EP2014: Kvinnorna i extremhögern, en blind fläck

Idag släpper Expo och Kvinna till Kvinna rapporten Folk, familj, fosterland. Tillsammans har vi granskat nationalismens konsekvenser för jämställdheten. Vi ser hur nationalistiska partier på punkt efter punkt hotar de rättigheter som kvinnor tillkämpat sig under decennier. Granskningen visar att det är just dessa frågor som en annars ganska splittrad extremhöger i Europa ger sig på. Feminismen ses ofta som ett hot som splittrar kärnfamiljen, och därmed det påstådda grundfundamentet för nationalstaten. Samtidigt som nationalismen tar sig in i parlamenten upplever kvinnorättsförsvarare i Europa att motståndet mot deras arbete blir mer handgripligt i form av fysiskt våld, hatkampanjer och hot i sociala medier.

Resultatet är inte förvånande. Nationalisternas dröm om det homogena samhället inkluderar en trångsynt och snäv syn på familjen, där män och kvinnor låses fast vid könsstereotypa samhällsroller.

Mer förvånande är hur lite vi egentligen vet om de kvinnor som faktiskt stödjer högerextrema och högerpopulistiska grupper och partier.

För kvinnorna finns där. I Europa personifieras just nu försöken att bilda en nationalistisk grupp i EU-parlamentet av Marine Le Pen. Den högerextrema terrorns ansikte är tyska Beate Zschäpe, den enda levande medlemmen i terrorgruppen NSU.

Enligt boken Mädelsache! som lanserades 2011 blir kvinnorna i den tyska extremhögern fler. Enligt författaren Andrea Röpke är runt en femtedel av deltagarna i den högerextrema scenen kvinnor. Redan 2009 konstaterade de två journalisterna Maria Blomquist och Lisa Bjurwald i sin bok God dag Kampsyster att kvinnorna i den svenska nazismens led blivit fler jämfört med början av 1990-talet.

Intressant nog har dessutom flera av de högerpopulistiska och högerextrema partierna som kandiderar i EU-valet lika många kvinnor som män på sina valsedlar.

Och även om majoriteten av partiernas väljare är män så finns det också kvinnor. Men vilka de är, och vilka deras motiv är, vet vi lite om. Eller rättare sagt, kunskapen kommer inte ut. Under de senaste åren har forskningen om extremhögern ur ett genusperspektiv växt, framför allt i Tyskland. Men tyvärr är journalistiken och den forskning som slår igenom mediebruset ofta fokuserad runt männen.

Expo är ju ett bra exempel. Vår rapportering, som många gånger görs av män, handlar oftast om männen i rörelsen. Vi måste bli bättre. Och förhoppningsvis kan fler följa.

Ta bara en sådan sak som Sverigedemokraternas satsning på kvinnorna. Medan den manliga väljargruppen generellt delas upp och utforskas i detalj - vi känner alla till berättelsen om den vita manliga arbetarklassens uppror mot etablissemanget och en skenande globalisering – så talas det ofta om de kvinnliga väljarna som en homogen grupp. Enligt Statistiska Centralbyråns partisympatimätning har stödet för SD bland hela den kvinnliga väljargruppen ökat marginellt sedan den första mätningen efter valet 2010 fram till senaste mätningen i november 2013. Från 2,1 till 3,8% Om Sveriges kvinnor fick bestämma så är sympatierna så låga för partiet att det inte skulle ta sig in i riksdagen. Men om man tittar noga så har något hänt. Bland gruppen med en förgymnasial utbildning, lite för enklat arbetarklassens kvinnor, har stödet ökat markant under samma period. Från 2,7 procent till 7,3.

Vad beror detta på? Jag har inga bra svar. Jag vet bara att det är hög tid att börja vidga blicken och svara på de frågor som just nu väldigt få ställer.

EP2014: Judar vänder Wilders ryggen

Geert Wilders är van att rida ut stormar. Hans parti har drabbats av avhopp, han har stått åtalad för hets och hela hans politiska strategi går ut på att tänja gränsen för vad som kan sägas om islam och muslimer.

Men nu har han fått ett annat typ av problem, på lång sikt kanske värre än något av det han tidigare ställts inför.

Geert Wilders är den antimuslimska rörelsens politiska fixstjärna. Han är den politiker som lyckats bäst med att erövra röster utifrån den så kallade counterjihad-rörelsens ideologiska ramverk. Geert Wilders har påstått sig vara en försvarare av liberala värden som yttrandefrihet, mot ett islam som beskrivs som medeltida och barbariskt.

En ingrediens i Wilders hårda retorik mot muslimer och islam har varit hans förbehållslösa stöd till Israel. Han har sökt stöd från Nederländernas judiska minoritet, och till viss del lyckats. Han har flera gånger besökt Israel för att bygga allianser och bland hans närmaste partners i USA finns antimuslimska grupper med tydlig pro-israeliska profil. Efter det framgångsrika valet 2010, då Geert Wilders parti PVV vann 24 av parlamentets 150 stolar, rekryterades till och med Wim Kortenoeven, känd pro-isralisk debattör, till partiets kärna.

Det var då. Nu är läget annorlunda. Efter att PVV 2011 ställde sig bakom ett förslag om att förbjuda bland annat kosherslakt, lämnade Wim Kortenoeven partiet. Han är nu en av partiets starkaste kritiker.

Sedan dess har Wilders stöd från judiska och pro-israeliska grupper falnat, för att under de senaste månaderna närmast utraderas. Eller som den israeliska tidningen Times of Israel skriver i en rubrik den 2 maj. ”Är smekmånaden för Geert Wilder och Nederländernas judar över?

Det som i första hand väckt vrede är ett uppmärksammat valmöte i mars då Wilders inför sina anhängare frågade i fall de ville ha fler eller färre marockaner i landet. Publiken svarade genom att skandera ”Färre, färre, färre”, medan Geert Wilders leende svarade: ”Vi organisera det”

Tv-bilderna från mötet väckte starka reaktioner. Och när nu dessutom Geert Wilders annonserat sitt samarbete med Front national, med sin historia av antisemitiska utspel, vänder flera av Wilders tidigare vänner honom ryggen.

Just nu ser Geert Wilders ut att tangera valresultatet från EU-valet 2009. Frågan är om det är värt priset. Att peka ut islam som ett hot mot landet har byggt hans popularitet. Men när antisemitism och öppen vulgär rasism blir en del av profilen riskerar han att i längden tappa röster, och kanske ännu värre i Geert Wilders ögon, hans internationella nätverk.