Det har varit en märklig vecka att ha semester på. Jag åkte hem till Frillesås i måndags efter att ha kommenterat händelserna i Kärrtorp i flera medier på morgonen. På tåget ner följde jag debatten i sociala medier. Redan på måndagsförmiddagen började folk planera solidaritetsmanifestationer i sina städer. Väl hemma i Halland pratade alla antirasism. Pizzabagarna, släktingarna, de gamla skolkamraterna. På lördagskvällen träffade jag några kompisar som jag bedrev lokalt antirasistiskt arbete med för typ femton år sedan. Vi talade om likheterna med slutet av 90-talet. När vi samlade 300 personer på en antirasistisk demonstration i Kungsbacka efter att nazister haft propagandadrive i området liknande den i Kärrtorp.
På tåget upp till Stockholm på söndagsmorgonen pratar passagerare med varandra om Kärrtorp. Att det är viktigt att folk visar vad de står. Medverkar sedan i SR Metropols extrainsatta sändning samtidigt som vänner och kollegor hör av sig om att lätt över 15 000 personer har tagit sig till idrottsplatsen i Kärrtorp. Får frågor i sändningen om hur man kan engagera sig nu. Antirasism och antifascism är ju inte bara manifestationer av den historiska karaktär som den i Kärrtorp och solidaritetsmanifestationerna runt om i landet.
I taxin från radiohuset säger chauffören att det är hopplöst att köra ut till Kärrtorp. "Det är folk överallt och det är så jäkla bra". På Twitter och Facebook läser jag om en historisk dag. Att det är nu det vänder. Jag kommer osökt att tänka på den Peter Lemarc-låten där vänersborgssonen sjunger "Det finns inget bättre än när det vänder". Då sms:ar Kevin mig. En av de lokala kämpar hemma i Frillesås som bedriver ett lokalt antirasistiskt arbete där fokuset ligger på det proaktiva. Att få människor att mötas och utbyta erfarenheter. Att förändra attityder, rucka på strukturer genom en antirasism som via sin praktik visar vilket samhälle vi vill ha.
- Det var runt 10 000 som samlades i Stockholm efter SD:s intåg i det politiska finrummet. En jättefin demonstration i Umeå i höstas där 6000 kom efter att Svenska Motståndsrörelsen varit där. Nu 16 000 personer i Kärrtorp. I Umeå fanns inget tal som kunde leda demonstranterna till vidare engagemang. Var det likadant i Kärrtorp idag? Är lite obekväm i tanken att 16 000 personers ställningstagande rinner ut i sanden i Kärrtorp och 6000 personer i Umeå klappade sig på bröstet och gick hem och twittrade om hur duktiga de var, skriver Kevin till mig.
Lite cyniskt en historisk dag som denna, kan man tycka, men samtidigt förstår jag Kevin. Alldeles för ofta har antirasismen reducerats till en kortsiktig reaktion på något. Men Kärrtorp känns annorlunda. Det lokala initiativet "Linje 17"som arrangerades dagens folkfest är en social rörelse, likt Kevins initiativ Frillesås Friendship. Med redan en befintlig verksamhet i form av idrott, kultur och socialt ansvarstagande. Ett arbete som är väl förankrade i lokalsamhällena Skärmarbrink, Hammarbyhöjden, Björkhagen, Skarpnäck, Bagarmossen och Kärrtorp. En verksamhet som förenar invånarna i lokalsamhällena och som skapar en sammanhållning som högerextremister helt enkelt inte klarar av.
Ska vi minnas den 22 december som en historisk dag för antirasismen i Sverige tror jag det är nödvändigt att vi ser den är dagen då den lokalt förankrade antirasismen visade sin fulla potential. Och förhoppningsvis kan "Linje 17", "Frillesås Friendship", "Ett Luleå för alla" och alla andra lokala initiativ som dag in och dag ut försöker att få sina lokalsamhällen att hålla samman istället för att splittras i rasism och misstro inspirera alla de människor som på olika sätt manifesterade mot rasism idag.
Jag så måste det bli, tänker jag, samtidigt som det slår mig att det har varit den bästa semesterveckan man kan tänka sig.
söndag 22 december 2013
söndag 15 december 2013
Polisen ska inte syssla med historieförvanskning
Under söndagen attackerade nazister en antirasistisk demonstration i
Stockholmsförorten Kärrtorp. Demonstrationen arrangerades av
Kärrtorpsbor som tröttnat på att nazistisk propaganda sprids i området,
framförallt från Svenska Motståndsrörelsen. Polis var givetvis på plats,
men bara ett tiotal polismän. Nazisterna var så pass många och
aggressiva att de kunde attackera den antirasistiska manifestationen där
även barn och pensionärer befann sig.
Redan nu förs kritik fram mot att Polisen helt missbedömt situationen. Det som hände i Kärrtorp är nämligen det som, dess värre, ofta händer när vanligt folk protesterar mot specifikt Svenska Motståndsrörelsen.
Ändå står Polisens presstalesperson Kjell Lindgren som själv inte närvarade när attacken ägde rum och säger följande till media som var på plats:
"Det finns ingen historia av att en organisation som demonsterat mot rasism har attackerats på det här sättet. Men nu har det hänt".
Det är så okunnigt och historielöst att man häpnar. Svenska Motståndsrörelsen, den direkta arvtagaren till Vitt ariskt motstånd, har genom åren attackerat åtskilliga fredliga antirasistiska arrangemang. Däribland en antirasistisk konsert i Stockholmsförorten Farsta för några år sedan och för lite mer än ett år sedan fick en kommunpolitiker en flaska i huvudet när Svenska Motståndsrörelsens aktivister attackerade ett antirasistiskt möte i Ludvika.
Denna lilla men fanatiska organisation uppmanar sina aktivister att bära kniv och premierar aktivister som ger sig på antirasister och antifascister. Att Polisen då totalt felbedömer situationen och sedan slätar över detta brutala misslyckande med historieförvanskning är helt och hållet oacceptabelt.
En journalist ringde och frågade mig i eftermiddags hur man ska tolka det som hände i Kärrtorp idag. Jag svarade att man inte kan tolka det som något annat än att när vanligt folk manifesterar för demokrati i sitt lokalsamhälle riskerar de att bli attackerade av nazister och i nuläget har vi en poliskår som inte tar det nazistiska hotet på tillräckligt stort allvar.
Det är, milt sagt, väldigt allvarligt.
Redan nu förs kritik fram mot att Polisen helt missbedömt situationen. Det som hände i Kärrtorp är nämligen det som, dess värre, ofta händer när vanligt folk protesterar mot specifikt Svenska Motståndsrörelsen.
Ändå står Polisens presstalesperson Kjell Lindgren som själv inte närvarade när attacken ägde rum och säger följande till media som var på plats:
"Det finns ingen historia av att en organisation som demonsterat mot rasism har attackerats på det här sättet. Men nu har det hänt".
Det är så okunnigt och historielöst att man häpnar. Svenska Motståndsrörelsen, den direkta arvtagaren till Vitt ariskt motstånd, har genom åren attackerat åtskilliga fredliga antirasistiska arrangemang. Däribland en antirasistisk konsert i Stockholmsförorten Farsta för några år sedan och för lite mer än ett år sedan fick en kommunpolitiker en flaska i huvudet när Svenska Motståndsrörelsens aktivister attackerade ett antirasistiskt möte i Ludvika.
Denna lilla men fanatiska organisation uppmanar sina aktivister att bära kniv och premierar aktivister som ger sig på antirasister och antifascister. Att Polisen då totalt felbedömer situationen och sedan slätar över detta brutala misslyckande med historieförvanskning är helt och hållet oacceptabelt.
En journalist ringde och frågade mig i eftermiddags hur man ska tolka det som hände i Kärrtorp idag. Jag svarade att man inte kan tolka det som något annat än att när vanligt folk manifesterar för demokrati i sitt lokalsamhälle riskerar de att bli attackerade av nazister och i nuläget har vi en poliskår som inte tar det nazistiska hotet på tillräckligt stort allvar.
Det är, milt sagt, väldigt allvarligt.
tisdag 10 december 2013
Det är dags att ta sverigedemokraters våldshot på allvar
Expressen kunde idag med Researchgruppens hjälp avslöja en rad sverigedemokratiska politiker som på nätet spridit grov rasism och tydlig våldsretorik. Det är i kommentarsfält till SD-anknutna sajter som politikerna med anonyma konton gett uttryck för en människo och demokratisyn som i sin prakt är identisk med terroristen Anders Behring Breiviks.
- Äh, det där är problematiskt för såna här sidor man skriver på, de triggar ju naturligtvis att man kanske skriver saker som man inte har tänkt helt skarpt innan, säger Marie Stensby som så sent som för ett par veckor sedan valdes in som suppleant i SD:s partistyrelse. Ett uppdrag som hon nu lämnar.
Stensby har bland annat uttryckt en önskan om att ensamkommande flyktingbarn dör.
Stensby uttalande säger väldigt mycket om de sajter som hon och hennes partikamrater dagligen besöker, sprider och kommentarer. Avpixlat, Fria tider och Exponerat som på olika sätt är en del av den sverigedemokratiska rörelsen radikaliserar människor. Även folkvalda politiker. Researchgruppens avslöjande blottlägger en våldsbejakande miljö bestående av människor som förespråkar våld och förutspår krig. Sverigedemokraterna är ytterst delaktiga i denna miljö.
Det är sedan länge vida känt att riksdagsledamoten Kent Ekeroth jobbar för Avpixlat. Men kopplingarna mellan SD och den våldsbejakande miljö ter sig inte bara på en personlig basis. Beröringspunkterna ärr framförallt ideologiska.
I Sverigedemokraternas existensberättigande ligger att kulturer och religioner är så pass otroligt olika att de inte kan leva tillsammans. Lever de tillsammans blir det krig. Därför hävdade Jimmie Åkesson i en debattartikel för några år sedan att islam är det största hotet sedan andra världskriget. Därför gick Richard Jomshof ännu längre och menade i ett blogginlägg att just islam är det största hotet någonsin.
Det kan uppfattas som extrema åsikter och en fanatisk världsbild. Och det är de givetvis det. Men det är Sverigedemokraternas världsbild. Och när partiets högsta företrädare ger uttryck för den kommer det alltid finns gräsrötter som delar slutsatsen och som till skillnad från partiledningen inte ger några diffusa svar på vad de egentligen menar.
Var delar av SD:s partikader våldsamma skinnskallar på 1990-talet är problemet är delar av partikadern idag våldsbejakande nätaktivister. Och det våldsbejakande kommer alltid vara en del av den nationalism som Sverigedemokraterna saluför.
- Äh, det där är problematiskt för såna här sidor man skriver på, de triggar ju naturligtvis att man kanske skriver saker som man inte har tänkt helt skarpt innan, säger Marie Stensby som så sent som för ett par veckor sedan valdes in som suppleant i SD:s partistyrelse. Ett uppdrag som hon nu lämnar.
Stensby har bland annat uttryckt en önskan om att ensamkommande flyktingbarn dör.
Stensby uttalande säger väldigt mycket om de sajter som hon och hennes partikamrater dagligen besöker, sprider och kommentarer. Avpixlat, Fria tider och Exponerat som på olika sätt är en del av den sverigedemokratiska rörelsen radikaliserar människor. Även folkvalda politiker. Researchgruppens avslöjande blottlägger en våldsbejakande miljö bestående av människor som förespråkar våld och förutspår krig. Sverigedemokraterna är ytterst delaktiga i denna miljö.
Det är sedan länge vida känt att riksdagsledamoten Kent Ekeroth jobbar för Avpixlat. Men kopplingarna mellan SD och den våldsbejakande miljö ter sig inte bara på en personlig basis. Beröringspunkterna ärr framförallt ideologiska.
I Sverigedemokraternas existensberättigande ligger att kulturer och religioner är så pass otroligt olika att de inte kan leva tillsammans. Lever de tillsammans blir det krig. Därför hävdade Jimmie Åkesson i en debattartikel för några år sedan att islam är det största hotet sedan andra världskriget. Därför gick Richard Jomshof ännu längre och menade i ett blogginlägg att just islam är det största hotet någonsin.
Det kan uppfattas som extrema åsikter och en fanatisk världsbild. Och det är de givetvis det. Men det är Sverigedemokraternas världsbild. Och när partiets högsta företrädare ger uttryck för den kommer det alltid finns gräsrötter som delar slutsatsen och som till skillnad från partiledningen inte ger några diffusa svar på vad de egentligen menar.
Var delar av SD:s partikader våldsamma skinnskallar på 1990-talet är problemet är delar av partikadern idag våldsbejakande nätaktivister. Och det våldsbejakande kommer alltid vara en del av den nationalism som Sverigedemokraterna saluför.
onsdag 4 december 2013
Opportunism eller antirasism?
Vi brukar inte kommentera opinionsundersökningar. Men efter SCB:s novembermätning finns det all anledning till att göra det. Inte för att den bjuder på några större överraskningar. SD ökar förvisso. Men inte lavinartat. Hade landets kvinnor fått bestämma hade Jimmie Åkessons parti inte suttit i riksdagen. Partiet ökar bland LO-medlemmar, unga män som saknar eftergymnasial utbildning och väljare som tidigare röstat på Alliansen, i synnerhet på Moderaterna.
Det är föga överraskande. Potentialen för ett parti av SD:s kaliber har funnits länge i Sverige. Nu har en väljargrupp "hittat hem". Man kan inte inte tolka det på annat sätt. Det som talar mest för det är att de sverigedemokratiska kärnväljarna i nuläget är de som är minst rörliga.
Hur ska man då som antirasist förhålla sig till en sådan utveckling? Svaret är givetvis att verka för attitydförändringar. Det är i sig en hel vetenskap värd att återkomma.
Så låt oss istället fokusera på hur man inte ska göra om man på allvar är orolig över att ett rasistiskt parti växer i opinionen.
Om man ser rasism som ett samhällsproblem som splittrar och förtrycker. Då ska man inte agera som en opportunist. Om Moderaterna definierar sig själva som ett parti som står för öppenhet och människovärde så är det sämsta tänkbara att anpassa sig till Sverigedemokraternas agenda för att "vinna tillbaka väljare" genom att börja bedriva en rasistisk politik.
Stigmatisering av idén om ett samhälle där människor med olika kulturer kan leva tillsammans är den sämst tänkbara strategin om man själv tror på idén om ett samhälle där människor med olika kulturer kan leva tillsammans. Det är en ingen kärnfysik direkt.
Men jag kan likt förbaskat sätta min Halmstads Bollklubbtröja på spel att det kommer höjas röster om att Fredrik Reinfeldt gjort fel när han bommat igen sitt kansli för Sverigedemokraternas som tänkbar samarbetspartner eller för att gå partiets så kallade "invandringskritik" (LÄS: rasism) till mötes.
Sådana resonemang är dess värre gångbara i ett land där rasismen inte ses som ett samhällsproblem.
Självklart är det ett problem för Moderaterna att de tappar väljare till SD. Hela 1,9 procent om man ska tro den senaste SCB-mätningen. Men Moderaterna tappar även 1,9 procent till Socialdemokraterna.
Kanske ska de borgerliga debattörer som då och då skickar ut trevare om att Reinfeldt väljer fel väg även ställa sig frågan vad det lika stora tappet till socialdemokratin beror på...
Det är föga överraskande. Potentialen för ett parti av SD:s kaliber har funnits länge i Sverige. Nu har en väljargrupp "hittat hem". Man kan inte inte tolka det på annat sätt. Det som talar mest för det är att de sverigedemokratiska kärnväljarna i nuläget är de som är minst rörliga.
Hur ska man då som antirasist förhålla sig till en sådan utveckling? Svaret är givetvis att verka för attitydförändringar. Det är i sig en hel vetenskap värd att återkomma.
Så låt oss istället fokusera på hur man inte ska göra om man på allvar är orolig över att ett rasistiskt parti växer i opinionen.
Om man ser rasism som ett samhällsproblem som splittrar och förtrycker. Då ska man inte agera som en opportunist. Om Moderaterna definierar sig själva som ett parti som står för öppenhet och människovärde så är det sämsta tänkbara att anpassa sig till Sverigedemokraternas agenda för att "vinna tillbaka väljare" genom att börja bedriva en rasistisk politik.
Stigmatisering av idén om ett samhälle där människor med olika kulturer kan leva tillsammans är den sämst tänkbara strategin om man själv tror på idén om ett samhälle där människor med olika kulturer kan leva tillsammans. Det är en ingen kärnfysik direkt.
Men jag kan likt förbaskat sätta min Halmstads Bollklubbtröja på spel att det kommer höjas röster om att Fredrik Reinfeldt gjort fel när han bommat igen sitt kansli för Sverigedemokraternas som tänkbar samarbetspartner eller för att gå partiets så kallade "invandringskritik" (LÄS: rasism) till mötes.
Sådana resonemang är dess värre gångbara i ett land där rasismen inte ses som ett samhällsproblem.
Självklart är det ett problem för Moderaterna att de tappar väljare till SD. Hela 1,9 procent om man ska tro den senaste SCB-mätningen. Men Moderaterna tappar även 1,9 procent till Socialdemokraterna.
Kanske ska de borgerliga debattörer som då och då skickar ut trevare om att Reinfeldt väljer fel väg även ställa sig frågan vad det lika stora tappet till socialdemokratin beror på...
söndag 1 december 2013
Att tala om stereotypa bilder
Jag hamnar ofta i samtal om representationen av personer med mörk hud i exempelvis Tintin i Kongo och Kalle Ankas jul och märker då hur stor okunskapen ofta är om stereotypers historia. Det är inte ovanligt att ungdomar (det är framför allt med unga jag fört dessa samtal) landat i slutsatsen att personer med mörk hud är så lättkränkta att de inte kan tåla när en svart figur finns med i tecknad film. Anledningen till att de så lätt kunnat landa i denna slutsats bottnar i vissa fall i djupare fördomar och fientlighet men påfallande ofta tycks det handla om okunskap. Man tror helt enkelt att bilderna är tecknade mörkhyade personer medan de i själva verket är teckningar av rasistiska bider av mörkhyade personer. Min erfarenhet är att lyckas man ersätta denna okunskap med lite kunskap blir samtalet genast bättre.
Genom att berätta om och visa dessa bilders historia och kontrastera dem mot icke-stereotypa bilder (se #bildskolan 1) kan man få samtalet att gå från föreställningen om "lättkränkta" icke-vita till ett samtal om problematiska värderingar med djupa historiska rötter som hänger med in i vår tid. Gå därför igenom Joanna Rubin Drangers bildskola och ta med exemplen in i nästa diskussion om stereotypa bilder och hur vi bör förhålla oss till dem idag.
tisdag 26 november 2013
Antisemitiska myter del 1: Sexuella övergrepp på barn
Myter om judar har en lång historia och sprids idag i digitala medier med avsändare från en rad olika ideologiska miljöer. Informationsmångfalden på internet har bidragit till en situation där det är betydligt enklare att hitta myter och konspirationsteorier som bygger på hat mot minoriteter än det är att hitta korrekt information som tillbakavisar propagandan. Det är viktigt att även korrekt information får ökad spridning och blir lättillgänglig. Detta är därför den första i en serie texter som tar upp och bemöter antijudiska myter.
I nazistiska SvP:s internetradio sprids nya och gamla antijudiska myter i så gott som varje avsnitt. Förra veckan (avsnitt 85) påstods judendomen stödja sexuella övergrepp på barn och som så ofta när det gäller antisemitism har man tagit ett avsnitt ur en Talmud-text ur sitt sammanhang. Man har också bortsett från ett citat från Talmud som klart och tydligt beskriver sexuella relationer med en minderårig som våldtäkt.
Just denna myt tycks härstamma från den romersk-katolska prästen Justinas Pranaitis som i boken Christianus in Talmude Iudaeorum (1892) bland annat framförde anklagelsen att judarna försvarar och tolererar sexuella övergrepp mot barn. Trots att Pranaitis uppvisade en total okunskap om Talmud då han 1913 fungerade som "expertvittne" i en rättsprocess som byggde på myten om judiska ritualmord på kristna barn gavs hans bok ut på engelska 1939 under titeln The Talmud Unmasked och sprids än idag.
Rapporten The Talmud in Anti-Semitic Polemics tar upp och bemöter denna och andra myter som åberopar Talmud.
The source for the charge that Judaism permits child molestation is a passage from the Babylonian Talmud, Tractate Ketubot, pg. 11b:
I nazistiska SvP:s internetradio sprids nya och gamla antijudiska myter i så gott som varje avsnitt. Förra veckan (avsnitt 85) påstods judendomen stödja sexuella övergrepp på barn och som så ofta när det gäller antisemitism har man tagit ett avsnitt ur en Talmud-text ur sitt sammanhang. Man har också bortsett från ett citat från Talmud som klart och tydligt beskriver sexuella relationer med en minderårig som våldtäkt.
Just denna myt tycks härstamma från den romersk-katolska prästen Justinas Pranaitis som i boken Christianus in Talmude Iudaeorum (1892) bland annat framförde anklagelsen att judarna försvarar och tolererar sexuella övergrepp mot barn. Trots att Pranaitis uppvisade en total okunskap om Talmud då han 1913 fungerade som "expertvittne" i en rättsprocess som byggde på myten om judiska ritualmord på kristna barn gavs hans bok ut på engelska 1939 under titeln The Talmud Unmasked och sprids än idag.
Rapporten The Talmud in Anti-Semitic Polemics tar upp och bemöter denna och andra myter som åberopar Talmud.
The source for the charge that Judaism permits child molestation is a passage from the Babylonian Talmud, Tractate Ketubot, pg. 11b:
אמר רבא הכי קאמר, גדול הבא על הקטנה ולא כלום דפחות מכאן כנותן אצבע בעין דמי.From this quote, anti-Semites argue that Judaism permits the sexual molestation of young girls. This, however, is not true. In fact, in several places the Talmud makes clear that Judaism possesses its own version of the American law of statutory rape. A formulation of this law may be found in the Babylonian Talmud, Tractate Yevamot, pg. 33b:
Rava [a fourth century Rabbinic authority] said: If an adult has sex with a girl under the age of three, it is ignored, for it is like putting a finger in someone’s eye [i.e., tears may drip from the eye but there will always be more tears to replace them; so too the hymen of a girl so young may break but it will heal].
פיתוי קטנה אונס נינהו.
One who seduces an underage girl is considered as if he had raped her [i.e., the laws applicable to rapists would apply to the molester].Hela texten kan läsas på sidan 6-8 i rapporten.
fredag 22 november 2013
Bye, bye Björn Söder?
Igår meddelade Björn Söder att han planerar att lämna sitt uppdrag som partisekreterare efter valet. Söders motiv, är enligt honom själv, att han istället vill lägga fokus på att vara gruppledare i riksdagen.
Men mycket talar för att Söder snarare motats bort från partisekreterarposten. Expo Idag kan under den första dagen av Sverigedemokraternas Landsdagar avslöja att en av partiets viktigaste tjänstemän, presschefen Martin Kinnunen, redan förra året ville ha bort Söder från partissekreterarposten.
Flera källor som vi talat med under den senaste tiden har, oberoende av varandra, vittnat om att det missnöje som tidigare fanns mot Söders ledarskap och arbetsmetoder bland gräsrötterna numer även finns i partiets innersta kärna. Det har gått så långt, hävdar vissa, att Åkesson och Söder inte längre kan samarbeta.
Och den nära vänskap som förut fanns mellan partiledaren och Söder ska vara som bortblåst. Att Söder då väljer att själv avisera sin avgång kan ses både som att gå händelserna i förväg och en tydlig markering att han i framtiden inte har några som helst ambitioner att försvinna från rikspolitiken då han vill sitta kvar som gruppledare i riksdagen och där styra politiken.
Söders avgång är således inget hej då. Det kan snarare tolkas som en krigsförklaring.
Sagan om "de fyras gäng" är med andra ord slut.
Men mycket talar för att Söder snarare motats bort från partisekreterarposten. Expo Idag kan under den första dagen av Sverigedemokraternas Landsdagar avslöja att en av partiets viktigaste tjänstemän, presschefen Martin Kinnunen, redan förra året ville ha bort Söder från partissekreterarposten.
Flera källor som vi talat med under den senaste tiden har, oberoende av varandra, vittnat om att det missnöje som tidigare fanns mot Söders ledarskap och arbetsmetoder bland gräsrötterna numer även finns i partiets innersta kärna. Det har gått så långt, hävdar vissa, att Åkesson och Söder inte längre kan samarbeta.
Och den nära vänskap som förut fanns mellan partiledaren och Söder ska vara som bortblåst. Att Söder då väljer att själv avisera sin avgång kan ses både som att gå händelserna i förväg och en tydlig markering att han i framtiden inte har några som helst ambitioner att försvinna från rikspolitiken då han vill sitta kvar som gruppledare i riksdagen och där styra politiken.
Söders avgång är således inget hej då. Det kan snarare tolkas som en krigsförklaring.
Sagan om "de fyras gäng" är med andra ord slut.
Åkessons sista seger?
På den sena torsdagskvällen samlades SDU-ordföranden Gustav Kasselstrand och hans två närmaste män, William Hahne och Jonas Andersson, på ett hotellrum i Västerås inför partiets landsdagar. "Forza framtiden!" twittrade Andersson framåt småtimmarna. Om framtiden är så väldans "forza" för just de här unga sverigedemokraterna är emellertid en berättigad fråga. Under Kasselstrands tid som SDU-bas har det mesta handlat om att positionera sig mot partiledningen. Det har varit debattartiklar med öppen kritik, öppet stöd till uteslutna partimedlemmar och subtila angrepp på Jimmie Åkessons och Linus Bylunds politiska projekt i tal och sociala medier.
Samtidigt har SDU vuxit. Givetvis i kölvattnet i partiets framgångar i opinionen. Men i Kasselstrand och hans anhängares ögon är detta ett tydligt tecken på att framtiden är deras. Men som Expo och andra medier skrivit otaliga spaltmeter om är SDU:s självständiga och kaxiga stil något som retat upp SD-ledningen. Det började med att Kasselstrand skulle ersättas av den Åkessontrogna Paula Bieler. Ett försök som misslyckades fatalt. Kort därpå, på ett stalinistiskt manér, fick sedan SDU-basen sparken från riksdagskansliet. Partiledningen har gjort det mesta för att dölja sitt ungdomsförbund. Under Almedalsveckan agerade de båda organisationerna, mer eller mindre, som två, från varandra helt fristående organisationer.
Men Åkessonaristokratin tycks inte vara vare sig nöjd med ett självständigt ungdomsförbund eller försöken att tygla Kasselstrand. Därför föreslår de en stadgeförändring där SDU ska lyda under partiets stadgar. Samtidigt föreslår SD-ledningen att ungdomsförbundets obligatoriska plats i partistyrelsen ska plockas bort. Konsekvensen blir att SD-ledningen kan göra lite vad de vill med Kasselstrands projekt.
Det krävs att 75 procent av ombuden på Landsdagarna röstar för att stadgerändringarna ska gå igenom till Åkessons favör. Föga förvånande kommer dessa beslut fattas precis i slutet av Landsdagarna. Och lika väntat har samtliga "känsliga" punkter som berör partiets beryktade medlemsutskott, hur partiet hanterat uteslutit medlemmar och liknande frågor bara fått en timme på arbetsdagordningen. Ett klassiskt drag från en partiledning som inte vill ha debatt och kritik inför en nästintill öppen ridå.
Mycket talar för att Åkesson, med stadgarna till hjälp, får ett grepp om Kasselstrand. Men spelar det någon roll politiskt? I nuläget ser jag väldigt få skiljelinjer som är ideologiska mellan Åkesson och Kasselstrand. I realiteten har de två falangerna snarare närmat sig varandra. Den populistinfluerade Åkessonfalagen har snarare närmat sig Kasselstrands mer nationalistiskt renläriga än tvärtom. Allra tydligast är hur man återgått till partiets naturliga internationella samarbetspartners Front National och Vlams Belang, Något som förvirrat en och annan bedömare som gått på skrivningarna om socialkonservatism som skrevs in i partiprogrammet vid de förra Landsdagarna för två år sedan.
I grund och botten handlar konflikten i SD om makt och vem som har nära band till vem. Men hur kan Åkesson och Linus Bylund, som idag redan i praktiken har ersatt partisekreterare Björn Söder, ha ett så vansinnigt starkt stöd? Visst, partiet växer till antalet medlemmar som en konsekvens av framgångar i opinionen. Men samtidigt ser gräsrötterna sina kompisar bli uteslutna på löpande band ute i lokalavdelningarna och i skrivande stund har partiet tappat kontrollen över drygt 20 procent av de mandat det vann i förra valet.
Den bästa förklaringen till varför Åkessons toppstyre inte möter en omfattande revolt fick jag med största sannolikhet tidigare i år när jag talade med en person som tillhört partiets allra innersta krets i betydligt fler år än uppkomlingar som Linus Bylund.
- Det går runt en massa medlemmar med gott självförtroende. Som ser partiets ökade stöd och räknar antalet riksdagsplatser som det skulle innebära. De ser sig som självskrivna på valbar plats. Och det vill de inte riskera.
Veteranen fortsatte sedan sitt resonemang.
- Men vad som händer när de inser att de inte alls var tilltänkta någon riksdagsplats är en annan historia.
I ett sådant läge hade det varit svårare för Åkesson med ett självständigt ungdomsförbund...
Samtidigt har SDU vuxit. Givetvis i kölvattnet i partiets framgångar i opinionen. Men i Kasselstrand och hans anhängares ögon är detta ett tydligt tecken på att framtiden är deras. Men som Expo och andra medier skrivit otaliga spaltmeter om är SDU:s självständiga och kaxiga stil något som retat upp SD-ledningen. Det började med att Kasselstrand skulle ersättas av den Åkessontrogna Paula Bieler. Ett försök som misslyckades fatalt. Kort därpå, på ett stalinistiskt manér, fick sedan SDU-basen sparken från riksdagskansliet. Partiledningen har gjort det mesta för att dölja sitt ungdomsförbund. Under Almedalsveckan agerade de båda organisationerna, mer eller mindre, som två, från varandra helt fristående organisationer.
Men Åkessonaristokratin tycks inte vara vare sig nöjd med ett självständigt ungdomsförbund eller försöken att tygla Kasselstrand. Därför föreslår de en stadgeförändring där SDU ska lyda under partiets stadgar. Samtidigt föreslår SD-ledningen att ungdomsförbundets obligatoriska plats i partistyrelsen ska plockas bort. Konsekvensen blir att SD-ledningen kan göra lite vad de vill med Kasselstrands projekt.
Det krävs att 75 procent av ombuden på Landsdagarna röstar för att stadgerändringarna ska gå igenom till Åkessons favör. Föga förvånande kommer dessa beslut fattas precis i slutet av Landsdagarna. Och lika väntat har samtliga "känsliga" punkter som berör partiets beryktade medlemsutskott, hur partiet hanterat uteslutit medlemmar och liknande frågor bara fått en timme på arbetsdagordningen. Ett klassiskt drag från en partiledning som inte vill ha debatt och kritik inför en nästintill öppen ridå.
Mycket talar för att Åkesson, med stadgarna till hjälp, får ett grepp om Kasselstrand. Men spelar det någon roll politiskt? I nuläget ser jag väldigt få skiljelinjer som är ideologiska mellan Åkesson och Kasselstrand. I realiteten har de två falangerna snarare närmat sig varandra. Den populistinfluerade Åkessonfalagen har snarare närmat sig Kasselstrands mer nationalistiskt renläriga än tvärtom. Allra tydligast är hur man återgått till partiets naturliga internationella samarbetspartners Front National och Vlams Belang, Något som förvirrat en och annan bedömare som gått på skrivningarna om socialkonservatism som skrevs in i partiprogrammet vid de förra Landsdagarna för två år sedan.
I grund och botten handlar konflikten i SD om makt och vem som har nära band till vem. Men hur kan Åkesson och Linus Bylund, som idag redan i praktiken har ersatt partisekreterare Björn Söder, ha ett så vansinnigt starkt stöd? Visst, partiet växer till antalet medlemmar som en konsekvens av framgångar i opinionen. Men samtidigt ser gräsrötterna sina kompisar bli uteslutna på löpande band ute i lokalavdelningarna och i skrivande stund har partiet tappat kontrollen över drygt 20 procent av de mandat det vann i förra valet.
Den bästa förklaringen till varför Åkessons toppstyre inte möter en omfattande revolt fick jag med största sannolikhet tidigare i år när jag talade med en person som tillhört partiets allra innersta krets i betydligt fler år än uppkomlingar som Linus Bylund.
- Det går runt en massa medlemmar med gott självförtroende. Som ser partiets ökade stöd och räknar antalet riksdagsplatser som det skulle innebära. De ser sig som självskrivna på valbar plats. Och det vill de inte riskera.
Veteranen fortsatte sedan sitt resonemang.
- Men vad som händer när de inser att de inte alls var tilltänkta någon riksdagsplats är en annan historia.
I ett sådant läge hade det varit svårare för Åkesson med ett självständigt ungdomsförbund...
onsdag 13 november 2013
Fotboll och rasism hör inte ihop
I måndags avslöjade Fotbollskanalen att Kristianstad FF (KFF) sponsras av Sverigedemokraterna. Enligt föreningens ordförande Ronnie Larsson handlar det om att klubben behöver stöd och att SD är partiet som ställt upp. Det är inte första gången KFF tagit emot stöd av partiet. Samtidigt som kampanjen "Ge rasismen rött kort" pågick i somras var Sverigedemokraterna delaktiga i att bjuda på gratis inträde till en match mot Trollhättan.
Larsson förklarar att klubben har många spelare med bakgrund i andra kulturer och att det därför är viktigt att jobba med integrationsfrågor. Man skulle utifrån det kunna tro att han skulle vara kritisk till sponsring från ett extremintolerant och antimuslimskt parti. Men nej, det är inte slutsatsen Larsson drar. Sportbladet kunde dessutom senare igår visa att klubben har ett värdegrundsdokument kallat ”KFF-stilen”. På klubbens hemsida kan man också läsa om en utbildningssatsning som inleddes 2012 i syfte att förankra värdegrunden hos alla som verkar i klubben. En av de fem ledstjärnorna i dokumentet lyder:
Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder under ett torgmöte i valrörelsen 2010:
Mot slutet av Sportbladets intervju når vi pudelns kärna.
Sverigedemokraternas värderingar skiljer sig från allt idrotten står för. Idrottsklubbar fostrar inte bara individer inom idrott utan även för livet genom goda vanor och genom att träna förmågan att samarbeta med och respektera andra.
Larsson förklarar att klubben har många spelare med bakgrund i andra kulturer och att det därför är viktigt att jobba med integrationsfrågor. Man skulle utifrån det kunna tro att han skulle vara kritisk till sponsring från ett extremintolerant och antimuslimskt parti. Men nej, det är inte slutsatsen Larsson drar. Sportbladet kunde dessutom senare igår visa att klubben har ett värdegrundsdokument kallat ”KFF-stilen”. På klubbens hemsida kan man också läsa om en utbildningssatsning som inleddes 2012 i syfte att förankra värdegrunden hos alla som verkar i klubben. En av de fem ledstjärnorna i dokumentet lyder:
”En riktig KFF:are visar alltid kamratskap gentemot idrottskompisar, oavsett kön, hudfärg, religion, kultur och sexuallitet.”En annan ledstjärna lyder:
”En riktig KFF:are tar därför aktivt avstånd mot våld, mobbning, rasism, droger och dopning.”Ronnie Larsson säger trots det till Sportbladet att partiet "inte frångått sin värdegrund vid något tillfälle". Klubben har till och med framfört krav på Sverigedemokraterna:
"Vi var tydligt med att SD måste ha samma värdegrund som vi, och det garanterade SD att de har."Låt oss titta närmre på SD:s värderingar när det gäller islam och muslimer med hjälp av ett antal exempel i mängden från ledande företrädare och i partiets officiella kanaler.
Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder under ett torgmöte i valrörelsen 2010:
"Precis som nazismen bekämpades måste nu islam bekämpas"
"Det är en ödesfråga för framtiden. Stoppar vi inte utbredningen av islam kommer muslimerna att ta över, och det kommer att gå fort"
Smålandsposten, 2010-09-09Den inflytelserika antimuslimska boken "Eurabia - The Euro-Arab Axis" recenseras i Sverigedemokraternas partiorgan SD-Kuriren:
"Omfattande hemsändelse av muslimer bosatta i Europa är det enda som kan förhindra Europas förvandling till ett dhimmi-område i utkanten av den stagnerade muslimska världen."
SD-kuriren nr 63, april 2005Den nuvarande riksdagsledamoten Kent Ekeroth under Sverigedemokraternas landsdagar 2009:
”Islamiseringen är dagens viktigaste politiska fråga. Antingen går vi under med en suck, eller också gör vi motstånd. Nu är vi inne i en ny fas i ett uråldrigt krig som går 1 400 år tillbaka i tiden […] islam är en imperialistisk ideologi som arbetar för världsherravälde.Riksdagsledamoten Thoralf Alfsson i sin blogg:
"Jag säger att islam hör inte hemma i Sverige. Den religionen borde hållas utanför landets gränser."
thoralf.se, 2013-04-13
"Frågan är om det inte är dags att förbjuda islam i Sverige."
thoralfalfsson.webblogg.se, 2012-04-26
”Jag är islamofob och jag kan överhuvudtaget inte förstå att någon med kristen uppväxt kan vara något annat än islamofob.”
thoralf.se, 2013-10-20Idrottsklubben vars värdegrund tydligt slår fast att man alltid ska visa kamratskap gentemot idrottskompisar oavsett religion och kultur anser alltså att Sverigedemokraternas värderingar sammanfaller med klubbens. Det visar på antingen en monumental okunnighet från klubbens sida eller (mer sannolikt) på att klubbens värdegrund i praktiken saknar både värde och grund.
Mot slutet av Sportbladets intervju når vi pudelns kärna.
Men är det rätt att låta SD sponsra klubben när de samtidigt förespråkar politik som strider mot värdegrunden?
– I vår värdegrund jobbar vi även mot mobbning, jag kan tycka att det är mobbning att inte låta alla andra partier men inte Sverigedemokraterna hjälpa till.
Men de andra partierna pekar inte ut muslimer som det största hotet mot Sverige.– Vi tar bestämt avstånd från all typ av rasism oavsett om det gäller partier, religioner och eller rasism mot människor.Enligt Ronnie Larsson är det mobbning (och till och med rasism!) att stå upp för exempelvis muslimska spelares rätt till jämlikhet genom att vägra normalisera en politisk rörelse som demoniserar dem och utmålar dem som roten till världens elände. Talet om mobbning är ett allt vanligare argument som används för att rättfärdiga normaliseringen av organisationer som sprider hat. Det är jämförbart med en person som trakasseras på sin skola och till slut samlar kraft för att anmäla detta till skolans personal. Men istället för att stötta den som utsatts för mobbingen anklagar skolans ledning den utsatte för att "mobba" eleverna som bär ansvaret för trakasserierna.
Sverigedemokraterna fick 11,8 procent av rösterna i Kristianstad i valet 2010.
Sverigedemokraternas värderingar skiljer sig från allt idrotten står för. Idrottsklubbar fostrar inte bara individer inom idrott utan även för livet genom goda vanor och genom att träna förmågan att samarbeta med och respektera andra.
tisdag 12 november 2013
Den omogne vice partiledarens hyckleri
På måndagskvällen kunde Aftonbladet avslöja att det var Sverigedemokraternas vice partiledare Jonas Åkerlund som i valrörelsen 2002 under pseudonym vräkte ur sig grova rasistiska uttalanden i partiets närradio. Åkerlunds försvar var när han konfronterades med uppgifterna att det var länge sedan och att han var "politiskt omogen" vid tillfället. Noterbart är att Åkerlund som representerar partiet i riksdagens konstitutionsutskott var 53 år gammal vid tillfället och då hade varit med i partiet minst sju år. Att han använde pseudonym i närradion berodde på att han var rädd att mista jobbet. Att Åkerlund kandiderade för partiet samma år gör det påstående slående inkonsekvent.
Som så ofta när det gäller Sverigedemokraterna.
Jimmie Åkesson och hans "stabschef" Linus Bylund gick snabbt ut och sa att frågan var "utagerad". Locket på. Åkerlund ska givetvis sitta kvar. "Hjonerier att föreslå att nån skulle få lämna för ett, om än så jävla omlämpligt, ordval för tolv år sedan", skrev Bylund.
Och självklart tycker han så. Jonas Åkerlund föreslås föga förvånande att väljas om till vice partiledare på Landsdagarna som börjar om lite mer än en vecka. I valberedningens motivering står det att läsa: "Hans lugn och kunskap kommer även framöver att vara en tillgång".
För Jonas Åkerlund är inte vem som helst. Riksdagsledamoten som får ses som en ålderman i sammanhanget har under många år fungerat som något av en nestor för det yngre gardet i partiledningen som tog över makten i partiet 2005. Åkerlund var då en av få i partitoppen vars politiska engagemang sträckte längre tillbaka än dagen då han var "politiskt omogen" och gick med i SD. Vice partiledaren hade varit politiskt aktiv i Moderaterna och representerat partiet i kommunfullmäktige. En erfarenhet som var guld värd för de oerfarna sverigedemokraterna.
Under valrörelsen 2006 fungerade Åkerlund som en slags presstalesperson för partiet. Jag ringde själv upp honom vid ett flertalet tillfällen för att ställa frågor rörande kandidater som antingen var dömda för brott eller hade kopplingar till nazistiska organisationer. Den så kallade "nolltoleransen" som alldeles för många medier idag tror är på riktigt fanns redan då. Personer som var en belastning för partiet uteslöts och plockades bort från valsedlarna.
Om de inte stod partiledningen nära. Det var dubbla måttstockar redan på den tiden. Efter tag blev emellertid avslöjandena alldeles för många. Sverigedemokraterna, men den då vältalige Jonas Åkerlund i spetsen, valde en ny strategi. När medier som Expo började fråga SD hur det kunde komma sig att så många människor som var medlemmar i just SD gjort uttryck för grov rasism eller hade en bakgrund inom nazismen var förklaringen alldeles plötsligt att dessa människor sökt sig till partiet på grund av medias nidbild av partiet.
Kanske var det samma nidbild som den politiskt omogne Åkerlund attraherades av.
Eller så var det helt enkelt partiets dubbla ansikte. Att Jonas Åkerlund framträdde under pseudonym i partiets närradio i valrörelsen 2002 och under namnet "Victor" gav uttryck för grov rasism rimmar ganska väl med partiets strategi att försöka tona ner rasismen utåt men internt ha ett helt annat tonläge.
I en intern diskussion 2004 mellan partistyrelseledamöter uttryckte den då andre vice ordföranden Torbjörn Kastell sig så här om hur sverigedemokrater ska välja sina ord:
"Man säger inte 'sparka ut svartskallarna´, man säger, till exempel, 'verka för repatriering av etniska främlingar och kriminella eller icke assimilerbara element´; man säger inte att man skall ´hänga landsförrädarna', man säger att man skall 'utkräva ansvar av de politiker som agerat i uppenbar strid med sitt lands intressen'; man säger inte 'bögarna tillbaka in i garderoben', man säger "bevara kärnfamiljen".
Den strategin tycks gälla än idag. För när "stabschefen" Bylund ska ta avstånd från Åkerlunds uttalanden så är de "olämpliga". Notera det. Inte rasistiska i den glade twittrarens ögon.
Som så ofta när det gäller Sverigedemokraterna.
Jimmie Åkesson och hans "stabschef" Linus Bylund gick snabbt ut och sa att frågan var "utagerad". Locket på. Åkerlund ska givetvis sitta kvar. "Hjonerier att föreslå att nån skulle få lämna för ett, om än så jävla omlämpligt, ordval för tolv år sedan", skrev Bylund.
Och självklart tycker han så. Jonas Åkerlund föreslås föga förvånande att väljas om till vice partiledare på Landsdagarna som börjar om lite mer än en vecka. I valberedningens motivering står det att läsa: "Hans lugn och kunskap kommer även framöver att vara en tillgång".
För Jonas Åkerlund är inte vem som helst. Riksdagsledamoten som får ses som en ålderman i sammanhanget har under många år fungerat som något av en nestor för det yngre gardet i partiledningen som tog över makten i partiet 2005. Åkerlund var då en av få i partitoppen vars politiska engagemang sträckte längre tillbaka än dagen då han var "politiskt omogen" och gick med i SD. Vice partiledaren hade varit politiskt aktiv i Moderaterna och representerat partiet i kommunfullmäktige. En erfarenhet som var guld värd för de oerfarna sverigedemokraterna.
Under valrörelsen 2006 fungerade Åkerlund som en slags presstalesperson för partiet. Jag ringde själv upp honom vid ett flertalet tillfällen för att ställa frågor rörande kandidater som antingen var dömda för brott eller hade kopplingar till nazistiska organisationer. Den så kallade "nolltoleransen" som alldeles för många medier idag tror är på riktigt fanns redan då. Personer som var en belastning för partiet uteslöts och plockades bort från valsedlarna.
Om de inte stod partiledningen nära. Det var dubbla måttstockar redan på den tiden. Efter tag blev emellertid avslöjandena alldeles för många. Sverigedemokraterna, men den då vältalige Jonas Åkerlund i spetsen, valde en ny strategi. När medier som Expo började fråga SD hur det kunde komma sig att så många människor som var medlemmar i just SD gjort uttryck för grov rasism eller hade en bakgrund inom nazismen var förklaringen alldeles plötsligt att dessa människor sökt sig till partiet på grund av medias nidbild av partiet.
Kanske var det samma nidbild som den politiskt omogne Åkerlund attraherades av.
Eller så var det helt enkelt partiets dubbla ansikte. Att Jonas Åkerlund framträdde under pseudonym i partiets närradio i valrörelsen 2002 och under namnet "Victor" gav uttryck för grov rasism rimmar ganska väl med partiets strategi att försöka tona ner rasismen utåt men internt ha ett helt annat tonläge.
I en intern diskussion 2004 mellan partistyrelseledamöter uttryckte den då andre vice ordföranden Torbjörn Kastell sig så här om hur sverigedemokrater ska välja sina ord:
"Man säger inte 'sparka ut svartskallarna´, man säger, till exempel, 'verka för repatriering av etniska främlingar och kriminella eller icke assimilerbara element´; man säger inte att man skall ´hänga landsförrädarna', man säger att man skall 'utkräva ansvar av de politiker som agerat i uppenbar strid med sitt lands intressen'; man säger inte 'bögarna tillbaka in i garderoben', man säger "bevara kärnfamiljen".
Den strategin tycks gälla än idag. För när "stabschefen" Bylund ska ta avstånd från Åkerlunds uttalanden så är de "olämpliga". Notera det. Inte rasistiska i den glade twittrarens ögon.
lördag 9 november 2013
Tal på Kristallnattsmanifestation i Göteborg
Idag på Kristallnatten höll jag ett tal på en minnesmanifestation i Göteborg. Arrangörer var bland andra Judiska församlingen, RFSL och Musiker mot rasism. Nedan följer talmanuset.
Det bästa vi kan göra för att hedra alla de människor som föll offer för Kristallnatten och Förintelsen är att bygga ett samhälle där vi kan leva tillsammans på lika villkor.
Antirasism handlar nämligen om det. Vi bygger ett samhälle. Tillsammans för öppenhet och tolerans. Tillsammans för Göteborg. Tillsammans för kommande generationer.
Det är lätt att tal som dessa stannar vi vid floskler och klyschor. Att tal och fina ord stannar – vid att vara just tal och fina ord.
Men i verkligheten är det inte så. Det samhälle vi bygger tillsammans ser vi inte bara i tal och paroller vi ser det i praktisk handling. Och vi ser det som en kontrast till vad rasisterna, de som inte tror att vi kan leva tillsammans, håller på med.
Vi arrangerar interreligiösa möten i våra lokalsamhällen, där judar, kristna, muslimer, hinduer och allt vad vi är umgås och utbyter tankar och erfarenheter.
Rasisterna sitter bakom sina datorskärmar och spyr ut sin galla över judar, muslimer, romer, afrosvenskar, hbtq-personer och sådana som jag då så kallade landsförrädare
Det är vi som arrangerar läxhjälp i förort och på landsbygd i vår strävan efter ett samhälle som präglas av lika villkor.
Rasisterna signerar världens genom tidernas sämsta bok i centrala Stockholm för att få ännu fler artiklar skrivna om sig av en Stockholmsmedia som dom älskar att dupera.
Vi är invandrare och infödda, unga och gamla, som anordnar fotbollsturneringar, gårdsfester, konserter för att skapa mötesplatser och bygga på det vi har gemensamt.
Rasisterna sprider skräck i våra lokalsamhällen genom att peka ut invånarna som kriminella våldtäktsmän och genom kränkningar och psykiskt och fysiskt våld.
Antirasister, antifascister
Vi bygger ett samhälle, rasisterna vill rasera det.
Men vi har ett svar. Vi gör samhället starkare. Vi håller ihop det rasisterna vill splittra.
Vårt svar är ännu mer öppenhet, ännu mer tolerans, ännu fler mötesplatser.
Det är inte bara vårt svar. Det är vår gemensamma utmaning.
Den breda folkliga antirasistiska mobilisering vi tillsammans skapar innebär inte bara att vi tar ansvar för varandra, det är också att vi förvaltar ett arv från tidigare generationer och för kampen vidare för våra och andras barn.
Så mitt råd till alla er som tröttnat på rasismen. Som är oroliga och upprörda över rasprofilering i kollektivtrafiken, rasistiska polisregister och intoleranta partiers framgångar: Organisera er. Engagera er.
Bygg allianser, skapa mötesplatser.
Gör rasismen oanständig och omöjlig genom att i praktisk handling få samhället att hålla ihop.
Inga fler Kristallnätter.
Nu kastar vi rasismen på den historiska soptipp där den hör hemma genom att bygga ett samhälle där alla är välkomna men inte rasismen.
Där vi klarar av att leva tillsammans.
Tack för mig.
Det bästa vi kan göra för att hedra alla de människor som föll offer för Kristallnatten och Förintelsen är att bygga ett samhälle där vi kan leva tillsammans på lika villkor.
Antirasism handlar nämligen om det. Vi bygger ett samhälle. Tillsammans för öppenhet och tolerans. Tillsammans för Göteborg. Tillsammans för kommande generationer.
Det är lätt att tal som dessa stannar vi vid floskler och klyschor. Att tal och fina ord stannar – vid att vara just tal och fina ord.
Men i verkligheten är det inte så. Det samhälle vi bygger tillsammans ser vi inte bara i tal och paroller vi ser det i praktisk handling. Och vi ser det som en kontrast till vad rasisterna, de som inte tror att vi kan leva tillsammans, håller på med.
Vi arrangerar interreligiösa möten i våra lokalsamhällen, där judar, kristna, muslimer, hinduer och allt vad vi är umgås och utbyter tankar och erfarenheter.
Rasisterna sitter bakom sina datorskärmar och spyr ut sin galla över judar, muslimer, romer, afrosvenskar, hbtq-personer och sådana som jag då så kallade landsförrädare
Det är vi som arrangerar läxhjälp i förort och på landsbygd i vår strävan efter ett samhälle som präglas av lika villkor.
Rasisterna signerar världens genom tidernas sämsta bok i centrala Stockholm för att få ännu fler artiklar skrivna om sig av en Stockholmsmedia som dom älskar att dupera.
Vi är invandrare och infödda, unga och gamla, som anordnar fotbollsturneringar, gårdsfester, konserter för att skapa mötesplatser och bygga på det vi har gemensamt.
Rasisterna sprider skräck i våra lokalsamhällen genom att peka ut invånarna som kriminella våldtäktsmän och genom kränkningar och psykiskt och fysiskt våld.
Antirasister, antifascister
Vi bygger ett samhälle, rasisterna vill rasera det.
Men vi har ett svar. Vi gör samhället starkare. Vi håller ihop det rasisterna vill splittra.
Vårt svar är ännu mer öppenhet, ännu mer tolerans, ännu fler mötesplatser.
Det är inte bara vårt svar. Det är vår gemensamma utmaning.
Den breda folkliga antirasistiska mobilisering vi tillsammans skapar innebär inte bara att vi tar ansvar för varandra, det är också att vi förvaltar ett arv från tidigare generationer och för kampen vidare för våra och andras barn.
Så mitt råd till alla er som tröttnat på rasismen. Som är oroliga och upprörda över rasprofilering i kollektivtrafiken, rasistiska polisregister och intoleranta partiers framgångar: Organisera er. Engagera er.
Bygg allianser, skapa mötesplatser.
Gör rasismen oanständig och omöjlig genom att i praktisk handling få samhället att hålla ihop.
Inga fler Kristallnätter.
Nu kastar vi rasismen på den historiska soptipp där den hör hemma genom att bygga ett samhälle där alla är välkomna men inte rasismen.
Där vi klarar av att leva tillsammans.
Tack för mig.
tisdag 5 november 2013
Antirasismen är ingen tårtkastning
Imorse på väg till jobbet var jag sjukt irriterad. Jag hade som vanligt tittat på SVT:s Gomorron Sverige och till min stora förvåning hade det i andra fall rimliga programmet bjudit in Aftonbladets "politiska" kommentator Lena Mellin för att "kommentera" och "analysera" finansminister Anders Borgs avklippta hästsvans.
I den trånga kollektivtrafiken satt jag och tänkte cyniskt att den här dagen säger det mesta om den tid vi lever i. Till och med Public Service sjunker så lågt att man diskuterar att en finansminister klippt sig. Och samma dag skulle Sverigedemokraterna hålla torgmöte med självaste Jimmie Åkesson på självaste Södermalm...
Också ett tecken i tiden, tänkte jag. Politik handlar så mycket om symbolik och signaler att Sverigedemokraterna. Vars evighetsstrategi är att provocera fram motreaktioner som går överträder så väl lagens som anständighetens gränser förlägger givetvis ett torgmöte där.
På morgonmötet på redaktionen diskuterade vi torgmötet. Skulle vi bevaka det? Några av mina kollegor tyckte det. Själv tyckte jag inte att det inte var värt mer än att dokumentera. Expo är hela Sveriges antirasistiska stiftelse och tidning. Bara för att Jimmie Åkesson bestämmer sig för att hänga på Södermalm en eftermiddag skall väl inte vi åka dit och rapportera om det? I sådana fall borde skriva om Åkessons torgmöten i varenda landsort.
Nej, åtminstone Expo skulle inte gå i SD-fällan. Och skulle vi ens kommentera det så var det väl lika bra att vända på det. Därför twittrade jag, ironiskt, att det bara är bra att Åkesson lämnar landsbygden åt oss antirasister som tror på sammanhållning i våra lokalsamhällen. Han får gärna dricka latte på Söder, jag bryr mig inte.
Anledningen var att där, på Söder alltså, har ändå inte mycket att hämta.
Men så fick Sverigedemokraterna det de ville ha. Åkesson fick en tårta upptryckt i ansiktet. Något mer idiotiskt får fan leta efter. Ett försök till pr-kupp som i bästa fall kunde mötas med vända ryggar, hånskratt eller total ignorans blev något helt annat.
Det sker samma dag som Expo Idag och flera andra medier också rapporterar om hur bland annat sverigedemokrater och en nazist i Västsverige utsatts för attentat. Det kan inte annat än fördömas.
Ska man försvara demokratin så får man bannemej hålla sig till demokratins spelregler.
Det är också den här typen av rakt igenom antidemokratiska aktioner som är orsaken till att hederliga antirasister känner att de inte vill engagera sig för ett samhälle där vi kan leva tillsammans.
I den trånga kollektivtrafiken satt jag och tänkte cyniskt att den här dagen säger det mesta om den tid vi lever i. Till och med Public Service sjunker så lågt att man diskuterar att en finansminister klippt sig. Och samma dag skulle Sverigedemokraterna hålla torgmöte med självaste Jimmie Åkesson på självaste Södermalm...
Också ett tecken i tiden, tänkte jag. Politik handlar så mycket om symbolik och signaler att Sverigedemokraterna. Vars evighetsstrategi är att provocera fram motreaktioner som går överträder så väl lagens som anständighetens gränser förlägger givetvis ett torgmöte där.
På morgonmötet på redaktionen diskuterade vi torgmötet. Skulle vi bevaka det? Några av mina kollegor tyckte det. Själv tyckte jag inte att det inte var värt mer än att dokumentera. Expo är hela Sveriges antirasistiska stiftelse och tidning. Bara för att Jimmie Åkesson bestämmer sig för att hänga på Södermalm en eftermiddag skall väl inte vi åka dit och rapportera om det? I sådana fall borde skriva om Åkessons torgmöten i varenda landsort.
Nej, åtminstone Expo skulle inte gå i SD-fällan. Och skulle vi ens kommentera det så var det väl lika bra att vända på det. Därför twittrade jag, ironiskt, att det bara är bra att Åkesson lämnar landsbygden åt oss antirasister som tror på sammanhållning i våra lokalsamhällen. Han får gärna dricka latte på Söder, jag bryr mig inte.
Anledningen var att där, på Söder alltså, har ändå inte mycket att hämta.
Men så fick Sverigedemokraterna det de ville ha. Åkesson fick en tårta upptryckt i ansiktet. Något mer idiotiskt får fan leta efter. Ett försök till pr-kupp som i bästa fall kunde mötas med vända ryggar, hånskratt eller total ignorans blev något helt annat.
Det sker samma dag som Expo Idag och flera andra medier också rapporterar om hur bland annat sverigedemokrater och en nazist i Västsverige utsatts för attentat. Det kan inte annat än fördömas.
Ska man försvara demokratin så får man bannemej hålla sig till demokratins spelregler.
Det är också den här typen av rakt igenom antidemokratiska aktioner som är orsaken till att hederliga antirasister känner att de inte vill engagera sig för ett samhälle där vi kan leva tillsammans.
onsdag 30 oktober 2013
Det är dags att börja tala om rasismen bland lärare och skolledare
Onsdagens Uppdrag Granskning om hur friskolor olagligt väljer bort elever skapade med all rätta debatt. Föga förvånande kom fokus att hamna på det fria skolvalet där olika ideologiska utgångspunkter står emot varandra. Men reportaget vittnar också om något annat, nämligen den rasism och det människoförakt i den svenska skolan.
När Greger von Sivers, då rektor och ägare till en friskola i Stockholm, inför dold kamera gör uttryck för en vulgär rasism personifierar han ett samhällsproblem som dess värre även präglar samhällets kanske viktigaste institutioner, nämligen skolväsendet.
Rasism i skolan, eller det "snällare" begreppet främlingsfientlighet som makthavare av någon outgrundlig anledning använder, talas det ofta om. Men alldeles för ofta läggs ett ensidigt fokus på eleverna. Rasismen beror på okunskap eller social oro, brukar det heta. Och när rasismen ska gestaltas så är det unga arga pojkar med arbetarklassbakgrund som står i centrum.
Nu är det förvisso så att det finns en överrepresentation av pojkar från en uppväxtmiljö med både låg utbildningsnivå och som präglas av social oro inom de våldsbejakande högerextrema rörelserna. Men rasismen i skolan är ett betydligt mer mångfacetterat än så.
Skolan är som bekant ingen bubbla, isolerad från resten av samhället.
Elever och lärares vittnesmål om kränkningar, diskriminering och fördomar om lärare och skolledares rasism talar sitt tydliga språk. Under de år som jag åkte runt som mest i landet och föreläste på skolor var det sällan i klassrummet jag hörde den mest uppenbara rasismen. Det var runt fikaborden i personalrummen resonemang som liknande Greger von Sivers fördes.
I skollagen kan man bland annat läsa följande: "Verksamheten i skolan skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Var och en som verkar inom skolan skall främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö. Särskilt skall den som verkar inom skolan
1. främja jämställdhet mellan könen samt
2. aktivt motverka alla former av kränkande behandling som mobbning och rasistiska beteenden."
Det är skrivningar att luta sig mot i en diskussion med skolledare och lärare när de ger uttryck för rasism. Men som situationen ser ut idag krävs det betydligt mer forskning kring intolerans och rasism bland lärare. Den är nämligen nästintill obefintlig.
Det är anmärkningsvärt att det inte ligger i statliga Forum för Levande Historias uppdrag att också mäta intolerans inom lärar och skolledarkåren, precis som man mäter bland landets elever. Då skulle vi ha något att utgå ifrån.
I annat fall tenderar rasismen i skolan att reduceras till ett "ordningsproblem". Det är en illavarslande utveckling.
När Greger von Sivers, då rektor och ägare till en friskola i Stockholm, inför dold kamera gör uttryck för en vulgär rasism personifierar han ett samhällsproblem som dess värre även präglar samhällets kanske viktigaste institutioner, nämligen skolväsendet.
Rasism i skolan, eller det "snällare" begreppet främlingsfientlighet som makthavare av någon outgrundlig anledning använder, talas det ofta om. Men alldeles för ofta läggs ett ensidigt fokus på eleverna. Rasismen beror på okunskap eller social oro, brukar det heta. Och när rasismen ska gestaltas så är det unga arga pojkar med arbetarklassbakgrund som står i centrum.
Nu är det förvisso så att det finns en överrepresentation av pojkar från en uppväxtmiljö med både låg utbildningsnivå och som präglas av social oro inom de våldsbejakande högerextrema rörelserna. Men rasismen i skolan är ett betydligt mer mångfacetterat än så.
Skolan är som bekant ingen bubbla, isolerad från resten av samhället.
Elever och lärares vittnesmål om kränkningar, diskriminering och fördomar om lärare och skolledares rasism talar sitt tydliga språk. Under de år som jag åkte runt som mest i landet och föreläste på skolor var det sällan i klassrummet jag hörde den mest uppenbara rasismen. Det var runt fikaborden i personalrummen resonemang som liknande Greger von Sivers fördes.
I skollagen kan man bland annat läsa följande: "Verksamheten i skolan skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Var och en som verkar inom skolan skall främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö. Särskilt skall den som verkar inom skolan
1. främja jämställdhet mellan könen samt
2. aktivt motverka alla former av kränkande behandling som mobbning och rasistiska beteenden."
Det är skrivningar att luta sig mot i en diskussion med skolledare och lärare när de ger uttryck för rasism. Men som situationen ser ut idag krävs det betydligt mer forskning kring intolerans och rasism bland lärare. Den är nämligen nästintill obefintlig.
Det är anmärkningsvärt att det inte ligger i statliga Forum för Levande Historias uppdrag att också mäta intolerans inom lärar och skolledarkåren, precis som man mäter bland landets elever. Då skulle vi ha något att utgå ifrån.
I annat fall tenderar rasismen i skolan att reduceras till ett "ordningsproblem". Det är en illavarslande utveckling.
tisdag 15 oktober 2013
"Splittringspolitik" i praktiken
För lite mer än ett år sedan hade Sverigedemokraterna kampanjat hemma i Frillesås, ett litet samhälle längs Hallandskusten. Partiets lokalavdelning i Kungsbacka kommun försökte mobilisera mot planerna på ett boende för ensamkommande flyktingbarn. Flygbladet upprörde många i lokalbefolkningen och ett möte anordnades av bybor för att diskutera hur samhället skulle välkomna flyktingarna om boendet blev verklighet.
I början av mötet var det en äldre dam som reste sig upp för att tala till församlingen. Hon höll upp Sverigedemokraternas flygblad som innehöll en rad vulgära påståenden om hur ensamkommande flyktingbarn parasiterade på samhället genom skyhöga bidrag och grov kriminalitet. Hon tittade ilsket på mötesdeltagarna och sedan berättade hon sin historia.
Hon berättade att hon i början av 1940-talet klivit av på tågstationen i Frillesås. Det var mörkt och det var kallt ute.
- Jag var ensam och jag var livrädd. Jag var förmodligen Frillesås första ensamkommande flyktingbarn, berättade hon.
Hon var ett av cirka 72 000 finska barn som kom till Sverige under finska vinter och fortsättningskriget. Cirka 15 000 av de ensamkommande flyktingbarnen kom liksom idag att skickas tillbaka. Men många kom att bli kvar. Hon var en av dem.
Sedan berättade hon hur han välkomnats av lokalsamhället och blev en del av det. Frillesås blev hennes hembygd. Hon berättade vidare om hur hon när blivit äldre studerade i Göteborg. Hur hon jobbade utomlands i många år. Men på ålderns höst flyttade hon tillbaka till sitt älskade Frillesås.
Kvinnan höll upp SD-flygbladet igen.
- Det här är inte bara en attack mot dom som skall komma. Det är också en attack mot mig. Och eftersom det är en attack mot mig är det en attack mot hela Frillesås, sa hon sen.
När jag på tisdagsmorgonen på tåget upp mot Stockholm läser Sverigedemokraternas strategidokument om hur partiet ska nå pensionärer kom jag att tänka på den äldre damen hemma i Frillesås. Powerpointbilden med rubriken "Att sätta grupp mot grupp" vittnar om partiets cyniska människosyn men också om Sverigedemokraternas hela existensberättigande. Att skilja på folk och folk genom att sprida misstro och ställa utsatta grupper mot varandra.
Så långt inget nytt under solen.
De senaste åren har partiets företrädare talat allt mer om ofta om att övriga partier i riksdagen bedriver det Jimmie Åkesson kallar "splittringspolitik". Strategin är glasklar. När Sverigedemokraterna talar om "splittringspolitik" är det ett sätt att slippa säga öppet att människor med olika etnisk och kulturell bakgrund är så vansinnigt olika att vi inte kan leva tillsammans. Att en del av oss som bor här helt enkelt inte är välkomna. Det är ett sätt paketera den rasistiska grundsynen.
Det vet partiets kärnväljare och aktivister. Men för partiets motståndare har det många gånger varit en retorik som är svår att hantera.
Men det är som det är med ord och begrepp. "Splittringspolitik" behöver inte rimligtvis vara det Jimmie Åkesson talar om.
För vem är det egentligen som splittrar ett mångkulturellt Sverige där befolkningen till stora delar består av människor med så kallade rötter här och där? Självklart är det partier vars retorik bygger på att skilja på folk och folk och i sina strategidokument talar öppet om att "sätta grupp mot grupp".
I dokumentet står det att man ska ställa flyktingboenden mot äldreboenden i den sverigedemokratiska i sin argumentation.
- Det här är inte bara en attack mot dom som skall komma. Det är också en attack mot mig. Och eftersom det är en attack mot mig är det en attack mot hela Frillesås, sa den äldre damen på mötet hemma i Frillesås.
Den äldre damens berättelse och tusentals andras behöver nog berättas oftare, tänker jag samtidigt som den engelska punktrubaduren Billy Bragg sjunger i mina hörlurar om hur rasismen splittrar våra lokalsamhällen.
I början av mötet var det en äldre dam som reste sig upp för att tala till församlingen. Hon höll upp Sverigedemokraternas flygblad som innehöll en rad vulgära påståenden om hur ensamkommande flyktingbarn parasiterade på samhället genom skyhöga bidrag och grov kriminalitet. Hon tittade ilsket på mötesdeltagarna och sedan berättade hon sin historia.
Hon berättade att hon i början av 1940-talet klivit av på tågstationen i Frillesås. Det var mörkt och det var kallt ute.
- Jag var ensam och jag var livrädd. Jag var förmodligen Frillesås första ensamkommande flyktingbarn, berättade hon.
Hon var ett av cirka 72 000 finska barn som kom till Sverige under finska vinter och fortsättningskriget. Cirka 15 000 av de ensamkommande flyktingbarnen kom liksom idag att skickas tillbaka. Men många kom att bli kvar. Hon var en av dem.
Sedan berättade hon hur han välkomnats av lokalsamhället och blev en del av det. Frillesås blev hennes hembygd. Hon berättade vidare om hur hon när blivit äldre studerade i Göteborg. Hur hon jobbade utomlands i många år. Men på ålderns höst flyttade hon tillbaka till sitt älskade Frillesås.
Kvinnan höll upp SD-flygbladet igen.
- Det här är inte bara en attack mot dom som skall komma. Det är också en attack mot mig. Och eftersom det är en attack mot mig är det en attack mot hela Frillesås, sa hon sen.
När jag på tisdagsmorgonen på tåget upp mot Stockholm läser Sverigedemokraternas strategidokument om hur partiet ska nå pensionärer kom jag att tänka på den äldre damen hemma i Frillesås. Powerpointbilden med rubriken "Att sätta grupp mot grupp" vittnar om partiets cyniska människosyn men också om Sverigedemokraternas hela existensberättigande. Att skilja på folk och folk genom att sprida misstro och ställa utsatta grupper mot varandra.
Så långt inget nytt under solen.
De senaste åren har partiets företrädare talat allt mer om ofta om att övriga partier i riksdagen bedriver det Jimmie Åkesson kallar "splittringspolitik". Strategin är glasklar. När Sverigedemokraterna talar om "splittringspolitik" är det ett sätt att slippa säga öppet att människor med olika etnisk och kulturell bakgrund är så vansinnigt olika att vi inte kan leva tillsammans. Att en del av oss som bor här helt enkelt inte är välkomna. Det är ett sätt paketera den rasistiska grundsynen.
Det vet partiets kärnväljare och aktivister. Men för partiets motståndare har det många gånger varit en retorik som är svår att hantera.
Men det är som det är med ord och begrepp. "Splittringspolitik" behöver inte rimligtvis vara det Jimmie Åkesson talar om.
För vem är det egentligen som splittrar ett mångkulturellt Sverige där befolkningen till stora delar består av människor med så kallade rötter här och där? Självklart är det partier vars retorik bygger på att skilja på folk och folk och i sina strategidokument talar öppet om att "sätta grupp mot grupp".
I dokumentet står det att man ska ställa flyktingboenden mot äldreboenden i den sverigedemokratiska i sin argumentation.
- Det här är inte bara en attack mot dom som skall komma. Det är också en attack mot mig. Och eftersom det är en attack mot mig är det en attack mot hela Frillesås, sa den äldre damen på mötet hemma i Frillesås.
Den äldre damens berättelse och tusentals andras behöver nog berättas oftare, tänker jag samtidigt som den engelska punktrubaduren Billy Bragg sjunger i mina hörlurar om hur rasismen splittrar våra lokalsamhällen.
torsdag 10 oktober 2013
Åkessons hårda slag mot SDU
Idag avslöjar Expo Idag att Sverigedemokraternas ledning tänker kapa ungdomsförbundets (SDU) formella inflytande i partiet. På de stundande Landsdagarna vill partiledningen ta bort ungdomsförbundets rösträtt i partiets olika beslutande organ, däribland just Landsdagarna och på partistyrelsesammanträdena. Samtidigt slår partiledningen fast i förslaget till reviderade stadgar att just partistadgarna även innefattar ungdomsförbundet.
En tydligare vingklippning av SDU-basen Gustav Kasselstrand går knappast att göra. Kasselstrand vars ungdomsförbund och allierade i partiet som är missnöjda med Jimmie Åkessons partiledarskap och populistiska inriktning är uppenbarligen ett så stort problem för Åkesson att partiet vill reglera konflikten i partistadgan.
Om partiledningens förslag till reviderade stadgar skulle gå igenom är Kasselstrands formella inflytande i partiet i stort sett obefintligt. Och skulle Åkesson tröttna rejält på Kasselstrand kan Sverigedemokraterna utesluta hela ungdomsförbundet.
Jimmie Åkesson kommer givetvis inte säga ett knyst om det här utan som vanligt skicka fram pressekreterare Linus Bylund. Och den beräknande Gustav Kasselstrand och hans vänner kan inte göra något annat än att förbereda en motattack.
På ena sidan står en maktfullkomlig men konflikträdd partiledare. På andra sidan en uppkäftig ungdomsförbundsordförande. Slaget om SD är i full gång.
En tydligare vingklippning av SDU-basen Gustav Kasselstrand går knappast att göra. Kasselstrand vars ungdomsförbund och allierade i partiet som är missnöjda med Jimmie Åkessons partiledarskap och populistiska inriktning är uppenbarligen ett så stort problem för Åkesson att partiet vill reglera konflikten i partistadgan.
Om partiledningens förslag till reviderade stadgar skulle gå igenom är Kasselstrands formella inflytande i partiet i stort sett obefintligt. Och skulle Åkesson tröttna rejält på Kasselstrand kan Sverigedemokraterna utesluta hela ungdomsförbundet.
Jimmie Åkesson kommer givetvis inte säga ett knyst om det här utan som vanligt skicka fram pressekreterare Linus Bylund. Och den beräknande Gustav Kasselstrand och hans vänner kan inte göra något annat än att förbereda en motattack.
På ena sidan står en maktfullkomlig men konflikträdd partiledare. På andra sidan en uppkäftig ungdomsförbundsordförande. Slaget om SD är i full gång.
tisdag 1 oktober 2013
Dålig humor och taskig människosyn
Igår när Sverigedemokraterna för femtiosjuttonde gången presenterade en beräkning på det partiet kallar "invandringens kostnader" frågade Expressenreportern Annie Reuterskiöld partiets allt i allo Linus Bylund var gränsen mellan invandring och det partiet och resten av extremhögern kallar för "massinvandring" går. "Som mellan mord och massmord", förklarade Bylund.
Bylund som tagit fram partiets beryktade kommunikationsplan blev traditionsenligt blåsipperasande när han noterade att reportern twittrat ut citatet. Det var det fräckaste, tyckte Bylund. Det hela var ju ett skämt.
Ja, ett dåligt sådant. Och var det inte skämt, som en del partikamrater senare hävdade till Bylunds försvar, utan bara en jämförelse, så var det jämförelse som säger en del om partiets människosyn.
För det var ju det här med människosyn. När Sverigedemokraterna spelar ut av partiets favoritkort, invandringens kostnader, så blir människosynen så ofattbart uppenbar. Ja, det måste vara ofattbart eftersom så många av oss gång på gång köper den konfliktlinjen.
Det går inte att räkna på invandringens kostnader utan att falla i den fälla som sverigedemokrater och andra rasister älskar se folk falla i. Det befäster en bild av att invandring är något som sker konstlat. Det är det inte. Det är lika naturligt att människor flyttar på sig över nationsgränser som att människor äter, sover, skaffar barn, föds, åldras, dör, älskar varandra och bråkar med varandra.
Det befäster också den tröttsamma och farliga bilden av att det finns ett val mellan stängda gränser och frihet. Det är en påhittad konflikt som endast de som drömmer om ett homogenitet där alla tänker, tycker och ser ut likadana ut, tjänar på. En strävan efter en slags endimensionell människa som aldrig har funnits.
"Men våra gamla då?", ropar sverigedemokraten som på beställning och för fram det klassiska budskapet där pensionärer ställs mot människor som invandrar. En argumentation som i grund och botten blottlägger partiets människosyn.
För ja. Det var ju det här med människosyn. Den grundläggande konflikten mellan antirasister och de som inte tror på ett samhälle där människor kan leva tillsammans. I rasistens värld är pensionären som råkar ha ett liknande efternamn men bor i en annan del av landet mer värd en pojken som flytt ensam från galningarna i Al Shabab i Somalia och som nu råkar bo i samma trappuppgång som rasisten. Det är en helt meningslös konflikt om man tror på ett samhälle där vi kan leva tillsammans på lika villkor.
Och därför handlar antirasism om att aldrig någonsin låta sig spelas ut mot varandra utifrån så kallad etnicitet eller härkomst. Antirasism handlar om omtanke och gemenskap. Det är just därför en massa antirasister på fredag firar Kanelbullens dag på fredag.
Vi gör det för att manifestera för en människosyn där vi inte räknar på varandra. Där vi står upp för varandra och där vi aldrig låter oss luras av sverigedemokrater med dålig humor och taskig människosyn.
Bylund som tagit fram partiets beryktade kommunikationsplan blev traditionsenligt blåsipperasande när han noterade att reportern twittrat ut citatet. Det var det fräckaste, tyckte Bylund. Det hela var ju ett skämt.
Ja, ett dåligt sådant. Och var det inte skämt, som en del partikamrater senare hävdade till Bylunds försvar, utan bara en jämförelse, så var det jämförelse som säger en del om partiets människosyn.
För det var ju det här med människosyn. När Sverigedemokraterna spelar ut av partiets favoritkort, invandringens kostnader, så blir människosynen så ofattbart uppenbar. Ja, det måste vara ofattbart eftersom så många av oss gång på gång köper den konfliktlinjen.
Det går inte att räkna på invandringens kostnader utan att falla i den fälla som sverigedemokrater och andra rasister älskar se folk falla i. Det befäster en bild av att invandring är något som sker konstlat. Det är det inte. Det är lika naturligt att människor flyttar på sig över nationsgränser som att människor äter, sover, skaffar barn, föds, åldras, dör, älskar varandra och bråkar med varandra.
Det befäster också den tröttsamma och farliga bilden av att det finns ett val mellan stängda gränser och frihet. Det är en påhittad konflikt som endast de som drömmer om ett homogenitet där alla tänker, tycker och ser ut likadana ut, tjänar på. En strävan efter en slags endimensionell människa som aldrig har funnits.
"Men våra gamla då?", ropar sverigedemokraten som på beställning och för fram det klassiska budskapet där pensionärer ställs mot människor som invandrar. En argumentation som i grund och botten blottlägger partiets människosyn.
För ja. Det var ju det här med människosyn. Den grundläggande konflikten mellan antirasister och de som inte tror på ett samhälle där människor kan leva tillsammans. I rasistens värld är pensionären som råkar ha ett liknande efternamn men bor i en annan del av landet mer värd en pojken som flytt ensam från galningarna i Al Shabab i Somalia och som nu råkar bo i samma trappuppgång som rasisten. Det är en helt meningslös konflikt om man tror på ett samhälle där vi kan leva tillsammans på lika villkor.
Och därför handlar antirasism om att aldrig någonsin låta sig spelas ut mot varandra utifrån så kallad etnicitet eller härkomst. Antirasism handlar om omtanke och gemenskap. Det är just därför en massa antirasister på fredag firar Kanelbullens dag på fredag.
Vi gör det för att manifestera för en människosyn där vi inte räknar på varandra. Där vi står upp för varandra och där vi aldrig låter oss luras av sverigedemokrater med dålig humor och taskig människosyn.
tisdag 24 september 2013
Ring en Facebook-kompis
Jag har en vän som gjorde en spontan grej för ett tag sedan som ju mer jag tänker på den desto mer inser jag hur briljant den var. Han satt hemma i sin lägenhet och hängde på Facebook. Och lite så där förstrött kikade han i sitt flöde vad hans vänner och bekanta hade för sig. Någon hade lagat en fin middag, en annan hade sett en bra film, en tredje delade en artikel från rasistisk ”nyhetsajt”.
Ja, det var lite som vilken dag som helst. I den tid vi lever i när våra bekantskapskretsar har expanderat via de sociala medierna är det många av oss som får ta del av propaganda som de flesta av oss tidigare endast såg i form av halvt nedrivna klistermärken på lyktstolpar i våra lokalsamhällen.
Min vän hade flera gånger gått in och ”tagit debatten” på bekantas Facebooksidor. Men reaktionen hade antingen varit att en hord av personer gått in spridit ännu mer rasistisk dynga i diskussion eller så hade han mötts av totalt tystnad. En slags sajbersocial apat. Så den här dagen bestämde sig min vän för att göra något lite annorlunda.
Han ringde upp sin Facebook-kompis och frågade hur läget var. Facebook-kompisen var på jobbet men blev glad över att min vän ringde. De var uppväxta i samma lokalsamhälle och det var ett tag sen de sågs sist. Så efter lite kallprat om förklarade min vän varför han ringde.
- Jag ringer dig för att jag såg att du delade en länk från en rasistisk sida, sa han.
- Har jag?, frågade Facebook-kompisen.
- Ja, du har ju gjort det flera gånger nu. Varför delar du en massa länkar från en sajt vars enda syfte är att sprida skit om invandrare?, fortsatte min vän
- Det var en kompis som delade den. Jag tycker att det är dåligt med kriminalitet, förklarade Facebook-kompisen.
- Ja, men har du inte tänkt på att den här sajten bara skriver om invandrare och människor med utländsk bakgrunds kriminalitet? Det är ju sajtens enda syfte. Att jävlas med människor som dem inte vill ska vara i Sverige, sa min vän.
- Som sagt… Det var en kompis som delade den, fortsatte Facebook-kompisen.
Min vän fortsatte ifrågasätta. Förklarade att det är så här fördomar sprids och samhället splittras.
- Vill du ha ett samhälle där människor är rädda bara för att de själva eller deras föräldrar kommer från ett annat land?, undrade min vän.
- Nej, det vill jag inte, försäkrade Facebook-kompisen.
- Men sluta dela en massa rasistiskt skitsnack då, uppmanade min vän sin Facebook-kompis.
Facebook-kompisen sa att han skulle sluta göra det och sedan bestämde dem sig för att ta en fika snart.
Det finns mycket i den här historien som man kan lära sig av. Det är en sak att sitta framför en datorskärm och helt okritiskt sprida fördomar och rasism. Lika lätt är det att skriva att man tycker att det är fel. Men att öga mot öga eller öra mot öra diskutera rasism och intolerans är trots de sociala mediernas förträfflighet bra mycket bättre. Det blir liksom mer på riktigt då. Vi blir tvungna att på ett helt annat sätt stå för våra handlingar.
Min väns spontana tilltag tror jag också faktiskt leder till att personen som spred rasism, oavsett om han har rasistiska värderingar eller inte, också insåg att man blir tvungen att stå till svars för den dynga man sprider.
Därför tänker jag nästa gång någon av mina Facebookvänner sprider rasism slå en signal och fråga vad som står på. Det är i alla fall värt ett försök. Hellre det att gå den enkla vägen och be personen ifråga att dra åt skogen.
Ja, det var lite som vilken dag som helst. I den tid vi lever i när våra bekantskapskretsar har expanderat via de sociala medierna är det många av oss som får ta del av propaganda som de flesta av oss tidigare endast såg i form av halvt nedrivna klistermärken på lyktstolpar i våra lokalsamhällen.
Min vän hade flera gånger gått in och ”tagit debatten” på bekantas Facebooksidor. Men reaktionen hade antingen varit att en hord av personer gått in spridit ännu mer rasistisk dynga i diskussion eller så hade han mötts av totalt tystnad. En slags sajbersocial apat. Så den här dagen bestämde sig min vän för att göra något lite annorlunda.
Han ringde upp sin Facebook-kompis och frågade hur läget var. Facebook-kompisen var på jobbet men blev glad över att min vän ringde. De var uppväxta i samma lokalsamhälle och det var ett tag sen de sågs sist. Så efter lite kallprat om förklarade min vän varför han ringde.
- Jag ringer dig för att jag såg att du delade en länk från en rasistisk sida, sa han.
- Har jag?, frågade Facebook-kompisen.
- Ja, du har ju gjort det flera gånger nu. Varför delar du en massa länkar från en sajt vars enda syfte är att sprida skit om invandrare?, fortsatte min vän
- Det var en kompis som delade den. Jag tycker att det är dåligt med kriminalitet, förklarade Facebook-kompisen.
- Ja, men har du inte tänkt på att den här sajten bara skriver om invandrare och människor med utländsk bakgrunds kriminalitet? Det är ju sajtens enda syfte. Att jävlas med människor som dem inte vill ska vara i Sverige, sa min vän.
- Som sagt… Det var en kompis som delade den, fortsatte Facebook-kompisen.
Min vän fortsatte ifrågasätta. Förklarade att det är så här fördomar sprids och samhället splittras.
- Vill du ha ett samhälle där människor är rädda bara för att de själva eller deras föräldrar kommer från ett annat land?, undrade min vän.
- Nej, det vill jag inte, försäkrade Facebook-kompisen.
- Men sluta dela en massa rasistiskt skitsnack då, uppmanade min vän sin Facebook-kompis.
Facebook-kompisen sa att han skulle sluta göra det och sedan bestämde dem sig för att ta en fika snart.
Det finns mycket i den här historien som man kan lära sig av. Det är en sak att sitta framför en datorskärm och helt okritiskt sprida fördomar och rasism. Lika lätt är det att skriva att man tycker att det är fel. Men att öga mot öga eller öra mot öra diskutera rasism och intolerans är trots de sociala mediernas förträfflighet bra mycket bättre. Det blir liksom mer på riktigt då. Vi blir tvungna att på ett helt annat sätt stå för våra handlingar.
Min väns spontana tilltag tror jag också faktiskt leder till att personen som spred rasism, oavsett om han har rasistiska värderingar eller inte, också insåg att man blir tvungen att stå till svars för den dynga man sprider.
Därför tänker jag nästa gång någon av mina Facebookvänner sprider rasism slå en signal och fråga vad som står på. Det är i alla fall värt ett försök. Hellre det att gå den enkla vägen och be personen ifråga att dra åt skogen.
måndag 23 september 2013
4029 hatbrott utförda av Polisen?
”Såväl tattare som zigenare är ett opålitligt och ofta oärligt folk, varför bättre kontroll över detta folks kringvandring borde föreskrivas. Varje kringresande tattare och zigenare borde åläggas medföra en så kallad uppehållsbok eller dylikt, utfärdad av vederbörande polismyndighet i mantalsskrivningsorten, vilken den kringresande tattaren eller zigenaren skulle vara skyldig uppvisa och låta påteckna av polismyndigheterna i de socknar de draga fram. Uraktlåtes detta böra de kunna varnas för lösdriveri.”
Citatet är från 1922 och den så kallade Fattigvårdslagstiftningskommit
Det här skulle kunna vara historia. Något Sverige lärt sig av och gått vidare från. Men romer diskrimineras fortfarande. Det är redan ett faktum. När DN idag avslöjar att Skånepolisen uppfört ett register med namnet "Kringresande" och där över 4000 romer registrerats, bland annat barn i tvåårsåldern, visar att de antiromska idéerna är mer än väl rotade i vårt samhälle. Det är inte eko från en svunnen tid. Det är idag. Och mer strukturell kan rasismen knappast vara.
Avslöjandet väcker en berättigad vrede och nu finns det oändligt med frågor både för ansvariga inom polisen och politiken att besvara.
Förra året anmäldes 220 antiromska hatbrott, enligt Brottsförebyggande rådet. Mörkertalet sägs vara stort och när romer och resande idag nås av nyheten om polisens register lär knappast viljan att anmäla öka.
Men Skånepolisens registrering är med största sannolikhet olaglig. 4029 personer ska enligt DN ha registrerats. 4029 hatbrott utförda av Polisen?
Till 2013 års hatbrottsrapport kan Brottsförebyggande rådet med andra ord plussa på 4029 antiromska hatbrott.
Citatet är från 1922 och den så kallade Fattigvårdslagstiftningskommit
Det här skulle kunna vara historia. Något Sverige lärt sig av och gått vidare från. Men romer diskrimineras fortfarande. Det är redan ett faktum. När DN idag avslöjar att Skånepolisen uppfört ett register med namnet "Kringresande" och där över 4000 romer registrerats, bland annat barn i tvåårsåldern, visar att de antiromska idéerna är mer än väl rotade i vårt samhälle. Det är inte eko från en svunnen tid. Det är idag. Och mer strukturell kan rasismen knappast vara.
Avslöjandet väcker en berättigad vrede och nu finns det oändligt med frågor både för ansvariga inom polisen och politiken att besvara.
Förra året anmäldes 220 antiromska hatbrott, enligt Brottsförebyggande rådet. Mörkertalet sägs vara stort och när romer och resande idag nås av nyheten om polisens register lär knappast viljan att anmäla öka.
Men Skånepolisens registrering är med största sannolikhet olaglig. 4029 personer ska enligt DN ha registrerats. 4029 hatbrott utförda av Polisen?
Till 2013 års hatbrottsrapport kan Brottsförebyggande rådet med andra ord plussa på 4029 antiromska hatbrott.
måndag 16 september 2013
Det avgörs i lokalsamhället
Det var en händelserik helg, på många sätt. Som väntat ökade Sverigedemokraterna i kyrkovalet. Detta trots en relativt återhållsam valrörelse från partiets sida. För i ärlighetens namn behövde högerextremisterna inte anstränga sig. Valet kom ändå att handla om dem. Både i medias rapportering om valet och i många av de andra partiernas retorik. Det är givetvis bra att många väljer att profilera sig mot rasism och intolerans men den här gången blev bilden att valet handlade om att vara för eller emot Sverigedemokraterna. En sådan konfliktlinje tjänar Sverigedemokraterna föga förvånande på.
Dagen innan valet publicerades ett upprop mot rasism i kvällstidningarna. Initiativtagare är mångsysslaren Navid Modiri som bland annat sitter i Miljöpartiets arbetsgrupp mot rasism. Bland undertecknarna återfanns flera kända svenskar. Det är inte första och förmodligen inte sista gången kändisar går ihop och vill visa sitt att de är emot rasism och det är givetvis jättebra. Men den som tror att kändisupprop förändrar samhället och de vindar som blåser tror fel. I denna tid då vi överöses av upprop och kortvariga sociala medier-kampanjer så känns det ibland som fokus ligger på att få med så många kändisar som möjligt istället för att lägga krutet på att möta människor i vardagen bortom Twitter och Facebook. I det vi kallar lokalsamhället. Och på flera håll mobiliserar just lokalsamhället.
I lördags gick malmöbor ut på gatorna för att protestera mot afrofobi efter ett uppmärksammat vedervärdigt överfall som drabbat en pappa och hans pojke några dagar tidigare. Lokala aktivister hade snabbt mobiliserat till en manifestation som blev kraftfull. Och tidigare i veckan samlades tusentals umeåbor på gatorna för att visa avsky mot att nazisterna i Svenska Motståndsrörelsen hade smutsat ner staden med sin hatfulla propaganda. Båda initiativen visar att antirasismen är en kraft som mobiliserar och får människor att snabbt ta ställning. Retoriken som användes i både tal vid manifestationerna och vid mobiliseringen till de båda manifestationerna har också handlat om en stolthet som man känner inför staden. Att Malmö och Umeå är fantastiska städer där man ställer upp för varandra och där alla är välkomna men inte rasismen.
Att lokalsamhället mobiliserar för öppenhet, det vi kallar tillsammanskap och mot rasism är det som kommer vara avgörande om vi ska få bukt med rasismen och dess främsta försvarare, det vill säga extremhögern. I det arbetet är ICA-handlaren, fotbollstränaren för division två-laget eller den lokala kulturpersonligheten som alla i lokalsamhället känner eller åtminstone känner till nyckelfigurerna. Det vill säga de lokala ledarna. Och mötesplatserna där vi möts på lika villkor och stärker sammanhållningen i lokalsamhället är de viktigaste arenorna. Till dem kan man självklart mobilisera via Facebook och Twitter. Så aktivisters beroende av dessa medier kan även i fortsättningen stillas.
När vi på Expo de senaste åren studerat lyckade antirasistiska och antifascistiska rörelser runt om i världen så har vi kunnat konstatera att även om initiativen har sett väldigt olika ut så har den gemensamma nämnaren alltid varit den lokala förankringen. Därför är lokala antirasistiska grupper som nu ploppar upp som svampar ur jorden här i Sverige oerhört glädjande. Speciellt när initiativen är samhällsbyggande och syftar till att stärka gemenskapen. En gemenskap där människor, oavsett bakgrund, är med på lika villkor och där rasismen är oanständig. En social rörelse, helt enkelt.
Dagen innan valet publicerades ett upprop mot rasism i kvällstidningarna. Initiativtagare är mångsysslaren Navid Modiri som bland annat sitter i Miljöpartiets arbetsgrupp mot rasism. Bland undertecknarna återfanns flera kända svenskar. Det är inte första och förmodligen inte sista gången kändisar går ihop och vill visa sitt att de är emot rasism och det är givetvis jättebra. Men den som tror att kändisupprop förändrar samhället och de vindar som blåser tror fel. I denna tid då vi överöses av upprop och kortvariga sociala medier-kampanjer så känns det ibland som fokus ligger på att få med så många kändisar som möjligt istället för att lägga krutet på att möta människor i vardagen bortom Twitter och Facebook. I det vi kallar lokalsamhället. Och på flera håll mobiliserar just lokalsamhället.
I lördags gick malmöbor ut på gatorna för att protestera mot afrofobi efter ett uppmärksammat vedervärdigt överfall som drabbat en pappa och hans pojke några dagar tidigare. Lokala aktivister hade snabbt mobiliserat till en manifestation som blev kraftfull. Och tidigare i veckan samlades tusentals umeåbor på gatorna för att visa avsky mot att nazisterna i Svenska Motståndsrörelsen hade smutsat ner staden med sin hatfulla propaganda. Båda initiativen visar att antirasismen är en kraft som mobiliserar och får människor att snabbt ta ställning. Retoriken som användes i både tal vid manifestationerna och vid mobiliseringen till de båda manifestationerna har också handlat om en stolthet som man känner inför staden. Att Malmö och Umeå är fantastiska städer där man ställer upp för varandra och där alla är välkomna men inte rasismen.
Att lokalsamhället mobiliserar för öppenhet, det vi kallar tillsammanskap och mot rasism är det som kommer vara avgörande om vi ska få bukt med rasismen och dess främsta försvarare, det vill säga extremhögern. I det arbetet är ICA-handlaren, fotbollstränaren för division två-laget eller den lokala kulturpersonligheten som alla i lokalsamhället känner eller åtminstone känner till nyckelfigurerna. Det vill säga de lokala ledarna. Och mötesplatserna där vi möts på lika villkor och stärker sammanhållningen i lokalsamhället är de viktigaste arenorna. Till dem kan man självklart mobilisera via Facebook och Twitter. Så aktivisters beroende av dessa medier kan även i fortsättningen stillas.
När vi på Expo de senaste åren studerat lyckade antirasistiska och antifascistiska rörelser runt om i världen så har vi kunnat konstatera att även om initiativen har sett väldigt olika ut så har den gemensamma nämnaren alltid varit den lokala förankringen. Därför är lokala antirasistiska grupper som nu ploppar upp som svampar ur jorden här i Sverige oerhört glädjande. Speciellt när initiativen är samhällsbyggande och syftar till att stärka gemenskapen. En gemenskap där människor, oavsett bakgrund, är med på lika villkor och där rasismen är oanständig. En social rörelse, helt enkelt.
torsdag 12 september 2013
Antirasismens kanske största tankevurpa
Sedan några år tillbaka har en rad folkbildningsprojekt inom fackföreningsrörelse, studieförbund och andra folkrörelser startats för att motverka rasism. Mer än ofta har Expo Utbildning som undertecknad basade över mellan 2006 och förra året varit involverade. Det handlar om projekt om att stärka medlemmars och förtroendevalda kunskap om rasism, intolerans och de rörelser vars existensberättigande är att försvara och förstärka rasismen i samhället.
Intentionerna till dessa projekt är givetvis goda. En förutsättning för att du som person eller rörelse ska kunna motverka rasismen är att lära känna den. Det får du inte bara när eller om du utsätts för den. Det får du också när du förstår mekanismerna bakom den och får en uppfattning i hur den hotar den enskilde individen men också hela samhället. En del av projekt som startats upp bidrar också direkt eller indirekt till en självreflektion inom den berörda organisationen. Har du kunskap om rasismen förstår du snabbt att den inte bara bärs upp av högerextrema rörelser och partier. Det är också bra. Jättebra, till och med, och det är något som behöver göras oftare och mer strategiskt.
Men det finns en tankevurpa i många av dessa projekt. En defensiv och reaktiv hållning som dess värre kan urholka den grundläggande idén med dem. Budskapet som många gånger basuneras ut är att projekten är startade för att medlemmar och förtroendevalda ska få självförtroende att våga säga ifrån runt fikaborden när och om någon säger något rasistiskt. Som om utbildningarna går ut på att de som deltar i dem ska sitta och vänta in att någon kollega ska ge uttryck för en fördom eller säga något kränkande. Jag vet mycket väl att det inte är det alla dessa projekt handlar om. Men de återkommande beskrivningarna är ofta ”Vi måste ge våra medlemmar verktyg och självförtroende att säga ifrån”. Varför resonerar vi så? Jag skriver ”vi” för jag är medveten om att jag har varit högst delaktig att medverka till att beskrivningen av många antirasistiska projekt lyder ungefär så.
Det är givetvis viktigt att ge folk kunskap och mod till att säga ifrån och ifrågasätta. Att stå upp mot rasismen och allt vad det heter. Men varför sitta och vänta på att någon ska ge uttryck för rasism? Borde inte vartenda antirasistiskt projekt i grunden handla om att ge medlemmar och förtroendevalda modet och viljan att vara de som tar ton från första början, sätter agendan och skapar normen på arbetsplatsen och vid de där alltid nämnda fikaborden.
Låt mig ta ett exempel: Ska en antirasist sitta och vänta på att någon ska börja gnälla över Migrationsverkets besked om att ge alla syrier permanent uppehållstillstånd? Det borde ju vara antirasisten som med kanelbullen i högsta hugg säger: ”Fan, vad gött att man ändå bor i ett land där människor som flyr från Syrien får stanna. Nu hoppas jag att fler från flyr andra länder också får det. Det borde vi kämpa för”.
Självklart är det fantastiskt att allt fler ser rasismen som det samhällsproblem som den de facto är. Men ibland känns det som om vi som ägnar dagar och nätter åt att bekämpa den är alldeles för defensiva. Det handlar inte om att göra om och göra rätt. Det handlar om att förstå att antirasism inte bara handlar om att säga ifrån.
Intentionerna till dessa projekt är givetvis goda. En förutsättning för att du som person eller rörelse ska kunna motverka rasismen är att lära känna den. Det får du inte bara när eller om du utsätts för den. Det får du också när du förstår mekanismerna bakom den och får en uppfattning i hur den hotar den enskilde individen men också hela samhället. En del av projekt som startats upp bidrar också direkt eller indirekt till en självreflektion inom den berörda organisationen. Har du kunskap om rasismen förstår du snabbt att den inte bara bärs upp av högerextrema rörelser och partier. Det är också bra. Jättebra, till och med, och det är något som behöver göras oftare och mer strategiskt.
Men det finns en tankevurpa i många av dessa projekt. En defensiv och reaktiv hållning som dess värre kan urholka den grundläggande idén med dem. Budskapet som många gånger basuneras ut är att projekten är startade för att medlemmar och förtroendevalda ska få självförtroende att våga säga ifrån runt fikaborden när och om någon säger något rasistiskt. Som om utbildningarna går ut på att de som deltar i dem ska sitta och vänta in att någon kollega ska ge uttryck för en fördom eller säga något kränkande. Jag vet mycket väl att det inte är det alla dessa projekt handlar om. Men de återkommande beskrivningarna är ofta ”Vi måste ge våra medlemmar verktyg och självförtroende att säga ifrån”. Varför resonerar vi så? Jag skriver ”vi” för jag är medveten om att jag har varit högst delaktig att medverka till att beskrivningen av många antirasistiska projekt lyder ungefär så.
Det är givetvis viktigt att ge folk kunskap och mod till att säga ifrån och ifrågasätta. Att stå upp mot rasismen och allt vad det heter. Men varför sitta och vänta på att någon ska ge uttryck för rasism? Borde inte vartenda antirasistiskt projekt i grunden handla om att ge medlemmar och förtroendevalda modet och viljan att vara de som tar ton från första början, sätter agendan och skapar normen på arbetsplatsen och vid de där alltid nämnda fikaborden.
Låt mig ta ett exempel: Ska en antirasist sitta och vänta på att någon ska börja gnälla över Migrationsverkets besked om att ge alla syrier permanent uppehållstillstånd? Det borde ju vara antirasisten som med kanelbullen i högsta hugg säger: ”Fan, vad gött att man ändå bor i ett land där människor som flyr från Syrien får stanna. Nu hoppas jag att fler från flyr andra länder också får det. Det borde vi kämpa för”.
Självklart är det fantastiskt att allt fler ser rasismen som det samhällsproblem som den de facto är. Men ibland känns det som om vi som ägnar dagar och nätter åt att bekämpa den är alldeles för defensiva. Det handlar inte om att göra om och göra rätt. Det handlar om att förstå att antirasism inte bara handlar om att säga ifrån.
tisdag 10 september 2013
Populistens hämnd
Det blev som många förutspått. Ett norsk regeringsskifte. Siv Jensens Fremskrettsparti backade förvisso men i och med att de borgerliga partierna släppt in Frp i värmen kommer partiet väldigt sannolikt ingå i en regeringskonstellation. I Sverige fortsätter debatten om vad Frp egentligen är för ett parti.
Frp och Sverigedemokraterna är inga systerpartier. Ingen har på ett seriöst sätt kunnat belägga ett sådant påstående. Men det finns likheter. I retoriken där udden riktar sig mot flyktingar och muslimer i synnerhet men också i andra politikområden.
Timbro-medarbetaren Andreas Johansson Heinö som brukar kritisera sådana som jag, som talar om Sverigedemokraternas historia när jag förklarar partiets existens, hade invändningar mot min text från igår och menar att man måste förstå att Frp:s framväxt - som en reaktion på socialdemokratisk ekonomisk politik.
Helt rätt. Det är en aspekt som många glömmer när man klumpar ihop allsköns partier i Europa som är motståndare till human flyktingpolitik och minoriteters rättigheter. Men precis som man måste titta på ett partis historia måste man titta på vilka frågor partiet driver idag.
Sverigedemokraternas "chefsideolog" Mattias Karlsson ägnade gårdagen åt två saker. Att läxa upp ungdomsförbundets ordförande på Facebook om SDU:s idéprogram, där han mer eller mindre beskyllde SDU för att vara antidemokrater. Men Karlsson skrev också ett utförligt blogginlägg om likheterna och skillnaderna mellan Frp och sitt eget parti. Att han skulle ägna den historiska delen av inlägget åt klassisk sverigedemokratisk historierevisionism är lika väntat som att han är glad över Siv Jensens framgångar. Men Karlsson har listat tydliga likheter mellan sitt eget parti och Frp.
Beröringspunkterna är slående, tycker Karlsson, och skriver:
"Bägge partierna förkastar mångkulturalismen och förespråkar assimilering.
Bägge partierna vill aktivt motverka islamismen.
Bägge partierna vill kraftigt minska invandringen.
Bägge partierna vill ta krafttag mot brottsligheten och kraftigt skärpa straffen.
Bägge partierna vill stärka kärnfamiljen.
Bägge partierna vill effektivisera och minska U-landsbiståndet.
Bägge partierna förespråkar ett stärkt försvar.
Bägge partierna prioriterar de äldre och vill höja pensionerna.
Bägge partierna förespråkar goda relationer till staten Israel.
Bägge partierna vill göra upp med den del av den nationella minoritetspolitiken som innebär att medborgare, på basis av börd och etnicitet, har olika rätt till nyttjande av land och vatten.
Bägge partierna vill aktivt motverka kulturradikalismen och slå vakt om nationella traditioner.
Bägge partierna vill minska det statliga stödet till samtidskultur, men höja det statliga stödet till bevarandet av det nationella kulturarvet.
Bägge partierna förespråkar en mer sansad och mindre alarmistisk miljö- och energipolitik.
Bägge partierna vill ha ökade inslag av direktdemokrati i form av fler beslutande folkomröstningar".
I ordvalen en skönmålning av bägge partiernas politik, förvisso, men det är ändå talande. Men retoriken och retorikens konsekvenser i praktiken är också en slående mellan partierna. När Siv Jensen igår på valnatten hade glädjespasmer var också budskapet tydligt från partiledarens seger. Glädjen berodde i första hand på att norska socialdemokratin förlorat makten.
– Dette har jeg ventet lenge på å si. Og jeg har gledet meg lenge til å si det jeg skal si nå: Morn'a, Jens!, gastade Frp-ledaren från scen och syftade på den besegrade S-ledaren Jens Stoltenberg.
Antirasister i Norge som jag har varit med kontakt under morgonen hävdar att Frp:s fokus i regeringsförhandlingarna till stora delar kommer handla om hämnd. Nu ska medier som kritiskt granskat partier bli av med presstödet. Antirasistiska organisationer ska bli av med statligt stöd. Kulturinstitutioner som provocerat partiets folklighet ska marginaliseras genom indraget stöd. En slags populistisk hämnd.
Man behöver inte vara raketforskare eller slänga sig med en doktorshatt för att förstå att Sverigedemokraterna i första hand hade prioriterat att marginalisera sina motståndare. Det är en logisk effekt av det martyrskap som finns inom både Frp och Sverigedemokraterna.
Frp och Sverigedemokraterna är inga systerpartier. Ingen har på ett seriöst sätt kunnat belägga ett sådant påstående. Men det finns likheter. I retoriken där udden riktar sig mot flyktingar och muslimer i synnerhet men också i andra politikområden.
Timbro-medarbetaren Andreas Johansson Heinö som brukar kritisera sådana som jag, som talar om Sverigedemokraternas historia när jag förklarar partiets existens, hade invändningar mot min text från igår och menar att man måste förstå att Frp:s framväxt - som en reaktion på socialdemokratisk ekonomisk politik.
Helt rätt. Det är en aspekt som många glömmer när man klumpar ihop allsköns partier i Europa som är motståndare till human flyktingpolitik och minoriteters rättigheter. Men precis som man måste titta på ett partis historia måste man titta på vilka frågor partiet driver idag.
Sverigedemokraternas "chefsideolog" Mattias Karlsson ägnade gårdagen åt två saker. Att läxa upp ungdomsförbundets ordförande på Facebook om SDU:s idéprogram, där han mer eller mindre beskyllde SDU för att vara antidemokrater. Men Karlsson skrev också ett utförligt blogginlägg om likheterna och skillnaderna mellan Frp och sitt eget parti. Att han skulle ägna den historiska delen av inlägget åt klassisk sverigedemokratisk historierevisionism är lika väntat som att han är glad över Siv Jensens framgångar. Men Karlsson har listat tydliga likheter mellan sitt eget parti och Frp.
Beröringspunkterna är slående, tycker Karlsson, och skriver:
"Bägge partierna förkastar mångkulturalismen och förespråkar assimilering.
Bägge partierna vill aktivt motverka islamismen.
Bägge partierna vill kraftigt minska invandringen.
Bägge partierna vill ta krafttag mot brottsligheten och kraftigt skärpa straffen.
Bägge partierna vill stärka kärnfamiljen.
Bägge partierna vill effektivisera och minska U-landsbiståndet.
Bägge partierna förespråkar ett stärkt försvar.
Bägge partierna prioriterar de äldre och vill höja pensionerna.
Bägge partierna förespråkar goda relationer till staten Israel.
Bägge partierna vill göra upp med den del av den nationella minoritetspolitiken som innebär att medborgare, på basis av börd och etnicitet, har olika rätt till nyttjande av land och vatten.
Bägge partierna vill aktivt motverka kulturradikalismen och slå vakt om nationella traditioner.
Bägge partierna vill minska det statliga stödet till samtidskultur, men höja det statliga stödet till bevarandet av det nationella kulturarvet.
Bägge partierna förespråkar en mer sansad och mindre alarmistisk miljö- och energipolitik.
Bägge partierna vill ha ökade inslag av direktdemokrati i form av fler beslutande folkomröstningar".
I ordvalen en skönmålning av bägge partiernas politik, förvisso, men det är ändå talande. Men retoriken och retorikens konsekvenser i praktiken är också en slående mellan partierna. När Siv Jensen igår på valnatten hade glädjespasmer var också budskapet tydligt från partiledarens seger. Glädjen berodde i första hand på att norska socialdemokratin förlorat makten.
– Dette har jeg ventet lenge på å si. Og jeg har gledet meg lenge til å si det jeg skal si nå: Morn'a, Jens!, gastade Frp-ledaren från scen och syftade på den besegrade S-ledaren Jens Stoltenberg.
Antirasister i Norge som jag har varit med kontakt under morgonen hävdar att Frp:s fokus i regeringsförhandlingarna till stora delar kommer handla om hämnd. Nu ska medier som kritiskt granskat partier bli av med presstödet. Antirasistiska organisationer ska bli av med statligt stöd. Kulturinstitutioner som provocerat partiets folklighet ska marginaliseras genom indraget stöd. En slags populistisk hämnd.
Man behöver inte vara raketforskare eller slänga sig med en doktorshatt för att förstå att Sverigedemokraterna i första hand hade prioriterat att marginalisera sina motståndare. Det är en logisk effekt av det martyrskap som finns inom både Frp och Sverigedemokraterna.
måndag 9 september 2013
Fallet Fremskrittspartiet
Idag går Norge till val. Det mesta tyder på att det blir regeringsskifte. Vore så fallet talar allt för att Siv Jensens Fremskrittspart (Frp) snart sitter i regeringsställning.
Det börjar bli en vana nu. Som så mycket annat. När partier som till stor del bygger sin politik på att skilja på folk och folk når framgångar i valen uppstår debatter om själva epiteten som ska sättas på partierna i fråga. Frp som varit en etablerad aktör i norsk politik decennier nu har alltid varit en het potatis bland statsvetare, idéhistoriker och andra som tar på sig rollen att vara objektiva även om de råkar stå på en idéburen tankesmedjas lönelista.
Det är självklart att generalisera om man påstår att Frp tillhör samma familj som i grunden fascistiska partier som ungerska Jobbik och grekiska Gyllene Gryning. Det är också en genväg, som många gånger tas i debatten om de intoleranta partiernas framfart, att påstå att mekanismerna till varför dessa partier växer i olika delar av Europa samtidigt är dem samma.
Fallet Frp är emellertid inte så komplicerat. Partiet är det mest lyckade exemplet på ett parti som kombinerat ett lika folkligt som nyliberalt motstånd mot den skattefinansierade välfärdsstaten med vurmande för en mer eller mindre obefintlig flyktinginvandring till landet. Partiet var inte heller sena med att föra in antimuslismen i sin retorik. Den närstående tankesmedjan Human Right Service (ett något missvisande namn i sammanhanget) har det senaste decenniet pumpat in konspirationsteorier i partikadern om Eurabia, det vill säga den påstådda hemliga överenskommelsen mellan europeiska toppolitiker och den muslimska världen om ett muslimskt maktövertagande av väst.
Efter Anders Behring Breiviks terrordåd för två år sedan tonade ner Frp ner sin antimuslimska retorik men när valet närmat sig har partiets tonläge mot flyktingar återigen skruvats upp och inte sällan med en antimuslimsk klangbotten.
Men Frp är inte ensamma i Norge om att använda intolerans och rasism i sin retorik. Den politiska kartan i ett av våra västra grannländer är full av rasistiska krav och klavertramp. Det kan man givetvis fråga sig vad det beror på. Många svar finner man förmodligen i att landets integrationspolitik snarare stavas assimilering och att den i svenska ögon ibland så harmlösa norska nationalismen i slutändan inte var så harmlös.
Hur man än vrider och vänder på det så har Frp:s närvaro i den politiska debatten gjort avtryck i Norge. Och skulle norrmännen vakna imorgon med Frp i regeringsställning vore valresultatet historiskt. Ett parti som skyddes som pesten av de politiska motståndarna för något decennium sedan har till slut gjort sig regeringsdugligt. Åtminstone i teorin.
Och även om Sverigedemokraterna är ett annat parti, med en annan historia och till stora delar annan politik, kommer Frp:s valseger inbringa förhoppningar och självförtroende. Speciellt i en debatt när Frp och SD beskrivs som systerpartier.
Och skulle det finnas någon utanför SD-sfären som tycker att det vore en god idé med antimuslimska konspirationsteorier och misstro mot flyktingar, som rent utav skulle tänka sig ett scenario med ett Sverigedemokraterna i regeringsunderlag, är en framgång för Siv Jensen ett hopp om framtiden.
Och i slutändan är det ju som så att konsekvensen av det berörda partiets politik som är intressant än vilket epitet man sätter på det parti man diskuterar.
Det börjar bli en vana nu. Som så mycket annat. När partier som till stor del bygger sin politik på att skilja på folk och folk når framgångar i valen uppstår debatter om själva epiteten som ska sättas på partierna i fråga. Frp som varit en etablerad aktör i norsk politik decennier nu har alltid varit en het potatis bland statsvetare, idéhistoriker och andra som tar på sig rollen att vara objektiva även om de råkar stå på en idéburen tankesmedjas lönelista.
Det är självklart att generalisera om man påstår att Frp tillhör samma familj som i grunden fascistiska partier som ungerska Jobbik och grekiska Gyllene Gryning. Det är också en genväg, som många gånger tas i debatten om de intoleranta partiernas framfart, att påstå att mekanismerna till varför dessa partier växer i olika delar av Europa samtidigt är dem samma.
Fallet Frp är emellertid inte så komplicerat. Partiet är det mest lyckade exemplet på ett parti som kombinerat ett lika folkligt som nyliberalt motstånd mot den skattefinansierade välfärdsstaten med vurmande för en mer eller mindre obefintlig flyktinginvandring till landet. Partiet var inte heller sena med att föra in antimuslismen i sin retorik. Den närstående tankesmedjan Human Right Service (ett något missvisande namn i sammanhanget) har det senaste decenniet pumpat in konspirationsteorier i partikadern om Eurabia, det vill säga den påstådda hemliga överenskommelsen mellan europeiska toppolitiker och den muslimska världen om ett muslimskt maktövertagande av väst.
Efter Anders Behring Breiviks terrordåd för två år sedan tonade ner Frp ner sin antimuslimska retorik men när valet närmat sig har partiets tonläge mot flyktingar återigen skruvats upp och inte sällan med en antimuslimsk klangbotten.
Men Frp är inte ensamma i Norge om att använda intolerans och rasism i sin retorik. Den politiska kartan i ett av våra västra grannländer är full av rasistiska krav och klavertramp. Det kan man givetvis fråga sig vad det beror på. Många svar finner man förmodligen i att landets integrationspolitik snarare stavas assimilering och att den i svenska ögon ibland så harmlösa norska nationalismen i slutändan inte var så harmlös.
Hur man än vrider och vänder på det så har Frp:s närvaro i den politiska debatten gjort avtryck i Norge. Och skulle norrmännen vakna imorgon med Frp i regeringsställning vore valresultatet historiskt. Ett parti som skyddes som pesten av de politiska motståndarna för något decennium sedan har till slut gjort sig regeringsdugligt. Åtminstone i teorin.
Och även om Sverigedemokraterna är ett annat parti, med en annan historia och till stora delar annan politik, kommer Frp:s valseger inbringa förhoppningar och självförtroende. Speciellt i en debatt när Frp och SD beskrivs som systerpartier.
Och skulle det finnas någon utanför SD-sfären som tycker att det vore en god idé med antimuslimska konspirationsteorier och misstro mot flyktingar, som rent utav skulle tänka sig ett scenario med ett Sverigedemokraterna i regeringsunderlag, är en framgång för Siv Jensen ett hopp om framtiden.
Och i slutändan är det ju som så att konsekvensen av det berörda partiets politik som är intressant än vilket epitet man sätter på det parti man diskuterar.
tisdag 3 september 2013
En glädjens dag för alla utom Jimmies gäng
Migrationsverket meddelade idag att flyktingar från Syrien får permanenta uppehållstillstånd (PUT).
– Konflikten får man ju säga, milt uttryckt, har ju förvärrats avsevärt. Vi gör bedömningen att den inte kommer att upphöra inom överskådlig tid och då gör vi en ny praxisförändring. Då gäller enligt internationell rätt att de ska få permanenta uppehållstillstånd och det är det beslutet vi har fattat, säger Anders Danielsson, generaldirektör på Migrationsverket, i intervju med Sveriges Radio.
Migrationsverkets beslut sker i en tid då uppgifterna om att den syriska regimen använt kemiska vapen mot befolkningen börjar klarna och USA tycks förbereda ett anfall mot Assad-regimen.
Sverige blir första EU-land att utfärda PUT till syrier. Migrationsverket meddelar dessutom att anhöriga till flyktingar med PUT kan söka via anknytning och komma till Sverige. Konsekvensen blir således en efterlängtad bakväg ut ur Syrien när visumkravet fortfarande omöjliggör andra lagliga vägar till Sverige.
En glädjens dag för alla de människor som lämnat hus och hem och flytt till Sverige. Likaledes en glädjens dag för alla som värnar en human flyktingpolitik. Nu visar sig Sverige från sin bästa sida. Som inte, likt många andra EU-länder, faller för för en hänsynslös högerpopulism som ställer utsatta grupper emot varandra i spåren av Syrien och finanskrisen.
Sverigedemokraterna bemöter föga förvånande beskedet med primalskrik och konspirationsteorier. Den många gånger lågmälda partiledaren Jimmie Åkesson skriver på sin twitter:
"Nej, vi ska inte bevilja permanent uppehållstillstånd till miljontals syrier. Vi ska hjälpa maximalt antal, det görs via UNHCR i närområdet."
Åkesson som i Expressen för några veckor uttryckte att Greklands stängda gränser är ett föredöme vet helt säkert att det inte kommer att komma "miljontals syrier" till Sverige. Precis som han vet att många av de flyktingläger i Syriens närområden är mer eller mindre omöjliga att vistas i. Åkesson fortsätter att blunda för verkligheten och fortsätter i samma gamla hjulspår. I Sverigedemokraternas värld kan Sverige nämligen inte både hjälpa människor i närområdet och erbjuda dem PUT.
Sverigedemokraterna talar gärna om valfrihet inom bland annat äldrevården men i flyktingpolitiken ska det vara omöjligt.
En annan sverigedemokrat som är upprörd är SD-Botkyrkas Robert Stenkvist. Han passar dagen till ära på att lansera följande konspirationsteori i en bloggtext:
"Sverige sänder självklart ut signaler till Syrien att det just är Sverige som borde vara målet för flyktingar genom att först av alla gå ut med ett beslut av denna typ. Hur regeringen har tänkt torde vara höljt i dunkel. Vill man skaka (sic) kaos innan man ändå förlorar nästa års val? Vad uppnår man i så fall med det? Vill man skapa en omöjlig situation för den kommande socialdemokratiska regeringen medan man i lugn och ro kan ändra sin politik i opposition?".
SD-politikern spekulerar på fullt allvar om att den sittande regeringens flyktingpolitik är som den är för att jävlas med Socialdemokraterna. Stenkvist resonemang talar för hur Sverigedemokraterna ser på politiskt engagemang och den demokratiska processen.
Den så ofta frispråkiga riksdagsledamoten Kent Ekeroth rasar också mot Migrationsverket och kräver att det läggs ner. Ekeroth beskriver också den akuta situationen i Syrien som "oroligheter". Det är alltså samma person vars liv tycks gå ut på att övertyga svenskarna om att landet snart kommer lyda under Sharialagar.
Det höga tonläget från Sverigedemokraterna kommer i en tid då partiet snart ska börja motivera väljarna varför de ska rösta på partiet. Men efter partiets tre år i riksdagen har det inte påverkat de politiska besluten i flyktingpolitiken som partiet lovade väljarna. Detta trots den åtråvärda vågmästarrollen.
Och samtidigt som Sverigedemokraterna gnäller över att Sverige välkomnar människor som flyr krigets terror samlar vanligt folk in kläder till flyktingboenden, idrottsföreningar välkomnar gamla och unga till sina verksamheter, och frivilliga krafter skapar mötesplatser för nya och gamla invånare ute i landet.
Jag vet inte vad man ska kalla SD:s agerande.
Men svenskfientligt ligger nära till hands.
– Konflikten får man ju säga, milt uttryckt, har ju förvärrats avsevärt. Vi gör bedömningen att den inte kommer att upphöra inom överskådlig tid och då gör vi en ny praxisförändring. Då gäller enligt internationell rätt att de ska få permanenta uppehållstillstånd och det är det beslutet vi har fattat, säger Anders Danielsson, generaldirektör på Migrationsverket, i intervju med Sveriges Radio.
Migrationsverkets beslut sker i en tid då uppgifterna om att den syriska regimen använt kemiska vapen mot befolkningen börjar klarna och USA tycks förbereda ett anfall mot Assad-regimen.
Sverige blir första EU-land att utfärda PUT till syrier. Migrationsverket meddelar dessutom att anhöriga till flyktingar med PUT kan söka via anknytning och komma till Sverige. Konsekvensen blir således en efterlängtad bakväg ut ur Syrien när visumkravet fortfarande omöjliggör andra lagliga vägar till Sverige.
En glädjens dag för alla de människor som lämnat hus och hem och flytt till Sverige. Likaledes en glädjens dag för alla som värnar en human flyktingpolitik. Nu visar sig Sverige från sin bästa sida. Som inte, likt många andra EU-länder, faller för för en hänsynslös högerpopulism som ställer utsatta grupper emot varandra i spåren av Syrien och finanskrisen.
Sverigedemokraterna bemöter föga förvånande beskedet med primalskrik och konspirationsteorier. Den många gånger lågmälda partiledaren Jimmie Åkesson skriver på sin twitter:
"Nej, vi ska inte bevilja permanent uppehållstillstånd till miljontals syrier. Vi ska hjälpa maximalt antal, det görs via UNHCR i närområdet."
Åkesson som i Expressen för några veckor uttryckte att Greklands stängda gränser är ett föredöme vet helt säkert att det inte kommer att komma "miljontals syrier" till Sverige. Precis som han vet att många av de flyktingläger i Syriens närområden är mer eller mindre omöjliga att vistas i. Åkesson fortsätter att blunda för verkligheten och fortsätter i samma gamla hjulspår. I Sverigedemokraternas värld kan Sverige nämligen inte både hjälpa människor i närområdet och erbjuda dem PUT.
Sverigedemokraterna talar gärna om valfrihet inom bland annat äldrevården men i flyktingpolitiken ska det vara omöjligt.
En annan sverigedemokrat som är upprörd är SD-Botkyrkas Robert Stenkvist. Han passar dagen till ära på att lansera följande konspirationsteori i en bloggtext:
"Sverige sänder självklart ut signaler till Syrien att det just är Sverige som borde vara målet för flyktingar genom att först av alla gå ut med ett beslut av denna typ. Hur regeringen har tänkt torde vara höljt i dunkel. Vill man skaka (sic) kaos innan man ändå förlorar nästa års val? Vad uppnår man i så fall med det? Vill man skapa en omöjlig situation för den kommande socialdemokratiska regeringen medan man i lugn och ro kan ändra sin politik i opposition?".
SD-politikern spekulerar på fullt allvar om att den sittande regeringens flyktingpolitik är som den är för att jävlas med Socialdemokraterna. Stenkvist resonemang talar för hur Sverigedemokraterna ser på politiskt engagemang och den demokratiska processen.
Den så ofta frispråkiga riksdagsledamoten Kent Ekeroth rasar också mot Migrationsverket och kräver att det läggs ner. Ekeroth beskriver också den akuta situationen i Syrien som "oroligheter". Det är alltså samma person vars liv tycks gå ut på att övertyga svenskarna om att landet snart kommer lyda under Sharialagar.
Det höga tonläget från Sverigedemokraterna kommer i en tid då partiet snart ska börja motivera väljarna varför de ska rösta på partiet. Men efter partiets tre år i riksdagen har det inte påverkat de politiska besluten i flyktingpolitiken som partiet lovade väljarna. Detta trots den åtråvärda vågmästarrollen.
Och samtidigt som Sverigedemokraterna gnäller över att Sverige välkomnar människor som flyr krigets terror samlar vanligt folk in kläder till flyktingboenden, idrottsföreningar välkomnar gamla och unga till sina verksamheter, och frivilliga krafter skapar mötesplatser för nya och gamla invånare ute i landet.
Jag vet inte vad man ska kalla SD:s agerande.
Men svenskfientligt ligger nära till hands.
lördag 31 augusti 2013
Stäng av FC Köpenhamn från Champions Leauge
Sportbladet skriver idag att de danska mästarna i herrfottboll har FC Köpenhamn (FCK) nekar människor med utländskt klingande efternamn att köpa biljetter till lagets hemmasektioner under Champions Leauge vilket klubben har kvalificerat sig till. Klubbdirektör Dennis Rommedahl säger till Ekstrabladet att det sker av säkerhetsskäl. Har du utländskt efternamn kanske du egentligen håller på laget som FCK ska möta, menar klubbledningen.
Har du ett utländskt klingande namn och (fram tills nu?) håller på FCK får du själv ta kontakt med klubben och "bevisa" att du verkligen gör det. Den danska storklubben praktiserar med andra ord uppenbar rasism där människor tillskrivs egenskaper, döms på förhand och måste bevisa sin oskuld.
Det europeiska fotbollsförbundet UEFA har i detta läge bara en sak att göra: Att stänga av FCK från Champions League och allt annat spel i Europa. Ge dessutom klubben en böteslapp med en etta och väldigt, väldigt många nollor.
Annars vore alla kampanjer mot rasism där spelare håller tal inför matcher, ungdomar uppmanas att ge rasismen rött kort och försök till krafttag mot rasism på läktarna helt och hållet meningslösa.
När en klubbledning agerar som om de vore Sydafrikas regering under apartheidtiden finns inget att göra än böter och avstängning.
Champions Leauge-spel innebär stora intäkter för en fotbollsklubb. FCK förtjänar inte de pengarna. Rasism måste kosta - även i fotbollen.
Det är bara hoppas att de FCK-fans som inte drabbats av klubbledningens rasism nu visar sin solidaritet med de som drabbats och bojkottar matcherna.
Har du ett utländskt klingande namn och (fram tills nu?) håller på FCK får du själv ta kontakt med klubben och "bevisa" att du verkligen gör det. Den danska storklubben praktiserar med andra ord uppenbar rasism där människor tillskrivs egenskaper, döms på förhand och måste bevisa sin oskuld.
Det europeiska fotbollsförbundet UEFA har i detta läge bara en sak att göra: Att stänga av FCK från Champions League och allt annat spel i Europa. Ge dessutom klubben en böteslapp med en etta och väldigt, väldigt många nollor.
Annars vore alla kampanjer mot rasism där spelare håller tal inför matcher, ungdomar uppmanas att ge rasismen rött kort och försök till krafttag mot rasism på läktarna helt och hållet meningslösa.
När en klubbledning agerar som om de vore Sydafrikas regering under apartheidtiden finns inget att göra än böter och avstängning.
Champions Leauge-spel innebär stora intäkter för en fotbollsklubb. FCK förtjänar inte de pengarna. Rasism måste kosta - även i fotbollen.
Det är bara hoppas att de FCK-fans som inte drabbats av klubbledningens rasism nu visar sin solidaritet med de som drabbats och bojkottar matcherna.
onsdag 28 augusti 2013
Fri till slut
Idag för 50 år sedan var pastorn och antirasisten Martin Luther King stressad. Över 20 000 fackföreningsmedlemmar, religiösa grupper och medborgarrättsaktivisten hade samlats vid Capitolium i Washington där pastorn skulle hålla tal. King hade haft svårt att bestämma sig hur han skulle lägga upp talet. Efter att ha diskuterat upplägget fram och tillbaka med flera medarbetare som inte var nöjda då inte deras infallsvinklar fick tillräckligt utrymme äntrade han till slut podiet.
Talet blev ändå en succé och en av 1900-talets allra viktigaste. Hade det inte för gospelsångerskan Mahalia Jackssons spontana uppmaning nere från publikhavet om att pastorn skulle berätta om sin dröm hade det legendariska "I have a dream" förmodligen aldrig kommit till.
Martin Luther King har på många sätt fått illustrera den svarta medborgarrättsrörelsen lyckade kamp för rättigheter och mot rasism. Men budskapet i talet är också det allra bästa exemplet på när antirasismen inte bara är reaktiv. När en antirasist också berättar vad han eller hon vill. Dess värre har i alla fall den europeiska antirasismen och antifascismen haft svårt att ta till sig av det.
Talet för 50 år sedan handlar inte enbart om drömmen om ett samhälle där vi lever som jämlikar. Kings avslutande ord "Free at last" är minst lika viktigt. Antirasismen är ju nämligen i sin bästa form en frihetsrörelse. En strävan efter ett samhälle där vi som människor tillåts vara de vill vara utan att reduceras till att vår hudfärg, religion eller bakgrund och hela tiden dömas efter desamma. Där antirasismen är norm och där konflikter som uppstår i ett samhälle för oss framåt och inte utgår från förtryck. Där rörelser och partier vars hela funktion är att försvara och förstärka den rasism som vi kämpar emot omöjligt kan få fäste.
Där vi är fria till slut.
När jag tidigare under dagen satt och lyssnade på en sömnig pressträff arrangerad av Sverigedemokraterna tänkte jag på Martin Luther Kings tal. Sverigedemokraterna som den här dagen lanserade sitt kyrkovalsmanifest har en politik som är så långt från pastorns budskap som man kan komma. Besattheten av människors olikheter och det ständiga utdelandet av egenskaper för hela grupper är det ständigt återkommande temat i partiets retorik. Partiets kyrkovalskampanjen är ett tydligt exempel på partiets strävan åt ett än mer splittrat samhälle där det är omöjligt att leva tillsammans på lika villkor. Allra tydligast blev det idag när riksdagsledamoten Julia Kronlid intervjuades och hävdade till reporten att kristna som förföljs i Mellanöstern inte ska tas emot av Sverige "för då ger vi islamisterna rätt". Besattheten av att förhindra ett mångkulturellt samhälle i Sverige är så enorm i nämnda sverigedemokrats världsbild att människor helt enkelt ska lämnas åt sitt öde.
Partitoppen Mattias Karlsson beklagade sig också över att Svenska Kyrkan arbetar interreligiöst och samarbetar med muslimska organisationer och trossamfund. Istället borde kristna missionera i förorter där det bor många muslimer. I Sverigedemokraternas värld är alltså människor från olika religioner så pass olika att de inte ska ha med varandra att göra. Det låter skrämmande likt de fundamentalister inom den muslimska världen som Sverigedemokraterna säger sig kämpa mot.
En samhälle där vi som människor fängslas i vår bakgrund och ses som endimensionella och våra rättigheter utgår från dessa.
Ett samhälle där vi är så långt ifrån fria vi kan komma.
Sverigedemokraterna är således Martin Luther Kings absoluta motsats.
Talet blev ändå en succé och en av 1900-talets allra viktigaste. Hade det inte för gospelsångerskan Mahalia Jackssons spontana uppmaning nere från publikhavet om att pastorn skulle berätta om sin dröm hade det legendariska "I have a dream" förmodligen aldrig kommit till.
Martin Luther King har på många sätt fått illustrera den svarta medborgarrättsrörelsen lyckade kamp för rättigheter och mot rasism. Men budskapet i talet är också det allra bästa exemplet på när antirasismen inte bara är reaktiv. När en antirasist också berättar vad han eller hon vill. Dess värre har i alla fall den europeiska antirasismen och antifascismen haft svårt att ta till sig av det.
Talet för 50 år sedan handlar inte enbart om drömmen om ett samhälle där vi lever som jämlikar. Kings avslutande ord "Free at last" är minst lika viktigt. Antirasismen är ju nämligen i sin bästa form en frihetsrörelse. En strävan efter ett samhälle där vi som människor tillåts vara de vill vara utan att reduceras till att vår hudfärg, religion eller bakgrund och hela tiden dömas efter desamma. Där antirasismen är norm och där konflikter som uppstår i ett samhälle för oss framåt och inte utgår från förtryck. Där rörelser och partier vars hela funktion är att försvara och förstärka den rasism som vi kämpar emot omöjligt kan få fäste.
Där vi är fria till slut.
När jag tidigare under dagen satt och lyssnade på en sömnig pressträff arrangerad av Sverigedemokraterna tänkte jag på Martin Luther Kings tal. Sverigedemokraterna som den här dagen lanserade sitt kyrkovalsmanifest har en politik som är så långt från pastorns budskap som man kan komma. Besattheten av människors olikheter och det ständiga utdelandet av egenskaper för hela grupper är det ständigt återkommande temat i partiets retorik. Partiets kyrkovalskampanjen är ett tydligt exempel på partiets strävan åt ett än mer splittrat samhälle där det är omöjligt att leva tillsammans på lika villkor. Allra tydligast blev det idag när riksdagsledamoten Julia Kronlid intervjuades och hävdade till reporten att kristna som förföljs i Mellanöstern inte ska tas emot av Sverige "för då ger vi islamisterna rätt". Besattheten av att förhindra ett mångkulturellt samhälle i Sverige är så enorm i nämnda sverigedemokrats världsbild att människor helt enkelt ska lämnas åt sitt öde.
Partitoppen Mattias Karlsson beklagade sig också över att Svenska Kyrkan arbetar interreligiöst och samarbetar med muslimska organisationer och trossamfund. Istället borde kristna missionera i förorter där det bor många muslimer. I Sverigedemokraternas värld är alltså människor från olika religioner så pass olika att de inte ska ha med varandra att göra. Det låter skrämmande likt de fundamentalister inom den muslimska världen som Sverigedemokraterna säger sig kämpa mot.
En samhälle där vi som människor fängslas i vår bakgrund och ses som endimensionella och våra rättigheter utgår från dessa.
Ett samhälle där vi är så långt ifrån fria vi kan komma.
Sverigedemokraterna är således Martin Luther Kings absoluta motsats.
måndag 26 augusti 2013
SD:s förutsägbara utspel kan vara kostsamma för partiet
"Vi har medvind", slog Jimmie Åkesson fast i sitt sommartal i lördags. Partiet ökar både i opinion och medlemsantal var budskapet. Och som vanligt kom partiledaren med utspel för att "blottlägga" det parlamentariska lägets brister.
Det sistnämnda börjar nu bli en tradition. Sverigedemokraterna använder på många sätt sin riksdagsplats och vågmästarroll till att skapa så mycket oreda som är möjlig. Under Almedalsveckan förra året tillkännagav partiet plötsligt att det var för ett femte jobbskatteavdrag.
Nu när Alliansen deklarerat att den tänker driva igenom ett förslag, då tar Sverigedemokraterna föga förvånande chansen att påvisa att de ändå har en vågmästarroll. Partiet har hittat en detalj när det kommer till brytpunkten för statlig skatt. Det vill, till skillnad från Alliansen, inte höja brytpunkten för denna.
– Jag hoppas naturligtvis att de kliver ur sandlådan och tar sitt ansvar, säger partiets ekonomiske talesperson Sven-Olof Sällström till Sveriges Radio.
Sverigedemokraternas fåtaliga spinndoktorers strategi kan på sikt bli en kostsam historia, då inget av de övriga riksdagspartierna lär lita mer på partiet efter den här typen av utspel. Det sker dessutom i en tid då blockpolitiken så sakteliga håller på att lösas upp. Även om Sverigedemokraterna skulle öka i nästa års val är risken påtaglig att vågmästarrollen tillfaller något annat parti. Konstellationerna kan nämligen se annorlunda ut. Ett scenario som Jimmie Åkesson förmodligen skyr som pesten. Då är det också upplagt för att de interna maktstrider, som puttrar ordentligt inom partiet, en gång för alla blossar upp till ett fullskaligt kaos.
I ett annat parlamentariskt läge kan Åkesson bara sätta sitt hopp till att något av de övriga partierna börjar kopiera Sverigedemokraternas intoleranta retorik riktad mot invandrare för att på så vis förändra riktningen på de politiska besluten. Med tanke på den folkliga vrede som uppstått när sådana försök har gjorts talar dock inte så mycket för att det inte sker.
Det ska vi som tror på ett öppet och tolerant samhälle vara väldigt glada för.
Det sistnämnda börjar nu bli en tradition. Sverigedemokraterna använder på många sätt sin riksdagsplats och vågmästarroll till att skapa så mycket oreda som är möjlig. Under Almedalsveckan förra året tillkännagav partiet plötsligt att det var för ett femte jobbskatteavdrag.
Nu när Alliansen deklarerat att den tänker driva igenom ett förslag, då tar Sverigedemokraterna föga förvånande chansen att påvisa att de ändå har en vågmästarroll. Partiet har hittat en detalj när det kommer till brytpunkten för statlig skatt. Det vill, till skillnad från Alliansen, inte höja brytpunkten för denna.
– Jag hoppas naturligtvis att de kliver ur sandlådan och tar sitt ansvar, säger partiets ekonomiske talesperson Sven-Olof Sällström till Sveriges Radio.
Sverigedemokraternas fåtaliga spinndoktorers strategi kan på sikt bli en kostsam historia, då inget av de övriga riksdagspartierna lär lita mer på partiet efter den här typen av utspel. Det sker dessutom i en tid då blockpolitiken så sakteliga håller på att lösas upp. Även om Sverigedemokraterna skulle öka i nästa års val är risken påtaglig att vågmästarrollen tillfaller något annat parti. Konstellationerna kan nämligen se annorlunda ut. Ett scenario som Jimmie Åkesson förmodligen skyr som pesten. Då är det också upplagt för att de interna maktstrider, som puttrar ordentligt inom partiet, en gång för alla blossar upp till ett fullskaligt kaos.
I ett annat parlamentariskt läge kan Åkesson bara sätta sitt hopp till att något av de övriga partierna börjar kopiera Sverigedemokraternas intoleranta retorik riktad mot invandrare för att på så vis förändra riktningen på de politiska besluten. Med tanke på den folkliga vrede som uppstått när sådana försök har gjorts talar dock inte så mycket för att det inte sker.
Det ska vi som tror på ett öppet och tolerant samhälle vara väldigt glada för.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)