Jämfört med andra partier är det en exceptionellt hög andel. När det gäller tomma stolar har Miljöpartiet näst flesta tomma stolar – 5 stycken.
Enligt Sverigedemokraterna beror de förlorade mandaten på att partiet växer så snabbt att det inte hinner få lämpliga kandidater. Linus Bylund, stabschef för Sverigedemokraterna, kallar det en obalans. Och visst är det så. Men det är knappast någon nyhet för SD. Inför förra valet satsade partiet på att locka fler personer till listorna. Jimmie Åkesson gick så långt att han till och med lovade att det inte skulle bli några fler tomma stolar. Så här skrev han i partitidningen SD-kuriren hösten 2009:
”Naturligtvis ser vi det som ett stort problem att inte kunna leva upp till väljarnas förväntningar i alla de kommuner där vi fått förtroende att delta i beslutsfattandet. Därför har vi bestämt att det inte får bli några tomma SD-stolar i kommunerna efter nästa val."
Innan valet 2010 hade partiet 55 tomma stolar. Nu är det 76. Procentuellt är de färre. Men fiaskot är ändå uppenbart.
SD:s misslyckade har förstås med den snabba tillväxten att göra, precis som Bylund säger. Men Expos granskning visar att en annan vanlig anledning till de förlorade mandaten är interna konflikter.
Några exempel.
I Nynäshamn lämnade hela SD-gruppen kommunfullmäktige efter bråk med partiledningen om partistödet.
I Bjuv, Sverigedemokraternas starkaste fäste efter valet 2010, lämnade den populäre ordföranden Allan Jönsson och Tomas Olsson Sverigedemokraterna. Jönsson tog över det nya partiet Framstegspartiet, ett parti som bildats av missnöjda sverigedemokrater och som öppet kritiserar Sverigedemokraterna för toppstyre och nepotism. Konsekvensen av avhoppen för Sverigedemokraterna i Bjuv är att de inte har några kandidater inför nästa val.
I somras lämnade Sverigedemokraternas ledamöter i Katrineholm kommunfullmäktige i protest mot sitt eget parti.
Sverigedemokraternas tomma stolar är en konsekvens av att ledningen inte lyckas hålla samman sitt parti.
De tomma stolarna visar att partiet inte lyckas ta vara på och stödja sina företrädare.
De politiska vildarna har brutit sig loss efter toppstyrning och en godtycklig nolltolerans.
Men kärnan ligger inte där. Den finns i SD:s svajjiga partibygge. Medlemsantalet går uppåt men trots det verkar partiet ha förtvivlat svårt att etablera långlivade stabila lokalföreningar.
På vissa håll fungerar det. Som i Sverigedemokraternas mönsterkommun Gävle. I somras hamnade partiets lokalavdelning i medias strålkastarljus efter man presenterat en lista till valet i kommunfullmäktige med 100 namn. Det visade sig förvisso senare att SD-Gävles starke man Roger Hedlund överdrivit antalet kandidater. Men faktum är att partiet nu har 73 kandidater.
I andra kommuner faller partiet samman gång efter gång.
Det finns en uppfattning om Sverigedemokratern som ett parti med stark lokal förankring. På vissa ställen är det sant. På många inte alls. I förra valet vann SD nya mandat i kommuner där det knappt bedrivits någon valrörelse över huvudtaget. Förvirrade kommunpolitiker, lokaljournalister och allmänhet stod med öppna munnar och kunde inte fatta. Hur gick det till?
Svaret är enkelt. Sverigedemokraterna behöver inte finnas i kommunen för att vinna röster. Väljarna tycker att SD står på deras sida ändå.
Åtminstone i riksdagsvalet.
Jimmie Åkesson kan nog räkna med fler röster även i höstens riksdagsval.
Men frågan är hur det går i kommunerna där Sd tappat sina mandat, där Åkessons löfte om tomma stolar bara blev tomma ord.
