Sedan Israels bombningar av Gaza inleddes har antalet antijudiska attacker skjutit i höjden. Söndagen den 13 juli attackerades flera synagogor i Paris i samband med en pro-palestinsk demonstration. I Storbritannien har organisationen Community Security Trust noterat en fördubbling av antisemitiska incidenter under juli, jämfört med samma period förra året.
Exemplen är fler. Judars hem attackeras, antisemitiskt klotter och anitjudiska slagord under demonstrationer.
I Sverige ser vi samma utveckling. Den 12 juli orsakade S-ledaren Stefan Löfven en häftig kritikstorm med ett utspel på Facebook. I en postning menade Löfven bland annat att Israel har rätt att försvara sig, vilket snabbt fick kommentarsfältet att svämma över av hat. Många kommentarer var sakliga, både positiva men framför allt starkt kritiska. Men där fanns också ett ogenerat, grovt hat riktat mot judar. Idag är inlägget borttaget, men Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA, har dokumenterat de antisemitiska kommentarerna. Där finns kommentarer som ”utrota alla judar”, ”judarna måste bort från denna jord”, ”just nu vill jag ha tillbaka Hitler”.
Men det handlar inte bara om ord.
I dagens DN vittnar Judiska Centralrådets ordförande Lena Posner Körösi om en ökad utsatthet för svenska judar.
– Det är enskilda som beskriver hur de blivit identifierade som judar i kvarteren där de bor, av grannar eller andra som rör sig i området. Det har handlat om hakkors målade på fastigheten, och vi talar inte om villor utan om hyresfastigheter. En familj har utsatts för äggkastning mot sina fönster. En person har fått en bönekapsel, en liten judisk symbol man sätter på dörrposten, nedryckt. Flera unga har också fått motta hot på Facebook, säger hon.
Mönstret är skrämmande välbekant. Även i samband med Israels bombningar av Gaza 2009 ökade antisemitismen. Det är så tröttsamt, men aldrig så viktigt, att behöva säga det. Judar kan inte hållas ansvariga för vad den israeliska staten gör. Judar är en inte homogen grupp. De är folk. Några av dem vill säkert se Gaza brinna, andra ser inget alternativ till att deras militär försvarar dem från Hamas raketangrepp och vissa skäms för sina israeliska pass. Några vill ha kriget, andra vill ha fred. Och de som vill ha fred har olika idéer om hur man ska nå dit.
Antisemitismen utgörs inte bara av det vulgära hatet. Den byggs upp av en föreställning om judar som en homogen grupp med särskilda egenskaper. De är antingen blodtörstiga, konspirerande eller giriga. Eller allt på en gång.
Och när judar ställs till ansvar för vad Israel gör, så är det en anklagelseakt formulerad enligt denna antisemitismens logik. Att alla judar är ett och samma.
Det är samma mekanism som när muslimer tvingas ta avstånd från islamistisk terror.
Den är korkad, ologisk och fullständigt livsfarlig.
Konflikten mellan Israel och Palestina är den moderna antisemitismens motor. Israels agerande, som väcker legitima och begripliga protester, får vissa palestinavänner att falla in antisemitiska resonemang. Ibland för att de hatar judar. På riktigt. Men också för att de ibland, utan att begripa det själva, reproducerar invanda föreställningar som judars påstådda makt eller karaktär.
Det gör också medier. Som den norska public service-kanalen NRK:s USA-korrespondent Gro Holm. I en artikel på NRK:s hemsida från den 27 juli hävdar hon att överrepresentationen av judiskt kapital och personer med judisk bakgrund i amerikansk media gör att palestinska röster från kriget i Gaza är så få.
Så låter det när de antisemitiska stereotyperna prånglas ut.
Israels bombningar väcker ilska och frustration. Men det betyder inte att vi behöver blunda för antisemitismen som blottas i dess spår. Oavsett om det kommer från privatpersoner på Stefan Löfvens Facebook eller på bästa nyhetsplats.
onsdag 30 juli 2014
tisdag 22 juli 2014
Tre år efter Utöya: Vi kan inte säga "Vi visste inte bättre"
Det är i dag tre år sedan den mer än mardrömslika dagen då 77 norska ungdomar och tjänstemän miste livet på Utöya och i Oslo. Anders Behring Breivik skrev in sig i historieböckerna som en bestialisk mördare och politisk vettvilling. Sommaren 2011 och tiden efter det blev, i alla fall i Sverige, en tid då rasismens och intoleransens konsekvenser, hatet på nätet och hur samhället kan förebygga våldsbejakande extremism lyftes upp ordentligt i samhällsdebatten.
Sambanden mellan högerextremisters hatretorik och våldsbrott och många tidningar och sociala mediers flathet när det handlar om att stävja hatbrott på nätet, bland annat SÄPO:s bristande kunskap vad det gäller den antimuslimska miljö som Breivik hade hämtat stora delar av sin världsbild ifrån, var aspekter som inte bara diskuterades utan också, till viss del, förändrades.
Men med det sagt finns fortfarande grogrunden för att något liknande ska ske igen. Händelser, om i än mindre skala, som innehåller samma mekanismer som fick Breivik att begå sina brott sker hela tiden.
Breivik agerade ensam men han är inte ensam om sina idéer. Den som tror något annat är antingen dåligt påläst eller väljer att blunda för de faktum att han dagligen vadade i en politisk miljö som avhumaniserar människor med utomeuropeisk bakgrund genom att exempelvis beskriva nyfödda barn i muslimska familjer som demografiska bomber. Den norske massmördaren närdes också av konspirationsteorier om Eurabia och en domedagsretorik om civilisationernas krig. Samma ”tänkare” och ideologer som högerextrema och högerpopulister i Europa funnit stöd hos lade grunden för Breiviks ideologi.
Den norske terroristen hade den åsikten att parlamentarismen inte längre var nog för honom. Efter en karriär i norska Framstegspartiets ungdomsförbund drog han slutsatsen att väpnad kamp på sikt även skulle kunna få ett folkligt stöd. Den slutsatsen drog han bland annat av valresultat i många europeiska länder. Men också av ett samhällsklimat där de konspirationsteorier och den avhumanisering av minoriteter inte bara tog plats på obskyra internetforum utan också i så kallad mainstreamedia. Den så kallade diskursen hade förflyttats.
Och så här tre år efter massakern på Utöya kan man ställa sig frågan om så mycket har förändrats till det bättre. Ifrån Norge vittnar antirasister och människor som tillhör minoritetsgrupperna om en allt mer hårdför retorik och politik. Antimuslimska, antiromska och flyktingfientliga tongångar är inte bara ett enerverande bakgrundsbrus som möjliggör radikaliseringsprocesser som den hos Breivik – de är regeringspolitik.
Hemma i Sverige har Sverigedemokraterna lovat att skruva upp tonläget inför den stundande valrörelsen. Den tillsynes framgångsrika kampanjen i Europaparlamentsvalet som paketerades ”mot det organiserade tiggeriet” med udden riktad mot romer från Östeuropa ska återupprepas. Denna avhumanisering av en fattig och sedan hundratals år tillbaka förtryckt och förföljt minoritet får givetvis konsekvenser. Precis som när kommuner som en följd av bristande politiskt ledarskap empatilöst avhyser romer och resande från deras tillfälliga boenden och inte erbjuder något annat. Det om något påverkar diskursen.
Det gör det möjligt för en lokal pöbel i småländska Värnamo att sitta och trigga varandra på Facebook och sedan attackera och vandalisera tiggare från Rumäniens boende. Eller liknande attacker som skett i Stockholmsområdet. Avhumaniseringen av minoriteter och flyktingar möjliggör också de kränkningar mot kvinnor som bär sjal och män som bär kippa som sker dagligen i till exempel kollektivtrafiken. Eller de ständigt återkommande attackerna mot synagogor, moskéer och flyktingboenden.
När vi idag minns det fruktansvärda som hände på Utöya kan vi därför inte säga ”Vi visste inte bättre”. För faktum är att vi vet väldigt väl vad som händer när avhumaniseringen av människor så sakteliga uppfattas som normer. Någon eller några kommer alltid vilja ta på sig rollen att gå i fronten.
Sambanden mellan högerextremisters hatretorik och våldsbrott och många tidningar och sociala mediers flathet när det handlar om att stävja hatbrott på nätet, bland annat SÄPO:s bristande kunskap vad det gäller den antimuslimska miljö som Breivik hade hämtat stora delar av sin världsbild ifrån, var aspekter som inte bara diskuterades utan också, till viss del, förändrades.
Men med det sagt finns fortfarande grogrunden för att något liknande ska ske igen. Händelser, om i än mindre skala, som innehåller samma mekanismer som fick Breivik att begå sina brott sker hela tiden.
Breivik agerade ensam men han är inte ensam om sina idéer. Den som tror något annat är antingen dåligt påläst eller väljer att blunda för de faktum att han dagligen vadade i en politisk miljö som avhumaniserar människor med utomeuropeisk bakgrund genom att exempelvis beskriva nyfödda barn i muslimska familjer som demografiska bomber. Den norske massmördaren närdes också av konspirationsteorier om Eurabia och en domedagsretorik om civilisationernas krig. Samma ”tänkare” och ideologer som högerextrema och högerpopulister i Europa funnit stöd hos lade grunden för Breiviks ideologi.
Den norske terroristen hade den åsikten att parlamentarismen inte längre var nog för honom. Efter en karriär i norska Framstegspartiets ungdomsförbund drog han slutsatsen att väpnad kamp på sikt även skulle kunna få ett folkligt stöd. Den slutsatsen drog han bland annat av valresultat i många europeiska länder. Men också av ett samhällsklimat där de konspirationsteorier och den avhumanisering av minoriteter inte bara tog plats på obskyra internetforum utan också i så kallad mainstreamedia. Den så kallade diskursen hade förflyttats.
Och så här tre år efter massakern på Utöya kan man ställa sig frågan om så mycket har förändrats till det bättre. Ifrån Norge vittnar antirasister och människor som tillhör minoritetsgrupperna om en allt mer hårdför retorik och politik. Antimuslimska, antiromska och flyktingfientliga tongångar är inte bara ett enerverande bakgrundsbrus som möjliggör radikaliseringsprocesser som den hos Breivik – de är regeringspolitik.
Hemma i Sverige har Sverigedemokraterna lovat att skruva upp tonläget inför den stundande valrörelsen. Den tillsynes framgångsrika kampanjen i Europaparlamentsvalet som paketerades ”mot det organiserade tiggeriet” med udden riktad mot romer från Östeuropa ska återupprepas. Denna avhumanisering av en fattig och sedan hundratals år tillbaka förtryckt och förföljt minoritet får givetvis konsekvenser. Precis som när kommuner som en följd av bristande politiskt ledarskap empatilöst avhyser romer och resande från deras tillfälliga boenden och inte erbjuder något annat. Det om något påverkar diskursen.
Det gör det möjligt för en lokal pöbel i småländska Värnamo att sitta och trigga varandra på Facebook och sedan attackera och vandalisera tiggare från Rumäniens boende. Eller liknande attacker som skett i Stockholmsområdet. Avhumaniseringen av minoriteter och flyktingar möjliggör också de kränkningar mot kvinnor som bär sjal och män som bär kippa som sker dagligen i till exempel kollektivtrafiken. Eller de ständigt återkommande attackerna mot synagogor, moskéer och flyktingboenden.
När vi idag minns det fruktansvärda som hände på Utöya kan vi därför inte säga ”Vi visste inte bättre”. För faktum är att vi vet väldigt väl vad som händer när avhumaniseringen av människor så sakteliga uppfattas som normer. Någon eller några kommer alltid vilja ta på sig rollen att gå i fronten.
Precis som Anders Behring Breivik eller en rasistpöbel i en småländsk småstad.
fredag 11 juli 2014
Glöm inte Srebrenica
Nitton år har idag förflutit sedan det första folkmordet i Europa efter andra världskriget, folkmordet i Srebrenica. Idag begravs kvarlevorna efter ytterligare 175 offer, det yngsta offret som begravs Senad Beganovic var bara 15 år när han dödades. Hans kvarlevor har under det senaste året hittats i fyra olika massgravar runt staden. Folkmordet i Srebrenica är inte bara en berättelse om hatet och krigets vansinne, det är också berättelsen om hur FN och en hel omvärld valde att blunda när islamofobin i vår tid fick sin yttersta konsekvens.
När de serbiska styrkorna intog Srebrenica den 11:e Juli 1995, deklarerade en stolt Ratko Mladic, då överbefälhavare för den bosnienserbiska armén, nu åtalad, misstänkt för brott mot mänskligheten och folkmord, att tiden var inne för att hämnas på turkarna. I dagarna som följde den serbiska erövringen av Srebrenica, dödades 8000 muslimska män och pojkar av hans soldater.
När de serbiska styrkorna intog Srebrenica den 11:e Juli 1995, deklarerade en stolt Ratko Mladic, då överbefälhavare för den bosnienserbiska armén, nu åtalad, misstänkt för brott mot mänskligheten och folkmord, att tiden var inne för att hämnas på turkarna. I dagarna som följde den serbiska erövringen av Srebrenica, dödades 8000 muslimska män och pojkar av hans soldater.
Ett oenigt FN valde att inte agera, trots sitt mandat genom resolution 819 och 836, vilka antogs redan 1993 och som förpliktade FN att skydda civilbefolkningen från väpnade attacker. FN-soldater såg stilla på när den etniska rensningen påbörjades och de 20.000 människor som sökte skydd i FN basen i Potocari överlämnades till de serbiska styrkorna, efter Mladics löfte om fri lejd till kvinnor och barn samt alla män som inte hade deltagit i striderna. Ett löfte som Mladic inte höll och som han aldrig hade för avsikt att hålla.
Istället sattes ett systematiskt dödande igång som kom att pågå i flera dagar med FN fortfarande närvarande i staden. Den delen av befolkningen som tillsammans med resterna av stadens militära försvarare försökte fly genom skogarna mot Tuzla, togs till största delen snabbt tillfånga och avrättades. Fram till idag har cirka femtio massgravar hittats runt om kring Srebrenica, arbetet med att hitta och identifiera kvarlevorna obstrueras fortfarande av lokala myndigheter i det numera serbiska Srebrenica.
Srebrenica var inte resultatet av en oplanerad offensiv som gick fel och som de serbiska befälhavarna inte hade kontroll över. Det var ett systematiskt dödade med avsikt att utplåna den bosniakiska befolkningen i staden. Den föranleddes av år med intensiv antimuslimsk hatpropaganda, om det eviga kriget mellan Islam och väst, om muslimers påstått strategiskt höga barnafödande och ambitionen att införa ett islamistiskt styre i Bosnien Hercegovina.
När kanonerna nu sedan länge har tystnat återstår två av kriget sargade folkgrupper, massgravarna och insikten om krigets totala meningslöshet. Vårt sätt att hedra offren och ge mening till det fruktansvärda är löftet om att verka för att det aldrig ska ske igen. Islamofobin ska inte segra där vi kan stoppa den. Bosnierna förlorade mycket i kriget, men de förlorade aldrig hoppet, tron på ett land för alla dess invånare. Folkgrupperna vet att de måste nå en punkt där de återigen kan samexistera, vi måste gjuta mod i deras hjärtan. För i slutändan har vi alla bara en väg att gå, sida vid sida.
Alma Zahirovic - Örebro för alla
Therese Andersson - Tillsammans i Flen
Elin Olofsson - Ett Luleå för alla
Camilla Nguyen - Tillsammans Eskilstuna
Christoffer Wirmark - Tillsammans Stockholm
Malin Almroth - Kristinehamn för mångfald
Ulrika Mullen - Falkenbergare Tillsammans
Haris Grabovac - Stiftelsen expo
Alex Bengtsson - Stiftelsen expo
Johan Bergman - Tillsammans Ludvika
Rosaline Marbinah - Tillsammans Södertälje
Annikki Ollikainen - Ett Filipstad för alla
Nathalie Lycén - Borås Tillsammans
Malin Brooks - Tillsammans Karlskoga
Mimmi Söderlund - Västerås älskar mångfald
Tobias Lohse - Tillsammans Eslöv
Torbjörn Jerlerup - Tillsammans Kalmar
Kevin Broberg, Frillesås Friendship
Therese Andersson - Tillsammans i Flen
Elin Olofsson - Ett Luleå för alla
Camilla Nguyen - Tillsammans Eskilstuna
Christoffer Wirmark - Tillsammans Stockholm
Malin Almroth - Kristinehamn för mångfald
Ulrika Mullen - Falkenbergare Tillsammans
Haris Grabovac - Stiftelsen expo
Alex Bengtsson - Stiftelsen expo
Johan Bergman - Tillsammans Ludvika
Rosaline Marbinah - Tillsammans Södertälje
Annikki Ollikainen - Ett Filipstad för alla
Nathalie Lycén - Borås Tillsammans
Malin Brooks - Tillsammans Karlskoga
Mimmi Söderlund - Västerås älskar mångfald
Tobias Lohse - Tillsammans Eslöv
Torbjörn Jerlerup - Tillsammans Kalmar
Kevin Broberg, Frillesås Friendship
onsdag 2 juli 2014
SD vill väcka ilska
I snart fyra år har Sverigedemokraterna försökt att förvandla sig till det där rumsrena partiet som ska släppas in i värmen. Så hur skulle det då låta på Almedalen, bara några månader innan höstens val. En ännu tydligare signal om att SD är på väg att normaliseras? Kanske inte så mycket prat om invandringen? Ett tydligt besked om vilket block SD skulle kunna tänka sig att bli en del av.
Nej, det blev tvärtom.
På pressträffen i tisdags presenterade Sverigedemokraterna sin nya kampanjstrategi. Under dragningen illustrerades valrörelsens SD med en aggressivt gläfsande hund. Ett SD som skulle ”gå på hårt”.
Och det gjorde Jimmie Åkesson. Han skällde och attackerade. Erik Ullenhag kallades ”desinformationsminister” och ”Bagdad Bob”, Löfven beskylldes för ”infernalisk dumhet”. De andra partierna beskrevs som falska. En form av politikerförakt som det var länge sedan vi hörde SD kanalisera på ett så tydligt sätt.
Det var inga ursäkter, inga undanglidningar. SD, förklarade Jimmie Åkesson står för sin politik. På riktigt, som det heter enligt den nya parollen.
Enligt statsvetaren Anders Sundell, som i sin spalt Sundells siffror i Dagens Nyheter, gått genom Åkessons tal, ägnades 43 procent av tiden i det drygt 50 minuter långa talet åt att kritisera motståndare.
Kanske handlar det om en mänsklig reflex. Den som bankar på dörren men aldrig blir insläppt kommer till slut vända på klacken, ge fingret och gå sin egen väg. Förorättad, arg och frustrerad.
Kanske handlar det om att Jimmie Åkesson faktiskt har tagit till sig av kritiken från bland annat ungdomsförbundet, som krävt en mer självsäker Jimmie Åkesson som inte kryper för etablissemanget.
Kanske handlar det om att SD vet att om de med en mer aggressiv framtoning kommer att lyckas reta sin politiska motståndare ännu mer. Partiet vill ha en valdebatt som rör sig längs den auktoritära-frihetliga konfliktdimensionen. Där står SD som ett tydligt ensamt alternativ i enda ändan, med Feministiskt initiativ som sin motpol. Ju mer ilska SD väcker desto större är chansen att konfliktdimensionen får utrymme.
Med största sannolikhet är det kombination. Den arga hunden är inte bara arg. Den är också kalkylerande.
Samtidigt fanns det några tydliga markeringar från Åkesson som skvallrar om hur SD försöker hitta in i stugvärmen. Jimmie Åkesson tog avstånd från nazismen. Till stor förtret för de nyfikna aktivisterna från Svenskarnas partis i publiken. Han lyfte också fram ekonomen Tino Sanandajis rapport, utgiven av tankesmedjan Den nya välfärden, som granskat regeringens politik mot utanförskapet. Åkesson viftade med rapporten, som för att visa att det faktiskt finns etablerade aktörer som ser samma sak som han. Och som ett försök att visa att det i SD finns ett parti som är beredda att lyfta fram perspektiv som Sanandajis i valrörelsen.
Av allt att döma går vi mot en valrörelse där SD kommer att vinna fler väljare än för fyra år sedan. Men där partiet på grund av sin hårda retorik kommer att få fortsätta banka på stängda dörrar.
Nej, det blev tvärtom.
På pressträffen i tisdags presenterade Sverigedemokraterna sin nya kampanjstrategi. Under dragningen illustrerades valrörelsens SD med en aggressivt gläfsande hund. Ett SD som skulle ”gå på hårt”.
Och det gjorde Jimmie Åkesson. Han skällde och attackerade. Erik Ullenhag kallades ”desinformationsminister” och ”Bagdad Bob”, Löfven beskylldes för ”infernalisk dumhet”. De andra partierna beskrevs som falska. En form av politikerförakt som det var länge sedan vi hörde SD kanalisera på ett så tydligt sätt.
Det var inga ursäkter, inga undanglidningar. SD, förklarade Jimmie Åkesson står för sin politik. På riktigt, som det heter enligt den nya parollen.
Enligt statsvetaren Anders Sundell, som i sin spalt Sundells siffror i Dagens Nyheter, gått genom Åkessons tal, ägnades 43 procent av tiden i det drygt 50 minuter långa talet åt att kritisera motståndare.
Kanske handlar det om en mänsklig reflex. Den som bankar på dörren men aldrig blir insläppt kommer till slut vända på klacken, ge fingret och gå sin egen väg. Förorättad, arg och frustrerad.
Kanske handlar det om att Jimmie Åkesson faktiskt har tagit till sig av kritiken från bland annat ungdomsförbundet, som krävt en mer självsäker Jimmie Åkesson som inte kryper för etablissemanget.
Kanske handlar det om att SD vet att om de med en mer aggressiv framtoning kommer att lyckas reta sin politiska motståndare ännu mer. Partiet vill ha en valdebatt som rör sig längs den auktoritära-frihetliga konfliktdimensionen. Där står SD som ett tydligt ensamt alternativ i enda ändan, med Feministiskt initiativ som sin motpol. Ju mer ilska SD väcker desto större är chansen att konfliktdimensionen får utrymme.
Med största sannolikhet är det kombination. Den arga hunden är inte bara arg. Den är också kalkylerande.
Samtidigt fanns det några tydliga markeringar från Åkesson som skvallrar om hur SD försöker hitta in i stugvärmen. Jimmie Åkesson tog avstånd från nazismen. Till stor förtret för de nyfikna aktivisterna från Svenskarnas partis i publiken. Han lyfte också fram ekonomen Tino Sanandajis rapport, utgiven av tankesmedjan Den nya välfärden, som granskat regeringens politik mot utanförskapet. Åkesson viftade med rapporten, som för att visa att det faktiskt finns etablerade aktörer som ser samma sak som han. Och som ett försök att visa att det i SD finns ett parti som är beredda att lyfta fram perspektiv som Sanandajis i valrörelsen.
Av allt att döma går vi mot en valrörelse där SD kommer att vinna fler väljare än för fyra år sedan. Men där partiet på grund av sin hårda retorik kommer att få fortsätta banka på stängda dörrar.
tisdag 1 juli 2014
SD kan inte hålla rent
Idag kan Expo tillsammans med Expressen avslöja att flera av Sverigedemokraternas kandidater har ett förflutet i nazistiska grupper.
Det är förstås inte den typen av kandidater som partiet vill skicka fram. Men trots vandelsförsäkringar och nolltolerans så fortsätter de att dyka upp. Och de kommer att fortsätta dyka upp.
Sverigedemokraternas problem är att hur mycket det än försöker att distansera sig från den rasideologiska miljön så kommer det alltid att finnas en gråzon, där mindre ideologiskt bevandrade sympatisörer flyter fritt mellan grupper.
För så är det. Sverigedemokraterna och exempelvis Svenskarnas parti utgör olika grenar på samma ideologiska träd. De drömmer om ett homogent samhälle, men vem som ska få ingå i gemenskapen, och på vilka principer den ska byggas skiljer dem åt. För att vara konkret. Sverigedemokraterna bygger sin villkorade gemenskap runt en idé om en homogen kultur i ett demokratiskt statsskick. Nazisterna och fascisterna runt ställer ras i centrum, i någon form av diktatur.
Skillnaderna är stora, men det finns också avgörande likheter. Fiendebilden är delvis densamma. Det extrema politiska etablissemanget, feminismen, media, den politiska korrektheten, invandrare och minoriteter. Och ibland är språket detsamma. Begrepp som ”svenskfientlighet” och ”massinvandring” används i alla läger.
För en del är skiljelinjerna tydliga. Men inte för alla.
För tre år sedan intervjuade jag Tommy Siverström från Hagfors. I en artikel i tidskriften Expo kunde vi avslöja att drygt en femtedel av SDU:s medlemmar hade någon form av koppling till den nazistiska världen, inklusive en stor andel med konton på forumet nordisk. Tommy var en av dem. Han var medlem i SDU, samtidigt som han hängde med sitt kompisgäng i den nazistiska gruppen Värmlands oberoende. De var alla aktiva i räddningen av Sverige, men hade valt olika vägar.
För Tommy var det ett medvetet val. I en intervju förklarade han hur han tänkte.
Men varför valde du SDU?
Ja, som en början. Just för att de inte går på lika hårt.
En början på vad?
Ska man ha ut utlänningarna måste man ju börja någonstans….Att ta till vapen är ju inget alternativ.
Är det någon som tycker det då?
Jo, det finns många som tycker det. Men det går ju att lösa på andra sätt.
Det finns fler som Tommy. Som lever sitt politiska liv i gråzonen. Några av dem som vi idag berättar om finns där, som exempelvis Robert Soback, kandidat för Sverigedemokraterna i Huddinge, söder om Stockholm. Så sent som i december 2011 deltog han i en fackelmarsch i Gamla stan i Stockholm som arrangerades av bland andra Svenskarnas parti. I en intervju med Expressen förklarar han att han inte ser några problem med att ”delta i olika former av manifestationer för Sverige”.
Så låter det hos dem i partiet som inte ser någon anledning att följa partiets ideologiska riktning till punkt och pricka. Eller som kanske inte ens ser poängen med det. Den sverigedemokratiska ledningens försök att stöpa om partiet till ett mer utpräglat konservativt parti är i många avseenden ett elitprojekt, utan en heltäckande förankring bland gräsrötterna. Där är det många gånger känslan av ett förlorat Sverige som utgör grunden för engagemanget, en känsla som inte alltid låter sig ramas in av den sverigedemokratiska nationalistiska socialkonservatismen. Där kan en artikel från Svenskarnas parti tidning Realisten postas via Facebook, likaväl som en Youtubefilm med Åkesson. För att de på olika sätt ger uttryck för samma politiska riktning. Så ser gråzonen ut. Luddiga gränser. Klara känslor.
Så är det förstås inte för alla. Många sverigedemokrater avskyr nazisterna. De vill inte ha med dem att göra. För dem är skiljelinjerna viktiga. Men Sverigedemokraterna är ett stort parti, men många dörrar in. Vissa av dem vill partiet hålla öppna. Andra kommer man aldrig kunna stänga.
Det är förstås inte den typen av kandidater som partiet vill skicka fram. Men trots vandelsförsäkringar och nolltolerans så fortsätter de att dyka upp. Och de kommer att fortsätta dyka upp.
Sverigedemokraternas problem är att hur mycket det än försöker att distansera sig från den rasideologiska miljön så kommer det alltid att finnas en gråzon, där mindre ideologiskt bevandrade sympatisörer flyter fritt mellan grupper.
För så är det. Sverigedemokraterna och exempelvis Svenskarnas parti utgör olika grenar på samma ideologiska träd. De drömmer om ett homogent samhälle, men vem som ska få ingå i gemenskapen, och på vilka principer den ska byggas skiljer dem åt. För att vara konkret. Sverigedemokraterna bygger sin villkorade gemenskap runt en idé om en homogen kultur i ett demokratiskt statsskick. Nazisterna och fascisterna runt ställer ras i centrum, i någon form av diktatur.
Skillnaderna är stora, men det finns också avgörande likheter. Fiendebilden är delvis densamma. Det extrema politiska etablissemanget, feminismen, media, den politiska korrektheten, invandrare och minoriteter. Och ibland är språket detsamma. Begrepp som ”svenskfientlighet” och ”massinvandring” används i alla läger.
För en del är skiljelinjerna tydliga. Men inte för alla.
För tre år sedan intervjuade jag Tommy Siverström från Hagfors. I en artikel i tidskriften Expo kunde vi avslöja att drygt en femtedel av SDU:s medlemmar hade någon form av koppling till den nazistiska världen, inklusive en stor andel med konton på forumet nordisk. Tommy var en av dem. Han var medlem i SDU, samtidigt som han hängde med sitt kompisgäng i den nazistiska gruppen Värmlands oberoende. De var alla aktiva i räddningen av Sverige, men hade valt olika vägar.
För Tommy var det ett medvetet val. I en intervju förklarade han hur han tänkte.
Men varför valde du SDU?
Ja, som en början. Just för att de inte går på lika hårt.
En början på vad?
Ska man ha ut utlänningarna måste man ju börja någonstans….Att ta till vapen är ju inget alternativ.
Är det någon som tycker det då?
Jo, det finns många som tycker det. Men det går ju att lösa på andra sätt.
Det finns fler som Tommy. Som lever sitt politiska liv i gråzonen. Några av dem som vi idag berättar om finns där, som exempelvis Robert Soback, kandidat för Sverigedemokraterna i Huddinge, söder om Stockholm. Så sent som i december 2011 deltog han i en fackelmarsch i Gamla stan i Stockholm som arrangerades av bland andra Svenskarnas parti. I en intervju med Expressen förklarar han att han inte ser några problem med att ”delta i olika former av manifestationer för Sverige”.
Så låter det hos dem i partiet som inte ser någon anledning att följa partiets ideologiska riktning till punkt och pricka. Eller som kanske inte ens ser poängen med det. Den sverigedemokratiska ledningens försök att stöpa om partiet till ett mer utpräglat konservativt parti är i många avseenden ett elitprojekt, utan en heltäckande förankring bland gräsrötterna. Där är det många gånger känslan av ett förlorat Sverige som utgör grunden för engagemanget, en känsla som inte alltid låter sig ramas in av den sverigedemokratiska nationalistiska socialkonservatismen. Där kan en artikel från Svenskarnas parti tidning Realisten postas via Facebook, likaväl som en Youtubefilm med Åkesson. För att de på olika sätt ger uttryck för samma politiska riktning. Så ser gråzonen ut. Luddiga gränser. Klara känslor.
Så är det förstås inte för alla. Många sverigedemokrater avskyr nazisterna. De vill inte ha med dem att göra. För dem är skiljelinjerna viktiga. Men Sverigedemokraterna är ett stort parti, men många dörrar in. Vissa av dem vill partiet hålla öppna. Andra kommer man aldrig kunna stänga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)