Ett litet tips till en och annan partistrateg

SCB:s partisympatiundersökning visar totalt sett en statistisk säkerställd ökning för Sverigedemokraterna. Den så kallade järnrörsskandalen verkar inte ha påverkat partiet. Åtminstone inte negativt. Det finns dock en liten tillbakagång bland unga kvinnliga väljare men i övrigt växer Sverigedemokraterna stadigt. Värt att konstatera är emellertid att stora delar av mätningar har gjorts innan skandalerna kom till allmän beskådan.

Partiets starka fästen är utom tvivel Skåne och Blekinge, om man bortser från Stor-Malmö, där Sverigedemokraterna har färre sympatisörer än riksgenomsnittet. Andra regioner där partiet går starkt framåt är län som Dalarna, Värmland och Gävleborg.

Att Sverigedemokraterna är det tredje största partiet bland ensamföretagare, har en märkbar överrepresentation bland män och dessutom går kraftigt fram bland framför allt äldre väljargrupper ger en bild av ett parti som attraherar män i alla åldrar i småstäder i söder och bruksorter i Mellansverige. Samt att dessa väljare nödvändigtvis inte är de lågutbildade arbetare eller unga förvirrade pojkar som den något slentrianmässiga bilden av den sverigedemokratiska väljaren tenderar att vara.

Sverigedemokraterna må växa i en tid då partiet drabbats av skandaler samtidigt som landet har drabbats av en rejäl varselvåg. Men av SCB:s mätning att döma går det faktiskt inte att enbart förklara partiets framfart med den ekonomiska krisen. Sverigedemokraterna ökar förvisso bland LO-medlemmarna men ökningen är inte alls lika drastisk om man jämför med flera andra väljargrupper, däribland pensionärerna.

Den som vill förklara Sverigedemokraternas framgångar bör därför leta efter fler förklaringar för att möjligen få en sammantagen bild. En rimlig förklaring torde vara att den fråga som Sverigedemokraterna helst av allt vill diskutera har debatterats flitigt det senaste halvåret. Man kan givetvis diskutera HUR debatterna om migration och integration har skötts av Sverigedemokraternas motståndare men låt det vara osagt åtminstone för den här gången.

Enkom det faktum att invandringen och integrationen diskuteras skapar givetvis konfliktytor som intoleranta partier av Sverigedemokraternas kaliber gynnas av. Det är uppenbart att högerpopulister och högerextremister jublar när den traditionella höger-vänsterskalan utifrån fördelningspolitiken sakta men säkert suddas ut. Då kan partier som dessa, relativt enkelt, fånga upp de väljare som antingen bär på intoleranta idéer eller är ambivalenta inför dem.

Ett land som ofta används som ett exempel på vad som händer när "invandringsdebatten" tar överhand istället för fördelningspolitiska frågor är Danmark. I journalisten Lena Sundströms bok "Världens lyckligaste folk" redovisas mätningar om mediebevakningen inför Folketingsvalet 2001 då Danskt Folkeparti fick sitt genombrott.

I tidningarnas rapportering handlar 50% om det som benämns som"utlänningar". I TV-kanalernas rapportering handlade hela 61 % om "utlänningar" medan bara 13% handlade om "skatter" 11% om "äldre", 6% om "hälsa" respektive om "lag och ordning". Nu har inte den svenska debatten sett ut på samma sätt och det vore en pinsam förenkling att "skylla" på medierapporteringen. Men det faktum att Sverigedemokraterna hjärtefråga har tagit plats som en ständigt återkommande fråga i den politiska debatten samtidigt som den tidigare höger-vänsterkonflikten tonats ner borde förklara en hel del.

Och den partistrateg som i detta nu skissar på att "vinna tillbaka" SD-väljare genom att prata ännu mer om invandringen bör nog tänka en vända till.

Nolltoleransen som försvann

Idag meddelade Sverigedemokraterna att Kent Ekeroth får stanna i partiets riksdagsgrupp. Partiet försöker påskina att den så kallade nolltoleransen kvarstår då politikern lämnar sina övriga uppdrag i riksdagen och i synnerhet posten som rättspolitisk talesperson.

– Vi har gjort den bedömningen att han kan behålla sin riksdagsplats. Hans agerande för två och ett halvt år sedan har nu fått konsekvenser och också visat att vi har nolltolerans i partiet, förklarar gruppledaren och partisekreteraren Björn Söder till TT.

Vad det gäller Erik Almqvists fortsatta framtid i både riksdagsgrupp och parti är det fortfarande tyst. Och som tidigare bekräftats utreds både Almqvists och Ekeroths av polis för sina ageranden.

SD-ledningens logik till varför Almqvist inte redan nu har uteslutits för sina rasistiska och sexistiska uttalanden är oklara. Det numer riksbekanta medlemsutskottet som har hand om uteslutningsärenden brukar agera väldigt snabbt. När det handlar om partiets gräsrötter. Kommunfullmäktigeledamöter ute på landsbygden har snabbt fått reda på om de är fortsatt välkomna eller inte i partiet. Men inte den här gången. Jimmie Åkesson hävdade när skandalen var ett faktum i förra veckan att det inte finns några "dubbla måttstockar" i partiet. Men uppenbarligen talade partiledaren osanning när han hävdade det.

Att Kent Ekeroth nu får stanna beror enligt SD-ledningen på att politikern inte själv yttrade något rasistiskt den där sommarkvällen. Den tidigare rättspolitiska talespersonen "filmade ju bara". Men frågan är om en kommunpolitiker utan vänskapsband med personer i partiets innersta kärna hade behandlats lika väl av Söder och Åkesson. 

En som inte tror det är den uteslutna kommunpolitikern Mattias From från Kungsbacka. From som tidigare var en flitig företrädare för partiet och gruppledare i kommunfullmäktige blev för ett par månader sedan utesluten sedan han kritiserat partiledningen. Motiveringen till att From fick kicken var att han använt sig av antisemitiska konspirationsteorier.

På sin blogg skrev From tidigare i veckan ett intressant inlägg angående den gångna veckans turbulens i hans tidigare parti. Kungsbackapolitikern skriver bland annat:

"Betänk att det skulle ha varit SD Kungsbackas f.d kommunfullmäktigegrupp som gick ut fulla på gatorna med järnrör och kallade folk för "blattelover" och "hora". Då hade man uteslutit hela lokalavdelningen fortare än kvick. Nu har inga uteslutningsärenden öppnats - inkonsekvensen är uppenbar!".

Uttrycket "inkonsekvensen är uppenbar" kommer från Sverigedemokraternas första partiledare Anders Klarström. Ett uttryck som From använder i stort sett varenda blogginlägg. Just den här gången har den uteslutna sverigedemokraten från Kungsbacka väldigt rätt. 

Jimmie är fast i rävsaxen

Om ett par dagar är Kent Ekeroths så kallade time out över. Då räknar både allmänhet, politiska motståndare, media och sverigedemokrater med ett svar från Jimmie Åkesson huruvida partiets rättspolitiske talesperson ska få vara kvar i partiet och frågorna om Erik Almqvists vara eller icke vara kommer ännu en gång stå som spön i backen.

För Åkessons del är frågan om Almqvist och Ekeroths framtid i både partiet och riksdagen en återvändsgränd utan dess like.

Skulle Almqvist och Ekeroth få stanna kommer den rasistiska och sexistiska järnrörsskandalen etsa sig fast på partiet för en lång, lång tid framöver. Det är knappast så att de sverigedemokratiska järnrören kommer att användas mindre som epitet på partiet än exempelvis Toblerone har använts mot Socialdemokraterna av partiets motståndare i snart två decennium.

Skulle riksdagsgruppen dessutom vara så vansinnigt korkad att Ekeroth plockas tillbaka som rättspolitisk talesperson kommer varje debatt i riksdagen om kriminalpolitik bli en fars av sällan skådat slag.

Men framförallt handlar det om Åkessons utlovade nolltolerans. Den nya "nolltoleransen" kom i en tid då allt fler medier börjat uppmärksamma sverigedemokraters förehavanden på nätet där öppen rasism, gillande av rasideologiska rörelser och hotfulla utfall mot politiska motståndare var vardag.

Åkesson har hela tiden bedyrat att partiet inte har några "dubbla måttstockar" Varför får i sådana fall Ekeroth och Almqvist stanna? Missnöjet bland de gräsrötter som fått sina partikompisar uteslutna den senaste tiden lär inte bli minska trots att både Almqvist och Ekeroth är väl förankrade och populära hos stora delar av aktivistkadern.

Det är heller ingen hemlighet att Åkesson och hans närmaste drömmer om en mer utnyttjad vågmästarroll efter valet 2014 då den borgerliga alliansen i alla fall nu ser ut att vara sargad och endast skulle kunna behålla makten med en uppgörelse med något parti utanför Alliansen.

Nu har förvisso Fredrik Reinfeldt visat en egen slags nolltolerans inför uppgörelser med Åkesson och den hatfulla retoriken mot statsministern som finns inom Sverigedemokraterna gör ett scenario där Reinfeldt och Sverigedemokraterna sitter vid förhandlingsbordet oerhört avlägset. Med två riksdagsledamöter kvar i partiet, kända för både järnrör och rasism har knappast gjort partiet mer attraktivt som samarbetsparti.

Men det finns flera anledningar till varför Åkesson svävar på målet när han fått frågor om de båda riksdagsledamöternas framtid i riksdagen och partiet. Vad det gäller riksdagsplatserna kan han inte göra något åt dem. Skulle Åkesson utesluta de båda politikerna skulle splittringen vara total. Både Ekeroth och Almqvist har gått om anhängare som skulle se rött. Lägg där till ett ungdomsförbund och en traditionalistfalang i partiet som inte varit sena med att utnyttja den uppkomna situationen för att flytta fram sina positioner.

Och åtminstone Kent Ekeroth är så pass självständig att han mycket väl skulle kunna få för sig att starta eget med sina antimuslimska vänner som idag finns utanför partiet. Det vore en mardröm för Jimmie Åkesson då Ekeroth både sitter på internationella kontakter och en högljudd supporterskara på internet som Sverigedemokraterna definitivt inte vill ha emot sig.

Det finns också en något bortglömd aspekt vad det gäller Åkessons ambivalens inför beslutet om Almqvists och Ekeroths framtid. Skulle partiledaren mot all förmodan lyckas övertala de båda att lämna både partiet och riksdagen väntar åtminstone en ny riksdagsledamot som Åkesson absolut inte vill ha i riksdagen.

Först in om någon av järnrörspolitikerna skulle hoppa av är Markus Weichel från Östergötland. Weichel sitter i partistyrelsen och är ingen kontroversiell person för Jimmie Åkesson. Trots att han är dömd för förtal. Värre blir det med Anna Hagwall, partiets tidigare andre vice ordförande. Hagwall petades för några år sedan till förmån för Carina Herrstedt. Samma Herrstedt övertog även Hagwalls roll som kvinnoförbundsordförande. Något som Anna Hagwall ogillade skarpt och sedan dess har den tidigare frontfiguren sett med onda ögon på partiledningen. Det är det sista Åkesson och Söder behöver. Ännu hämndlysten partiveteran i riksdagsgruppen lierad med en revolterande SDU-ledning. Det är en mardröm som heter duga för Jimmie Åkesson.

Sölvesborgspolitikern sitter i en rävsax som det blir svår att ta sig ur helskinnad.

Ögontjänare och räddande änglar

- Det funkar alltid att vara ögontjänare, säger Erik Almqvist i den video från sommaren 2010 som var och varannan svensk har sett vid det här laget. Almqvists uttalande från den där sommarnatten är på flera sätt signifikativt för det parti som många trodde att han skulle ta över när Jimmie Åkesson fått nog och flyttat hem till mexitegelvillan i Sölvesborg.

Almqvist anslöt sig i och med järnrörsavslöjandet och dess efterspel till en anrik partitradition av lögner. Där högt uppsatta partiföreträdare ljugit väljare och sympatisörer rakt upp i ansiktet. Men som Erik Almqvist själv uttryckt det i sitt youtubeklipp från den där skandalsommaren: ”Sanningen kommer alltid fram”.

Låt oss börja med hur partiet bildades. I den sverigedemokratiska historieskrivningen heter det att partiet bildades på ett möte den 6 februari 1988. Det stämmer inte. Personer som var med och bildade partiet har i efterhand berättat att mötet aldrig ägde rum. Sverigedemokraterna bildades av en grupp uteslutna styrelseledamöter från det kortvariga projektet Sverigepartiet.

De uteslutna hade sin bakgrund i den öppet rasistiska kampanjen Bevara Sverige Svenskt (BSS). Gemensamt för nästan hela gänget var också att de hade en bakgrund i fascistiska och nationalsocialistiska grupperingar. Ändå har Sverigedemokraterna envisats med att beskriva BSS som en ”tvärpolitisk grupp”.

Sverigedemokraterna fortsatte sedan på den inslagna vägen. Lögner och skandaler var vardagsmat. Många utomstående bedömare trodde dock att de skulle bli något mindre av den varan när Mikael Jansson tog över partiledarskapet 1995.
Jansson började sitt partiledarskap med att införa ett uniformsförbud. Nu skulle de skinnskallar som skadat partiets anseende rensas ut. Passade inte kostymerna var det lika bra att ta bomberjackan och Doctor Martens-kängorna och gå hem. Det gjorde också några skinnskallar och partiveteraner. Hembygdspartiet bildades. Ett parti med en kortvarig historia.

I stockholmskommunen Ekerö hade Sverigedemokraterna vunnit ett av sin fem kommunala mandat. Partiets fullmäktigeledamot Freddy Fjällklint hade klivit över till Hembygdspartietoch Ekerö-avdelningen hade tänkt skänka den lokala partikassan till utbrytarpartiet. Pengarna skulle gå via Fjällklints konto.

Ungefär på samma sätt som Kent Ekeroth idag slussar pengar till hatsajten Avpixlat.

Handlingen på Ekerö uppskattades inte av SD-ledningen. Partiets organisatör, motsvarighet till partisekreterare, på den här tiden var Lars Emanuelsson. Emanuelsson hade tidigare överfallit en fotograf som filmat utanför Sverigedemokraternas riksårsmöte. Emanuelsson och en annan partistyrelseledamot åkte således ut till Ekerö och tvingande in Fjällklint i en bil. I bilen hade de bland annat ett baseballträ. Under hot tvingade de sedan Fjällklint att på posten vid T-Centralen i Stockholm skriva över pengarna till ett annat konto. Både Emanuelsson och den andra partistyrelseledamoten kom att dömas för detta. Emanuelsson dömdes även för misshandeln av journalisten. Partiledaren Mikael Jansson, idag riksdagsledamot gav en kommentar till händelserna på Ekerö och journalistmisshandeln i media. 1997 sa Jansson till Aftonbladet:

- Det här är en skitsak som inte ska behöva påverka Lasses politiska framtid.

I den sverigedemokratiska partihistoriken är dessa händelser antingen förvrängda eller förträngda. Journalistmisshandeln brukar förvanskas till att journalisten ledde en attack mot Sverigedemokraternas riksårsmöte. Det skedde visserligen en vänsterextrem attack mot mötet men då satt journalisten på polisstationen och anmälde misshandeln. Kidnappningen på Ekerö beskrivs på sin höjd som ”incidenten på Ekerö”. I Sverigedemokraternas jubileumsbok ”20 röster om 20 år” beskrivs Emanuelsson som ”en räddande ängel”.

Mikael Janssons aviserade storstädning 1995 kom uppenbarligen av sig. När Expos Daniel Poohl och Micke Ekman granskade partiets valkandidater genom åren i samband med de skrev boken ”Ut ur skuggan – en kritisk granskning av Sverigedemokraterna” kunde de klarlägga att partiet hade procentuellt fler kandidater med nazistkopplingar i valet 1998 än fyra år tidigare.

I början av 2000-talet splittrades Sverigedemokraterna än en gång. Nationaldemokraterna hade bildats och nu hade Sverigedemokraterna, minsann, en gång för alla gjort upp med ”extremismen” en gång för alla. Personer med smygsympatier till nazismen hörde hemma i Nationaldemokraterna som enligt Sverigedemokraterna var så kallade kryptonazister.

Men i alla fall Björn Söder tyckte egentligen lite annorlunda. I ett mejl från den 26 september 2002 meddelade en lycklig Söder partistyrelsen att Karl-Erik Nilsson som i den nyss gångna valrörelsen var affischnamn för Nationaldemokraterna anslutit sig till Sverigedemokraterna. Nilsson hade tidigare varit aktiv i flera nazistiska och fascistiska organisationer.

Söder skrev följande:

”ND:s affischnamn, Karl-Erik Nilsson i Sjöbo, har den 20 september betalat in medlemsavgift till SD. Dessutom har han blivit prenumerant på SD-kuriren.

Att han är enskild medlem är det väl ingen som har något emot? Kul i alla fall att ND rasar samman. Synd bara att man inte kan gå ut med:)”

Söder och hans kamrat Jimmie Åkesson skulle med tiden bli vansinnigt duktiga på att fara med osanningar och halvsanningar. Inför Europaparlamentsvalet 2004 skulle Sverigedemokraterna storsatsa. Partiet fick lite oväntat stöd från den rike belgaren Bernad Mengal. Vad Sverigedemokraterna visste men inte påstod sig veta var att Mengal var en ökänd antisemit och rasideolog. När det kom till allmänhetens kännedom förnekade partiledningen helt enkelt att de inte visste vem han var. Det kan tyckas märkligt med tanke på att Mengal hade besökt Sverigedemokratisk Ungdoms sommarläger. Hade Jimmie Åkesson inte anat oråd då borde han definitivt anat öppen rasism när han fick ta del av belgarens textförslag till det flygblad han ville finansiera. Men på ett bandat partistyrelsemöte säger Åkesson istället följande:

"Som flygbladstillverkare fick jag det flygbladet skickat tillsänt mig men jag kan inte säga att det är ideologiskt avvikande men språkbruket var ju sådant att vi inte skulle kunna använda det, han talade till exempel om den nordiska rasen."

Om sanningen ska fram så kände SD-ledningen som bland annat innehöll Richard Jomshof och Mattias Karlsson mycket väl till Mengals antisemitism. Men utåt låtsades partiledningen som om de var helt ovetande. På mötet där Mengals eventuella sponsring diskuterades sa Richard Jomshof:

”Vi får ju hålla vår ideologiska linje. Men som sista utväg måste jag påpeka att om man kommer så långt, men det får ni ta i så fall, försöka få honom att skänka pengar anonymt så att man använder dem bättre och att ingen vet vem det är men det får ni ta, det vill inte jag ha att göra med i så fall."

Det är dessa herrar som skolat politiker som Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling. De har fostrats in i en partikultur där det till stora delar går ut på att vara det Almqvist kallar för ögontjänare.

Det handlar givetvis också om partiets politik. Hur Sverigedemokraterna genom åren kommit lögner och överdrifter om alltifrån invandringens omfattning och kostnader.

Än idag kan sverigedemokratiska lokalavdelningar till exempel på fullaste allvar hävda att invandringen kostar skattebetalarna 267 miljarder kronor om året. Men det kan inte Åkesson göra längre. I alla fall inte i offentliga sammanhang

Kanske har han förstått att visst ögontjäneri inte lönar sig. För sanningen kommer alltid fram. Med eller utan räddande änglar.

Åkessons förtroendekris

Idag skriver jag och Mikael en artikel i Svenska dagbladet. Vi konstaterar att Sverigedemokraternas nolltolerans är en bluff, och att det som sades den där blöta utekvällen för 2,5 år sedan faktiskt säger en del om Sverigedemokraternas politik.

Men det är inte den blottade rasismen i Sverigedemokraterna som är det största problemet för Jimmie Åkesson. Han har just nu helt andra problem

Jimmie Åkesson har tidigare i sin karriär gjort en rejäl pudel. Det var efter den uppmärksammadeTallinnresan med ungdomsförbundet 2009. Unga sverigedemokrater sjöng med i nazistiska kampsånger och skrattade åt rasistiska skämt. Med på resan fanns en wallraffande reporter från radioprogrammet Kaliber. Hon lyckades fånga SD-företrädarnas uppseendeväckande beteende på band. 

Men när Jimmie Åkesson ställdes till svars för vad han och hans partikamrater sagt och gjort var det inte rasismen han pratade om. Han bad om ursäkt, men bara för att han sjungit med i en nidvisa om Olof Palme.

Avslöjanden om rasism i Sverigedemokraterna har aldrig varit partiets största rädsla. Det värsta som kan hända är att partiet hamnar i skandaler där deras förtroende på andra sätt ifrågasätts.

Som när Jimmie Åkesson var rädd att hans skymfande av Olof Palme skulle skrämma iväg nostalgiska före detta socialdemokrater som vandrat över till SD.
Eller som nu, när ledande personer i partiet kallar kvinnor för hora, beväpnar sig med järnrör och så uppenbart ljuger och slingrar sig.

Jimmie Åkesson har hamnat i ett svårt läge. Vad han än gör förlorar han. Erik Almqvist var en av de viktigaste personerna i partiet. Nu är han borta från sina officiella poster inom partiet. Men frågan är om han ens kommer att få vara kvar som medlem. Jimmie Åkesson behöver visa att han menar allvar med sin nolltolerans, men är partiet beredda att offra en av arkitekterna bakom den profil som gjorde Sverigedemokraterna till landets tredje största parti.

När det gäller Kent Ekeroth måste Åkesson också välja. Antingen låta Ekeroth, som är en av partiets mest aktiva och synliga politiker, gå. Eller låta honom vara kvar och därmed hålla minnet av järnrörskvällen levande.

Nu är läget som det är för Åkesson. Partiets förtroende står på spel och än så länge har han inte lämnat några slutgiltiga besked om Almqvist och Ekeroths framtid. Samtidigt bubblar det interna missnöjet i partiet. Ungdomsförbundet har kritiserat partiledningen för behandlingen av Erik Almqvist. Och det är i slutändan ett ännu större problem. Sverigedemokraternas värsta mardröm är att bli ett Ny demokrati, att implodera efter ett förnedrande inbördeskrig. Nu är Sverigedemokraterna ett helt annat parti än Ny demokrati. SD har en helt annan stadga. Men det räcker att väljarna uppfattar det som att partiet påminner om Ny demokrati för att en del av förtroendet ska rasa.

I så fall har Jimmie Åkesson allvarliga problem. Och en lång väg tillbaka till höstens rekordsiffror i opinionen. 

SD:s största kris

Det har varit en turbulent dag för Sverigedemokraterna. Med största sannolikhet kommer diskussionen om hur partiet ska hantera sin kris att fortsätta. Många frågor hänger fortfarande i luften. Men några saker går redan nu att konstatera.

Sverigedemokraterna befinner sig i sin allvarligaste kris någonsin. För Jimmie Åkesson handlar det om att försöka bevara det förtroende som partiet byggt upp. Det kan bli svårt. Partiets kärnväljare kommer med största sannolikhet att backa upp partiledningen. I deras ögon är Almqvists avhopp en konsekvens av en elak kampanj från det politiska etablissemanget. Det är de nya väljarna som riskerar att vända partiet ryggen. Inte bara för rasismen och sexismen som Almqvist gav uttryck för, utan kanske ännu mer på grund av lögnerna. Sverigedemokraterna vinner på att uppfattas som något annat än de andra partierna. Men nu visar det sig att även de ljuger och slingrar sig.

Det går också att konstatera att SD:s politik har fått ett nytt ansikte. Det går givetvis inte att förstå ett partis politiska visioner enbart från ett fyllegräl en sen kväll. Men det som Erik Almqvist vräker ut sig är inte hämtat från tomma intet. Det är inte idéer som föds i den situationen.

När Almqvist säger ”Det här är mitt land – inte ditt”, när han talar om vem som har rätt att vara svensk, då komprimerar han SD:s grundläggande politiska vision. Ett land där vissa människor inte har en plats.

När han säger ”blatte-lover” och ”babbe” får vi en av bild av vilka föreställningar om andra människor som snurrar i huvudet på ledande sverigedemokrater.

Jimmie Åkesson hade inget annat alternativ än att göra sig av Erik Almqvist. Med största sannolikhet kommer Almqvist även att uteslutas ur partiet. Det är den enda konsekvensen av partiets så kallade nolltolerans.

Men det är värt att komma ihåg i sammanhanget, det är beteendet som är problemet. Nolltoleransen handlar inte om att göra upp med rasism i partiet. Det handlar om att göra sig av med personer som inte följer partiets nya kommunikationsplan. Almqvist blev inte ett problem för partiet den där kvällen då han vräkte ur sig rasistiska förolämpningar. Han blev ett problem när det blev uppenbart att hans rasism fastnat på film som kommit till allmän beskådan.

Bengtssons tal i Göteborg

Igår hade jag den stora äran att få vara huvudtalare i Göteborg på minnesmanifestationen för att hedra Kristallnattens offer. Arrangörer var en bred uppslutning av diverse organisationer och partier. Nedan följer mitt talmanus.

Vänsterpartisten Jöran Fagerlund spelade in talet och lade upp det på sin blogg. Det går att lyssna på här.

Kvällar som den här påminner vi varandra om vad rasism och intolerans kan leda till. Kristallnatten var upptakten till rasismens yttersta konsekvenser.

Vi är här för att hedra dem som föll offer för nazismens brutalitet.

Men vi är också här för att vi tror på ett samhälle där vi klarar av att leva tillsammans.

På lika villkor. Med respekt för de mänskliga rättigheterna.

För det är det antirasism i grunden handlar om.

Att tro på ett samhälle där vi trots likheter och olikheter. Trots konflikter och meningsskiljaktigheter ändå kan hålla ihop.

Det är ingen utopi. Inget avlägset. Inget drömsamhälle långt, långt borta.

Men vi är inte där än.

För tittar ut över Sverige och den värld vi lever i kan vi konstatera att vi tillsammans har mycket att ta tag i.

Vi lever i en tid där människor förföljs och trakasseras. Kollektivt skuldbeläggs och diskrimineras.

Där rasistiska idéer, strukturer och attityder dag in och dag ut river upp sår i vårt samhälle.

Där människor döms på förhand. Inte får leva på lika villkor. Där dom mänskliga rättigheterna åsidosätts.

Där människor beskrivs som något som Sverige inte tål.

Utpekarretoriken och intolerans i alla dess former är en vår tids största samhällsproblem.

Antirasism handlar om att våga drömma om ett annat samhälle. Att peka ut en helt annan riktning än det splittringssamhälle som de som orkestrerar rasismen strävar efter.

För mig handlar antirasism om att bygga på det vi har gemensamt.

Och insikten om att människans komplexitet. Och att det i sin tur förenar.

Rasismen får ett fäste i samhället om vi låser oss till våra så kallade etniska tillhörigheter, våra religionstillhörigheter och så vidare.

I ett samhälle där den svarta tjejen i slöja bara är en svart tjej i slöja och den vita killen med snusfläckar på jeansen bara är en vit kille med snusfläckar på jeansen är det svårt att se vad dessa två faktiskt har gemensamt.

För nu är det så att både tjejen och killen vill att fastighetsskötaren ska komma när elementen krånglar.

De bor i samma trappuppgång. De är nämligen båda hyresgäster.


Eller att spårvagnen kommer när de är på väg till jobbet inne i stan. Även när det råkat ha fallit några höstlöv över spåren.

De kliver på på samma hållplats. De är nämligen båda två spårvagnsresenärer.

Eller att deras barn får en trygg uppväxt och en bra skolgång.

Deras barn går i samma skola.

Den svarta tjejen i slöja och den vita killen med snusfläckar på jeansen är nämligen båda två småbarnsföräldrar.

Eller att det går bra för det där fotbollslaget som de båda hejar på.

De är nämligen båda, hur konstigt det än låter, ÖIS:are

Dessa människor finns. Vi ser dom. Och vi känner dom människorna. Och vi är dom människorna.

Det är vi, tillsammans med dessa två människor, som är Sverige.

Men dessa vänskapsband ses som något udda ibland.

Och det är för att rasismen har tagit en så stor plats i vårt samhälle.

Rasismen reducerar oss till att det bara är vår hudfärg, vår etnicitet, vår sexuella läggning, vår religionstillhörighet som räknas.

Vi människor är mer än så.

Det vet vi för vi lever i verkligheten och inte i det verklighetsfrånvända homogena hittepåsamhälle som en broiler från Sölvesborg säger sig förespråka.

Antirasister, antifascister.

Antirasism handlar om att ta ansvar för det samhälle vi lever i.

Jag får många gånger höra att allt håller på att gå käpp rätt åt helvete.

Att stigande opinionssiffror för ett högerextremt parti, växande segregation och otryggheten i vårt samhälle inte går att gör någonting åt.

Det är trams.

Antirasismen och antifascismen har en stolt historia av segrar och idag ser vi hur människor i vårt samhälle går tillsammans och gör något åt problemen.

Som varje dag försöker få Sverige att hålla ihop. Som kämpar för gemenskap istället för splittring.

Människor som aktivt tar fajten i sin vardag. Som ser till att flyktingar blir en del av samhället och får stanna.

Flyktingrörelsen växer idag och det ska alla som värnar de mänskliga rättigheterna vara oerhört stolta över.

Människor som står upp för sitt lokalsamhälle när rasister försöker splittra det.

Jag har alltid varit stolt över att komma från Frillesås men efter den här hösten när lokalbefolkningen hemma genom organisering och opinionsbildning fått högerextremister att lämna samhället ifred efter ett patetiskt försöka att splittra det gör mig ännu stoltare.

Alla de människor som tar ett socialt ansvar i samhällen där otryggheten har slagit till. Som erbjuder en gemenskap och skiter fullständigt ifrån vilket land man kommer ifrån, vilken sexuell läggning man har eller om skulle råka ha en funktionsnedsättning.

Det är dessa människor som förkroppsligar drömmen om ett samhälle där vi klarar av att leva tillsammans. Det är dessa människor som gör drömmen till något greppbart.

Det är dessa människor som får mig att känna mig som en stolt antifascist och antirasist.

För någonstans vet vi allihop. Att det är när människor går samman som förändringarna kommer.

Det är tillsammans vi vinner över orättvisorna.

Så har det alltid varit. Det behöver man varken ha läst några kurser på universitet eller testuggat över några öl på Andra Långgatan för att förstå.

Tillsammanskapet istället för det förhatliga utanförskapet kännetecknar antirasismens och antifascismens stolta historia som alla som är här idag är en del av.

Det är när människor går ihop, håller ihop och bygger på det vi har gemensamt som de kalla nordanvindarna förvandlas till en ljum sommarbris.

Och vi gör det för att vi vet att det går. Vi gör det för att det är vårt ansvar. Allas ansvar.

Därför säger vi:

Inga fler kristallnätter.
Hopp inte hat.

Slut upp för ett samhälle där vi klarar av att leva tillsammans på lika villkor.

Tack för mig!

Kritik mot SD:s bristande integrationspolitik får motsatt effekt

Sverigedemokraterna har under den senaste tiden kritiserats för att det saknar en politik för att minska utanförskapet. I måndags svarade Jimmie Åkesson på kritiken i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Åkesson hävdade bland annat att vi kommer att få se en tillströmning av analfabeter från Somalia. Aftonbladets Martin Aagård kritiserade igår med rätta Dagens Nyheters debattredaktion för att de låter Jimmie Åkesson publicera den typen av generaliseringar –med tanke på att det inte finns några konkreta uppgifter som tyder på att det Åkesson säger är sant. 

Men det intressanta i det här sammanhanget är inte att SD som vanligt marknadsför sin politik med svartmålningar av människor från andra delar av världen. Jimmie Åkessons svar visade dessutom att hans kritiker har rätt. Sverigedemokraternas politik för att förbättra integrationspolitiken är substanslös. I själva verket är man motståndare till de flesta insatser som görs idag.

För partiets politiska motståndare blir det förmodligen en återkommande angreppsvinkel på partiet. Frågan är om det är rätt strategi? För egentligen görs attacken från fel håll.

Sverigedemokraterna har ingen integrationspolitik. För de tror inte på integration. Partiets politik handlar om assimilering. Att lösa samhällets problem genom att förvandla alla till ”svenskar”. Eller som man själv säger; ”skapa” en svensk identitet. Det är inte partiets integrationspolitik, eller brist på integrationspolitik som är problemet. Problemet är deras assimileringspolitik. Vad de faktiskt vill med vårt samhälle. Det är det som borde ifrågasättas.

Hur ska Sverigedemokraterna lyckas skapa den svenska identiteten?
Vad gör man med dem som inte håller med om de svenska värderingar som partiet menar definierar svenskheten?
Och om Sverigedemokraternas svar är att vi får leva med att alla inte blir ”svenskar”, vad är då poängen med Sverigedemokraternas politik?

Som Alex Bengtsson skrev på Expo Idag-bloggen igår så har Sverigedemokraterna slutat prata om assimilering. De säger istället integration. Det är ett bekvämt sätt att slippa prata om det som är jobbigt med partiets egna idéer. Ett sätt att flytta sig närmare mitten.

Genom att prata om Sverigedemokraternas bristande integrationspolitik så hjälper man partiet att göra den förflyttning. Det är en fälla som själv riskerar att ramla i. Tanken är förstås att avslöja bristerna i Sverigedemokraterna politik. Men i själva verket kastar det en skugga över det verkliga Sverigedemokraterna.

Avpixlat primalskriker igen

Ledamöterna av Sveriges riksdag hade av tre riksdagsledamöter blivit inbjudna till eidfest. Alltså för att tillsammans fira den muslimska pilgrimsfärden till Mecka. De ständigt grävande anonyma nättrollen på Avpixlat rotade givetvis fram detta scoop, kanske av riksdagsledamoten som slussar pengar till hatsajten, och slog på cyberymdstrumman.

ISLAMISERING!, primalskriker Avpixlat till sina läsare. 

Tre stycken riksdagsledamöter, alla uppenbarligen muslimer, bjuder in sina kollegor för att fira en högtid som finns inom en religion som de tre bekänner sig till. Att de då har mage att vilja fira denna högtid med sina riksdagskollegor är med andra ord ett led i ett muslimskt maktövertagande med sharialagar som följd.

Foliehatten på med andra ord.

En av sajtens läsare skriver dock omedvetet klartänkt i kommentarsfältet:

"Den 24 december får väl Reinfeldt  bjuda Waberi med kompisar på en traditionell svensk skinksmörgås och revbensspjäll med äppelmos i Sagerska Huset till minne av Jesu födelse".

Till läsaren och andra Avpixlatfans kan Expo Idag-bloggen meddela att det garanterat kommer vara både lucia och julfirande i riksdagen dit alla riksdagsledamöter är inbjudna. Och förmodligen lär det finnas skinksmörgås för den som vill ha. Och alternativ för den som inte vill ha. Kanske en ostmacka till den sverigedemokratiska vegetarianen Richard Jomshof.

För att gå händelserna lite så där i förväg kan vi också redan nu säga att ingen av oss som skriver här gillar radikal islamism vilket Avpixlats svar på detta blogginlägg annars skulle vara. Vi ogillar intolerans i alla dess former.

Vi tycker emellertid att det är rimligt att människor som tillhör olika religioner ska kunna umgås med varandra. Även i Sveriges riksdag.

Att leka med orden är att leka med elden

Intoleranta grupper har genom åren blivit något av inofficiella svenska mästare i att ändra ord och begrepps betydelse och fylla dem med ett eget innehåll. Det finns dessutom en uppsjö begrepp som sett dagens ljus just i intoleranta miljöer och som senare letat sig in i mainstreammiljöer. Ibland med annan innebörd. Ibland med samma innebörd.

Begreppet ”sunt förnuft” är sedan länge ett välanvänt uttryck inom den organiserade intoleransen och i synnerhet i högerpopulistiska miljöer med sina rötter i den skattemissnöjesrörelse som under 1980 och 90-talen kombinerade en nyliberal ekonomisk politik med en uppenbar intolerant hållning riktad mot utomeuropeiska invandrare.

I valrörelsen 1991 tog sig högerpopulisterna i Ny Demokrati sig in i riksdagen med ”Sunt förnuft” som en av sina paroller. ”Sunt förnuft” fick sammanfatta det högerpopulistiska kärnbudskapet: Mindre byråkrati, mindre skatter och inte minst mindre flyktingar.

”Sunt förnuft” har sedan stannat kvar inom den idag kraftigt decimerade högerpopulistiska miljö som har sina rötter i Ny Demokrati och liknande partier. I en debattartikel i Kristianstadsbladet från den 25 oktober replikerar det lokala högerpopulistiska partiet Kristianstadbygdens Framtids vice ordförande på en debattartikel av bland annat undertecknad. I sin debattartikel menar högerpopulisten att antirasister saknar just ”sunt förnuft”.

Som om att värna de mänskliga rättigheterna, undvika kollektiv skuld och tro på ett samhälle där vi klarar av att leva tillsammans skulle vara något annat än just ”sunt förnuft”.

Ett annat begrepp som seglat upp på senare tid som ett av den organiserade intoleransens favorituttryck är ”splittring” eller ”splittringspolitik”. Speciellt Sverigedemokraterna säger sig motverka just ”den förda splittringspolitiken”. Ett, vid en första anblick, smidigt sätt att beskylla politiska motståndare för att splittra landet medan Jimmie Åkesson och gänget är de som nästintill statsmannamässigt vill ena landet. Motsatsen till ”splittring” är i Sverigedemokraternas värld föga förvånande ”gemenskap”.

Men även denna lilla ordlek är också att leka med elden. För vem splittrar egentligen Sverige? De som pekar ut en del av befolkningen som det största hotet någonsin bara för att de råkar bekänna sig till en världsreligion eller de som värnar religionsfriheten? De som demoniserar ungdomar som ”skäggbarn”, ”lycksökare” och ”ankarbarn” eller de som försöker hjälpa dessa ungdomar att bli en del av samhället?

Svaret är givetvis att Sverigedemokraternas ansvarslösa och oanständiga utpekarretorik snarare splittrar än skapar ett samhälle där vi bygger en gemenskap på just det vi har gemensamt.

Begreppet ”integration” är ett ord som på det stora hela har förkastats av Sverigedemokraterna. För några år sedan när en och annan lokal sverigedemokrat råkade haspa ur sig att den ville göra just integrationen bättre blev den snart tillrättavisad av mer rutinerade sverigedemokrater. Sverigedemokraterna värnar ”assimilering” och inte ”integrering”, har det hetat. Men, bisarrt nog, har Sverigedemokraternas ledning även de börjat använda sig av integrationsbegreppet som något som nästan kan betecknas som positivt. Mest tydligt blev det igår när Jimmie Åkesson skrev på DN-debatt. Dess motsats ”assimilering” som i Sverigedemokraternas partiprogram går att utläsa som total tvångsanpassning syntes däremot inte till.

Ett tacksamt grepp av Åkesson då integrationsbegreppet många gånger ter sig innehållslöst när Sverigedemokraternas motståndare ska fylla det med ett innehåll. Statsvetaren och Timbromedarbetaren Andreas Johansson Heinö har länge hävdat att integrationsbegreppets verkliga innebörd i Sverige har inneburit en slags assimilering och kanske har han rätt i det.

Därför kan Jimmie Åkesson fortsätta leka med orden. Men om antirasister börjar fylla orden med en egen innebörd så leker han med elden.

Nazismen skapar mördare

Tre personer med kopplingar till den nazistiska gruppen Svenska motståndsrörelsen misstänks för mordet på Joakim Karlsson i Vallentuna. Vi har hört det förut. Om de skulle dömas är det brutala överfallet ytterligare ett i raden av mord som begåtts av personer inom den nazistiska miljön. 2008 gjorde tidskriften Expo en granskning tillsammans med Expressen som visade att 23 människor mördats under de senaste 25 åren av personer som fostrats i den svenska vit makt-rörelsen. Alla mord var inte ideologiskt motiverade. Vår poäng var att nazismen som politisk miljö legitimerar våld och sänker våldströsklar. Det är en rörelse som föder och göder våld. Och som i slutändan skapar mördare.

Det är också det vi ser hända nu. Två av de personerna som är misstänkta för mordet i Vallentuna är också misstänkta för att bland annat ha stormat en buss och hotat passagerare. De ska vid samma tillfälle ha utropat leve nationalsocialismen. Än så länge är de bara misstänkta. Men det gör inte att bussincidenten inte inträffat.

Det våldsamma beteendet från nazister är ett faktum. Oavsett om det är de häktade ungdomarna som kommer att dömas för det.
Får sådan är nationalsocialismen. Den lever i symbios med våldet.

Vi har under de senaste dagarna berättat om hur nazistiska Svenska motståndsrörelsen ser på våld. Vi har citerat det interna material där organisationens medlemmar utbildas i våldsanvändning.

"Koncentrera dig på att övervinna din rädsla, så att du blir först med våldsanvändningen och använder våldet fullt ut. Slå först och slå med full kraft (…) Gå på hårt och fortsätt bruka våld mot din motståndare tills du är säker på att han är oskadliggjord. Antingen genom att du orsakat honom så stor fysisk skada att han inte är i skick att fortsätta striden, eller genom att han blivit uppenbart skräckslagen för dig."

Vi har i vår rapportering fokuserat på Svenska motståndsrörelsen eftersom de misstänkta personerna har kopplingar dit. Men det handlar inte bara om Svenska motståndsrörelsen. Det handlar egentligen om hela den nazistiska miljön. Synen på våld mellan individer är sammanknuten med synen på våld som politiskt vapen.

Vissa av grupperna i den nazistiska miljön ställer upp i val. Andra inte. Några av dem sysslar med en intellektuell väckelsekampanj, andra går ut på gatan. Tillsammans drömmer de om en revolution. Att det demokratiska samhället ska störtas. För att nå dit kommer våldet vara nödvändigt. Det är i deras ögon till och med rättfärdigat och helt naturligt. 

Hur mycket rörelsen än försöker förnya sig, vilka strategiska vägval man än gör, så kommer detta alltid vara kärnan. Hatet. Hoten. Våldet. 

Tar S-Södertäljes nya politiker avstånd från sina tidigare uttalanden?

I den senaste valrörelsen gick Nader Helawi runt i Södertälje med ett socialdemokratiskt valmaterial. Men det var inte för att kampanja för partiet. Kampanjmaterialet från Socialdemokraterna hade budskapet "Vi säger ja!" och syfta på partiets positiva inställning till homoäktenskap. Helawi tyckte det var fruktansvärt. I ett reportage av Sydsvenskans dåvarande reporter Niklas Orrenius visade södertäljebon upp s-materialet människor han mötte och sa följande:

 - Vill ni ha det så här? I så fall, fortsätt rösta på Social­demokraterna. Annars rösta SD.

På kampanjmaterialet fanns en bild på ett nygift homosexuellt par.

Det här är alltså två år sedan. För en vecka sedan anslöt sig Nader Helawi till Socialdemokraterna. Han anslöt sig tillsammans med tre personer som även de valts in i Södertäljes kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna.

Gemensamt för de fyra var också att de har irakiskt ursprung.

I Orrenius reportage från förra valrörelsen förklarade Helawi att det var Sverigedemokraternas syn på homovigslar och islam som fått honom att välja just SD. Två år senare lämnade Helawi och hans vänner partiet. De menar att de har blivit utsatta för rasism.

På ett möte med Södertäljes arbetarekommun i förra veckan välkomnades de förra detta sverigedemokraterna. Som välkomstgest fick de varsin ros.

Till Länstidningen säger Nader Helawi att hans nya parti till skillnad från Sverigedemokraterna står för alla människors lika värde. Socialdemokraterna i Södertälje ordförande Yilmaz Kerimo säger till tidningen att de före detta sverigedemokraterna kommer att sitta kvar i kommunfullmäktige som politiska vildar och att de lämnar sina nämnduppdrag till förmån för sverigedemokrater. Det är moraliskt riktigt, slår S-ordföranden fast.

Vad som inte framgår är huruvida Helawi idag tar avstånd från sin homofoba valkampanj. Och har han ändrat sin inställning till både homosexuella och muslimer vilket var de två grupper i samhället som han så sent som för två år sedan gick runt och spred hatpropaganda emot.

Om så är fallet är det bara att lyfta på hatten och gratulera Helawi till att han kommit på bättre tankar i livet. Om så inte är fallet kan man fråga sig vad Socialdemokraterna i Södertälje egentligen håller på med. 



-

Dags att tala om SD:s politik

I helgen samlas Sverigedemokraterna till kommun- och landstingskonferens. Medierapporteringen inför mötet har handlat om partiets nya kommunikationsplan. Partiet vill upplevas som förtroendeingivande och ansvarsfulla. Kommunikationsplanen faller in i en rapportering om partiet som ger bilden av att Sverigedemokraterna nu genomgår en förändring. Men vad kommunikationsplanen säger är ju att partiet inte ska säga vad de egentligen tycker. I en intervju i Svenska Dagbladet förklarar Jimmie Åkesson:
”Bara för att man är politiker behöver man inte säga allt man tycker hela dagarna. Vi skriver i planen att man har lämnat köksbordet den dagen man väljer att bli politiker. Vid köksbordet kan man tycka en väldig massa om allting, som företrädare för ett parti har du ett ansvar.”

Bra, då vet vi det. Sverigedemokraterna håller tillbaka sina åsikter. Deras retorik kommer att bli grövre den dagen de upplever att det inte skrämmer väljare. Det är alltså inte rasismen i partiet som är problemet. Problemet är att folk inte gillar den.

Intervjun i Svenska Dagbladet är mer avslöjande än vad Jimmie Åkesson kanske inser. Angående partiets viktigaste fråga, att Sverige ska ta emot färre asylsökande, säger han.
- Man kan lika gärna uttrycka det som att vi vill hjälpa fler flyktingar än de andra partierna.

Bra då vet vi det också. Det handlar alltså inte om att Sverigedemokraterna bryr sig om flyktingarna. Deras tal om att hjälpa folk på plats är alltså bara tom retorik. Det är ju förstås uppenbart för de flesta. Men när Jimmie Åkesson inte tillfrågas om sin politik, utan om hur han ska prata om sin politik, så erkänner till och med han att det är så. 

Sverigedemokraternas kommunikationsplan är förvisso intressant. Men helgens konferens handlar inte bara om vilket kroppsspråk partiets företrädare ska ha. Den handlar framför allt om praktisk politik.

Förra året släppte Expo en rapport där vi gick igenom samtliga motioner som partiet lagt mellan 1991 och 31 oktober 2011. Bland annat visade rapporten att i över hälften av de kommuner där Sverigedemokraterna fick mandat för första gången 2010, hade de då inte lagt någon motion. Av de motioner som partiet lagt från 1991 var mer än en tredjedel standardiserade förslag hämtade från deras kommunala riktlinjer eller idé- och motionsbanker.

Granskningen visade dessutom att partiet i en betydande del av landets kommuner inte lagt några förslag alls. I 53 av de 105 kommuner där partiet fick representation första gången i valet 2010 hade då ännu ingen motion lämnats in. Det fanns till och med 28 kommuner där Sverigedemokraterna fick representation i valet 2006 som partiet ännu inte lyckats lämna någon motion till kommunfullmäktige

En av slutsatserna vi kunde dra från det omfattande materialet i rapporten var att Sverigedemokraterna i stor utsträckning bedriver en kommunpolitik som inte utgår från specifika lokala frågor och behov. Partiets företrädare i kommunerna fungerar snarare som ambassadörer för en politik som i första hand gäller hela landet.

Många av de motioner som partiet då hade lagt var standardiserade krav som partiet gemensamt kommit fram till under kommunkonferenser, då partiets nuvarande kommunalpolitiska riktlinjer klubbats, eller som innan dess hämtades från partiets motionsbank.

Mer än en tredjedel av partiets motioner var standardiserade förslag hämtade från Sverigedemokraternas kommunala riktlinjer eller idé- och motionsbanker. En stor del av de resterande motionerna innehåller krav som är så allmängiltiga att de passar för nästan alla kommuner i landet.

Vi har inte hunnit uppdatera statistiken sedan rapporten släpptes. Kanske ser det annorlunda ut idag. Men med tanke på de interna problem partiet haft och de allt fler tomma stolarna så är det tveksamt om partiets kommunpolitik kommit närmare väljarnas vardag.

Det finns flera sätt att betrakta ett parti. Just nu tycks bilden av Sverigedemokraterna formas av ett stegrande stöd i opinionen och medievänliga utspel om kosmetiska förändringar av partiet. Kvar i skuggan finns en politisk vardag där många av Sverigedemokraternas företrädare tycks ointresserade av vad som händer i deras egen kommun.

Det är kanske dags att tala lite om den också. Det är ju trots allt ett politiskt parti vi har att göra med. Oavsett hur de beter sig. 

Friheten offras i kampen mot islam

På lördag kommer Geert Wilders till Malmö. Besöket kommer väcka stor uppmärksamhet. Flera medier rapporterar redan nu, motdemonstrationer planeras och arrangörerna hos Tryckfrihetssällskapet längtar.

I deras ögon är det en hjälte som kommer. I marknadsföringen av evenemanget har Tryckfrihetssällskapets Ingrid Carlqvist betonat Geert Wilders utsatta situation. Han lever under extrema förhållanden med ett ständig hot från militanta islamistiska extremister. Han ses av sina meningsfränder som en frihetshjälte. En ikon i kampen för yttrandefrihet. Carlqvist kallar sin gäst en av de modigaste politikerna i Europa. Och visst kan han kallas modig. De hot han utsätts för är oacceptabla och har allvarligt begränsat hans frihet.

Men det är inte modet som definierar en politisk gärning.
Det är vad personen faktiskt driver för politik. Vad han säger när han står där på barrikaden, beredd att offra sig.

Geert Wilders säger sig vilja värna yttrandefriheten. Men i sin fanatiska kamp mot islam river han ner det öppna samhällets pelare en efter en. Förbud mot moskébyggen, mot Koranen, mot burkor, mot minareter och minskad invandring från muslimska länder. Budskapet är enkelt. Islam har ingen plats i Europa. För den som tror på ett öppet och tolerant samhälle, och som oroar sig för radikala religiösa gruppers drömmar om gudsstyrda samhällen är knappast Geert Wilders mannen att hoppas på. Hans väg mot frihet går i samma riktning som den de intoleranta religiösa fanatikerna vandrar. Mot förbud. Mot trångsynthet.

För tryckfrihetssällskapet är det knappast någon nyhet. De ser vilket håll Wilders vandrar åt. Och de följer gärna i hans fotspår. De tycker att han är modig, men det är ju förstås för att de håller med honom. För i grunden är det inte utsattheten som upptar Tryckfrihetssällskapets intresse. Det är vem man anser hotar. Det är inte yttrandefriheten man tänker på. Det är att få vad säga vad man vill om islam. Det är alla frågor där muslimer och islam kan sättas på den åtalades bänk.

När tryckfrihetssällskapet startades öppnades ett Facebookkonto där debatten släpptes fri. Det tog inte lång tid förrän forumet blev ett tillhåll för flera kända svenska högerextremister. I ett av inläggen riktade den dåvarande talespersonen för Swedish Defence League ett klart och tydligt dödshot mot Expo. I vanliga fall brukar vi vara försiktiga med att tala öppet om de hot och trakasserier som drabbar Expos personal om medarbetare. Men i det här fallet fyller det en pedagogisk poäng.

Forumet, som alltså var tänkt som en plattform för den fria och öppna debatt som media "förtiger", blev en plats för hot med syfte att tysta en tidning. Jag påtalade inlägget för Ingrid Carlqvist. Men det hände ingenting.

Det går att tolka på många sätt. Kanske var hon upptagen och inte hann se varken mitt mail eller inlägget. Kanske brydde hon sig inte.
För att det inte var en muslim som hotade.
För att han som hotade faktiskt var en i Ingdrid Carlqvist egna led.
För så kan det uppenbarligen vara. I deras påstådda kamp för det fria samhället offras just friheten.

Konferensen i Malmö på lördag handlar om det. Om hur grundläggande frihetsideal har kidnappats, och offrats, i kampen mot islam. För Geert Wilders är det en konferens bland många. Han har under många år rest runt och profilerat sig och sitt parti i frågor om islam. För Tryckfrihetssällskapet är det, som de själva uttrycker det, en sensation. Efter att sällskapet bildades har vi sett hur den antimuslimska miljön fått en ny tummelplats. Tidigare rymdes mycket av en den inom Sverigedemokraterna. Men nu finns en annan infrastruktur, utanför partiets hägn. Helgens möte sätter Tryckfrihetssällskapet på kartan på allvar. Så det är lika bra att vi vänjer oss vid deras närvaro och Ingrid Carlqvists utfall mot den svenska mediekåren.

Så kom ihåg det nästan gång Tryckfrihetssällskapet talar om yttrandefriheten.
Den gäller uppenbarligen inte alla.

Ryggradslöst muslimhat

Ingrid Carlqvist  som leder det självutnämnda tyckfrihetsällskapet intervjuades i Människor och tro (P1 7/9). Där försökte Carlqvist måla upp den falska bilden att hon utmålats som anti-muslimsk på grund av en kritik mot radikal islamism. Inslaget avslutas med att Carlqvist levererar ett budskap till muslimer i Sverige:

"Jag tycker att viktiga för muslimer i Sverige är att dom, som jag är övertygad är om är den absoluta majoriteten, som är ungefär lika sekulariserade som vi är: Låt era röster höjas. Låt oss höra att ni tar avstånd från de här radikala grupperna. Det är mitt budskap till Sveriges muslimer."

Vi kan lämna Carlqvists kollektiva skuldbeläggande av muslimer och hennes tydliga vi och dom-tänkande därhän denna gång. Först är det viktigt att påpeka att det är legitimt och nödvändigt att kritisera radikala islamistiska rörelser. Problemet är att Ingrid Carlqvist gör något annat än att kritisera antidemokratiska muslimska hatspridare. Hon demoniserar islam och sprider förakt mot muslimer i största allmänhet.

Här sprider Carlqvist myter om muslimsk ovilja att vara en del av europeiska samhällen. Hon riktar inte in sig på enskilda muslimer med extrema åsikter utan muslimer som kategori.

Här ansluter sig Carlqvist till den skrämmande populära antimuslimska konspiraitonsteorin om att Obama är muslim, vilket påstås innebära illojalitet och opålitligt.

Här publicerar hennes organisation en intervju (präglad av en beundran för intervjuobjektet) med den våldsamma antimuslimska gruppen EDL:s ledare Tommy Robinsson. EDL:s koppling till våld har föranlett att till och med Sverigedemokrater undviker samröre med gruppen men Carlqvist låter sig inte avskräckas.

Varför säger Carlqvist i Människor och tro att hon endast är kritisk till extremister som utgör en minoritet bland muslimer när det är så tydligt att Carlqvist är fientlig till muslimer i största allmänhet?

Det handlar om ett oärligt och opportunistiskt feglir som är tämligen vanligt i antimuslimska miljön.  Inför en publik (ofta i etablerade medier) säger man sig vara utsatt för smutskastning trots att man bara riktat en kritik mot extremister som borde vara (och som i verkligheten ofta är) okontroversiell. I andra sammanhang, när man befinner sig på hemmaplan, uttrycker man sin verkliga hållning. Det innebär att man framstår som en sanningssägare som förföljs av journalister som gör allt för att skyla över verkligheten. Taktiken känns igen från antisemitiska kretsar där man inför en publik söker framställa sig som kritiker av Israel eller sionismen medan man i andra sammanhang sprider samma myter om en global judisk sammansvärjning som nazister. Det kan vara värt att ha koll på denna oärliga taktik nästa vecka när Geert Wilders, i Carlqvists regi, besöker Sverige.

I skuggan av opinionssiffrorna

På nattåget "hem" till Stockholm summerar jag en händelserik vecka. Med partiledardebatt, nyheter om attacker mot flyktingboenden och stigande opinionssiffror. Det är lätt att bli antingen fullblodspessimist eller domedagsprofet när man dessutom tar del av nyheterna från krisens Grekland där nazistpartiet Gyllene Gryning vinner ny mark eller brinnande krig i vår omvärld.

Men världen är som de flesta av oss vet inte svartvit.

Jag har den här veckan på många sätt befunnit mig i skuggan av både opinionssiffror och den alarmism som i den tid vi lever är norm i de sociala medierna. Efter att de senaste sex åren i perioder mer eller mindre levt på landsvägen kan jag just nu skönja ett slags trendbrott.

I detta nu samlas folk i Sverige och börjar diskutera hur vi ska lösa alla de utmaningar vi tillsammans står inför. Bekämpandet av intoleransen är helt klart en av dem. När jag i onsdags kväll föreläste på Göteborgs stadsbibliotek handlade diskussionerna mestadels om hur antirasistiskt arbete på lokal nivå ska bedrivas. Och om hur vi skapar ett samhälle där vi klarar av att leva tillsammans.

Samma sak var det igår kväll. På det genomtrevliga Duvanders konditori i Kristianstad samlades antirasister för att diskutera hur de tillsammans ska kunna göra staden tryggare och mer tolerant. FN-föreningen stod som arrangör. Kristianstadbor i alla åldrar diskuterade om hur både föreningsliv, skola och flyktingmottagande skulle kunna göras bättre.

Det var precis den här typen av diskussioner Poohl och undertecknad hoppades på när vi gav ut boken "Positiv antirasism" i våras.

På tåget mellan Kristianstad och Hässleholm ringde Kevin från den antirasistiska föreningen Frillesås Friendship. Under kvällen hade han och några antirasister på orten som är hemma på riktigt för mig delat ut flygblad och när han kom hem och kollade mejlen visade det sig att antirasisterna blivit inbjudna till en diskussion hos kommunen om mottagandet av ensamkommande flyktingbarn kan bli bättre.

- Klart vi drar dit, sa Kevin.

Innan jag släcker lampan inatt och får några timmars sömn tänker jag att nog finns det hopp ändå.

Bortom om alla rubriker om bombkrig och Björn Söder.

Det går att kritisera radikal islamism utan att bli kallad rasist

I fredags skrev jag en debattartikel på SVT Debatt. Jag beklagade mig över att alldeles för få antirasister reagerat över att det antidemokratiska och antisemitiska islamistpartiet Hizb ut Tahrir etablerat sig i Sverige. Samtidigt publicerade vi en längre granskning av organisationen på Expo Idag. Det var inte första gången vi skrev om antisemitiska radikala islamister. Den här gången kände vi dock att vi ville vara tydliga. Vi ville visa att vi tar även den formen av intolerans på allvar.

Glädjande nog var det många som dunkade oss i ryggen. Dessutom verkar medias intresse för att för försöka skildra Hizb ut Tahrir ökat. Det finns alltid en risk att fenomen som varit underbevakade plötsligt får mycket större utrymme än vad de förtjänar. Men under helgen hölls bevakningen på en rimlig nivå. Sveriges Radios Människor och tro gjorde ett intressant inslag, där de två gästerna Göran Larsson och Salam Karam gav nya perspektiv. Dessutom rapporterade Sydsvenskan från konferensen i Köpenhamn.

Sverigedemokrater och andra som varnar för att islam ska ta över Sverige brukar med bestämdhet hävda att det inte går att kritisera radikal islamism utan att bli kallad rasist eller islamofob. Men jag har inte märkt av det. Inte arga mail, inga upprörda telefonsamtal. Inte efter en enda av de artiklar vi skrivit i ämnet.

Däremot så har det hört av sig människor som menar att jag är en hycklare. Som säger att det är hela islam som är problemet. Som menar att den enda lösningen är att förbjuda islam och skicka hem muslimerna.

Det ironiska i sammanhanget är ju att de uppvisar exakt samma fanatism och svartvita världsbild som Hizb ut Tahrir. De är varandras spegelbilder.

Vi andra, vi som tror att det går att leva tillsammans på lika villkor, vi står vid sidan och betraktar två extremistgrupper som göder varandra.

SD:s nolltolerans förändrar inte partiet

Sverigedemokraterna ska rensa upp i leden. Det var nyheten som spreds under fredagen. I ett internt brev som lägligt nog hade läckt ut i media skriver Jimmie Åkesson bland annat att ”i vårt parti finns inget utrymme för extremister, rasister, rättshaverister eller andra med ett personligt behov av politiska eller privata utsvävningar.”

Under söndagen fick vi se vad partiets nya nolltolerans betyder i verkligheten. Efter ett inslag i Agenda om uteslutna sverigedemokrater, där bland annat Expos senaste granskning togs upp, frågades Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder ut om partiets nya hållning.

Det tog ungefär en minut innan Björn Söder började tumma på nolltoleransen. Det fanns omständigheter kring vissa uttalanden som behövdes ta i beaktning. I vissa fall handlade det om att utbilda partiets företrädare. Så att de inte uttrycker sig fel.

Det är ju förstås uppenbart för de flesta. Men Sverigedemokraternas så kallade nolltolerans är kosmetika. Ett sätt att försöka övertyga tveksamma väljare om att partiet tar tag i vulgära och rasistiska utspel från frifräsande lokalpolitiker som inte förstått partiets budskap. Ett sätt att visa att man är ett seriöst parti.

Det är intressant att Jimmie Åkesson nu erkänner att partiet har problem. Tidigare har han hållits borta från allt som har med interna problem att göra. Nu tycks partiet vara så angeläget om att hamra in bilden av att man tar tag i detta att till och med Jimmie Åkesson får smutsa ner kostymen en aning.

Jimmie Åkesson erkänner att partiet har problem. Men problemets kärna kan han givetvis komma åt. Anledningen till att sverigedemokrater sprider rasism är att partiet huserar och legitimerar rasism och intolerans. Det är ett parti som kanaliserar intoleransen i det svenska samhället. Ibland välformulerat, ibland vulgärt och motbjudande.

Det är därför Sverigedemokraternas nolltolerans riktar sig emot såväl rasister som rättshaverister. Det är de som stör bilden av ett välordnat parti som ska bort. Rasismen och intoleransen är inte problemet. Den är tvärtom själva förutsättningen för partiets politik.

Att det är skillnad på vi och dem. Att de som inte är som vi är likadana och så gott som oföränderliga, det kommer aldrig Sverigedemokraterna aldrig kunna tumma på.

Inga ursäkter för Bo Hanssons rasism

Debatten om Bo Hanssons ”svarting”-uttalande i Radiosportens nätsändning i helgen fortsätter. Det som började som en rasistisk harang från en pensionerad sportkommentator har utvecklats till något ännu värre.

För den som inte hängt med ser bakgrunden ut så här. I söndags spelade AIK hemmamatch på ett kylslaget Råsunda. Matchen kommenterades av Radiosportens pensionerade kommentator Mats Strandberg. På pressläktaren fanns också Bo Hansson, AIK-supporter sedan flera decennier och tidigare en av SVT:s mest kända kommentatorer. Mats Strandberg släppte in sin gamla kollega i kommentatorsbåset för att slippa kylan. Där, utan att Bo Hansson visste om det, sändes hans spontana synpunkter på vad som hände på plan ut i direktsändningen. I samband med att AIK bytte in en ny spelare kunde radiolyssnarna höra hur han i bakgrunden klagade:
– Inte en till svarting som ska in,

Uttalandet har med rätta väckt starka reaktioner. AIK har valt att porta Bo Hansson från pressläktaren. Flera spelare i klubben har rasat mot uttalandet. Allra tydligast har kanske Martin Mutumba varit. På Instagram skrev han bland annat:
”Men för sista gången alla dinosaurier sluta tro att du kan säga svarting eller neger eller era ord och tro att vi inte tar åt oss. För ni vet fan inte vad vi känner.”

I början av 1990-talet var rasismen inom svensk elitfotboll uppenbar och tydlig med rasistiska nidvisor på från läktarna. Även om vissa problem kvarstår så har situationen blivit mycket bättre. Det är också glädjande att se hur starka reaktionerna har varit från AIK:s organisation och till och med från spelare i herrlandslaget.

Ändå finns det dem om inte ser problemet med det som hänt. För det värsta i den här soppan är inte Hanssons rasistiska uttalande. Det är hur han själv förklarar sina kommentarer. I en intervju i Aftonbladet betonar han att ”för mig är svarting inget nedsättande”. Han förklarar vidare:
– Det är för många spelare som är för lika. För många lika spelare. Svarta spelare som är uppfostrade på samma sätt och som spelar precis likadant. Med ytterligare en till så blev det ännu rörigare.

Det är ju det här som är det stora problemet. Att ordet ”svarting” inte bara är en beskrivning av en spelare. Utan ett signalord som skvallrar om en rasistisk tankefigur. Det borde ju inte behövas sägas, men självklart är inte alla svarta spelare likadana och stöpta i samma form. Lika lite som vita spelare är det.

Dessutom, vilket gör situationen ännu mer problematisk, är hur en stor grupp rutinerade sportjournalister skyddar Bo Hansson. Arne Hegerfors säger i en intervju i Aftonbladet
– Alla blir hysteriskt politiskt korrekta, i stället för att sätta sig in i Bosses situation.

Göran Zachrisson, en annan känd sportkommentator säger:
– Jag är så otroligt trött på den här spattigheten som uppstår kring något som uppenbart inte är det minsta rasistiskt.

Så här låter det. Det skulle vara lätt att förklara bort det som en generationsfråga. Eller som en kollegial skyddsmekanism. Och visst kan det ligga något i det. Även om de flera sportjournalister tydligt markerat att Hanssons agerande inte är okej. Men det är inga ursäkter. Den enda möjliga ursäkten är just en ursäkt. Förmågan att inse att ord som ”svartingar” drabbar andra.

Så kan det vara med rasismen och dess konsekvenser. Bo Hansson avslöjades inte när han kommenterade. Han avslöjades när han trodde att andra inte skulle höra. Med största sannolikhet formades inte hans syn på svarta spelare där och då. Det är snarare en idé han burit med sig länge, ett sätt att förstå det spel han älskar, ett sätt att förklara sitt favoritlags förluster och vinster. Så är det med intoleransens tankefigurer. De kan bli en bärande del i ens sätt att förstå världen. Det betyder inte att Bo Hansson är en hatare. Men hans sätt att prata om människor gör ont för de som drabbas av hans ignorans.

Det borde vara uppenbart även för de som är hans vänner.

Nazistpartiet satsar på tio mandat

Nazistiska Svenskarnas parti hade den gångna helgen en så kallad höstkonferens. Partiet känner uppenbarligen medvind just nu. Det senaste året har partiet rekryterat både välkända namn från den övriga rasideologiska miljön samt avhoppade sverigedemokrater och nationaldemokrater.

Under konferensen meddelade ledningen för nazistpartiet målsättningen inför valet 2014. Svenskarnas parti satsar på 10 000 röster i riksdagsvalet och tio kommunala mandat. I det senaste valet nådde partiet 681 röster riksdagsvalet och det första historiska mandatet i Grästorp. Med de siffrorna på bordet känns de nya målen en aning högst ställda.

Men mycket har hänt. Partiet har redan idag lokala kampanjer i bland annat Nykvarn där Daniel Spansk som valdes in för Nationaldemokraterna i kommunfullmäktige numer representerar Svenskarnas parti och i Färgelanda där nazisterna ändå var hyfsat nära att knipa ett mandat i senaste valet.

Vi har konstaterat tidigare att Svenskarnas parti har en rejäl potential att fylla funktionen som fiskar upp missnöjda SD-väljare och medlemmar. När Nationaldemokraterna fortsätter vandringen mot avgrunden ter sig nazistpartiet som den kraften som kan fylla en sådan funktion.

I valet 2002 när Nationaldemokraterna var nybildat och hade en relativ spridning lyckades partiet att nå just 10 000 röster i riksdagsvalet och fyra kommunala mandat. Det var dock i två större kommuner, Haninge och Södertälje. Svenskarnas parti strategi verkar annorlunda. Att satsa på mindre kommuner där det krävs betydligt färre röster och mindre ansträngningar för att ta plats i kommunfullmäktige.

Med tanke på Sverigedemokraternas haveri på det lokala planet vore nazistiska valframgångar på kommunal nivå ingen större sensation. Men att 10 000 intoleranta väljare skulle "kasta bort" sin röst på Svenskarnas parti känns osannolikt så länge Sverigedemokraterna åtminstone håller ställningarna i riksdagen.

Free Gaza Movement och antisemitismen

Idag uppmärksammar Expo att Gazaflottiljens initiativtagare Free Gaza Movement spridit grov antijudisk propaganda där Förintelsen påstås ha utförts av "sionisterna". 

Upphovsmannen är den ökände och nyligen avlidne konspirationsteoretikern Eustace Mullins vars ideologiska utveckling är ett bra exempel på den radikala antisemitismens förändrade uttryckssätt. Kort efter andra världskriget skrev Mullins hyllningstexter till Hitler och försvarade nazismen. I skriften "The Bilogical Jew (1968) skrev han:

"Judarna vill inte att någon ska veta vad nazism är. Nazism är helt enkelt ett förslag om att det tyska folket ska göra sig av med de parasitära judarna."

Med tiden förändrades Mullins propaganda. Likt många antisemitiska konspirationsteoretiker har han gått från att hylla och försöka rehabilitera nazismen till att säga att judarna (ofta benämnda "sionisterna") låg bakom nazismen som ett led i kampen för judiskt världsherravälde. Men detta är inte första gången Free Gaza Movement sprider antijudisk propaganda. Under de senaste åren har organisationen gång på gång tipsat om antisemitiska filmklipp och texter.. Organisationen ger också uttryck för konspirationsteorier om 11 september. 

Free Gaza Movement har dessutom haft ett nära samarbete med två synnerligen radikala antisemiter - Malaysias tidigare premiärminister Mahathir Mohamad och dennes rådgivare Matthias Chang. Chang och Mohamed odlar i sin tur nära kontakter med högerextrema amerikanska American Free Press och Changs hatsktifter mot judar är publicerade på förlaget. Eustace Mullins var själv skribent för American Free Press under början av 00-talet.  Matthias Chang beskriver Mullins som en av sina inspirationskällor.

Changs och Mahathirs stiftelse heter Perdana Global Peace och deras officiella hållning är att ”Förintelsen misslyckades som slutgiltig lösning” eftersom judarna ”överlevde och blev en ännu större källa till problem för världen”.  Stiftelsen samlade in pengar till ett av fartygen i flottiljen 2010 och Chang deltog som en av passagerarna, något Free Gaza Movement gärna lyfte fram. I samband med aktionen publicerade Ship to Gaza Sweden ett pressmeddelande från Free Gaza Movement översatt till svenska där Matthias Chang och hans högerextrema litteratur beskrevs i positiva ordalag:

Matthias Chang Wen Chieh är malaysier av kinesisk härkomst. Han är advokat som under 32 år tjänstgjorde som politisk sekreterare för den fjärde malaysiska premiärministern, Tun Dr Mahathir Mohamad. Han är författaren till tre bästsäljande böcker, "Future Fast Forward", "Brainwashed for War, Programmed to Kill” och ”The Shadow Money-Lenders and the Global Financial Tsunami”, publicerad i USA och i Malaysia.

Det är välkommet och positivt att Ship to Gaza tar avstånd från Eustace Mullins antisemitiska propaganda. Samtidigt är det beklagligt att svenska Ship to Gaza aldrig öppet och tydligt tagit ansvar för publiceringen av pressmeddelandet 2010 och att organisationen tycks acceptera Free Gaza Movements ytterst tveksamma förklaring som ifrågasätts av bland andra den ledande palestina-aktivisten Ali Abunimah.

Uppdatering 21/10:

Sedan detta blogginlägg har ett inlägg på sajten Mondoweiss publicerats som tydligt visar att Berlin ljugit och kommit med efterhandskonstruktioner.

Ann Wright planerade att ansluta till STG:s fartyg Estelle men förvägrades detta av Svenska Ship to Gaza. Anledningen uppges vara att Wright tagit plats i styrelsen för Free Gaza Movement och givit sitt stöd till Greta Berlin. 

Ett allvarligt misstag av Avpixlat - Uppdaterad

Den SD-anknutna bloggen Avpixlats skribenter är upprörda igen. Den här gången handlar det om att SVT-Play har ändrat i inslaget om Lars Vilks besök hos den antimuslimska organisationen SION i USA.

Geniknölarna har uppenbarligen gnuggats rejält på Avpixlatredaktionen. Följande teori lanseras om SVT:s "censur".

"Skälet är utan tvekan att man bombarderats av klagomål från kulturvänsterns islamkramare som är upprörda över att inslaget var för objektivt och innehöll för lite vinkling och pekpinnar. Lika tveklöst har muslimer i Sverige också hört av sig och berättat hur kränkta de blivit över att delar av Vilks föredrag visades och att hans rondellhundsteckningar skymtade fram för ett ögonblick".

Med risk för att göra Avpixlatredaktion och sajtens läsare besvikna kan Expo Idag-bloggen meddela att det som SVT har plockat bort är en del som avslöjar personliga uppgifter om en av personerna som syns i dokumentären. En person som likt många andra i den antimuslimska rörelsens topp lever under hot. Ett misstag av SVT. Men kanske ett ännu större misstag av Avpixlat som ännu en gång skitit i det bruna skåpet.

/Alexander Bengtsson

Uppdatering

Det här är en uppdaterad version. Den här bloggposten publicerade vi för att påvisa hur snabbt myter och fördomar sprids på sajter som Avpixlat. Avpixlat sa sig vara säkra på vilka skälen var till att SVT drog tillbaka den första versionen. Vi visste att de hade fel. Att de som vanligt hade dragit förhastade slutsatser. 

Därför berättade vi som det var. Tyvärr var vi för detaljerade. Inte om Avpixlats agerande, men om vilka delar SVT hade plockat bort. Vår bedömning var att vår publicering inte skulle öka hotbilden mot den person som uppgifterna rörde. Vi har insett att publiceringen i värsta tänkbara fall kan ha bidragit till att sprida de uppgifter som SVT valde att plocka bort, och att det i förlängningen trots allt kan ha ökat hotbilden. 

Därför har vi formulerat om den här bloggposten och gjort den här uppdateringen. För oss är det enkelt. Vi har ett ansvar för vad publicerar. Vi vill inte bidra till att sprida uppgifter som försämrar hotade personers säkerhet. 

Ett alternativ hade varit att ta bort inlägget helt. Men då skulle vi också ha valt att vara tysta om den historia som detta egentligen handlar om. Om hur Avpixlat sprider konspirationsteorier om svensk media. Det ville vi inte göra. För att vårt ansvar ligger inte bara i att var varsamma och eftertänksamma i vår publicering. 

Vårt ansvar är också att berätta sanningen. 

Lars Vilks hyckleri

Onsdagens dokumentär i Uppdrag Granskning om Lars Vilks besök på den antimuslimska konferensen i New York den 11 september gav få nya svar kring Vilks så kallade konstprojekt. Via Uppdrag gransknings kamera fick tittarna följa med till New York, gå på cocktail-party hemma hos Pamela Geller, följa talen under SION:s omtalade konferens och dessutom hänga med på efterfest med English Defence Leagues ledare.

Dokumentären gav en unik inblick i den internationella antimuslimska miljöns toppskikt. Och den uppenbara fanatismen som frodas där. Under konferensen liknades muslimer vid råttor. En av talarna talade om  behovet att ”Wipe them out”. Så nära till hands ligger folkmordsretoriken för ”frihetskämparna” vid SION:s konferensbord.

Mitt i allt detta vandrade alltså Lars Vilks omkring. Vi vet att det inte var första gången han rörde sig i den här miljön. I en debattartikel i Aftonbladet den 10 augusti konstaterade Expos Alexander Bengtsson och Anna-Sofia Quensel att Vilks redan 2010,  tillsammans med Lars Hedegaard från danska Tryckfrihetssällskapet, besökte USA för en föreläsningsturné anordnad av David Horowitz Freedom Center, den organisation som finansierar den antimuslimska ideologen och propagandisten Robert Spencers projekt Jihad Watch. Vilks har även hjälpt till med att finansiera miljön. Tidigare under året skänkte han en av sina rondellhundar till en blogg som dagligen sprider hatretorik riktad mot muslimer. Bloggen auktionerade i sin tur ut Vilks teckning till högstbjudande.

Men enligt Lars Vilks var hans deltagande på konferensen en del av hans konstprojekt. När Janne Josefsson försökte få Vilks att ge sin syn SION svarade han undanglidande. När Janne Josefsson till slut ställde frågan om Lars Vilks inte istället kunde ha lämnat salen i protest mot det som sades, och låta det vara en del av hans konstverk, blev Vilks tyst.

Och någonstans där uppstår konflikten. Någonstans där uppstår den inkonsekventa hållningen som gör Vilks agerande så svårt att enbart betrakta som ett konstprojekt.

Han vill inte ta ställning till den antimuslimska miljön. Han relativiserar till och med folkmordsretoriken från talarstolen. När Pamela Geller avkräver av honom att uttala sig positivt om SION så lyder han.

Men i andra fall, när det gäller till exempel islam, har inga problem att uttala sig. Där säger han vad han tycker. Han vill inte ställa upp på intervju för den antisemitiska sajten Nationell.nu, eftersom han sett hur de håller på med sina ”judiska konspirationsteorier”.

För många som står utanför är det uppenbart att Vilks är en debattör, med massa åsikter och idéer om det han inte gillar. Men så fort det handlar om den antimuslimska miljön glider han undan. In i sitt konstprojekt.

Man kan kalla det konst.
Man kan också kalla det hyckleri.
Konsekvensen av Lars Vilks agerande blir hur som helst ett godkännande och en legitimering av en politisk miljö, som paradoxalt nog står för raka motsatsen mot vad Lars Vilks säger sig kämpa för.

Förlorarna i Sverigedemokraternas budget

Igår lanserade Sverigedemokraterna sin höstbudget. Ramarna känner vi till sedan tidigare. Genom att begränsa asyl- och anhöriginvandringen med 90 procent tänker sig partiet kunna lösgöra 119 miljarder fram till 2014. Vi har skrivit om partiets cyniska nedmontering av den svenska migrationspolitiken tidigare. I artikelserien ”Vi betalar priset” berättade vi om dem som inte får plats i Sverigedemokraternas Sverige. De som ska stängas ute.

Vi skulle kunna dra igång artikelserien igen. Faktum är att vi sedan publiceringen skulle kunna ha porträtterat en person per dag som inte platsar i Sverigedemokraternas Sverige. Inte minst skulle vi kunna ha återupprepat berättelsen, eftersom Sverigedemokraternas budget till så stora delar är en repris från tidigare år.

Men i det nya budgetförslaget finns en annan intressant notering att göra. Sverigedemokraternas budget säger förstås mycket om partiets politiska visioner. Men det säger lika mycket om partiets taktiska vägval. Hur man vill uppfattas.

Sverigedemokraterna säger sig ha en stor pott pengar som ska fördelas. Det intressanta är vad man nu väljer att fokusera på. Partiet har sedan tidigare en tydlig profil när det gäller brottsbekämpning. Jimmie Åkesson har deklarerat att partiet i nästa val ska vara lika känt för sin kriminalpolitik som för sin invandringspolitik. Men i och med höstbudgeten försöker partiet nu ta sig in i ett annat politiskt fält. Sverigedemokraterna lanserar sig som småföretagarnas bästa vänner. Eller snarare relanserar sig.

Partiet har genom historien alltid försökt blidka småföretagarnas krav på enklare regler och billigare sociala avgifter. En av de första kampanjerna efter att Jimmie Åkesson tillträdde som partiledare var den populistiska ”Enkel matematik”. Där gav partiet medvetet grovt förenklade svar på frågor som rörde partiets tre fokusområden vid den tiden. Kriminalitet, invandring – och företagsamhet. Receptet då var ”Företagsamhet + enklare regler = Fler jobb”.

Sedan dess har Sverigedemokraterna inte bara försökt ha en lite mer seriös inställning till arbetsmarknadspolitiken. Partiet har också glömt sin vurm för företagarna. Nu har de hittat tillbaka.  Sverigedemokraterna har till slut insett att partiet, för att uppfattas som ett seriöst alternativ, måste kunna leverera politik i en av de mest brinnande politiska frågorna – arbetslösheten.

Sverigedemokraternas förslag om rätt till avdrag för sociala avgifter och ett sjuklöneavdrag för företag har än så länge, mig veterligen, inte kommenterats. Varken av politiska motståndare, experter eller representanter för småföretagarnas lobbyorganisationer.

I väntan på reaktionerna fortsätter Sverigedemokraterna trumma ut sitt favoritbudskap. Att partiet varken är höger eller vänster. Eller både och. Enligt Sverigedemokraternas talesperson i ekonomiskpolitisk talesman, Erik Almqvist, är Sverigedemokraterna det enda parti som med trovärdighet kan lova alla något. Men bakom partiets guld-och-gröna-skogar-retorik döljer sig förstås en annan verklighet. Politik handlar om konflikter. Sverigedemokraternas budgetförslag är fyllt av plustecken. Men där finns också förlorare. De som drabbas av diskriminering ska inte ha någon ombudsman att vända sig till. Organisationer som arbetar mot rasism och homofobi ska inte kunna söka något stöd från staten. Stödet till arbete mot mäns våld mot kvinnor slopas. Stödet till folkbildningsförbunden stramas åt.

Det finns en konflikt även i Sverigedemokraternas budget. När Erik Almqvist säger att det bara finns vinnare så ljuger han. För i Sverigedemokraternas Sverige ska alla ha en bit av kakan. Inte bara på bekostnad av de invandrare som inte längre är välkomna. Utan även på bekostnad av kvinnor som misshandlas av sina män, av människor som utsätts för rasism och diskriminering och av människor som runt om i landet håller igång det civila samhället.

Kom ihåg det nästa gång Erik Almqvist säger att alla tjänar på Sverigedemokraternas politik.

Last man standing i Kungsbacka

Sverigedemokraterna i Kungsbackas sönderfall fortsatte i helgen då ordföranden och kommunfullmäktigeledamoten Dag Windefjord meddelade att han lämnade partiet. Att Windefjord lämnar i protest mot att kollegan Mattias From sparkats ut ur partiet var föga förvånande. "Solidarietsavhopp" är en del av den sverigedemokratiska avhoppartraditionen. Men att Windefjord samtidigt passar på att ge en ordentlig känga åt den enda kommunfullmäktigeledamoten, Thord Brynielsson, som fortfarande representerar partiet i kommunen är däremot anmärkningsvärt.

I en intervju i Kungsbacka-Posten skyller Windefjord den uppmärksammade flygbladskampanjen i Frillesås på Brynielsson.

– Flygbladsutdelningen om flyktingmottagning i Frillesås gjorde mer skada än nytta för partiet. Den sköt över målet och väckte bara onödig ilska, säger Windefjord till lokaltidningen.

Windefjord menar också att han och kumpanen From försökt att ta bort grova formuleringar i Frillesåsflygbladet men att Brynielsson vägrat detta.

Som vi skrivit tidigare på bloggen väckte Sverigedemokraternas flygbladsutdelning i Frillesås motstånd. Ett flygblad Thord Brynielsson i fortsättningen får försvara ensam.

Froms sista gärning för SD

När de lördagsfirande invånarna i nordhalländska Frillesås var på väg hem från Pizzeria Reale där det hade festats inpå småtimmarna möttes de av ett par sverigedemokrater som var ute på det lilla samhällets gator och delade flygblad i brevlådorna. Flygbladet berörde den eventuella starten av ett hem för sex till åtta ensamkommande flyktingbarn. I flygbladet menade partiets Kungsbackaavdelning att hemmet skulle innebära att kustsamhället skulle förändras till ett nytt Rosengård. Snart skulle våldtäkter och bilbränder bli vardag, menade partiet.

När en upprörd frillesåsbo ringde upp det kontaktnummer som fanns på flygbladet svarade SD-Kungsbackas gruppledare Mattias From. From menade att flygbladet bara var "samhällsinformation" och var inte intresserad av att diskutera huruvida det var rasistiskt eller inte att hävda att sex till åtta ensamkommande flyktingbarn skulle föra bilbränder och våldtäkter med sig till Frillesås.

Det nattliga telefonsamtalet var bland det sista Mattias From fick göra för sitt kära Sverigedemokraterna. Under helgens partistyrelsemöte uteslöts From som var landets yngsta gruppledare i kommunfullmäktige. Bakgrunden var Froms egen webtidning Frihetens Fackla där den nu uteslutna sverigedemokraten gav sitt stöd åt den avhoppade partiveteranen Solveig Rehnhammar-Metus som till Expo Idag hävdat att "judar" styr Sverigedemokraterna.

– Mattias From har uttryckt sig på ett sådant sätt så att han är att betrakta som ideologiskt avvikande. Det handlar om texter på hans hemsida där partistyrelsen inte har kunnat komma till någon annan slutsats än att han ger stöd åt antisemitiska och konspiratoriska idéer, var partistyrelsens motivering till uteslutningen enligt pressekreterare Martin Kinnunen.

From som har lett en av partiets mest aktiva lokalavdelningar och kommunfullmäktigegrupper tog givetvis uteslutningen oerhört hårt. När undertecknad ringde upp honom ville han inte prata men på Facebook var ilskan och besvikelsen uppenbar.

"Tydligen får man inte lov att kritisera ledningen och den Israelvänliga hållningen partiet har, som inte ens är förankrad bland medlemmarna. Håller man inte tyst och rättar sig in i ledet till 100 procent så åker man ut... SD är Sveriges i särklass mest toppstyrda riksdagsparti, det råder det ingen tvekan om!".

Kanske blir besvikelsen ännu större hos den nu partilöse politikern när han får reda på att två hans tidigare partikamrater som jämfört SSU med Anders Behring Breivik och som förespråkat att barn som misstänks för sexualbrott ska kastreras och utvisas får vara kvar i SD. Något pressekreterare Kinnunen bekräftade för Expo Idag tidigare under måndagen.

Frågan är då vart den så aktiva From nu ska ta vägen. Det råder inga som helst tvivel om att den unge politikern har stått nära SDU-basen Gustav Kasselstrand och partiets mer traditionalistiska falang som har sitt allra starkaste fäste i SD-Göteborg som i sin tur har haft täta band till den nu skadeskjutna Kungsbackaavdelningen.

From har tidigare hyst beundran inför både Nationaldemokraterna och Nordisk Ungdom. På internet har det också varit tydligt att ND sträckt ut handen till den utsparkade sverigedemokraten. Kan det bli så att ND nu får ett uppsving på västkusten i form av en From i Kungsbackas fullmäktige? Eller lämnar From partipolitiken och ägnar istället tiden åt att slicka såren hos grabbarna i Nordisk Ungdom?

Det återstår att se. Några saker är i alla fall obestridliga faktum.

Sedan partistyrelsen i våras upprättade en utredning om uteslutning har Froms webtidning varit borta från internet. Nu är den tillbaka.

Och Mattias Froms och hans forna partikamraters kampanjande i Frillesås resulterade i att en lokal antirasistisk aktivistgrupp bildades. Frillesås Friendship heter den. Den 26 september hålls det första mötet av gruppen tillsammans med samhällets två kristna församlingar och det lokala föreningsrådet.

Framväxten av en lokal antirasistisk rörelse blev således den uteslutna sverigedemokratens sista gärning. 

Wilders katastrofval kan splittra högerpopulisterna

Valet i Nederländerna är avklarat. Valresultatet är intressant ur flera perspektiv. Det lilla landet är, som New York Times beskrev det i veckan, en vindflöjel. Den politiska utvecklingen i landet skvallrar om vart resten av Europa är på väg.

Så utifrån det kan vi konstatera att EU:s toppolitiker kan andas ut. Även om EU-skepcismen lämnade starka spår i valdebatten så var det i slutändan de EU-vänliga mainstreampartierna, liberala VVD och socialdemokratiska PvdA, som blev valets segrare. Därmed kunde EU-vänner som Italiens premiärminister Mario Monti och unionens nervösa toppföreträdare andas ut.

Av allt att döma avgjordes valet under de sista veckorna då den stora andelen osäkra väljare valde att lägga sin röst på de säkra, trygga, alternativen i mitten. Kanske är det en konsekvens av EU-krisens osäkerhet? Väljarna vill ha trygghet. En regering som fungerar.

En annan intressant utveckling är förstås Geert Wilders kraftiga tillbakagång. Jag har skrivit om det tidigare. Och som väntat hade Wilders svårt att hålla kvar sina väljare när den politiska dagordningen i landet skiftade karaktär.

Så vad är då Wilders förlust en fingervisning på? Den visar att även högerpopulister är beroende av att uppfattas som ansvarstagande. Det tycks finnas en gräns för hur långt man kan nå med polemiska paroller och populistiska utspel. Valet visar också hur svårt politiker som Wilders får det när inte frågor om nationell identitet och invandring står högt på agendan.

Wilders har under lång tid varit en galjonsfigur inom den antimuslimska rörelsen. Han har på ett sätt symboliserat den nya högerpopulismens framgångsrecept. Han har visat att antimuslimsk retorik kan ge framgångar. Frågan är hur det misslyckade valet nu kommer att tolkas av högerpopulismens olika fraktioner runt om i Europa. Wilders lär behålla sin status i den antimuslimska miljön. Men bland dem som inte delar Wilders Israelvurm och fixering vid islam kommer valet i Nederländerna tas som en intäkt för att nationalisterna behöver byta riktning.

Än så länge har reaktionerna varit få. Men ordföranden för Sverigedemokraternas ungdomsförbund, SDU, Gustav Kasselstrand, var tidigt ute och kommenterade valet på Twitter:

”Wilders och PVV gör katastrofval i Holland. Endast islamkritik är inte vägen framåt. Det behövs generell invandringskritik + nationalism!”

Hans slutsats är ett talande exempel. Wilders katastrofval kommer med största sannolikhet bli en referenspunkt i konflikten mellan den tydligt antimuslimska högerpopulismen med vissa liberala inslag och den mer nationalistiskt präglade konservativa högerpopulismen.