Inte antirasismens fel att rasismen blivit gångbar

Det är bara några dagar sedan EU-valet. Och redan nu tycks många ha helt klart för sig vad det var som ledde till Sverigedemokraternas framgång. Jag är själv allergisk mot valanalyser utan empiri, författade vid skakande tangentbord i valets efterskalv. Det blir så lätt alltför snabbt dragna slutsatser.

Men eftersom några redan har gett sig ut i debatten tänkte jag ändå försöka dra några slutsatser, utifrån det vi ändå kan tro oss veta.

Några tendenser i eftervalsdebatten har kunnat skönjas.
För det första att det drar en brun våg över Europa. Riktigt så enkelt är det inte. Och faran med en allt för svartvit bild av valresultatet har jag utvecklat på SVT opinion.

När det gäller Sverige och SD:s valresultat finns det de som säger att Sverigedemokraternas framgångar beror på protesterna under partiets torgmötesturné.

Den enda rimliga källa vi har att utgå från när vi vill förstå SD:s valresultat är SVT:s vallokalsundersökning. Även om den underskattade stödet för Sverigedemokraterna kan den ge en fingervisning om vilka partiets väljare är och vad som motiverat dem.

Några slutsatser.

Sverigedemokraternas väljare bestämde sig tidigt. Enligt Vallokalsundersökningen så var det bara 22 procent som bestämde sig för att rösta på partiet under valrörelsens sista dagar. Den lägsta andelen för alla partier.


Om det var demonstrationerna mot SD som fick människor att sympatisera med partiet vet vi inte. Men med tanke på hur många av partiets väljare som redan sedan tidigare bestämt sig, så kan vi nog dra slutsatsen att de inte har haft någon avgörande roll.

SD lockade i första hand redan övertygade. Frågan är hur många ”nya” väljare partiet lockade överhuvudtaget. I antal räknat handlar det knappast om en ökning, inte ens jämfört med valresultatet 2010. Ta Almgården i Malmö till exempel, som pekats ut som ett av partiets starka fäste i EU-valet. Där vann SD drygt 40 procent av rösterna i EU-valet. Mest av alla partier. Totalt valde 151 personer att rösta på SD. I riksdagsvalet var resultatet 30 procent. Och hela 269 röster. Hur många av dem som är nya väljare vet vi inte. Men ett troligt antagande är att partiet i första hand varit skickliga på mobilisera sina väljare.

Att jämföra med valresultatet 2010 är förvisso lite missvisande. SD har ju vunnit nya väljare sedan dess. I senaste SCB-mätningen låg partiet på 8,1 procent. Det stärker ju dock tesen. SD har vunnit många hjärtan sedan valet 2010. Och det är med största sannolikhet de som nu gått till valurnorna för att skicka partiet till EU.

Men helt trogna är de inte. Bland de väljare som i vallokalsundersökningen fick frågan vilket parti de skulle rösta på ”om det var riksdagsval idag” så svarade 82 procent SD. Bortsett från Piratpartiet är det den högsta andelen.
Ytterligare ett tecken på SD-väljarnas lojalitet.

Men trots det återstår en dryg femtedel som alltså skulle kunna tänka sig att dubbelrösta. Antingen ett tecken på en potentiell risk för rösttapp för SD, alltså SD-väljare som börjar tänka i andra banor. Men mer sannolikt är det ett styrkebesked. Att partiet trots allt i EU-valet har lockat en liten del väljare som annars ligger sin röst på andra partier. 3 procentandelar av SD-väljarna skulle rösta på KD vid ett riksdagsval i dag. 5 procent på Socialdemokraterna. Ska man tro SCB:s senaste mätning så understryker det två tydliga väljarströmmar till och från SD. Enligt SCB:s mätning har SD jämfört med riksdagsvalet tagit väljare från KD. Medan SD jämfört med senaste mätningen i november tappat väljare till Socialdemokraterna.

Det som sticker ut är alltså i första hand partiets förmåga att mobilisera sina väljare.

Det kan förstås bero på att de tyckte synd om Åkesson för att människor vände honom ryggen. Men mer troligt är att de tänker som andra väljare. Att de går på sakfrågorna.

SD gjorde ett bra val. För att det finns människor som delar partiets åsikter.
Partiets väljare är kritiska till EU. De är det starkaste partiet bland de som har allra mest negativ inställning till EU.

Dessutom drev SD under valrörelsen en fråga där de faktiskt hade stöd av betydande delar av väljarkåren. Flera lokala opinionsmätningar (Uppsala, Sjuhärad) visade att upp emot hälften av de tillfrågade ville förbjuda tiggeri.

Kanske lockade SD helt enkelt sina väljare genom att prata om något som de faktiskt tyckte var viktigt. Det brukar vara så det funkar i politiken.

Men när det gäller SD uppstår ofta en annan logik.

Om vi bara pratar med de här människorna kommer de förstå att de har fel, låter det ungefär. Om vi inte hade vänt dem ryggen så hade väljarna av någon outgrundlig anledning gjort det.

Vi kanske ska konstatera några saker innan alla strategier som används helt avfärdas.

Att vända ryggen mot SD. Att visa sitt motstånd. Vad är syftet med det? Att få folk att rösta på ett annat parti? Jag tror inte det. Jag tror att många skiter i strategierna när de blir förbannade. De upprörs över SD:s politik och de vill visa att de inte håller med.

Som strategi för att få SD-väljare att tänka om är det förstås värdelöst. Men vem har någonsin påstått att protesterna handlar om det. Dess funktion är en annan. Värdiga politiskt breda manifestationer mot SD visar att det finns ett folkligt motstånd mot SD. Och ett politiskt pris för den som sträcker ut handen och vill samarbeta med Jimmie Åkesson. Det håller den organiserade rasismen utanför maktens centra. Det sätter en dagordning som hindrar den organiserade rasismen från att bli rumsren. Och med tanke på utvecklingen i länder där motståndet inte har synts på samma sätt, som i Danmark och Storbritannien, kan vi lugnt konstatera att det har varit en framgångsrik strategi.

Det sägs att vi måste prata med SD-väljarna. Men vet ni vad. Gör det då!!
För antirasister gör det redan. Argumentationshandledningar har producerats på löpande band sedan 20 år tillbaka. Människor tar diskussioner vid middagsbord, på jobbet och på sin fritid. Hela tiden. Hur vet jag det? För att stora delar av vår verksamhet går ut på att serva detta bubblande civilsamhälle

Har det misslyckats. Både ja och nej.
Ja, eftersom SD har lyckats ta plats och lyckas vinna väljare.
Nej, för att rasismen allt mer uppfattas som ett samhällsproblem, eftersom fler människor inte längre sitter tyst. För att fler tar de där samtalen. Trots att det är oerhört svårt och tidsödande. Det är klart att det har gjorts misstag genom åren. Och antirasismen är inte heller en homogen miljö där en välbetald pr-konsult lägger ut linjen som alla sedan lydigt följer. Den utgår från olika politiska analyser, från olika erfarenheter av rasism.
Den kommer ur många olika bultande hjärtan.

Och nej, för att ansvaret för det här landet och världens politiska utveckling inte ligger på våra axlar. Det är inte antirasismens fel att rasismen blivit politiskt gångbar.
Det är de andra politiska partierna som måste erbjuda svar på vår tids stora frågor.

Slutligen. Ännu vet vi inte allt om hur väljarna tänkte och resonerade. Vi kommer framöver ha mer data att utgå från när vi diskuterar varför det gick som det gick. En sak vet vi. Det finns inte ett svar på extremhögern, inte en strategi. Ingen quick-fix. Ingen trollstav som väntar på att bli svingad. Det är en kamp om idéer, om vilket samhälle vi ska ha. Det är som all politik en lång resa, utan slut.

De vita banden i Prijedor

Den 31:a maj 1992 beordrade de serbiska mynidgheterna i Prijedor stadens muslimska (bosniakiska) och katolska (kroatiska) befolkning att bära vita band runt armarna och att märka sina hem med vita flaggor. Syftet var att synliggöra de som senare skulle bli offer för den etniska rensningen i staden. Under krigsåren 1992-1995 fördrevs 53.000 ickeserber från sina hem i staden. 31.000 hamnade i etniska fångläger som Omarska och Trnopolje där människor dagligen utsattes för våld och övergrepp. 3173 civila, varutav 256 kvinnor och 102 barn dödades, offren var muslimer och katoliker.

De vita banden som bosniska muslimer och katoliker tvingades att bära under kriget, i staden Prijedor var en av konsekvenserna av den islamofobi som dominerade den serbiska nationalismen i Bosnien Hercegovina under 90-talet. Den yttersta konsekvensen blev folkmordet i Srebrenica 1995. Samma nationalism har i vår tid inspirerat och inspirerar många inom den islamofobiska miljön inte minst Anders Behring Breivik.

Vita banden i Prijedor är inte bara berättelsen om förödmjukelse, övergrepp och att bli förminskad till enbart sin etnicitet, utan också om grannar, vänner, människor som såg detta och lät det fortgå. Stegen från empati till likgiltighet, från misstro till hat och från hat till våld är ofta mindre och enklare att göra än vad vi anar.

Hatet förträngde snabbt alla minnen av gemenskap och samlevnad som präglat Bosnien Hercegovina. Än idag frågar sig överlevarna vad som hände med alla glada minnen och alla vänner som fanns innan kriget, var tog de vägen i hatets storm, när priset var människors liv och frihet?

Nationalismen bland de bosniska folkgrupperna splittrade landet, istället för att erbjuda gemenskap och trygghet för alla, erbjöd den gemenskap och trygghet för vissa samt exkludering och misstro mot andra. En viktig läxa att lära, nu när nationalismen återigen är en ideologisk maktfaktor i vårt land och på vår kontinent.

Den 31:a maj knyter jag ett vitt band runt min arm, för att hedra offren, för att påminna världen om att ondskan finns och att den inte är besegrad trots att vi så många gånger sagt; aldrig igen. Jag knyter det vita bandet tillsammans med människor över hela världen och ser ni oss på gatan, ägna en tanke åt offren, de som inte längre är i livet och ägna en tanke åt de tysta åskådarna under kriget. Jag tror er slutats kommer att bli den samma som min; sammanhållning, det är vårt enda alternativ!

Inte i mitt namn

Då står det klart Sverigedemokraterna kom in i Europaparlamentet. Det är givetvis en skam både för Sverige och Europa. Samtidigt jublades det ikväll på Sverigedemokraternas valvaka när rasisterna fick reda på att franska högerextrema Front National gör ett succéval. I många europeiska länder har partier vars hela existens bygger på hat, splitring och rasism gått starkt framåt.

Att Sverigedemokraterna kom in i Europaparlamentet är oerhört tråkigt och obehagligt. Detta parti, med rötterna i fascismen, som dag in och dag ut splittrar och sprider hat hade en massiv kampanj med enorma ekonomiska resurser. 


Men nu är det nog. Nu måste vi som vände rasismen ryggen i valrörelsen och som tror på sammanhållning gå samman ordentligt. Tillsammansrörelsen är här. Och vi tänker fighten för sammanhållning och lika villkor i vår vardag. 

Därför ber vi dig om två saker:

1. Organisera dig! Gå in på Tillsammansskapets hemsida som vi lanserar     ikväll och signa upp  dig på vårt nyhetsbrev. Då kommer vi att ta kontakt med dig och ta reda på vad du vill göra. 

  2. Ta en bild på dig själv som jag, Anna och Haris har gjort. Skicka den till alexander.bengtsson@expo.se. .Lägg upp bilden på din egen Facebook, lägg upp den på Twitter och Instagram. Hashtaggen är #inteimittnamn.

Nu vänder vi både trenden och rasismen ryggen.

Sammanhållning är vårt enda alternativ! 

/Alex Bengtsson och Tillsammansskapet. 

EP2014: Pavel Gamovs framtid ett bekymmer för SD

Idag kan Expo tillsammans med Expressen avslöja att en av Sverigedemokraternas kandidater i EU-valet, Pavel Gamov, tidigare varit i kontakt med tidningen Nationell Idag, en tidning som partiledningen tydligt tagit avstånd ifrån.

Frågan blir känslig för Jimmie Åkesson, som nu lär krävas på svar om vad som ska hända med EU-kandidaten Pavel Gamov. Om partiet ska följa sin nolltolerans, och de beslut som tidigare tagits i uteslutningsärenden borde Gamov ryka. Samtidigt finns det en högljudd kritik från såväl ungdomsförbundet som delar av partiet som tröttnat på partiledningens ängslighet och dubbla måttstockar. Kritikerna menar att obekväma personer straffas hårdare än de som står Åkesson nära. Så vilken linje ska partiet välja.

Väcks det uteslutningsärende så kan partiet fortfarande hävda att nolltoleransen är viktig, vilket lär bli ännu viktigare ju närmare riksdagsvalet vi kommer. Men samtidigt kommer det ge näring åt de som menar att Sverigedemokraterna viker sig för etablissemanget.

Väcks det inte uteslutningsärende hamnar nolltoleransen återigen i medias fokus. Hur väl lever partiet upp till vad man lovat? Samtidigt kommer det finnas de i partiet som menar att Pavel Gamov kommer undan med det som andra tidigare kastats ut ur partiet för.


Hittills har Sverigedemokraternas valrörelse präglats av vända ryggar och i vissa fall försök att stoppa partiets torgmöten samt den uppmärksammade affischeringen i Stockholms tunnelbana.

Regeln för partier som Sverigedemokraterna brukar vara att alla uppmärksamhet är bra uppmärksamhet. Och visst påminner partiets strategi i EU-valet om den som tog Sverigedemokraterna till riksdagen 2010. Provocerande reklam och stökiga torgmöten.

Men den här gången tycks det ha gått grus i maskineriet.

Till skillnad från hur det såg ut för fyra år sedan har en stor del av motdemonstrationerna varit fredliga och folkligt förankrade. Partiets affischer med krav på att ”stoppa det organiserade tiggeriet” har mött kritik. Inte bara för att den sparkar på de som redan ligger, utan för att den tycks sakna grund. Finns det ens ett organiserat tiggeri? Vad menar egentligen partiet? Frågorna har varit så många att Sverigedemokraterna under torsdagen till och med bjöd in till presskonferens för att förklara sig.

Just nu tycks partiet ändå klara att ta sig in i EU-parlamentet. Så kanske spelar det ingen större roll för partiet. Och kanske har uppmärksamheten kring torgmötena och den provokativa reklamen hjälpt partiet på traven en aning, även den här gången

Men det där gruset stör. Partiet vet inte hur man ska hantera en folklig antirasism, det har inte varit samspelt i sina uttalanden om tiggeriet. Och nu kommer dessutom frågan om Pavel Gamovs framtid i partiet. Med största sannolikhet kommer den inte påverka valresultatet. Men även den kommer att störa partiledningen. Och den kommer, hur den än behandlas av partiledningen, bli till ännu ett problem.

EP2014: EU-valets tokigaste valfilm

Sverigedemokraterna släppte nyligen sina reklamfilmer inför EU-valet. Partiet försöker sig på att vara roliga (alltid ett känsligt grepp i politiken) när de först iscensätter hur överdrivet ondskefulla EU-byråkrater förgriper sig på Sverige, för att sedan släppa in Jimmie Åkesson i bild. Åkesson säger lite avslappnat att EU inte är fullt så där skrämmande, men att det är skrämmande nog att EU tar beslut som rör Sverige.

Partiet är inte det enda som sprider sina filmer i dessa valtider. Nederländska Frihetspartiet PVV har publicerat en film där Geert Wilders står i en blåsig hamn och försäkrar sina väljare att landet kommer att tjäna ekonomiskt på att lämna EU.

Dansk Folkeparti hakar på trenden med pedagogiskt tecknade filmer, med fokus på EU:s patentregler.

FPÖ kör en svulstig kampanjfilm med tal och vajjande fanor.

Det är relativt skickligt producerade filmer av partier med pengar och politiskt erfarenhet.

Och så finns det de där små partierna, utan budget och utan all uppenbar politiskt fingertoppskänsla. Som tjeckiska Ceska Suverenita. Okej, om man inte kan tjeckiska förstår man inte vad den förklädda partiledaren säger, men budskapet går inte att miste på. EU betyder en islamsk invasion. Kanske inte det mest överhängande hotet mot ett Tjeckien utan betydande muslimsk invandring.

Om vi skulle ha den dåliga smaken att betygsätta högerpopulistiska och högerextremas partiers kampanjfilmer skulle den här hamna på utelistan.

Nu kan vi bara sucka, skaka på huvudet och i bästa fall skratta åt hur vanvettigt det blir när rädslan för islam är så stark att partiledaren känner att hon måste klä ut sig för att få folk att öppna ögonen.

Filmen finns inte på Youtube, men finns att se på partiets hemsida. (Filmen längst ner av de tre)

EP2014: Antiziganismens tid är här

Varje högerextremt och högerpopulistiskt parti har sina väl utvalda syndabockar. Beroende på nationell kontext, ideologisk inriktning och politiskt klimat varierar partiernas måltavlor. I Nederländerna och Danmark har den antimuslimska retoriken dominerat högerpopulisternas agenda. I Ungern tvekar inte Jobbik att peka ut judar som ett problem. I flera östeuropeiska länder går den högerextrema retoriken hand i hand med en utbredd homofobi.

I EU-valrörelsen har vi sett en nygammal fiende målas upp – romerna och östeuropeiska gästarbetare. I länder som exempelvis Tjeckien, Rumänien och Ungern är svartmålningen av romer en självklar del av extremhögerns strategi. I länder med en utbredd, folkligt förankrad antiziganism kliver de fram som en katalysator för hatet. De, hävdar de, är de enda som vill ta tag i problemet med romer på allvar. Som i Tjeckien, där det nya partiet Usvit, lockar väljare med krav på att romerna ska ut ur landet. 

Nu ser vi strategin spridas till andra delar av Europa, kombinerat med krav på att begränsa östeuropeiska gästarbetares rörelsefrihet. 

I Storbritannien leder UKIP opinionsmätningarna. Partiet kombinerar sin kritik mot EU med varningsrop om en ökad östeuropeisk invandring. I vissa fall med udden riktad mot romer. Som exempelvis i oktober förra året då Janice Atkinson från UKIP, i en tv-debatt i Channel 4 om romernas situation i Europa, hävdade att EU-medlemskapet kommer att innebära att det kan komma 50 000 personer från Bulgarien och Rumänien per år.

  

I Danmark har Dansk Folkeparti, som i skrivandet stund ser ut att bli landets största parti i EU-valet, siktat in sig på vad som kallas ”välfärdsturismen”. I Danmark har gästarbetare från Östeuropa rätt till danskt barnbidrag även om barnen bor kvar i hemlandet. Något som har debatterats hårt i Danmark under våren och som är en viktig fråga för Dansk Folkeparti. Debatten förs mot bakgrund av sommarens hårda toner mot rumänska tiggare.

I slutet av juni förra sommaren gick Socialdemokraternas Trine Bramsen ut och krävde nolltolerans mot rumänerna som ”invaderade” Köpenhamn. Polisen, menade Bramsen, måste sätta in resurserna mot de rumäner som kommer till Danmark och tigger, begår brott eller ”utnyttjar” festivaler för att samla pant. Rumänerna, skulle enligt Bramsen, stressas så att de inte får intrycket av att de kan komma och använda Danmark som campingplats. De ska väckas om natten och föras iväg. Tiggarna och gatumusikanterna ska straffas. 

Hennes utspel fick stöd av Dansk Folkeparti, som nu alltså framgångsrikt rider vidare på vågen av misstro mot rumäner, och i förlängningen romer. 

Så har vi Sverigedemokraterna, som nu alltså affischerar i Stockholms tunnelbana med krav på att ”stoppa det organiserade tiggeriet på våra gator”. 

I valet 2010 var muslimerna måltavlan. Nu är det romer. 

Det betyder inte att islamofobin försvunnit. Rasismen och intoleransen finns där, som en del av högerpopulismen och extremhögerns ideologiska ryggrad. Men måltavlorna kan bytas ut och anpassas efter vilken hatlära som för tillfället går att mobilisera väljare runt.

I den här valrörelsen har EU-negativa högerextrema och högerpopulistiska partier i allt större grad knutit ihop sin kritik mot EU med en antiziganistisk strategi. Och det verkar vara en framgångsrik strategi. 

Någonstans ligger det en tragisk paradox inbyggd i detta.  

Den fria rörligheten har inte bara gjort EU:s djupa klyftor synliga, den har också väckt den öppna vulgära politiserade antiziganismen till liv i fler delar av EU.  

EP2014: Låt oss slippa tröttsamma repriser

Det är så väntat. I dagarna lanserade Sverigedemokraterna en annonskampanj i tunnelbanan i Stockholm  där partiet sprider myten om "organiserat" tiggeri. Cyniskt och förkastligt, givetvis. Men kan man förvänta sig något annat av ett parti av Sverigedemokraternas kaliber? Knappast.

Så på många sätt är det väl desto mer anmärkningsvärt att SL försvarar annonseringen med att partiet är invalt i riksdagen. Vem som helst förstår att det är ett ohållbart argument. Ett företag har givetvis full frihet att välja att neka rasistisk propaganda även om någon betalar för att sprida den.

Men det som väcker mest avsmak hos mig, kanske för att jag börjar bli obehagligt luttrad, är att Sverigedemokraterna släpper den här kampanjen för att partiets lätträknade spinndoktorer cyniskt räknar med att den ger reaktioner, "spinn" i media och på så sätt når partiet sina kärnväljare. 

Men det är ett högt spel och ett tecken på att partiet, i alla fall för stunden, gett upp sina ambitioner om att bli ett något större parti än vad det är idag. 

Ett Sverigedemokraterna som varit lite off i debatten är plötsligt med igen. Det är i alla fall det som är tanken. Debatter om huruvida det är rätt eller inte att låta rasister delta på lika premisser sätter demokratin och i det här fallet ett kommunalt bolag i det dilemma: Antingen ger man en plattform åt rasism eller så begränsar man yttrandefriheten.

Nej, det är ingen mänsklig rättighet att få annonsera. Men medielogiken har sett ut så sedan Jimmie Åkesson var rädd för flyktingbarn i sandlådan. Och det var ju ett tag sedan.

Sverigedemokraterna har skaffat sig erfarenhet. De vet vad som funkar. Förutom vulgärpropaganda som väcker starka reaktioner så är en torgmötesturné alltid ett väl användbart knep för att komma in i rampljuset. 

Inte för att vare sig Jimmie Åkesson eller hans föregångare har samlat stora mängder sympatisörer när de dykt upp lite varstans. Utan snarare att de har stött på protester. Torgmöten har försökt att stoppas genom blockader, visselpipor och saker har kastats mot SD-politikerna. Det är Sverigedemokraterna vana vid. De har till och med ställt in torgmöten för att de vet att bilden kommer att vara att det är antirasisterna som störde som är extremister, antidemokrater och fan vet vad. 

Det är därför Sverigedemokraterna har varit så provocerade av vårens protester mot partiet. Det började med brandmän och sjukhuspersonal som protesterade när Jimmie Åkesson åkte land och rike runt i våras och ville leka folklig. Sedan fortsatte det när antirasister i Åkessons hemlän Blekinge helt sonika vände honom ryggen. 

"Vänd Åkesson ryggen" har spridit sig som en löpeld genom landet. Och på de mest otippade platserna har vanligt folk som aldrig tidigare arrangerat en politisk manifestation mobiliserat grannar, vänner, arbetskollegor och skolkamrater för att vända Åkesson, Björn Söder och resten av rasisterna ryggen. 

Den sverigedemokratiska krishanteringen har inte varit lyckosam. När pingstvänner står med ryggen vänd i Jönköping, när gamla gubbar och tanter står med ryggen till i Jönköping, när småbarnsmorsor med rosa barnvagnar står med ryggen till i Kungsbacka, när idrottsprofiler står med ryggen till i Eskilstuna, när schlagerstjärnor står med ryggen till i Varberg då går det inte att komma dragandes med epitet som "vänsterextremister". Och då kommer de lite mer fantasifulla beskrivningarna som "snorvalpar" och "ditresta motdemonstranter. 

Rubriker i lokalpress om Södertäljebor, Eskilstunabor, Borlängebor, Nässbjöbor, Värnamobor och så vidare som vänder Åkesson ryggen har knappast gynnat partiet som säger sig stå på vanligt folks sida.  Sverigedemokraterna har blivit så pass desperata att de menar att lokalmedia manipulerat bilder från motdemonstrationerna. 

Men vad är en sketen lokaltidning på den halländska landsbygden... 

När Jimmie Åkesson under kom till Göteborg på måndagen hade han innan dess mötts av vända ryggar i Mölndal. Så väl på Götaplatsen hade folk samlats för att även där vända ryggen. Men även de som på fullaste allvar menar att man stoppar rasismen genom att blåsa i visselpipor kasta grejer var även de på plats.

Låt mig klargöra en sak: Man har rätt att och ska demonstrera mot rasism - även om den paketeras i kostymer köpta för en riksdagslön och partimedlemmarnas pengar - men även rasisten har rätt att hålla torgmöte. De senaste veckornas vända ryggen-aktioner har visat att det går att förflytta fokus och begränsa rasisternas utrymme genom något så enkelt som att vända ryggen. 

Nu fick Sverigedemokraterna som de ville. Rubriker om våldsamheter och om vanligt folk som annars inte söker sig till antirasistiska demonstrationer skrevs det knappt en rad om.

Idag besöker Jimmie Åkesson Trollhättan. Där vände de ryggen åt Sverigedemokraterna redan 1994. Om någon vecka besöker han Luleå. Där vände de ryggen redan 2008. 

Jag hoppas för allt i världen att storstadsmedia rapporterar även därifrån. Låt inte ett fåtal förstöra folkfesten. 

Där vi vänder rasismen ryggen och blickar fram emot ett samhälle som håller ihop och där vi lever tillsammans på lika villkor. 

Låt oss slippa tröttsamma repriser. Låt Sverigedemokraterna vara ensamma om dem. 

EP2014: Kvinnorna i extremhögern, en blind fläck

Idag släpper Expo och Kvinna till Kvinna rapporten Folk, familj, fosterland. Tillsammans har vi granskat nationalismens konsekvenser för jämställdheten. Vi ser hur nationalistiska partier på punkt efter punkt hotar de rättigheter som kvinnor tillkämpat sig under decennier. Granskningen visar att det är just dessa frågor som en annars ganska splittrad extremhöger i Europa ger sig på. Feminismen ses ofta som ett hot som splittrar kärnfamiljen, och därmed det påstådda grundfundamentet för nationalstaten. Samtidigt som nationalismen tar sig in i parlamenten upplever kvinnorättsförsvarare i Europa att motståndet mot deras arbete blir mer handgripligt i form av fysiskt våld, hatkampanjer och hot i sociala medier.

Resultatet är inte förvånande. Nationalisternas dröm om det homogena samhället inkluderar en trångsynt och snäv syn på familjen, där män och kvinnor låses fast vid könsstereotypa samhällsroller.

Mer förvånande är hur lite vi egentligen vet om de kvinnor som faktiskt stödjer högerextrema och högerpopulistiska grupper och partier.

För kvinnorna finns där. I Europa personifieras just nu försöken att bilda en nationalistisk grupp i EU-parlamentet av Marine Le Pen. Den högerextrema terrorns ansikte är tyska Beate Zschäpe, den enda levande medlemmen i terrorgruppen NSU.

Enligt boken Mädelsache! som lanserades 2011 blir kvinnorna i den tyska extremhögern fler. Enligt författaren Andrea Röpke är runt en femtedel av deltagarna i den högerextrema scenen kvinnor. Redan 2009 konstaterade de två journalisterna Maria Blomquist och Lisa Bjurwald i sin bok God dag Kampsyster att kvinnorna i den svenska nazismens led blivit fler jämfört med början av 1990-talet.

Intressant nog har dessutom flera av de högerpopulistiska och högerextrema partierna som kandiderar i EU-valet lika många kvinnor som män på sina valsedlar.

Och även om majoriteten av partiernas väljare är män så finns det också kvinnor. Men vilka de är, och vilka deras motiv är, vet vi lite om. Eller rättare sagt, kunskapen kommer inte ut. Under de senaste åren har forskningen om extremhögern ur ett genusperspektiv växt, framför allt i Tyskland. Men tyvärr är journalistiken och den forskning som slår igenom mediebruset ofta fokuserad runt männen.

Expo är ju ett bra exempel. Vår rapportering, som många gånger görs av män, handlar oftast om männen i rörelsen. Vi måste bli bättre. Och förhoppningsvis kan fler följa.

Ta bara en sådan sak som Sverigedemokraternas satsning på kvinnorna. Medan den manliga väljargruppen generellt delas upp och utforskas i detalj - vi känner alla till berättelsen om den vita manliga arbetarklassens uppror mot etablissemanget och en skenande globalisering – så talas det ofta om de kvinnliga väljarna som en homogen grupp. Enligt Statistiska Centralbyråns partisympatimätning har stödet för SD bland hela den kvinnliga väljargruppen ökat marginellt sedan den första mätningen efter valet 2010 fram till senaste mätningen i november 2013. Från 2,1 till 3,8% Om Sveriges kvinnor fick bestämma så är sympatierna så låga för partiet att det inte skulle ta sig in i riksdagen. Men om man tittar noga så har något hänt. Bland gruppen med en förgymnasial utbildning, lite för enklat arbetarklassens kvinnor, har stödet ökat markant under samma period. Från 2,7 procent till 7,3.

Vad beror detta på? Jag har inga bra svar. Jag vet bara att det är hög tid att börja vidga blicken och svara på de frågor som just nu väldigt få ställer.

EP2014: Judar vänder Wilders ryggen

Geert Wilders är van att rida ut stormar. Hans parti har drabbats av avhopp, han har stått åtalad för hets och hela hans politiska strategi går ut på att tänja gränsen för vad som kan sägas om islam och muslimer.

Men nu har han fått ett annat typ av problem, på lång sikt kanske värre än något av det han tidigare ställts inför.

Geert Wilders är den antimuslimska rörelsens politiska fixstjärna. Han är den politiker som lyckats bäst med att erövra röster utifrån den så kallade counterjihad-rörelsens ideologiska ramverk. Geert Wilders har påstått sig vara en försvarare av liberala värden som yttrandefrihet, mot ett islam som beskrivs som medeltida och barbariskt.

En ingrediens i Wilders hårda retorik mot muslimer och islam har varit hans förbehållslösa stöd till Israel. Han har sökt stöd från Nederländernas judiska minoritet, och till viss del lyckats. Han har flera gånger besökt Israel för att bygga allianser och bland hans närmaste partners i USA finns antimuslimska grupper med tydlig pro-israeliska profil. Efter det framgångsrika valet 2010, då Geert Wilders parti PVV vann 24 av parlamentets 150 stolar, rekryterades till och med Wim Kortenoeven, känd pro-isralisk debattör, till partiets kärna.

Det var då. Nu är läget annorlunda. Efter att PVV 2011 ställde sig bakom ett förslag om att förbjuda bland annat kosherslakt, lämnade Wim Kortenoeven partiet. Han är nu en av partiets starkaste kritiker.

Sedan dess har Wilders stöd från judiska och pro-israeliska grupper falnat, för att under de senaste månaderna närmast utraderas. Eller som den israeliska tidningen Times of Israel skriver i en rubrik den 2 maj. ”Är smekmånaden för Geert Wilder och Nederländernas judar över?

Det som i första hand väckt vrede är ett uppmärksammat valmöte i mars då Wilders inför sina anhängare frågade i fall de ville ha fler eller färre marockaner i landet. Publiken svarade genom att skandera ”Färre, färre, färre”, medan Geert Wilders leende svarade: ”Vi organisera det”

Tv-bilderna från mötet väckte starka reaktioner. Och när nu dessutom Geert Wilders annonserat sitt samarbete med Front national, med sin historia av antisemitiska utspel, vänder flera av Wilders tidigare vänner honom ryggen.

Just nu ser Geert Wilders ut att tangera valresultatet från EU-valet 2009. Frågan är om det är värt priset. Att peka ut islam som ett hot mot landet har byggt hans popularitet. Men när antisemitism och öppen vulgär rasism blir en del av profilen riskerar han att i längden tappa röster, och kanske ännu värre i Geert Wilders ögon, hans internationella nätverk.