I den senaste valrörelsen gick Nader Helawi runt i Södertälje med ett socialdemokratiskt valmaterial. Men det var inte för att kampanja för partiet. Kampanjmaterialet från Socialdemokraterna hade budskapet "Vi säger ja!" och syfta på partiets positiva inställning till homoäktenskap. Helawi tyckte det var fruktansvärt. I ett reportage av Sydsvenskans dåvarande reporter Niklas Orrenius visade södertäljebon upp s-materialet människor han mötte och sa följande:
- Vill ni ha det så här? I så fall, fortsätt rösta på Socialdemokraterna. Annars rösta SD.
På kampanjmaterialet fanns en bild på ett nygift homosexuellt par.
Det här är alltså två år sedan. För en vecka sedan anslöt sig Nader Helawi till Socialdemokraterna. Han anslöt sig tillsammans med tre personer som även de valts in i Södertäljes kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna.
Gemensamt för de fyra var också att de har irakiskt ursprung.
I Orrenius reportage från förra valrörelsen förklarade Helawi att det var Sverigedemokraternas syn på homovigslar och islam som fått honom att välja just SD. Två år senare lämnade Helawi och hans vänner partiet. De menar att de har blivit utsatta för rasism.
På ett möte med Södertäljes arbetarekommun i förra veckan välkomnades de förra detta sverigedemokraterna. Som välkomstgest fick de varsin ros.
Till Länstidningen säger Nader Helawi att hans nya parti till skillnad från Sverigedemokraterna står för alla människors lika värde. Socialdemokraterna i Södertälje ordförande Yilmaz Kerimo säger till tidningen att de före detta sverigedemokraterna kommer att sitta kvar i kommunfullmäktige som politiska vildar och att de lämnar sina nämnduppdrag till förmån för sverigedemokrater. Det är moraliskt riktigt, slår S-ordföranden fast.
Vad som inte framgår är huruvida Helawi idag tar avstånd från sin homofoba valkampanj. Och har han ändrat sin inställning till både homosexuella och muslimer vilket var de två grupper i samhället som han så sent som för två år sedan gick runt och spred hatpropaganda emot.
Om så är fallet är det bara att lyfta på hatten och gratulera Helawi till att han kommit på bättre tankar i livet. Om så inte är fallet kan man fråga sig vad Socialdemokraterna i Södertälje egentligen håller på med.
-
tisdag 30 oktober 2012
fredag 26 oktober 2012
Dags att tala om SD:s politik
I helgen samlas Sverigedemokraterna till kommun- och landstingskonferens. Medierapporteringen inför mötet har handlat om partiets nya kommunikationsplan. Partiet vill upplevas som förtroendeingivande och ansvarsfulla. Kommunikationsplanen faller in i en rapportering om partiet som ger bilden av att Sverigedemokraterna nu genomgår en förändring. Men vad kommunikationsplanen säger är ju att partiet inte ska säga vad de egentligen tycker. I en intervju i Svenska Dagbladet förklarar Jimmie Åkesson:
”Bara för att man är politiker behöver man inte säga allt man tycker hela dagarna. Vi skriver i planen att man har lämnat köksbordet den dagen man väljer att bli politiker. Vid köksbordet kan man tycka en väldig massa om allting, som företrädare för ett parti har du ett ansvar.”
Bra, då vet vi det. Sverigedemokraterna håller tillbaka sina åsikter. Deras retorik kommer att bli grövre den dagen de upplever att det inte skrämmer väljare. Det är alltså inte rasismen i partiet som är problemet. Problemet är att folk inte gillar den.
Intervjun i Svenska Dagbladet är mer avslöjande än vad Jimmie Åkesson kanske inser. Angående partiets viktigaste fråga, att Sverige ska ta emot färre asylsökande, säger han.
- Man kan lika gärna uttrycka det som att vi vill hjälpa fler flyktingar än de andra partierna.
Bra då vet vi det också. Det handlar alltså inte om att Sverigedemokraterna bryr sig om flyktingarna. Deras tal om att hjälpa folk på plats är alltså bara tom retorik. Det är ju förstås uppenbart för de flesta. Men när Jimmie Åkesson inte tillfrågas om sin politik, utan om hur han ska prata om sin politik, så erkänner till och med han att det är så.
Sverigedemokraternas kommunikationsplan är förvisso intressant. Men helgens konferens handlar inte bara om vilket kroppsspråk partiets företrädare ska ha. Den handlar framför allt om praktisk politik.
Förra året släppte Expo en rapport där vi gick igenom samtliga motioner som partiet lagt mellan 1991 och 31 oktober 2011. Bland annat visade rapporten att i över hälften av de kommuner där Sverigedemokraterna fick mandat för första gången 2010, hade de då inte lagt någon motion. Av de motioner som partiet lagt från 1991 var mer än en tredjedel standardiserade förslag hämtade från deras kommunala riktlinjer eller idé- och motionsbanker.
Granskningen visade dessutom att partiet i en betydande del av landets kommuner inte lagt några förslag alls. I 53 av de 105 kommuner där partiet fick representation första gången i valet 2010 hade då ännu ingen motion lämnats in. Det fanns till och med 28 kommuner där Sverigedemokraterna fick representation i valet 2006 som partiet ännu inte lyckats lämna någon motion till kommunfullmäktige
En av slutsatserna vi kunde dra från det omfattande materialet i rapporten var att Sverigedemokraterna i stor utsträckning bedriver en kommunpolitik som inte utgår från specifika lokala frågor och behov. Partiets företrädare i kommunerna fungerar snarare som ambassadörer för en politik som i första hand gäller hela landet.
Många av de motioner som partiet då hade lagt var standardiserade krav som partiet gemensamt kommit fram till under kommunkonferenser, då partiets nuvarande kommunalpolitiska riktlinjer klubbats, eller som innan dess hämtades från partiets motionsbank.
Mer än en tredjedel av partiets motioner var standardiserade förslag hämtade från Sverigedemokraternas kommunala riktlinjer eller idé- och motionsbanker. En stor del av de resterande motionerna innehåller krav som är så allmängiltiga att de passar för nästan alla kommuner i landet.
Vi har inte hunnit uppdatera statistiken sedan rapporten släpptes. Kanske ser det annorlunda ut idag. Men med tanke på de interna problem partiet haft och de allt fler tomma stolarna så är det tveksamt om partiets kommunpolitik kommit närmare väljarnas vardag.
Det finns flera sätt att betrakta ett parti. Just nu tycks bilden av Sverigedemokraterna formas av ett stegrande stöd i opinionen och medievänliga utspel om kosmetiska förändringar av partiet. Kvar i skuggan finns en politisk vardag där många av Sverigedemokraternas företrädare tycks ointresserade av vad som händer i deras egen kommun.
Det är kanske dags att tala lite om den också. Det är ju trots allt ett politiskt parti vi har att göra med. Oavsett hur de beter sig.
”Bara för att man är politiker behöver man inte säga allt man tycker hela dagarna. Vi skriver i planen att man har lämnat köksbordet den dagen man väljer att bli politiker. Vid köksbordet kan man tycka en väldig massa om allting, som företrädare för ett parti har du ett ansvar.”
Bra, då vet vi det. Sverigedemokraterna håller tillbaka sina åsikter. Deras retorik kommer att bli grövre den dagen de upplever att det inte skrämmer väljare. Det är alltså inte rasismen i partiet som är problemet. Problemet är att folk inte gillar den.
Intervjun i Svenska Dagbladet är mer avslöjande än vad Jimmie Åkesson kanske inser. Angående partiets viktigaste fråga, att Sverige ska ta emot färre asylsökande, säger han.
- Man kan lika gärna uttrycka det som att vi vill hjälpa fler flyktingar än de andra partierna.
Bra då vet vi det också. Det handlar alltså inte om att Sverigedemokraterna bryr sig om flyktingarna. Deras tal om att hjälpa folk på plats är alltså bara tom retorik. Det är ju förstås uppenbart för de flesta. Men när Jimmie Åkesson inte tillfrågas om sin politik, utan om hur han ska prata om sin politik, så erkänner till och med han att det är så.
Sverigedemokraternas kommunikationsplan är förvisso intressant. Men helgens konferens handlar inte bara om vilket kroppsspråk partiets företrädare ska ha. Den handlar framför allt om praktisk politik.
Förra året släppte Expo en rapport där vi gick igenom samtliga motioner som partiet lagt mellan 1991 och 31 oktober 2011. Bland annat visade rapporten att i över hälften av de kommuner där Sverigedemokraterna fick mandat för första gången 2010, hade de då inte lagt någon motion. Av de motioner som partiet lagt från 1991 var mer än en tredjedel standardiserade förslag hämtade från deras kommunala riktlinjer eller idé- och motionsbanker.
Granskningen visade dessutom att partiet i en betydande del av landets kommuner inte lagt några förslag alls. I 53 av de 105 kommuner där partiet fick representation första gången i valet 2010 hade då ännu ingen motion lämnats in. Det fanns till och med 28 kommuner där Sverigedemokraterna fick representation i valet 2006 som partiet ännu inte lyckats lämna någon motion till kommunfullmäktige
En av slutsatserna vi kunde dra från det omfattande materialet i rapporten var att Sverigedemokraterna i stor utsträckning bedriver en kommunpolitik som inte utgår från specifika lokala frågor och behov. Partiets företrädare i kommunerna fungerar snarare som ambassadörer för en politik som i första hand gäller hela landet.
Många av de motioner som partiet då hade lagt var standardiserade krav som partiet gemensamt kommit fram till under kommunkonferenser, då partiets nuvarande kommunalpolitiska riktlinjer klubbats, eller som innan dess hämtades från partiets motionsbank.
Mer än en tredjedel av partiets motioner var standardiserade förslag hämtade från Sverigedemokraternas kommunala riktlinjer eller idé- och motionsbanker. En stor del av de resterande motionerna innehåller krav som är så allmängiltiga att de passar för nästan alla kommuner i landet.
Vi har inte hunnit uppdatera statistiken sedan rapporten släpptes. Kanske ser det annorlunda ut idag. Men med tanke på de interna problem partiet haft och de allt fler tomma stolarna så är det tveksamt om partiets kommunpolitik kommit närmare väljarnas vardag.
Det finns flera sätt att betrakta ett parti. Just nu tycks bilden av Sverigedemokraterna formas av ett stegrande stöd i opinionen och medievänliga utspel om kosmetiska förändringar av partiet. Kvar i skuggan finns en politisk vardag där många av Sverigedemokraternas företrädare tycks ointresserade av vad som händer i deras egen kommun.
Det är kanske dags att tala lite om den också. Det är ju trots allt ett politiskt parti vi har att göra med. Oavsett hur de beter sig.
torsdag 25 oktober 2012
Friheten offras i kampen mot islam
På lördag kommer Geert Wilders till Malmö. Besöket kommer väcka stor uppmärksamhet. Flera medier rapporterar redan nu, motdemonstrationer planeras och arrangörerna hos Tryckfrihetssällskapet längtar.
I deras ögon är det en hjälte som kommer. I marknadsföringen av evenemanget har Tryckfrihetssällskapets Ingrid Carlqvist betonat Geert Wilders utsatta situation. Han lever under extrema förhållanden med ett ständig hot från militanta islamistiska extremister. Han ses av sina meningsfränder som en frihetshjälte. En ikon i kampen för yttrandefrihet. Carlqvist kallar sin gäst en av de modigaste politikerna i Europa. Och visst kan han kallas modig. De hot han utsätts för är oacceptabla och har allvarligt begränsat hans frihet.
Men det är inte modet som definierar en politisk gärning.
Det är vad personen faktiskt driver för politik. Vad han säger när han står där på barrikaden, beredd att offra sig.
Geert Wilders säger sig vilja värna yttrandefriheten. Men i sin fanatiska kamp mot islam river han ner det öppna samhällets pelare en efter en. Förbud mot moskébyggen, mot Koranen, mot burkor, mot minareter och minskad invandring från muslimska länder. Budskapet är enkelt. Islam har ingen plats i Europa. För den som tror på ett öppet och tolerant samhälle, och som oroar sig för radikala religiösa gruppers drömmar om gudsstyrda samhällen är knappast Geert Wilders mannen att hoppas på. Hans väg mot frihet går i samma riktning som den de intoleranta religiösa fanatikerna vandrar. Mot förbud. Mot trångsynthet.
För tryckfrihetssällskapet är det knappast någon nyhet. De ser vilket håll Wilders vandrar åt. Och de följer gärna i hans fotspår. De tycker att han är modig, men det är ju förstås för att de håller med honom. För i grunden är det inte utsattheten som upptar Tryckfrihetssällskapets intresse. Det är vem man anser hotar. Det är inte yttrandefriheten man tänker på. Det är att få vad säga vad man vill om islam. Det är alla frågor där muslimer och islam kan sättas på den åtalades bänk.
När tryckfrihetssällskapet startades öppnades ett Facebookkonto där debatten släpptes fri. Det tog inte lång tid förrän forumet blev ett tillhåll för flera kända svenska högerextremister. I ett av inläggen riktade den dåvarande talespersonen för Swedish Defence League ett klart och tydligt dödshot mot Expo. I vanliga fall brukar vi vara försiktiga med att tala öppet om de hot och trakasserier som drabbar Expos personal om medarbetare. Men i det här fallet fyller det en pedagogisk poäng.
Forumet, som alltså var tänkt som en plattform för den fria och öppna debatt som media "förtiger", blev en plats för hot med syfte att tysta en tidning. Jag påtalade inlägget för Ingrid Carlqvist. Men det hände ingenting.
Det går att tolka på många sätt. Kanske var hon upptagen och inte hann se varken mitt mail eller inlägget. Kanske brydde hon sig inte.
För att det inte var en muslim som hotade.
För att han som hotade faktiskt var en i Ingdrid Carlqvist egna led.
För så kan det uppenbarligen vara. I deras påstådda kamp för det fria samhället offras just friheten.
Konferensen i Malmö på lördag handlar om det. Om hur grundläggande frihetsideal har kidnappats, och offrats, i kampen mot islam. För Geert Wilders är det en konferens bland många. Han har under många år rest runt och profilerat sig och sitt parti i frågor om islam. För Tryckfrihetssällskapet är det, som de själva uttrycker det, en sensation. Efter att sällskapet bildades har vi sett hur den antimuslimska miljön fått en ny tummelplats. Tidigare rymdes mycket av en den inom Sverigedemokraterna. Men nu finns en annan infrastruktur, utanför partiets hägn. Helgens möte sätter Tryckfrihetssällskapet på kartan på allvar. Så det är lika bra att vi vänjer oss vid deras närvaro och Ingrid Carlqvists utfall mot den svenska mediekåren.
Så kom ihåg det nästan gång Tryckfrihetssällskapet talar om yttrandefriheten.
Den gäller uppenbarligen inte alla.
I deras ögon är det en hjälte som kommer. I marknadsföringen av evenemanget har Tryckfrihetssällskapets Ingrid Carlqvist betonat Geert Wilders utsatta situation. Han lever under extrema förhållanden med ett ständig hot från militanta islamistiska extremister. Han ses av sina meningsfränder som en frihetshjälte. En ikon i kampen för yttrandefrihet. Carlqvist kallar sin gäst en av de modigaste politikerna i Europa. Och visst kan han kallas modig. De hot han utsätts för är oacceptabla och har allvarligt begränsat hans frihet.
Men det är inte modet som definierar en politisk gärning.
Det är vad personen faktiskt driver för politik. Vad han säger när han står där på barrikaden, beredd att offra sig.
Geert Wilders säger sig vilja värna yttrandefriheten. Men i sin fanatiska kamp mot islam river han ner det öppna samhällets pelare en efter en. Förbud mot moskébyggen, mot Koranen, mot burkor, mot minareter och minskad invandring från muslimska länder. Budskapet är enkelt. Islam har ingen plats i Europa. För den som tror på ett öppet och tolerant samhälle, och som oroar sig för radikala religiösa gruppers drömmar om gudsstyrda samhällen är knappast Geert Wilders mannen att hoppas på. Hans väg mot frihet går i samma riktning som den de intoleranta religiösa fanatikerna vandrar. Mot förbud. Mot trångsynthet.
För tryckfrihetssällskapet är det knappast någon nyhet. De ser vilket håll Wilders vandrar åt. Och de följer gärna i hans fotspår. De tycker att han är modig, men det är ju förstås för att de håller med honom. För i grunden är det inte utsattheten som upptar Tryckfrihetssällskapets intresse. Det är vem man anser hotar. Det är inte yttrandefriheten man tänker på. Det är att få vad säga vad man vill om islam. Det är alla frågor där muslimer och islam kan sättas på den åtalades bänk.
När tryckfrihetssällskapet startades öppnades ett Facebookkonto där debatten släpptes fri. Det tog inte lång tid förrän forumet blev ett tillhåll för flera kända svenska högerextremister. I ett av inläggen riktade den dåvarande talespersonen för Swedish Defence League ett klart och tydligt dödshot mot Expo. I vanliga fall brukar vi vara försiktiga med att tala öppet om de hot och trakasserier som drabbar Expos personal om medarbetare. Men i det här fallet fyller det en pedagogisk poäng.
Forumet, som alltså var tänkt som en plattform för den fria och öppna debatt som media "förtiger", blev en plats för hot med syfte att tysta en tidning. Jag påtalade inlägget för Ingrid Carlqvist. Men det hände ingenting.
Det går att tolka på många sätt. Kanske var hon upptagen och inte hann se varken mitt mail eller inlägget. Kanske brydde hon sig inte.
För att det inte var en muslim som hotade.
För att han som hotade faktiskt var en i Ingdrid Carlqvist egna led.
För så kan det uppenbarligen vara. I deras påstådda kamp för det fria samhället offras just friheten.
Konferensen i Malmö på lördag handlar om det. Om hur grundläggande frihetsideal har kidnappats, och offrats, i kampen mot islam. För Geert Wilders är det en konferens bland många. Han har under många år rest runt och profilerat sig och sitt parti i frågor om islam. För Tryckfrihetssällskapet är det, som de själva uttrycker det, en sensation. Efter att sällskapet bildades har vi sett hur den antimuslimska miljön fått en ny tummelplats. Tidigare rymdes mycket av en den inom Sverigedemokraterna. Men nu finns en annan infrastruktur, utanför partiets hägn. Helgens möte sätter Tryckfrihetssällskapet på kartan på allvar. Så det är lika bra att vi vänjer oss vid deras närvaro och Ingrid Carlqvists utfall mot den svenska mediekåren.
Så kom ihåg det nästan gång Tryckfrihetssällskapet talar om yttrandefriheten.
Den gäller uppenbarligen inte alla.
lördag 20 oktober 2012
Ryggradslöst muslimhat
Ingrid Carlqvist som leder det självutnämnda tyckfrihetsällskapet intervjuades i Människor och tro (P1 7/9). Där försökte Carlqvist måla upp den falska bilden att hon utmålats som anti-muslimsk på grund av en kritik mot radikal islamism. Inslaget avslutas med att Carlqvist levererar ett budskap till muslimer i Sverige:
"Jag tycker att viktiga för muslimer i Sverige är att dom, som jag är övertygad är om är den absoluta majoriteten, som är ungefär lika sekulariserade som vi är: Låt era röster höjas. Låt oss höra att ni tar avstånd från de här radikala grupperna. Det är mitt budskap till Sveriges muslimer."Vi kan lämna Carlqvists kollektiva skuldbeläggande av muslimer och hennes tydliga vi och dom-tänkande därhän denna gång. Först är det viktigt att påpeka att det är legitimt och nödvändigt att kritisera radikala islamistiska rörelser. Problemet är att Ingrid Carlqvist gör något annat än att kritisera antidemokratiska muslimska hatspridare. Hon demoniserar islam och sprider förakt mot muslimer i största allmänhet.
Här sprider Carlqvist myter om muslimsk ovilja att vara en del av europeiska samhällen. Hon riktar inte in sig på enskilda muslimer med extrema åsikter utan muslimer som kategori.
Här ansluter sig Carlqvist till den skrämmande populära antimuslimska konspiraitonsteorin om att Obama är muslim, vilket påstås innebära illojalitet och opålitligt.
Här publicerar hennes organisation en intervju (präglad av en beundran för intervjuobjektet) med den våldsamma antimuslimska gruppen EDL:s ledare Tommy Robinsson. EDL:s koppling till våld har föranlett att till och med Sverigedemokrater undviker samröre med gruppen men Carlqvist låter sig inte avskräckas.
Varför säger Carlqvist i Människor och tro att hon endast är kritisk till extremister som utgör en minoritet bland muslimer när det är så tydligt att Carlqvist är fientlig till muslimer i största allmänhet?
Det handlar om ett oärligt och opportunistiskt feglir som är tämligen vanligt i antimuslimska miljön. Inför en publik (ofta i etablerade medier) säger man sig vara utsatt för smutskastning trots att man bara riktat en kritik mot extremister som borde vara (och som i verkligheten ofta är) okontroversiell. I andra sammanhang, när man befinner sig på hemmaplan, uttrycker man sin verkliga hållning. Det innebär att man framstår som en sanningssägare som förföljs av journalister som gör allt för att skyla över verkligheten. Taktiken känns igen från antisemitiska kretsar där man inför en publik söker framställa sig som kritiker av Israel eller sionismen medan man i andra sammanhang sprider samma myter om en global judisk sammansvärjning som nazister. Det kan vara värt att ha koll på denna oärliga taktik nästa vecka när Geert Wilders, i Carlqvists regi, besöker Sverige.
fredag 19 oktober 2012
I skuggan av opinionssiffrorna
På nattåget "hem" till Stockholm summerar jag en händelserik vecka. Med partiledardebatt, nyheter om attacker mot flyktingboenden och stigande opinionssiffror. Det är lätt att bli antingen fullblodspessimist eller domedagsprofet när man dessutom tar del av nyheterna från krisens Grekland där nazistpartiet Gyllene Gryning vinner ny mark eller brinnande krig i vår omvärld.
Men världen är som de flesta av oss vet inte svartvit.
Jag har den här veckan på många sätt befunnit mig i skuggan av både opinionssiffror och den alarmism som i den tid vi lever är norm i de sociala medierna. Efter att de senaste sex åren i perioder mer eller mindre levt på landsvägen kan jag just nu skönja ett slags trendbrott.
I detta nu samlas folk i Sverige och börjar diskutera hur vi ska lösa alla de utmaningar vi tillsammans står inför. Bekämpandet av intoleransen är helt klart en av dem. När jag i onsdags kväll föreläste på Göteborgs stadsbibliotek handlade diskussionerna mestadels om hur antirasistiskt arbete på lokal nivå ska bedrivas. Och om hur vi skapar ett samhälle där vi klarar av att leva tillsammans.
Samma sak var det igår kväll. På det genomtrevliga Duvanders konditori i Kristianstad samlades antirasister för att diskutera hur de tillsammans ska kunna göra staden tryggare och mer tolerant. FN-föreningen stod som arrangör. Kristianstadbor i alla åldrar diskuterade om hur både föreningsliv, skola och flyktingmottagande skulle kunna göras bättre.
Det var precis den här typen av diskussioner Poohl och undertecknad hoppades på när vi gav ut boken "Positiv antirasism" i våras.
På tåget mellan Kristianstad och Hässleholm ringde Kevin från den antirasistiska föreningen Frillesås Friendship. Under kvällen hade han och några antirasister på orten som är hemma på riktigt för mig delat ut flygblad och när han kom hem och kollade mejlen visade det sig att antirasisterna blivit inbjudna till en diskussion hos kommunen om mottagandet av ensamkommande flyktingbarn kan bli bättre.
- Klart vi drar dit, sa Kevin.
Innan jag släcker lampan inatt och får några timmars sömn tänker jag att nog finns det hopp ändå.
Bortom om alla rubriker om bombkrig och Björn Söder.
Men världen är som de flesta av oss vet inte svartvit.
Jag har den här veckan på många sätt befunnit mig i skuggan av både opinionssiffror och den alarmism som i den tid vi lever är norm i de sociala medierna. Efter att de senaste sex åren i perioder mer eller mindre levt på landsvägen kan jag just nu skönja ett slags trendbrott.
I detta nu samlas folk i Sverige och börjar diskutera hur vi ska lösa alla de utmaningar vi tillsammans står inför. Bekämpandet av intoleransen är helt klart en av dem. När jag i onsdags kväll föreläste på Göteborgs stadsbibliotek handlade diskussionerna mestadels om hur antirasistiskt arbete på lokal nivå ska bedrivas. Och om hur vi skapar ett samhälle där vi klarar av att leva tillsammans.
Samma sak var det igår kväll. På det genomtrevliga Duvanders konditori i Kristianstad samlades antirasister för att diskutera hur de tillsammans ska kunna göra staden tryggare och mer tolerant. FN-föreningen stod som arrangör. Kristianstadbor i alla åldrar diskuterade om hur både föreningsliv, skola och flyktingmottagande skulle kunna göras bättre.
Det var precis den här typen av diskussioner Poohl och undertecknad hoppades på när vi gav ut boken "Positiv antirasism" i våras.
På tåget mellan Kristianstad och Hässleholm ringde Kevin från den antirasistiska föreningen Frillesås Friendship. Under kvällen hade han och några antirasister på orten som är hemma på riktigt för mig delat ut flygblad och när han kom hem och kollade mejlen visade det sig att antirasisterna blivit inbjudna till en diskussion hos kommunen om mottagandet av ensamkommande flyktingbarn kan bli bättre.
- Klart vi drar dit, sa Kevin.
Innan jag släcker lampan inatt och får några timmars sömn tänker jag att nog finns det hopp ändå.
Bortom om alla rubriker om bombkrig och Björn Söder.
tisdag 16 oktober 2012
Det går att kritisera radikal islamism utan att bli kallad rasist
I fredags skrev jag en debattartikel på SVT Debatt. Jag beklagade mig över att alldeles för få antirasister reagerat över att det antidemokratiska och antisemitiska islamistpartiet Hizb ut Tahrir etablerat sig i Sverige. Samtidigt publicerade vi en längre granskning av organisationen på Expo Idag. Det var inte första gången vi skrev om antisemitiska radikala islamister. Den här gången kände vi dock att vi ville vara tydliga. Vi ville visa att vi tar även den formen av intolerans på allvar.
Glädjande nog var det många som dunkade oss i ryggen. Dessutom verkar medias intresse för att för försöka skildra Hizb ut Tahrir ökat. Det finns alltid en risk att fenomen som varit underbevakade plötsligt får mycket större utrymme än vad de förtjänar. Men under helgen hölls bevakningen på en rimlig nivå. Sveriges Radios Människor och tro gjorde ett intressant inslag, där de två gästerna Göran Larsson och Salam Karam gav nya perspektiv. Dessutom rapporterade Sydsvenskan från konferensen i Köpenhamn.
Sverigedemokrater och andra som varnar för att islam ska ta över Sverige brukar med bestämdhet hävda att det inte går att kritisera radikal islamism utan att bli kallad rasist eller islamofob. Men jag har inte märkt av det. Inte arga mail, inga upprörda telefonsamtal. Inte efter en enda av de artiklar vi skrivit i ämnet.
Däremot så har det hört av sig människor som menar att jag är en hycklare. Som säger att det är hela islam som är problemet. Som menar att den enda lösningen är att förbjuda islam och skicka hem muslimerna.
Det ironiska i sammanhanget är ju att de uppvisar exakt samma fanatism och svartvita världsbild som Hizb ut Tahrir. De är varandras spegelbilder.
Vi andra, vi som tror att det går att leva tillsammans på lika villkor, vi står vid sidan och betraktar två extremistgrupper som göder varandra.
Glädjande nog var det många som dunkade oss i ryggen. Dessutom verkar medias intresse för att för försöka skildra Hizb ut Tahrir ökat. Det finns alltid en risk att fenomen som varit underbevakade plötsligt får mycket större utrymme än vad de förtjänar. Men under helgen hölls bevakningen på en rimlig nivå. Sveriges Radios Människor och tro gjorde ett intressant inslag, där de två gästerna Göran Larsson och Salam Karam gav nya perspektiv. Dessutom rapporterade Sydsvenskan från konferensen i Köpenhamn.
Sverigedemokrater och andra som varnar för att islam ska ta över Sverige brukar med bestämdhet hävda att det inte går att kritisera radikal islamism utan att bli kallad rasist eller islamofob. Men jag har inte märkt av det. Inte arga mail, inga upprörda telefonsamtal. Inte efter en enda av de artiklar vi skrivit i ämnet.
Däremot så har det hört av sig människor som menar att jag är en hycklare. Som säger att det är hela islam som är problemet. Som menar att den enda lösningen är att förbjuda islam och skicka hem muslimerna.
Det ironiska i sammanhanget är ju att de uppvisar exakt samma fanatism och svartvita världsbild som Hizb ut Tahrir. De är varandras spegelbilder.
Vi andra, vi som tror att det går att leva tillsammans på lika villkor, vi står vid sidan och betraktar två extremistgrupper som göder varandra.
måndag 15 oktober 2012
SD:s nolltolerans förändrar inte partiet
Sverigedemokraterna ska rensa upp i leden. Det var nyheten som spreds under fredagen. I ett internt brev som lägligt nog hade läckt ut i media skriver Jimmie Åkesson bland annat att ”i vårt parti finns inget utrymme för extremister, rasister, rättshaverister eller andra med ett personligt behov av politiska eller privata utsvävningar.”
Under söndagen fick vi se vad partiets nya nolltolerans betyder i verkligheten. Efter ett inslag i Agenda om uteslutna sverigedemokrater, där bland annat Expos senaste granskning togs upp, frågades Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder ut om partiets nya hållning.
Det tog ungefär en minut innan Björn Söder började tumma på nolltoleransen. Det fanns omständigheter kring vissa uttalanden som behövdes ta i beaktning. I vissa fall handlade det om att utbilda partiets företrädare. Så att de inte uttrycker sig fel.
Det är ju förstås uppenbart för de flesta. Men Sverigedemokraternas så kallade nolltolerans är kosmetika. Ett sätt att försöka övertyga tveksamma väljare om att partiet tar tag i vulgära och rasistiska utspel från frifräsande lokalpolitiker som inte förstått partiets budskap. Ett sätt att visa att man är ett seriöst parti.
Det är intressant att Jimmie Åkesson nu erkänner att partiet har problem. Tidigare har han hållits borta från allt som har med interna problem att göra. Nu tycks partiet vara så angeläget om att hamra in bilden av att man tar tag i detta att till och med Jimmie Åkesson får smutsa ner kostymen en aning.
Jimmie Åkesson erkänner att partiet har problem. Men problemets kärna kan han givetvis komma åt. Anledningen till att sverigedemokrater sprider rasism är att partiet huserar och legitimerar rasism och intolerans. Det är ett parti som kanaliserar intoleransen i det svenska samhället. Ibland välformulerat, ibland vulgärt och motbjudande.
Det är därför Sverigedemokraternas nolltolerans riktar sig emot såväl rasister som rättshaverister. Det är de som stör bilden av ett välordnat parti som ska bort. Rasismen och intoleransen är inte problemet. Den är tvärtom själva förutsättningen för partiets politik.
Att det är skillnad på vi och dem. Att de som inte är som vi är likadana och så gott som oföränderliga, det kommer aldrig Sverigedemokraterna aldrig kunna tumma på.
Under söndagen fick vi se vad partiets nya nolltolerans betyder i verkligheten. Efter ett inslag i Agenda om uteslutna sverigedemokrater, där bland annat Expos senaste granskning togs upp, frågades Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder ut om partiets nya hållning.
Det tog ungefär en minut innan Björn Söder började tumma på nolltoleransen. Det fanns omständigheter kring vissa uttalanden som behövdes ta i beaktning. I vissa fall handlade det om att utbilda partiets företrädare. Så att de inte uttrycker sig fel.
Det är ju förstås uppenbart för de flesta. Men Sverigedemokraternas så kallade nolltolerans är kosmetika. Ett sätt att försöka övertyga tveksamma väljare om att partiet tar tag i vulgära och rasistiska utspel från frifräsande lokalpolitiker som inte förstått partiets budskap. Ett sätt att visa att man är ett seriöst parti.
Det är intressant att Jimmie Åkesson nu erkänner att partiet har problem. Tidigare har han hållits borta från allt som har med interna problem att göra. Nu tycks partiet vara så angeläget om att hamra in bilden av att man tar tag i detta att till och med Jimmie Åkesson får smutsa ner kostymen en aning.
Jimmie Åkesson erkänner att partiet har problem. Men problemets kärna kan han givetvis komma åt. Anledningen till att sverigedemokrater sprider rasism är att partiet huserar och legitimerar rasism och intolerans. Det är ett parti som kanaliserar intoleransen i det svenska samhället. Ibland välformulerat, ibland vulgärt och motbjudande.
Det är därför Sverigedemokraternas nolltolerans riktar sig emot såväl rasister som rättshaverister. Det är de som stör bilden av ett välordnat parti som ska bort. Rasismen och intoleransen är inte problemet. Den är tvärtom själva förutsättningen för partiets politik.
Att det är skillnad på vi och dem. Att de som inte är som vi är likadana och så gott som oföränderliga, det kommer aldrig Sverigedemokraterna aldrig kunna tumma på.
onsdag 10 oktober 2012
Inga ursäkter för Bo Hanssons rasism
Debatten om Bo Hanssons ”svarting”-uttalande i Radiosportens nätsändning i helgen fortsätter. Det som började som en rasistisk harang från en pensionerad sportkommentator har utvecklats till något ännu värre.
För den som inte hängt med ser bakgrunden ut så här. I söndags spelade AIK hemmamatch på ett kylslaget Råsunda. Matchen kommenterades av Radiosportens pensionerade kommentator Mats Strandberg. På pressläktaren fanns också Bo Hansson, AIK-supporter sedan flera decennier och tidigare en av SVT:s mest kända kommentatorer. Mats Strandberg släppte in sin gamla kollega i kommentatorsbåset för att slippa kylan. Där, utan att Bo Hansson visste om det, sändes hans spontana synpunkter på vad som hände på plan ut i direktsändningen. I samband med att AIK bytte in en ny spelare kunde radiolyssnarna höra hur han i bakgrunden klagade:
– Inte en till svarting som ska in,
Uttalandet har med rätta väckt starka reaktioner. AIK har valt att porta Bo Hansson från pressläktaren. Flera spelare i klubben har rasat mot uttalandet. Allra tydligast har kanske Martin Mutumba varit. På Instagram skrev han bland annat:
”Men för sista gången alla dinosaurier sluta tro att du kan säga svarting eller neger eller era ord och tro att vi inte tar åt oss. För ni vet fan inte vad vi känner.”
I början av 1990-talet var rasismen inom svensk elitfotboll uppenbar och tydlig med rasistiska nidvisor på från läktarna. Även om vissa problem kvarstår så har situationen blivit mycket bättre. Det är också glädjande att se hur starka reaktionerna har varit från AIK:s organisation och till och med från spelare i herrlandslaget.
Ändå finns det dem om inte ser problemet med det som hänt. För det värsta i den här soppan är inte Hanssons rasistiska uttalande. Det är hur han själv förklarar sina kommentarer. I en intervju i Aftonbladet betonar han att ”för mig är svarting inget nedsättande”. Han förklarar vidare:
– Det är för många spelare som är för lika. För många lika spelare. Svarta spelare som är uppfostrade på samma sätt och som spelar precis likadant. Med ytterligare en till så blev det ännu rörigare.
Det är ju det här som är det stora problemet. Att ordet ”svarting” inte bara är en beskrivning av en spelare. Utan ett signalord som skvallrar om en rasistisk tankefigur. Det borde ju inte behövas sägas, men självklart är inte alla svarta spelare likadana och stöpta i samma form. Lika lite som vita spelare är det.
Dessutom, vilket gör situationen ännu mer problematisk, är hur en stor grupp rutinerade sportjournalister skyddar Bo Hansson. Arne Hegerfors säger i en intervju i Aftonbladet
– Alla blir hysteriskt politiskt korrekta, i stället för att sätta sig in i Bosses situation.
Göran Zachrisson, en annan känd sportkommentator säger:
– Jag är så otroligt trött på den här spattigheten som uppstår kring något som uppenbart inte är det minsta rasistiskt.
Så här låter det. Det skulle vara lätt att förklara bort det som en generationsfråga. Eller som en kollegial skyddsmekanism. Och visst kan det ligga något i det. Även om de flera sportjournalister tydligt markerat att Hanssons agerande inte är okej. Men det är inga ursäkter. Den enda möjliga ursäkten är just en ursäkt. Förmågan att inse att ord som ”svartingar” drabbar andra.
Så kan det vara med rasismen och dess konsekvenser. Bo Hansson avslöjades inte när han kommenterade. Han avslöjades när han trodde att andra inte skulle höra. Med största sannolikhet formades inte hans syn på svarta spelare där och då. Det är snarare en idé han burit med sig länge, ett sätt att förstå det spel han älskar, ett sätt att förklara sitt favoritlags förluster och vinster. Så är det med intoleransens tankefigurer. De kan bli en bärande del i ens sätt att förstå världen. Det betyder inte att Bo Hansson är en hatare. Men hans sätt att prata om människor gör ont för de som drabbas av hans ignorans.
Det borde vara uppenbart även för de som är hans vänner.
För den som inte hängt med ser bakgrunden ut så här. I söndags spelade AIK hemmamatch på ett kylslaget Råsunda. Matchen kommenterades av Radiosportens pensionerade kommentator Mats Strandberg. På pressläktaren fanns också Bo Hansson, AIK-supporter sedan flera decennier och tidigare en av SVT:s mest kända kommentatorer. Mats Strandberg släppte in sin gamla kollega i kommentatorsbåset för att slippa kylan. Där, utan att Bo Hansson visste om det, sändes hans spontana synpunkter på vad som hände på plan ut i direktsändningen. I samband med att AIK bytte in en ny spelare kunde radiolyssnarna höra hur han i bakgrunden klagade:
– Inte en till svarting som ska in,
Uttalandet har med rätta väckt starka reaktioner. AIK har valt att porta Bo Hansson från pressläktaren. Flera spelare i klubben har rasat mot uttalandet. Allra tydligast har kanske Martin Mutumba varit. På Instagram skrev han bland annat:
”Men för sista gången alla dinosaurier sluta tro att du kan säga svarting eller neger eller era ord och tro att vi inte tar åt oss. För ni vet fan inte vad vi känner.”
I början av 1990-talet var rasismen inom svensk elitfotboll uppenbar och tydlig med rasistiska nidvisor på från läktarna. Även om vissa problem kvarstår så har situationen blivit mycket bättre. Det är också glädjande att se hur starka reaktionerna har varit från AIK:s organisation och till och med från spelare i herrlandslaget.
Ändå finns det dem om inte ser problemet med det som hänt. För det värsta i den här soppan är inte Hanssons rasistiska uttalande. Det är hur han själv förklarar sina kommentarer. I en intervju i Aftonbladet betonar han att ”för mig är svarting inget nedsättande”. Han förklarar vidare:
– Det är för många spelare som är för lika. För många lika spelare. Svarta spelare som är uppfostrade på samma sätt och som spelar precis likadant. Med ytterligare en till så blev det ännu rörigare.
Det är ju det här som är det stora problemet. Att ordet ”svarting” inte bara är en beskrivning av en spelare. Utan ett signalord som skvallrar om en rasistisk tankefigur. Det borde ju inte behövas sägas, men självklart är inte alla svarta spelare likadana och stöpta i samma form. Lika lite som vita spelare är det.
Dessutom, vilket gör situationen ännu mer problematisk, är hur en stor grupp rutinerade sportjournalister skyddar Bo Hansson. Arne Hegerfors säger i en intervju i Aftonbladet
– Alla blir hysteriskt politiskt korrekta, i stället för att sätta sig in i Bosses situation.
Göran Zachrisson, en annan känd sportkommentator säger:
– Jag är så otroligt trött på den här spattigheten som uppstår kring något som uppenbart inte är det minsta rasistiskt.
Så här låter det. Det skulle vara lätt att förklara bort det som en generationsfråga. Eller som en kollegial skyddsmekanism. Och visst kan det ligga något i det. Även om de flera sportjournalister tydligt markerat att Hanssons agerande inte är okej. Men det är inga ursäkter. Den enda möjliga ursäkten är just en ursäkt. Förmågan att inse att ord som ”svartingar” drabbar andra.
Så kan det vara med rasismen och dess konsekvenser. Bo Hansson avslöjades inte när han kommenterade. Han avslöjades när han trodde att andra inte skulle höra. Med största sannolikhet formades inte hans syn på svarta spelare där och då. Det är snarare en idé han burit med sig länge, ett sätt att förstå det spel han älskar, ett sätt att förklara sitt favoritlags förluster och vinster. Så är det med intoleransens tankefigurer. De kan bli en bärande del i ens sätt att förstå världen. Det betyder inte att Bo Hansson är en hatare. Men hans sätt att prata om människor gör ont för de som drabbas av hans ignorans.
Det borde vara uppenbart även för de som är hans vänner.
Nazistpartiet satsar på tio mandat
Nazistiska Svenskarnas parti hade den gångna helgen en så kallad höstkonferens. Partiet känner uppenbarligen medvind just nu. Det senaste året har partiet rekryterat både välkända namn från den övriga rasideologiska miljön samt avhoppade sverigedemokrater och nationaldemokrater.
Under konferensen meddelade ledningen för nazistpartiet målsättningen inför valet 2014. Svenskarnas parti satsar på 10 000 röster i riksdagsvalet och tio kommunala mandat. I det senaste valet nådde partiet 681 röster riksdagsvalet och det första historiska mandatet i Grästorp. Med de siffrorna på bordet känns de nya målen en aning högst ställda.
Men mycket har hänt. Partiet har redan idag lokala kampanjer i bland annat Nykvarn där Daniel Spansk som valdes in för Nationaldemokraterna i kommunfullmäktige numer representerar Svenskarnas parti och i Färgelanda där nazisterna ändå var hyfsat nära att knipa ett mandat i senaste valet.
Vi har konstaterat tidigare att Svenskarnas parti har en rejäl potential att fylla funktionen som fiskar upp missnöjda SD-väljare och medlemmar. När Nationaldemokraterna fortsätter vandringen mot avgrunden ter sig nazistpartiet som den kraften som kan fylla en sådan funktion.
I valet 2002 när Nationaldemokraterna var nybildat och hade en relativ spridning lyckades partiet att nå just 10 000 röster i riksdagsvalet och fyra kommunala mandat. Det var dock i två större kommuner, Haninge och Södertälje. Svenskarnas parti strategi verkar annorlunda. Att satsa på mindre kommuner där det krävs betydligt färre röster och mindre ansträngningar för att ta plats i kommunfullmäktige.
Med tanke på Sverigedemokraternas haveri på det lokala planet vore nazistiska valframgångar på kommunal nivå ingen större sensation. Men att 10 000 intoleranta väljare skulle "kasta bort" sin röst på Svenskarnas parti känns osannolikt så länge Sverigedemokraterna åtminstone håller ställningarna i riksdagen.
Under konferensen meddelade ledningen för nazistpartiet målsättningen inför valet 2014. Svenskarnas parti satsar på 10 000 röster i riksdagsvalet och tio kommunala mandat. I det senaste valet nådde partiet 681 röster riksdagsvalet och det första historiska mandatet i Grästorp. Med de siffrorna på bordet känns de nya målen en aning högst ställda.
Men mycket har hänt. Partiet har redan idag lokala kampanjer i bland annat Nykvarn där Daniel Spansk som valdes in för Nationaldemokraterna i kommunfullmäktige numer representerar Svenskarnas parti och i Färgelanda där nazisterna ändå var hyfsat nära att knipa ett mandat i senaste valet.
Vi har konstaterat tidigare att Svenskarnas parti har en rejäl potential att fylla funktionen som fiskar upp missnöjda SD-väljare och medlemmar. När Nationaldemokraterna fortsätter vandringen mot avgrunden ter sig nazistpartiet som den kraften som kan fylla en sådan funktion.
I valet 2002 när Nationaldemokraterna var nybildat och hade en relativ spridning lyckades partiet att nå just 10 000 röster i riksdagsvalet och fyra kommunala mandat. Det var dock i två större kommuner, Haninge och Södertälje. Svenskarnas parti strategi verkar annorlunda. Att satsa på mindre kommuner där det krävs betydligt färre röster och mindre ansträngningar för att ta plats i kommunfullmäktige.
Med tanke på Sverigedemokraternas haveri på det lokala planet vore nazistiska valframgångar på kommunal nivå ingen större sensation. Men att 10 000 intoleranta väljare skulle "kasta bort" sin röst på Svenskarnas parti känns osannolikt så länge Sverigedemokraterna åtminstone håller ställningarna i riksdagen.
måndag 8 oktober 2012
Free Gaza Movement och antisemitismen
Idag uppmärksammar Expo att Gazaflottiljens initiativtagare Free Gaza Movement spridit grov antijudisk propaganda där Förintelsen påstås ha utförts av "sionisterna".
Upphovsmannen är den ökände och nyligen avlidne konspirationsteoretikern Eustace Mullins vars ideologiska utveckling är ett bra exempel på den radikala antisemitismens förändrade uttryckssätt. Kort efter andra världskriget skrev Mullins hyllningstexter till Hitler och försvarade nazismen. I skriften "The Bilogical Jew (1968) skrev han:
"Judarna vill inte att någon ska veta vad nazism är. Nazism är helt enkelt ett förslag om att det tyska folket ska göra sig av med de parasitära judarna."
Med tiden förändrades Mullins propaganda. Likt många antisemitiska konspirationsteoretiker har han gått från att hylla och försöka rehabilitera nazismen till att säga att judarna (ofta benämnda "sionisterna") låg bakom nazismen som ett led i kampen för judiskt världsherravälde. Men detta är inte första gången Free Gaza Movement sprider antijudisk propaganda. Under de senaste åren har organisationen gång på gång tipsat om antisemitiska filmklipp och texter.. Organisationen ger också uttryck för konspirationsteorier om 11 september.
Free Gaza Movement har dessutom haft ett nära samarbete med två synnerligen radikala antisemiter - Malaysias tidigare premiärminister Mahathir Mohamad och dennes rådgivare Matthias Chang. Chang och Mohamed odlar i sin tur nära kontakter med högerextrema amerikanska American Free Press och Changs hatsktifter mot judar är publicerade på förlaget. Eustace Mullins var själv skribent för American Free Press under början av 00-talet. Matthias Chang beskriver Mullins som en av sina inspirationskällor.
Changs och Mahathirs stiftelse heter Perdana Global Peace och deras officiella hållning är att ”Förintelsen misslyckades som slutgiltig lösning” eftersom judarna ”överlevde och blev en ännu större källa till problem för världen”. Stiftelsen samlade in pengar till ett av fartygen i flottiljen 2010 och Chang deltog som en av passagerarna, något Free Gaza Movement gärna lyfte fram. I samband med aktionen publicerade Ship to Gaza Sweden ett pressmeddelande från Free Gaza Movement översatt till svenska där Matthias Chang och hans högerextrema litteratur beskrevs i positiva ordalag:
Matthias Chang Wen Chieh är malaysier av kinesisk härkomst. Han är advokat som under 32 år tjänstgjorde som politisk sekreterare för den fjärde malaysiska premiärministern, Tun Dr Mahathir Mohamad. Han är författaren till tre bästsäljande böcker, "Future Fast Forward", "Brainwashed for War, Programmed to Kill” och ”The Shadow Money-Lenders and the Global Financial Tsunami”, publicerad i USA och i Malaysia.
Det är välkommet och positivt att Ship to Gaza tar avstånd från Eustace Mullins antisemitiska propaganda. Samtidigt är det beklagligt att svenska Ship to Gaza aldrig öppet och tydligt tagit ansvar för publiceringen av pressmeddelandet 2010 och att organisationen tycks acceptera Free Gaza Movements ytterst tveksamma förklaring som ifrågasätts av bland andra den ledande palestina-aktivisten Ali Abunimah.
Uppdatering 21/10:
Sedan detta blogginlägg har ett inlägg på sajten Mondoweiss publicerats som tydligt visar att Berlin ljugit och kommit med efterhandskonstruktioner.
Ann Wright planerade att ansluta till STG:s fartyg Estelle men förvägrades detta av Svenska Ship to Gaza. Anledningen uppges vara att Wright tagit plats i styrelsen för Free Gaza Movement och givit sitt stöd till Greta Berlin.
Uppdatering 21/10:
Sedan detta blogginlägg har ett inlägg på sajten Mondoweiss publicerats som tydligt visar att Berlin ljugit och kommit med efterhandskonstruktioner.
Ann Wright planerade att ansluta till STG:s fartyg Estelle men förvägrades detta av Svenska Ship to Gaza. Anledningen uppges vara att Wright tagit plats i styrelsen för Free Gaza Movement och givit sitt stöd till Greta Berlin.
lördag 6 oktober 2012
Ett allvarligt misstag av Avpixlat - Uppdaterad
Den SD-anknutna bloggen Avpixlats skribenter är upprörda igen. Den här gången handlar det om att SVT-Play har ändrat i inslaget om Lars Vilks besök hos den antimuslimska organisationen SION i USA.
Geniknölarna har uppenbarligen gnuggats rejält på Avpixlatredaktionen. Följande teori lanseras om SVT:s "censur".
"Skälet är utan tvekan att man bombarderats av klagomål från kulturvänsterns islamkramare som är upprörda över att inslaget var för objektivt och innehöll för lite vinkling och pekpinnar. Lika tveklöst har muslimer i Sverige också hört av sig och berättat hur kränkta de blivit över att delar av Vilks föredrag visades och att hans rondellhundsteckningar skymtade fram för ett ögonblick".
Med risk för att göra Avpixlatredaktion och sajtens läsare besvikna kan Expo Idag-bloggen meddela att det som SVT har plockat bort är en del som avslöjar personliga uppgifter om en av personerna som syns i dokumentären. En person som likt många andra i den antimuslimska rörelsens topp lever under hot. Ett misstag av SVT. Men kanske ett ännu större misstag av Avpixlat som ännu en gång skitit i det bruna skåpet.
/Alexander Bengtsson
Uppdatering
Det här är en uppdaterad version. Den här bloggposten publicerade vi för att påvisa hur snabbt myter och fördomar sprids på sajter som Avpixlat. Avpixlat sa sig vara säkra på vilka skälen var till att SVT drog tillbaka den första versionen. Vi visste att de hade fel. Att de som vanligt hade dragit förhastade slutsatser.
Därför berättade vi som det var. Tyvärr var vi för detaljerade. Inte om Avpixlats agerande, men om vilka delar SVT hade plockat bort. Vår bedömning var att vår publicering inte skulle öka hotbilden mot den person som uppgifterna rörde. Vi har insett att publiceringen i värsta tänkbara fall kan ha bidragit till att sprida de uppgifter som SVT valde att plocka bort, och att det i förlängningen trots allt kan ha ökat hotbilden.
Därför har vi formulerat om den här bloggposten och gjort den här uppdateringen. För oss är det enkelt. Vi har ett ansvar för vad publicerar. Vi vill inte bidra till att sprida uppgifter som försämrar hotade personers säkerhet.
Ett alternativ hade varit att ta bort inlägget helt. Men då skulle vi också ha valt att vara tysta om den historia som detta egentligen handlar om. Om hur Avpixlat sprider konspirationsteorier om svensk media. Det ville vi inte göra. För att vårt ansvar ligger inte bara i att var varsamma och eftertänksamma i vår publicering.
Vårt ansvar är också att berätta sanningen.
torsdag 4 oktober 2012
Lars Vilks hyckleri
Onsdagens dokumentär i Uppdrag Granskning om Lars Vilks besök på den antimuslimska konferensen i New York den 11 september gav få nya svar kring Vilks så kallade konstprojekt. Via Uppdrag gransknings kamera fick tittarna följa med till New York, gå på cocktail-party hemma hos Pamela Geller, följa talen under SION:s omtalade konferens och dessutom hänga med på efterfest med English Defence Leagues ledare.
Dokumentären gav en unik inblick i den internationella antimuslimska miljöns toppskikt. Och den uppenbara fanatismen som frodas där. Under konferensen liknades muslimer vid råttor. En av talarna talade om behovet att ”Wipe them out”. Så nära till hands ligger folkmordsretoriken för ”frihetskämparna” vid SION:s konferensbord.
Mitt i allt detta vandrade alltså Lars Vilks omkring. Vi vet att det inte var första gången han rörde sig i den här miljön. I en debattartikel i Aftonbladet den 10 augusti konstaterade Expos Alexander Bengtsson och Anna-Sofia Quensel att Vilks redan 2010, tillsammans med Lars Hedegaard från danska Tryckfrihetssällskapet, besökte USA för en föreläsningsturné anordnad av David Horowitz Freedom Center, den organisation som finansierar den antimuslimska ideologen och propagandisten Robert Spencers projekt Jihad Watch. Vilks har även hjälpt till med att finansiera miljön. Tidigare under året skänkte han en av sina rondellhundar till en blogg som dagligen sprider hatretorik riktad mot muslimer. Bloggen auktionerade i sin tur ut Vilks teckning till högstbjudande.
Men enligt Lars Vilks var hans deltagande på konferensen en del av hans konstprojekt. När Janne Josefsson försökte få Vilks att ge sin syn SION svarade han undanglidande. När Janne Josefsson till slut ställde frågan om Lars Vilks inte istället kunde ha lämnat salen i protest mot det som sades, och låta det vara en del av hans konstverk, blev Vilks tyst.
Och någonstans där uppstår konflikten. Någonstans där uppstår den inkonsekventa hållningen som gör Vilks agerande så svårt att enbart betrakta som ett konstprojekt.
Han vill inte ta ställning till den antimuslimska miljön. Han relativiserar till och med folkmordsretoriken från talarstolen. När Pamela Geller avkräver av honom att uttala sig positivt om SION så lyder han.
Men i andra fall, när det gäller till exempel islam, har inga problem att uttala sig. Där säger han vad han tycker. Han vill inte ställa upp på intervju för den antisemitiska sajten Nationell.nu, eftersom han sett hur de håller på med sina ”judiska konspirationsteorier”.
För många som står utanför är det uppenbart att Vilks är en debattör, med massa åsikter och idéer om det han inte gillar. Men så fort det handlar om den antimuslimska miljön glider han undan. In i sitt konstprojekt.
Man kan kalla det konst.
Man kan också kalla det hyckleri.
Konsekvensen av Lars Vilks agerande blir hur som helst ett godkännande och en legitimering av en politisk miljö, som paradoxalt nog står för raka motsatsen mot vad Lars Vilks säger sig kämpa för.
Dokumentären gav en unik inblick i den internationella antimuslimska miljöns toppskikt. Och den uppenbara fanatismen som frodas där. Under konferensen liknades muslimer vid råttor. En av talarna talade om behovet att ”Wipe them out”. Så nära till hands ligger folkmordsretoriken för ”frihetskämparna” vid SION:s konferensbord.
Mitt i allt detta vandrade alltså Lars Vilks omkring. Vi vet att det inte var första gången han rörde sig i den här miljön. I en debattartikel i Aftonbladet den 10 augusti konstaterade Expos Alexander Bengtsson och Anna-Sofia Quensel att Vilks redan 2010, tillsammans med Lars Hedegaard från danska Tryckfrihetssällskapet, besökte USA för en föreläsningsturné anordnad av David Horowitz Freedom Center, den organisation som finansierar den antimuslimska ideologen och propagandisten Robert Spencers projekt Jihad Watch. Vilks har även hjälpt till med att finansiera miljön. Tidigare under året skänkte han en av sina rondellhundar till en blogg som dagligen sprider hatretorik riktad mot muslimer. Bloggen auktionerade i sin tur ut Vilks teckning till högstbjudande.
Men enligt Lars Vilks var hans deltagande på konferensen en del av hans konstprojekt. När Janne Josefsson försökte få Vilks att ge sin syn SION svarade han undanglidande. När Janne Josefsson till slut ställde frågan om Lars Vilks inte istället kunde ha lämnat salen i protest mot det som sades, och låta det vara en del av hans konstverk, blev Vilks tyst.
Och någonstans där uppstår konflikten. Någonstans där uppstår den inkonsekventa hållningen som gör Vilks agerande så svårt att enbart betrakta som ett konstprojekt.
Han vill inte ta ställning till den antimuslimska miljön. Han relativiserar till och med folkmordsretoriken från talarstolen. När Pamela Geller avkräver av honom att uttala sig positivt om SION så lyder han.
Men i andra fall, när det gäller till exempel islam, har inga problem att uttala sig. Där säger han vad han tycker. Han vill inte ställa upp på intervju för den antisemitiska sajten Nationell.nu, eftersom han sett hur de håller på med sina ”judiska konspirationsteorier”.
För många som står utanför är det uppenbart att Vilks är en debattör, med massa åsikter och idéer om det han inte gillar. Men så fort det handlar om den antimuslimska miljön glider han undan. In i sitt konstprojekt.
Man kan kalla det konst.
Man kan också kalla det hyckleri.
Konsekvensen av Lars Vilks agerande blir hur som helst ett godkännande och en legitimering av en politisk miljö, som paradoxalt nog står för raka motsatsen mot vad Lars Vilks säger sig kämpa för.
onsdag 3 oktober 2012
Förlorarna i Sverigedemokraternas budget
Igår lanserade Sverigedemokraterna sin höstbudget. Ramarna känner vi till sedan tidigare. Genom att begränsa asyl- och anhöriginvandringen med 90 procent tänker sig partiet kunna lösgöra 119 miljarder fram till 2014. Vi har skrivit om partiets cyniska nedmontering av den svenska migrationspolitiken tidigare. I artikelserien ”Vi betalar priset” berättade vi om dem som inte får plats i Sverigedemokraternas Sverige. De som ska stängas ute.
Vi skulle kunna dra igång artikelserien igen. Faktum är att vi sedan publiceringen skulle kunna ha porträtterat en person per dag som inte platsar i Sverigedemokraternas Sverige. Inte minst skulle vi kunna ha återupprepat berättelsen, eftersom Sverigedemokraternas budget till så stora delar är en repris från tidigare år.
Men i det nya budgetförslaget finns en annan intressant notering att göra. Sverigedemokraternas budget säger förstås mycket om partiets politiska visioner. Men det säger lika mycket om partiets taktiska vägval. Hur man vill uppfattas.
Sverigedemokraterna säger sig ha en stor pott pengar som ska fördelas. Det intressanta är vad man nu väljer att fokusera på. Partiet har sedan tidigare en tydlig profil när det gäller brottsbekämpning. Jimmie Åkesson har deklarerat att partiet i nästa val ska vara lika känt för sin kriminalpolitik som för sin invandringspolitik. Men i och med höstbudgeten försöker partiet nu ta sig in i ett annat politiskt fält. Sverigedemokraterna lanserar sig som småföretagarnas bästa vänner. Eller snarare relanserar sig.
Partiet har genom historien alltid försökt blidka småföretagarnas krav på enklare regler och billigare sociala avgifter. En av de första kampanjerna efter att Jimmie Åkesson tillträdde som partiledare var den populistiska ”Enkel matematik”. Där gav partiet medvetet grovt förenklade svar på frågor som rörde partiets tre fokusområden vid den tiden. Kriminalitet, invandring – och företagsamhet. Receptet då var ”Företagsamhet + enklare regler = Fler jobb”.
Sedan dess har Sverigedemokraterna inte bara försökt ha en lite mer seriös inställning till arbetsmarknadspolitiken. Partiet har också glömt sin vurm för företagarna. Nu har de hittat tillbaka. Sverigedemokraterna har till slut insett att partiet, för att uppfattas som ett seriöst alternativ, måste kunna leverera politik i en av de mest brinnande politiska frågorna – arbetslösheten.
Sverigedemokraternas förslag om rätt till avdrag för sociala avgifter och ett sjuklöneavdrag för företag har än så länge, mig veterligen, inte kommenterats. Varken av politiska motståndare, experter eller representanter för småföretagarnas lobbyorganisationer.
I väntan på reaktionerna fortsätter Sverigedemokraterna trumma ut sitt favoritbudskap. Att partiet varken är höger eller vänster. Eller både och. Enligt Sverigedemokraternas talesperson i ekonomiskpolitisk talesman, Erik Almqvist, är Sverigedemokraterna det enda parti som med trovärdighet kan lova alla något. Men bakom partiets guld-och-gröna-skogar-retorik döljer sig förstås en annan verklighet. Politik handlar om konflikter. Sverigedemokraternas budgetförslag är fyllt av plustecken. Men där finns också förlorare. De som drabbas av diskriminering ska inte ha någon ombudsman att vända sig till. Organisationer som arbetar mot rasism och homofobi ska inte kunna söka något stöd från staten. Stödet till arbete mot mäns våld mot kvinnor slopas. Stödet till folkbildningsförbunden stramas åt.
Det finns en konflikt även i Sverigedemokraternas budget. När Erik Almqvist säger att det bara finns vinnare så ljuger han. För i Sverigedemokraternas Sverige ska alla ha en bit av kakan. Inte bara på bekostnad av de invandrare som inte längre är välkomna. Utan även på bekostnad av kvinnor som misshandlas av sina män, av människor som utsätts för rasism och diskriminering och av människor som runt om i landet håller igång det civila samhället.
Kom ihåg det nästa gång Erik Almqvist säger att alla tjänar på Sverigedemokraternas politik.
Vi skulle kunna dra igång artikelserien igen. Faktum är att vi sedan publiceringen skulle kunna ha porträtterat en person per dag som inte platsar i Sverigedemokraternas Sverige. Inte minst skulle vi kunna ha återupprepat berättelsen, eftersom Sverigedemokraternas budget till så stora delar är en repris från tidigare år.
Men i det nya budgetförslaget finns en annan intressant notering att göra. Sverigedemokraternas budget säger förstås mycket om partiets politiska visioner. Men det säger lika mycket om partiets taktiska vägval. Hur man vill uppfattas.
Sverigedemokraterna säger sig ha en stor pott pengar som ska fördelas. Det intressanta är vad man nu väljer att fokusera på. Partiet har sedan tidigare en tydlig profil när det gäller brottsbekämpning. Jimmie Åkesson har deklarerat att partiet i nästa val ska vara lika känt för sin kriminalpolitik som för sin invandringspolitik. Men i och med höstbudgeten försöker partiet nu ta sig in i ett annat politiskt fält. Sverigedemokraterna lanserar sig som småföretagarnas bästa vänner. Eller snarare relanserar sig.
Partiet har genom historien alltid försökt blidka småföretagarnas krav på enklare regler och billigare sociala avgifter. En av de första kampanjerna efter att Jimmie Åkesson tillträdde som partiledare var den populistiska ”Enkel matematik”. Där gav partiet medvetet grovt förenklade svar på frågor som rörde partiets tre fokusområden vid den tiden. Kriminalitet, invandring – och företagsamhet. Receptet då var ”Företagsamhet + enklare regler = Fler jobb”.
Sedan dess har Sverigedemokraterna inte bara försökt ha en lite mer seriös inställning till arbetsmarknadspolitiken. Partiet har också glömt sin vurm för företagarna. Nu har de hittat tillbaka. Sverigedemokraterna har till slut insett att partiet, för att uppfattas som ett seriöst alternativ, måste kunna leverera politik i en av de mest brinnande politiska frågorna – arbetslösheten.
Sverigedemokraternas förslag om rätt till avdrag för sociala avgifter och ett sjuklöneavdrag för företag har än så länge, mig veterligen, inte kommenterats. Varken av politiska motståndare, experter eller representanter för småföretagarnas lobbyorganisationer.
I väntan på reaktionerna fortsätter Sverigedemokraterna trumma ut sitt favoritbudskap. Att partiet varken är höger eller vänster. Eller både och. Enligt Sverigedemokraternas talesperson i ekonomiskpolitisk talesman, Erik Almqvist, är Sverigedemokraterna det enda parti som med trovärdighet kan lova alla något. Men bakom partiets guld-och-gröna-skogar-retorik döljer sig förstås en annan verklighet. Politik handlar om konflikter. Sverigedemokraternas budgetförslag är fyllt av plustecken. Men där finns också förlorare. De som drabbas av diskriminering ska inte ha någon ombudsman att vända sig till. Organisationer som arbetar mot rasism och homofobi ska inte kunna söka något stöd från staten. Stödet till arbete mot mäns våld mot kvinnor slopas. Stödet till folkbildningsförbunden stramas åt.
Det finns en konflikt även i Sverigedemokraternas budget. När Erik Almqvist säger att det bara finns vinnare så ljuger han. För i Sverigedemokraternas Sverige ska alla ha en bit av kakan. Inte bara på bekostnad av de invandrare som inte längre är välkomna. Utan även på bekostnad av kvinnor som misshandlas av sina män, av människor som utsätts för rasism och diskriminering och av människor som runt om i landet håller igång det civila samhället.
Kom ihåg det nästa gång Erik Almqvist säger att alla tjänar på Sverigedemokraternas politik.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)