Idag är det Raoul Wallenbergs dag. En dag att minnas Raoul Wallenbergs gärning. En dag att prata om vikten av civilkurage. Under dagen sker en rad aktiviteter som samordnas av Raoul Wallenberg Academy, som också utser årets Raoul Wallenberg-pristagare. I år går priset till Emir Selimi, grundare och ledare för organisationen Unga Romer.
Med anledning av högtidlighållandet av Raoul Wallenbergs dag arrangerade Regeringskansliet, med integrationsministern Erik Ullenhag som värd, idag ett samtal med rubriken ”De goda rösterna måste höras”. Jag var en av många som fick privilegiet att tala.
Här är mitt manus.
Vi lever i valtider, det märks. Politiska utspel haglar från höger till vänster och tyvärr även från rasismens hantlangare.
Det som kanske fått mest påverkan är statsministerns vädjan till det svenska folket om att öppna sina hjärtan, nu när delar av världen står i brand och människor flyr för att söka skydd undan fasorna.
Vi ska vara klara med en sak. Att vi har en statsminister som i tider som dessa står upp för en human flyktingpolitik är unikt.
I Sverige har vi inte, som i andra länder, sett de andra partierna börja anpassa sig efter högerpopulismens visioner om stängda gränser.
En av konsekvenserna av det omtalade utspelet är att Sverigedemokraterna, eller åtminstone deras problembeskrivning, har fått legitimitet.
Det kommer att gynna dem. Vi ska nog förbereda oss på att Sverigedemokraterna kommer att göra ett bra val. Och i dess kölvatten växer nazistiska Svenskarnas parti. Vi ser nu den största nazistiska mobiliseringen sedan andra världskriget och partiet kandiderar nu i en rad kommuner.
Å andra sidan har Fredrik Reinfeldt helt rätt. Vi måste öppna våra hjärtan. Och det kommer att kosta.
För så är det. Solidariteten kostar.
***
I mitt arbete försöker jag få människor att förstå vilket hot extremhögern utgör.
Expo granskar, bevakar och sprider kunskap om rasismens idéer och politiska företrädare.
Vi föreläser på skolor, för lärare och elever, för civilsamhällets alla olika aktörer, för partier och myndigheter.
Vi ger ut rapporter, och skriver artiklar.
Vi hjälper lokala antirasistiska gräsrötter som vill bygga sammanhållning i sina lokalsamhällen med att utforma strategier och kampanjer.
Vi gör det för att vi tror att det är viktigt att förstå den utmaning som extremhögern och dess idéer utgör mot det demokratiska samhället.
Och för att vi tror att ansvaret för att skapa ett inkluderade samhälle ligger på oss alla. På politiker, myndigheter, rättsväsende men också hos civilsamhället. På dig och mig.
Och vi säger att det i grunden handlar om en enda fråga.
Tror du att människor kan leva tillsammans eller inte?
Extremhögern har bestämt sig. I deras värld går samhället under om människor från olika delar av världen lever tillsammans. De vill ha ett globalt apartheid där vår rörelsefrihet begränsas till det som Sverigedemokraterna kallar ”närområdet”.
Vi tror att det går att leva tillsammans.
Men då krävs en berättelse om det här landet där alla får plats.
En politik som inte stänger människor ute bara på grund av deras ursprung, hudfärd, religion, namn eller uppväxtsort.
Det är en dröm om ett annat samhälle. Där sammanhållning slår ut rasismen.
Men det kräver solidaritet.
***
Jag använder ordet solidaritet. Det kanske känns avdankat. Men det finns inget annat ord passar.
Och solidaritet kostar. Jag skulle kunna säga att jag är beredd att betala priset.
Men det ska inte vara en uppoffring
För solidariteten är inte ett offer.
Det är inte att kapa bort något från en själv. Det är att bli lite mer hel.
Det är att vara en människa.
För mig är antirasismen just det. Att vara människa.
Det är att förstå att vi blir till i relation till andra.
Att vi inte är stöpta i olika former, skapade för att hålla oss isär.
Att vi är så vidunderligt föränderliga och lika på samma gång.
***
Jag tänker att det är det vi inspireras av när det gäller Raoul Wallenbergs gärning.
Att han gjorde något för andra i en tid när krigets och rasismens självcentrerade värld omslöt honom. Att han gjorde det för att det var självklart.
För att han annars inte var sig själv.
Och är det något vi ska påminna varandra om här idag så är det just det.
Det är valtider. Då brukar vi prata om vikten att gå och rösta.
Det är viktigt. Kanske viktigare än någonsin tidigare.
Men demokratin slutar inte där, om något börjar den där.
För sedan är det upp till oss själva.
Att bygga det här landet för varandra.
Att vara en Raoul Wallenberg i det lilla.
Att göra något för en annan.
Inte för att du måste. Utan för att du helt enkelt inte kan låta bli.
