Så går det till när SD praktiserar den "öppna" svenskheten

Igår stod det klart att tre sverigedemokrater i Södertälje lämnar partiet. De tre har alla gemensamt att de valts in i kommunfullmäktige för partiets räkning och samtliga har irakiskt ursprung. Det sistnämnda faktumet, att tre sverigedemokrater kom från Irak, rönte stor uppmärksamhet innan valet 2010. Partiets konkurrent om de intoleranta rösterna i Södertälje, Nationaldemokraterna, har vid flera tillfällen försökt göra en stor affär av att Sverigedemokraterna "släppt in" människor från Mellanöstern på sina valsedlar.

Men Sverigedemokraterna stod på sig. Till skillnad från Nationaldemokraterna förespråkar SD så kallad assimilering och det partiet kallar för "den öppna svenskheten". "Den öppna svenskheten" fungerar så här:

Är du född i ett annat land och kommer till Sverige så kan du, kanske, ändå bli svensk. Men det räcker inte bara med att du blir svensk medborgare. Du ska också anpassa dig till den svenska kultur som Sverigedemokraterna under åren har haft så vansinnigt svårt att konkretisera. Men viktigast av allt: Du ska uppfatta dig själv som svensk och dessutom uppfattas som svensk av andra svenskar.

Jag har under de år som jag har jobbat på Expo försökt att hitta ett så pedagogiskt sätt som möjligt för att förklara för exempelvis åhörare vid föreläsningar om hur "den öppna svenskheten" fungerar i praktiken. I fortsättningen blir de tre avhoppade sverigedemokraterna från Södertälje det självklara exemplet. För varför lämnar de partiet? Jo, för att de upplever att de inte behandlats som fullvärdiga svenskar av sina partikamrater.

De har med andra ord drabbats av den politik som de tidigare företrätt. Trots att de tre hade anpassat sig så pass mycket till Sverigedemokraternas vision om svenskhet att de till och med hade blivit sverigedemokrater var de ändå inte tillräckligt svenska enligt sina partikollegor.

Så mycket för den "öppna" svenskheten.

Välkommen till nya expo.se

Expo.se har fått ett nytt upplägg och en ny struktur. Det är på tiden. När tidskriften Expo sjösattes i mitten av 1990-talet var syftet att bemöta den växande nazistiska rörelsen med kunskap och fakta. Vi gjorde en tidning som granskade, bevakade och inte minst förklarade extremhögerns värld. Sedan dess har Expo växt. Den stiftelse som då startades som en smidig ägarform för tidskriften driver i dag annan verksamhet i samma anda.

Vår webb har dock inte hunnit med i utvecklingen. Expo.se har varit ett forum för vårt journalistiska arbete. Nu bygger vi om. Startsidan Expo.se blir istället portalen in i Expos värld. Vi hoppas på så sätt göra det tydligare vad stiftelsen sysslar med. Genom startsidan expo.se vill vi erbjuda snabba och enkla genvägar in i den verksamhet vi driver.

Från och med nu har stiftelsen också en egen sajt där det går att läsa om vår verksamhet i stort. Även Expo research får en egen sajt. Där kan du på ett lättare och mer överskådligt sätt ta del av våra rapporter och webbanpassade faktasammanställningar och upptäcka nya spännande rapporter som belyser våra frågor. Researchsajten är en faktabank för journalister, forskare och andra intresserade.

Det betyder inte att vår nyhetsbevakning försvinner. Tvärtom. I och med renoveringen av expo.se lanserar vi Expo Idag, en nyhetssajt med fokus på dagsaktuella nyheter och kommentarer. På Expo idag fortsätter vi publicera snabba nyheter och djuplodande artiklar. Dessutom lanserar vi en blogg för både snabba och mer djupgående kommentarer och analyser.

Samtidigt ges tidskriften Expo en egen sajt. På det här sättet vill vi förtydliga att tidskriften och Expo Idag är två skilda produkter. På Expo Idag guidar vi dig genom nyhetsflödet. I tidskriften Expo ger vi dig berättelserna, utblickarna och perspektiven som behöver mer tid och utrymme.

Tillsammans kommer de nya sajterna och den nya startsidan visa Expos nya ansikte. För att hela vår verksamhet ska bli synlig, för att bättre kunna göra det vi alltid gjort – bemöta intoleransen med fakta och kunskap.

Terroristjaktens blinda fläck.

Efter de första rapporterna om terrordåden i Norge förra sommaren var det många, inklusive jag själv, som förutsatte att det var jihadister som låg bakom attackerna. Det är inte så konstigt. Det är så vi har lärt att känna igen terrorismen. Frihetshatande muslimer som spränger sig själva i luften.

Breiviks massaker avslöjade hur enkelspårig vår uppfattning om terrorhotet är. Efter den 22 juli förra året har det rasat en viktig debatt om hur vi ska förstå och känna igen den nutida terrorismen.

Nu ger International Centre for Counter Terrorism, ICCT, nytt bränsle till diskussionen. I en rapport hävdar Arun Kundnani att den högerextrema terrorn har blivit en blind fläck i den internationella jakten på terrorister. Arun Kundnani har tidigare granskat, och kritiserat, den brittiska regeringen förebyggande program mot terrorism. Nu uppmanar han Europas regeringar att tänka om, eller i alla fall börja använda ett annat språkbruk, i arbetet mot terrorism.

Till att börja med finns det anledning att uppdatera bilden av vilka politiska miljöer som utgör ett säkerhetshot. Sedan 1990 har minst 249 personer dött i högerextremt våld. 263 personer har dött av jihadiskt våld. Det betyder inte att arbetet med att förebygga och stoppa jihadistisk terror ska prioriteras ner, det innebär att hotet från extremhögern måste tas på allvar. Så är det inte idag.

Delvis beror det på att extremhögern är i förändring, säkerhetstjänster och experter hade helt missat radikaliseringspotentialen i den antimuslimska rörelsen. Vi vet idag att Breiviks terrordåd har skapat en allt mer våldsam, och snart kanske egen gren av den så kallade counterjihadrörelsen. Det är en miljö med människor som fullaste allvar tror att vi befinner oss i krig med islam och som ser Breivik som ett föredöme.

Det beror också på, och det är Arun Kundnanis stora poäng, att etablerade politikers tal om terrorn inte bara har osynliggjort det högerextrema våldet, utan möjliggjort det.

I debatten om mulitkulturalismen och vågen av nynationalism runt om i Europa har framför allt den antimuslimska rörelsen kunnat navigera relativt ostört. De har kunnat drapera sitt hat mot muslimer och islam i redan etablerad föreställning om att Europa är på väg att förlora sin själ. På det sättet har det antimuslimska terrorhotet blivit en blind fläck.

Det är dags att uppdatera bilden av vad som hotar demokrati, gemenskap och frihet.

Breivik gör oss blinda mot intoleransens vardag

Förra veckan avslutades rättegången mot Anders Behring Breivik. Tidigast den 20 juli faller domen. Oavsett utfallet kommer den ha betydelse för hur samtalet om terrordåden den 22 juli 2011 kommer att låta i framtiden. 

Om Breivik döms till psykiatrisk vård ger det en möjlighet för de grupper som delar hans samhällsanalys att försöka bryta sig fria från kopplingen till den norske massmördaren. För dem kommer rättegången mot Breivik för evigt vara ett exempel på hur de själva orättvist och smaklöst associerats med en galen massmördare.

Om Breivik till slut anses tillräknelig och döms till fängelse blir situationen en annan. Då blir det uppenbart att terrordåden var den yttersta konsekvensen av den antimuslimska extremhögerns retorik.

För de som helt och hållet ställer sig bakom Breivik - de är inte många men de finns - spelar det ingen roll. I deras ögon kommer han hur som helst betraktas som en politisk fånge, straffad av det system han utmanat.

Expo har sedan dagarna efter terrordåden upprepat att Breivik var ensam i sin gärning, men inte ensam om sina idéer. Det är uppenbart att den röda tråden i hans manifest och inte minst i hans långa utläggning i början av rättegången färgas av samma resonemang som vi idag kan höra inom den så kallade counterjihad-rörelsen som såväl den traditionella extremhögern. Det spelar ingen roll om han till slut döms till vård eller fängelse. Hans dåd var politiskt.

Breivik och hans massmord har blivit en projektionsyta för debatten om islamofobi och motstånd mot ett mångkulturellt samhälle. Det är både bra och dåligt. Debatten har skapat en bredare insikt om den antimuslimska rörelsens växande inflytande och apokalyptiska världsbild. Även frågan om näthatets betydelse har hamnat i fokus.

Terrordåden kommer för alltid vara en påminnelse om rasismens inneboende hat och våldspotential. Men risken är att vi fäster blicken vid den mest extrema yttringen av intoleransen. Det gör oss blinda för det som sker runt om oss varje dag.

När det gäller vår förståelse för antisemitismen ligger Förintelsen för våra ögon. Det är genom den vi lärt oss känna igen hatet mot judar. Det är bra. Vi ska minnas vår historia för att inte göra om misstag. Men ibland lägger Förintelsens avgrundsdjupa svärta en skugga över nutida, inte lika dramatiska, utslag av antisemitism. Som om antisemitismen uppstår först när förintelselägren upprättats.

På samma sätt riskerar terrordåden i Norge bli en referenspunkt som gör oss blinda för intoleransens vardag. På ett sätt kan vi säga att det redan har hänt. Medan Breivik gjort fascistiska hälsningar och talat om hur han hoppats på att mörda fler utsätts människor varje dag för hatbrott och diskriminering. I den kommunalpolitiska vardagslunken gör Sverigedemokraterna vad de kan för att montera ner det mångkulturella samhället. Och runt om i Europa väntar extremhögern på att utnyttja rädslan och oron i krisens spår.

Motiven till terrordåden på Utöya och i Oslo kommer under lång tid vara föremål för debatt och tolkningar. Det stora traumat gör det ofrånkomligt. Faran är inte att fortsätta prata och försöka förstå, den är att göra dåden till en sinnebild för intoleransens uttryck. Det vinner ingen på. Förutom Anders Behring Breivik.

Nya avhopp från SD

Vi har hört det förut. Sverigedemokraterna får en av sina stolar tomma i ännu en kommun. Den här gången är det Ockelbo som får se en av partiets företrädare göra sorti från den politiska arenan. Just den här gången är bortfallet inte särskilt dramatiskt. En av partiets företrädare ska flytta från kommunen och eftersom Sverigedemokraterna inte har någon ersättare blir platsen tom. 

Den tomma platsen kan därmed skrivas in som av de "normalt" förlorade platserna. Sverigedemokraterna är det parti som har fått se flest ledamöter lämna sina uppdrag eller partiet. Redan under förra mandatperioden hade partiet stora problem att fylla platserna runt om i landet. Inför valet förklarade Erik Almqvist att partiets målsättning var att inte ha några tomma stolar alls mellan 2010 till 2014. 

Satsningen har misslyckats helt. Avhoppen fortsätter. Och i många fall beror de på interna konflikter och missnöje. Senaste exemplet är från Motala där två av partiets företrädare nu valt att lämna partiet . Det är för mycket fokus på invandring, förklarar en av de avhoppade Sverigedemokraterna. Det brukar låta så när folk lämnar SD. För att bli välkommen in i stugvärmen tar man avstånd från SD:s rasism - som man alltså fram tills dess accepterat. 

I Ockelbo förklarar den kvarvarande sverigedemokraten att partiet har svårt att hitta kandidater eftersom att många är rädda för att frysas ute och bli utsparkade från facket. Om det verkligen är så vet vi inte. Men en sak kan vi vara säkra på. Det är inte bara på grund att människor är rädda för att kandidera för Sverigedemokraterna som partiet har problem att hålla ihop sitt parti. Ett större problem är att de som väljer att representera partiet inte kan hållas sams. 

Folkfest eller fiasko

Äntligen har så fotbolls-EM dragit igång. Och det vi befarade har blivit verklighet. När BBC Panorama veckan innan EM sände sin uppmärksammade dokumentär om rasismen på polska och ukrainska läktare blev reaktionerna starka. En del upprördes över den vulgära retoriken bland fansesn. Andra menade att BBC överdrev. Nu vet vi facit.

Oron för rasistiska incidenter var befogad. Just nu driver UEFA två utredningar. efter rapporter om apljud riktade mot Tjeckiens Theodor Gebre Selassie i matchen mot Ryssland, och mot Italiens Mario Balotelli i matchen mot Spanien.

Incidenterna avslöjar samtidigt att rasismen inte är ett problem bara i Östeuropa. Fokus före EM har förstås legat på arrangörsländernas syn på högerextremism bland sina supportrar. Men nu har det alltså visat sig att det inte är det polska eller ukrainska fans som gjort bort sig. Det är ryska och de regerande mästarna Spaniens supportrar. Eller rättare sagt några av ländernas supportrar.

I kväll kommer den stora prövningen för arrangörerna. Då möts Polen och Ryssland i Warsawa. Det är ett högriskmöte som dessutom kompliceras av att de ryska fansen har planerat en march genom staden. I morgon vet vi hur det gick, om EM har gått från fest till fiasko för arrangörerna. Eller om de polska och ryska fansen kan ge EM den folkfest fotbollen förtjänar.

Nazisten som vill skriva sin egen historia

Mikael Skillt har på lite mer än ett års tid rört sig från Svenska Motståndsrörelsen via Nationaldemokraterna till att vara skribent i Svenskarnas partis nättidning. I en krönika som publicerades den 10 juni beklagar sig Skillt över att "den nationella rörelsen" inte är tillräckligt duktig på att skriva sin egen historia. Istället låter "svenskfientliga" aktörer vara dem som författar rörelsens historia, skriver Skillt.

Nazisten skriver lite konfrontatoriskt att:


"Vi måste börja producera mer, för om vi ska förenkla det hela lite, skulle något parti eller organisation tillåta att deras antagonister skrev deras flygblad inför en viktig delning? Svaret på den retoriska frågan behöver jag väl inte utveckla vidare".


Skillts idé har väckt stor inspiration bland de som kommenterar på webtidningens hemsida. Jörgen Krohnmann, tidigare nationaldemokrat och idag aktiv i Svenskarnas parti, skriver bland annat följande:

"Bra initiativ som bör efterlevas i praktiken!
Den antagonistiska, folkfientliga historieskrivningen, bör bemötas, nedkämpas och ersättas!". 

Som en av de som enligt Skillt är de "fiender" som idag skriver rörelsens historia kan jag inte annat än att se fram emot böcker som tecknar den svenska extremhögerns egna moderna historia. Jag tror nämligen historieskrivningen ser väldigt annorlunda ut beroende på vilken aktivist eller organisation som skriver den.

Det vore oerhört intressant att exempelvis läsa både Nationaldemokraternas partiledare Marc Abramsson och Mikael Skillt i egen hög persons skildring av det slagsmål mellan de båda som uppstod på ND:s partikansli förra hösten.

Det sistnämnda kan ni läsa mer om här.