt Mångfaldsbarometern, skall få ”behålla sina kulturella traditioner”. Drygt tre av fyra är, enligt samma undersökning, positiva till mångfald.

Om partiet vill ha assimilering, varför då själv vara motståndare till den värdegrund som tycks dominera bland den svenska befolkningen. Är det inte i själva verket Sverigedemokraterna som är hotet mot det som i partiets ögon borde ses som den svenska värdegrunden? 


Sverigedemokraterna säger sig eftersträva ”en hög grad av gemenskap och samhörighet”. Samtidigt väcker partiets utpekande politik och företrädares rasistiska utfall vrede och starka reaktioner.

Hur ska SD kunna bygga en gemenskap med en politik som väcker avsky och som pekar ut en del av befolkningen som ett hot och icke önskvärda?

Inga genvägar i arbetet mot nazism

Det totala kaos som uppstod i samband med nazistiska Svenskarnas partis togrmöte i Limhamn har väckt många debatter. Polisens uppenbara överreaktion på motdemonstranter och de minst lika uppenbara misstagen i kommunikationen efteråt vittnar om brister hos Skånepolisen som inte går att vifta bort.

Nazisternas provokativa torgmötesturné som bara går ut på att väcka starka motreaktioner och skapa rubriker ställer demokratin på sin spets. Ska nazister överhuvudtaget få hålla offentliga möten? Är inte nazistisk politik hets mot folkgrupp per automatik? Borde det inte vara förbjudet med nazistiska organisationer?

Dessa frågeställningar har stått som spön i backen efter händelserna i Malmö. Det är uppenbart att ordningsmakten, i alla fall i Skåne, inte förmår att hantera tre nazistiska torgmöten på samma dag som i lördags då Svenskarnas parti på bara några timmar avverkade Ystad, Malmö och Helsingborg. Under den senaste tiden har allt fler ställt sig frågan huruvida hets mot folkgrupps-lagstiftningen praktiseras överhuvudtaget vid nazistiska möten. För tio-femton år sedan kunde polis göra tillslag vid större nazistiska sammankomster, som konserter och offentliga möten, den typen av praxis tycks vara som bortblåst idag och man kan verkligen fråga sig varför. Men det är en ropa på förbud för i grunden antidemokratiska organisationer är en annan sak.

För det första är det en principiell fråga. Det vore att öppna en demokratins Pandoras ask att plötsligt förbjuda organisationer som vilar på rasistisk och antidemokratisk grund. Erfarenheterna från andra länder visar på att konsekvensen blir en militant undervegetation och/eller en mer salongsmässig extremhöger med formuleringar i sina program som ligger på rätt sida om lagen.

När nu politiker och en och annan ledarskribent på debattsidor och i sociala medier ropar på förbud är det att som så många andra gånger att ta en genväg som sällan är den bästa. Idéerna och den ideologi som bär upp de nazistiska organisationerna försvinner inte med förbud. Som alltid krävs det än mer förebyggande insatser, både från civilsamhället och det offentligas sida, för att hindra nyrekrytering till den nazistiska miljön.

Insatserna från samhällets sida måste riktas tidigt i områden och lokalsamhällen där nazistiska grupperingar kontinuerligt rekryterar. Kunskapen om dessa områden finns i lokalsamhället. Det ligger dess värre många gånger ett mentalt hinder för lokalpolitiker och andra att inse att det finns en tradition av högerextrema rörelser i den egna kommunen. Detta hinder måste först passeras. När insikten finns om att problematiken finns i ens egna lokalsamhälle finns insatser att göra. 

Här återfinns bland annat den utarbetade Kungälvsmodellen där skolan blir verktyget för att hindra nyrekrytering till en rörelse som fostrar människor som kommer begå det ena eller det andra politiskt motiverade brottet. I Kungälv insåg kommunen att arbetet måste bedrivas långsiktigt efter att nazister mördat den unge pojken John Hron för nästan tjugo år sedan. Situationen var så pass akut att det krävdes långsiktighet.

Nu tittar allt fler kommuner på hur Kungälv har arbetat. En kommun som var ett nazistfäste men där nyrekryteringen i stort sett helt stannat av. Modellen sprids till andra kommuner, bland annat genom en utbildning som finansieras från statligt håll.

Kungälvsmodellen är givetvis inte svaret på allt. Ett starkt civilsamhälle med aktörer som stärker sammanhållning och bygger sin verksamhet på solidaritet och gemenskap är också en förutsättning för att nazisterna ska få svårare att få fäste. Men det arbetet kräver också resurser och inte minst motivation för att ta fajten för sammanhållning hela dan, varje dag. Och en insikt om att rasismen som idé och praktik har en sprängkraft som dess värre många gånger förmår att tränga sig igenom både lagar och förbud. 

Så vill SD kasta ut flyktingar. På riktigt

Mindre invandring här. Mer hjälp till flyktingar där. Så låter Sverigedemokraternas huvudbudskap i valrörelsen. Nu börjar det klarna vad det förment solidariska budskapet egentligen innebär. På riktigt.

Idag presenterade partiet sin ekonomiska kalkyl för de kommande åren. Den var i sig ingen överraskning. Partiet vill bland annat stegvis begränsa asyl- och anhöriginvandringen med 90 procent för att på så sätt skaka fram 152 miljarder kronor under den kommande mandatperioden.

Beräkningen har idag brutalsågats en enstämmig kör av nationalekonomer.

Det låter med andra ord som det brukar när SD presenterar sin sifferexercis. Grundbulten i Sverigedemokraternas ekonomiska uträkningar är byggd på antaganden och grova förenklingar. Den håller helt enkelt inte.

Mer intressant är hur SD ska förverkliga sin politik. Det är lätt att säga att invandringen ska begränsas. Men hur det ska gå till har Sverigedemokraterna märkligt nog inte behövt svara på. Fram till nu. På dagens presskonferens tvingades Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt ge svar. Enligt Sjöstedt ska asyl- och anhöriginvandringen begränsas genom två åtgärder. Dels ska anhöriginvandringen begränsas genom ett totalt försörjningsansvar från anknytningspersonen

Den mer betydande förändringen handlar om den så kallade Dublinförordningen. Dublinförordningen innebär lite förenklat att om en person som kommer till Sverige för att söka asyl bevisligen har varit i ett annat EU-land innan hen anlände så ska hen istället söka asyl där. Enligt Sverigedemokraterna borde 90 procent av de som kommer till Sverige omfattas av förordningen. Skicka tillbaka dem. Så enkelt.

”Sverige har skrivit under och då ska vi förhålla oss till den”, förklarade Sjöstedt under presskonferensen.

Det finns bara ett problem. Det gör vi redan.

Sjöstedt får det att låta som om Migrationsverket struntar i Dublinförordningen.
Det gör de inte. De följer den när den går att följa. När det finns någon form av dokumentation på att personen redan varit i ett annat EU-land så skickas de tillbaka, med några ytterst få undantag.
Problemet är att det ofta inte går att ta reda på var en flykting varit innan den anlände till Sverige. Antingen håller de sig undan myndigheterna på vägen till Sverige eller så låter migrationsmyndigheterna i exempelvis Italien dem slinka igenom, för att på sätt minska antalet asylsökande i sitt eget land.

Det är inte så det var tänkt att funka. Men det gör det. SD riktar udden i sin kritik mot den svenska tillämpningen. Men problemet ligger inte i Sverige. Det ligger i de länder som likt SD ser invandringen som ett problem.

Och det är den verklighet SD, precis som alla andra partier, måste förhålla sig till. Det går inte bara skicka tillbaka människor. För vart ska de skickas?

Sverigedemokraternas svar är häpnadsväckande. Under dagens presskonferens förklarade Oscar Sjöstedt, på direkt fråga, att han var beredd att skicka flyktingbarn till Grekland. Dit är det flera EU-länder som inte skickar asylsökande, varken barn eller vuxna. Skälet är enkelt. Flyktingar i Grekland utsätts för ett systematiskt polisvåld. De grips på Atens gator och låses in på anläggningar med sämre standard än landets fängelser. Där kan de tvingas sitta i ett och halvt år, utan att ha begått ett brott. Human Rights Watch har vid flera tillfällen rapporterat om de omänskliga förhållanden som flyktingarna tvingas leva under.

Det är förvisso ingen nyhet att SD är beredda att strunta i människorättsorganisationers varningar. Redan 2012 förklarade Sverigedemokraternas dåvarande ekonomisk-politiske talesperson, Erik Almqvist, att partiet var beredda att skicka tillbaka personer till Grekland. Trots den utsatta situationen för flyktingar i landet.
– Vi tycker inte att asylsökande ska prövas mot den svenska invandringslagstiftningen som kanske är den extremaste i världen. Vi tycker att vi ska respektera Grekland, Italien och Ungerns asylprocess, sa Almqvist i samband med att partiet släppte sin budget i september 2012.

Så ser den tänkbara realpolitiska konsekvensen av SD:s medmänsklighet ut. Flyktingbarn i stinkande och kalla läger. Med blåmärken från polisernas batonger på ryggen och ett galler som utsikt.

SD:s lösning är precis så brutal. Sverige ska skicka barn mot skräcken och vi ska kasta flyktingar ut ur landet på något slags måfå. Vilket faktiskt, ironiskt nog, vore just ett avsteg från den Dublinkonvention Sverigedemokraterna säger sig vilja hedra. För de där människorna har ju blivit dokumenterade någonstans. Och det är i Sverige.

Eller så väntar vi. För om man ska tro Sjöstedt så har EU en viktig roll. På presskonferensen förklarade han att han kan tänka sig att EU ger mer pengar till Medelhavsländerna för att de ska kunna hålla ”en svensk standard” på sitt flyktingmottagande.

Det låter ju bra, om det var så att Sverigedemokraterna faktiskt arbetade för det. Sverigedemokraternas EU-parlamentariker Kristina Winberg har i EU-parlamentet påtalat hur Dublinkonventionen ”satts ut spel”. Men lösningen är inte mer pengar till mottagarländerna utan striktare gränskontroller.

En politik här. En annan där.

SD:s svar skapar bara fler frågor.
Vi kan inte skicka människor tillbaka till länder där vi tror att de varit. Så hur gör vi då? Skicka tillbaka dem till Syrien?
Barnen som ska skickas till Grekland, hur kan SD leva med det?
Varför föreslår inte SD mer pengar för flyktingmottagande i Medelhavsländerna?
Och slutligen. Om inte SD:s orealistiska planer går i lås, faller inte då hela budgeten?

Stoppa pressarna! Gustav Kasselstrand åker ut på torgmötesturné!

Nyheten slog säkert ner som en bomb på de flesta tidningsredaktionerna när SDU, Sveriges mest och flest växande politiska förbund, meddelade sin "motreaktion" på Fredrik Reinfeldts sommartal där han talade om att Sverige förmodligen kommer ta emot fler flyktingar på grund av oroligheterna i bland annat Irak och Syrien.

Vilket genidrag! Nu darrar etablissemanget!

Kasselstrand och hans sidekick William Hahne (med meriter från det militära) ska besöka hela 45 städer och alltså hålla torgmöten.

Och ungefär där trillade pressmeddelandet ner i papperskorgen.

Jag vet inte om det är hybris eller brist på fantasi. Men Sverigedemokratisk Ungdom väljer alltså att skicka ut sin ordförande och vice ordförande på en "landsomfattande" torgmötesturné under stora delar av valrörelsen.

Vilka hade dom tänkt skulle lyssna? Alla antirasister som bestämmer sig för att vända ryggen? En förbipasserande pensionär? En stackars praktikant från närmaste lokalblaska?

Till och med Jimmie Åkesson har svårt att dra folk just nu. Är det därför Kasselstrand väljer att dra ut på torgmötesturné? För att han tror att han kan briljera och locka fler?

Eller är det bara något så självklart som ett tecken på svaghet? SDU stoltserade för några veckor sedan att de tredubblat sina skolbesök det senaste året. Klart att dom har gjort. Det har varit Europaparlamentskampanj och vid förra valrörelsen var ungdomsförbundet icke-existerande då dåvarande ordföranden Erik Almqvist och hans närmaste lade all energi på moderpartiet. Sverigedemokraterna var dessutom inget riksdagsparti och hade på många håll i landet svårt att ta sig in på skolor.

Nu ska situationen vara annorlunda. Förbundet är mer självständigt än när Robban Westerlund (SDU:s första ordförande på 1990-talet) och hans kompisar dök upp med en skarpladdad handgranat i Kungsträdgården. Och SDU bjuds oftast in som ett ungdomsförbund bland andra till skoldebatter och dylikt. Då väljer man alltså att skicka ut sina två skarpaste (?) hjärnor och agitatorer på torgmötesturné.

Sämre prioritering får man nog leta efter.

Bilden av Sverigedemokraternas väljare och sympatisörer är att de finns bland förstagångsväljare och ungdomar. I senaste skolvalet kunde man tydligt se att den stigande trend bland landets unga avstannat för Sverigedemokraterna. Något som gjorde partiideologen Mattias Karlsson nervös inför framtiden. I sin "preliminära valanalysen av Europaparlamentsvalet" skrev han:

"Ett starkt oroande tecken är att vår historiskt sett relativt starka ställning bland förstagångsväljare och ungdomar kan vara på väg att försvagas". 

Nu är det ingen hemlighet att Karlsson ogillar Kasselstrands politiska projekt som för Sverigedemokraterna närmre den rasideologiska miljön. Efter denna prioritering från Kasselstrands sida kan Karlsson nog, med all rätta, också kritisera SDU:s strategiska taktkänsla. 

Eller så hejar Karlsson och partiledningen på. Hellre en Gustav Kasselstrand med hybris på ett tomt torg än en på gränsen till "ideologisk avvikare" i en fullsatt skolaula. 

Öppna hjärtan kan också bråka

I lördag bad statsministern Fredrik Reinfeldt det svenska folket att öppna sina hjärtan för utsatta flyktingar.

– Jag ber svenska folket att ha tålamod och öppna sina hjärtan för de utsatta vi ser runtom i världen. När många flyr på kort tid skapar det spänningar i det svenska samhället. Men vi har lärt oss att människor som kommer hit sedan är med och bygger Sverige tillsammans med oss, sa Reinfeldt på en pressträff innan sitt sommartal i Stockholm. 

Och reaktionerna lät inte vänta på sig.
Sverigedemokraterna jublade och gick snabbt ut med att partiet nu lägger om sin valstrategi.

Många menade att Reinfeldts utspel gynnar Sverigedemokraterna.
Och det är klart att det kan göra det. Men hur mycket är faktiskt upp till Reinfeldts motståndare.

Sverige går nu in i en period där vi kommer att se den troligtvis största flyktinginvandringen i landets historia. Delar av världen brinner. Och vi har ett ansvar att öppna dörren för de människor som flyr fasorna. Det är i slutändan är en fråga om värdighet, inför de som knackar på dörren och inför oss själva.

Frågan om vad vi gör mot vår nästa definierar oss. När vi öppnar dörren säger vi i samma stund att din utsatthet är min. Att vi kan se bortom oss själva.

När vi stänger dörren och ser flyktingarna ge sig av mot en brinnande horisont så har vi bara skammen kvar.

Jimmie Åkesson brukar säga att politik är att prioritera. Och han har helt rätt. Vi står inför ett vägskäl. Vad ska vi välja? Oss själva eller varandra.

Men en human flyktingpolitik innebär också realpolitiska utmaningar. Hur ska vi se till att fler kommuner ger plats åt flyktingar? Hur skapas fler bostäder? Hur ska de tomma lägenheterna på landsbygden utnyttjas bäst? Ska flyktingar få bosätta sig var som helst? Hur löser vi så att elever kommer ikapp i skolan? Ska privata anordnare av flyktingboenden få ta ut vinst?

Migrationspolitiken är inte bara en fråga om värdighet och livsviktiga principer. Den är precis som alla andra politikområden insnärjd i en rad olika politiska konfliktlinjer.

Det bästa sättet att mota SD är att väcka dem till liv.
Om det nu råder en bred enighet om att Sverige ska ge människor på flykt från krig en fristad, låt debatten då handla om vad som händer på insidan, hur flyktingmottagningen ska funka.

Att stå utan svar är ett svek mot de som kommit hit.
Att bara säga att Reinfeldts utspel gynnar SD placerar Åkesson i centrum för en debatt där han inte har något att bidra med. Det om något gynnar SD.

Låt sanningen komma fram

En ilsken hund. Det var så Sverigedemokraterna beskrev sig när partiet lanserade sin valstrategi under politikerveckan i Almedalen. Det var dags att bita tillbaka, lät Åkesson oss förstå.

Bita tillbaka. Jag antar att det är det som under gårdagen. På Expo Idag kunde vi berätta att Sverigedemokraterna förlorat kontrollen över vart fjärde kommunalt mandat. I P4 Kalmar ställdes Mattias Bäckström Johansson, distriktsordförande i Kalmar län, mot väggen. Vår granskning visade att SD förlorat 7 av 23 mandat i hans län. Och Bäckström Johansson var precis så beklagande och ursäktande man kan förvänta sig att av en lokalpolitiker i hans sits. Men, samtidigt förklarade han, finns det anledning att justera bilden.

Det Expo skrev om Mörbylånga på Öland var inte sant, enligt Johansson Bäckström. I vår sammanställning har vi listat en politisk vilde men enligt Bäckström Johansson är båda mandaten besuttna. Och båda kandidaterna ställer upp för omval.

Ljög han? Nej
Berättade han hela sanningen? Nej.

Mattias Bäckström Johansson kastade skugga över en granskning istället för att förklara vad som egentligen hänt. För sanningen är att en av partiets ledamöter faktiskt är officiellt registrerad som politisk vilde på Mörbylånga kommuns hemsida. Under våren och sommaren har Rolf Jönsson, invald för SD i Mörbylånga, dessutom registrerats som partilös under flera kommunfullmäktigemöten. Nu har han uppenbarligen kommit tillbaka till partiet.

Men det ville Bäckström Johansson inte berätta för sina väljare. Då passar det bättre att skylla på oss.

Vi gör som vi brukar, om något inte stämmer korrigerar vi. Så att sanningen kommer fram. Och vi förutsätter att Sverigedemokraterna – hur mycket de än skäller, gläfsar eller bits, även de i fortsättningen åtminstone berättar hela sanningen.

Tomma löften om tomma stolar

Inför valet 2010 lovade Jimmie Åkesson att det inte skulle bli några tomma stolar under kommande mandatperiod. Nu vet vi facit. Sverigedemokraterna har förlorat var fjärde mandat. 148 av 612 stolar är förlorade. 72 står tomma. 76 tillhör politiska vildar.
Jämfört med andra partier är det en exceptionellt hög andel. När det gäller tomma stolar har Miljöpartiet näst flesta tomma stolar – 5 stycken.

Enligt Sverigedemokraterna beror de förlorade mandaten på att partiet växer så snabbt att det inte hinner få lämpliga kandidater. Linus Bylund, stabschef för Sverigedemokraterna, kallar det en obalans. Och visst är det så. Men det är knappast någon nyhet för SD. Inför förra valet satsade partiet på att locka fler personer till listorna. Jimmie Åkesson gick så långt att han till och med lovade att det inte skulle bli några fler tomma stolar. Så här skrev han i partitidningen SD-kuriren hösten 2009:

”Naturligtvis ser vi det som ett stort problem att inte kunna leva upp till väljarnas förväntningar i alla de kommuner där vi fått förtroende att delta i beslutsfattandet. Därför har vi bestämt att det inte får bli några tomma SD-stolar i kommunerna efter nästa val." 

Innan valet 2010 hade partiet 55 tomma stolar. Nu är det 76. Procentuellt är de färre. Men fiaskot är ändå uppenbart.

SD:s misslyckade har förstås med den snabba tillväxten att göra, precis som Bylund säger. Men Expos granskning visar att en annan vanlig anledning till de förlorade mandaten är interna konflikter.

Några exempel.
I Nynäshamn lämnade hela SD-gruppen kommunfullmäktige efter bråk med partiledningen om partistödet.

I Bjuv, Sverigedemokraternas starkaste fäste efter valet 2010, lämnade den populäre ordföranden Allan Jönsson och Tomas Olsson Sverigedemokraterna. Jönsson tog över det nya partiet Framstegspartiet, ett parti som bildats av missnöjda sverigedemokrater och som öppet kritiserar Sverigedemokraterna för toppstyre och nepotism. Konsekvensen av avhoppen för Sverigedemokraterna i Bjuv är att de inte har några kandidater inför nästa val.

I somras lämnade Sverigedemokraternas ledamöter i Katrineholm kommunfullmäktige i protest mot sitt eget parti.


Sverigedemokraternas tomma stolar är en konsekvens av att ledningen inte lyckas hålla samman sitt parti.
De tomma stolarna visar att partiet inte lyckas ta vara på och stödja sina företrädare.
De politiska vildarna har brutit sig loss efter toppstyrning och en godtycklig nolltolerans.
Men kärnan ligger inte där. Den finns i SD:s svajjiga partibygge. Medlemsantalet går uppåt men trots det verkar partiet ha förtvivlat svårt att etablera långlivade stabila lokalföreningar.

På vissa håll fungerar det. Som i Sverigedemokraternas mönsterkommun Gävle. I somras hamnade partiets lokalavdelning i medias strålkastarljus efter man presenterat en lista till valet i kommunfullmäktige med 100 namn. Det visade sig förvisso senare att SD-Gävles starke man Roger Hedlund överdrivit antalet kandidater. Men faktum är att partiet nu har 73 kandidater.

I andra kommuner faller partiet samman gång efter gång.

Det finns en uppfattning om Sverigedemokratern som ett parti med stark lokal förankring. På vissa ställen är det sant. På många inte alls. I förra valet vann SD nya mandat i kommuner där det knappt bedrivits någon valrörelse över huvudtaget. Förvirrade kommunpolitiker, lokaljournalister och allmänhet stod med öppna munnar och kunde inte fatta. Hur gick det till?

Svaret är enkelt. Sverigedemokraterna behöver inte finnas i kommunen för att vinna röster. Väljarna tycker att SD står på deras sida ändå.  
Åtminstone i riksdagsvalet.
Jimmie Åkesson kan nog räkna med fler röster även i höstens riksdagsval.
Men frågan är hur det går i kommunerna där Sd tappat sina mandat, där Åkessons löfte om tomma stolar bara blev tomma ord.

Åkesson utan nyanser

Sverigedemokraternas valrörelse har börjat. I lördags höll Jimmie Åkesson sitt numera traditionsenliga sommartal i Sölvesborg i Blekinge. Förra året talade han inför sina partikamrater om bland annat EU, landsbygden, pensionärer och kyrkans svek. Nästan inte ord om invandring.

Nu var det andra tongångar. Stora delar av talet i lördags handlade om islamism och invandring. Vi närmar oss valet och med ISIS blodiga härjningar i Irak har Sverigedemokraterna hittat en fond för en pånyttfödd antimuslimsk retorik.

För hur ska man annars tolka Åkesson?
Själv säger Jimmie Åkesson med bror-duktig-ton att han saknar nyanserna i politiken. Det handlar inte om att vara för eller emot invandring, förklarar han. Och när det gäller internationella konflikter är de inte enkla och endimensionella.
Gott så. Jorden är en komplicerad plats att bo på.

Så vad gör Jimmie Åkesson, denna nyansernas förkämpe?
Han plockar fram en av den moderna islamofobins ideologiska grundpelare. Samuel Huntington, den amerikanske statsvetaren som efter murens fall lanserade teorin om civilisationernas kamp. Huntington menade att världen består av ett antal civilisationer som står i en närmast ödesbestämd konflikt gentemot varandra. Och den mest ödesmättade av dem alla är kampen mellan islam och väst. Som om vi vore två väsensskilda världar. Oförmögna att förstå varandra och att samverka.

Huntington, påminner Åkesson, talade om ”islams blodiga gränser”.
Och det är det vi ser nu.

Vad som händer i Irak är fruktansvärt, en fascistoid, fanatisk rörelse med religionen som ledstjärna rycker fram för att upprätta sitt efterlängtade kalifat. Ett mardrömsrike där toleransen, öppenheten och demokratin straffas.

Det är en konflikt med en tydlig och fullständigt livsfarlig förövare, men många bakgrundsförklaringar och många offer. Men i Åkessons värld är den enkel. Islamismen mot kristna. Islamismen mot väst. Han håller sig till ”islamism”. Men vi vet vad flera av hans högt uppsatta partikamrater sagt tidigare. Grunden på problemet är islam. Så egentligen är det de menar. Islam mot väst.

För att understryka konflikten fäste Åkesson en lapp med den arabiska bokstaven ”N” – samma symbol som Isis målat på kristnas hem – på kavajens vänstra bröstficka. Sedan deklarerade han, som om han talade till världen:

”Ert krig mot de kristna i Irak, er slakt på kristna familjer, det är ett angrepp på hela den kristna, demokratiska västerländska civilisationen.”

”Ni kan inte döda oss alla. Ni kan inte vinna, för att vi är fler, vi är starkare och vi är mer övertygade än vad ni tror. ”

Så mycket för nyanserna.

I Åkessons värld är kristendomen synonym med västvärldens demokratier. Inte det kristna och demokratiska Sydamerika och Afrika.

Och offren är i första hand de kristna. Trots att även exempelvis shiamuslimer drabbas av ISIS förtryck. Enligt Human Rights Watch har ISIS inte bara märkt kristna hem. De har också målat bokstaven ”R” – Som i Rafidah, de som motsätter den sunnimuslimska tolkningen – hemma hos olika shiamuslimska minoriteter.

Problemet är inte att Åkesson tar upp ISIS våld, det är att han ramar in det i en islamofobisk tankefigur. Då spelar det inte så stor roll att Åkesson försöker skilja på islamister och "fredliga muslimer". Ett ord som i sig skapar bilden av muslimen som aggressiv, med sina "fredliga"undantag.

Åkesson kunde stått där med även en shiamuslimsk symbol inför sina partikamrater. Men det gjorde han inte.
För det passar sig inte på en sverigedemokrats bröst. Där tycks alltid empatin och solidariteten begränsad.
Det passar inte för att det stör Åkessons berättelse. För verkligheten beskrivs så att den tjänar ens syften. Och Åkessons syften i den valrörelse som nu drar igång är tydliga.

Precis som i valet för fyra år sedan, då partiet i sin valfilm skrämdes med hotande kvinnor i burka, ska SD den här gången locka väljare med att varna för islam.

Det sorgliga är att partiet vet att det funkar.