Kasselstrand och det engdahlska arvet

Dagen innan Sverigedemokraternas dag i Almedalen när Jimmie Åkesson ska försöka tvätta bort den allt mer fastklistrade rasiststämpeln som hans partivänner tycks vara högst angelägna om att behålla tog hans mardrömsefterträdare Gustav Kasselstrand chansen. Självsäkert hade Sverigedemokratisk Ungdoms ordförande bjudit in företrädare från flera av de ledande och över tid mest framgångsrika högerextrema partierna i Europas ungdomsförbund. Det handlar om Österrikiska FPÖ, belgiska Vlams Belang och franska Front Nationals ungdomsorganisationer.

Under söndagseftermiddagen avslöjade Kasselstrand att de fyra förbunden nu bildar en gemensam europeisk organisation. Ungdomspolitikern menar också att de tre förbunden är de som står SDU närmast ideologiskt. Det har han helt rätt i.

Samtliga av ungdomsförbunden tillhör partier som växte fram ur den övervintrade europeiska fascistmiljön. Det som skiljer Sverigedemokraterna från de andra är att partiets framgångar fick vänta i över tjugo år. För de andra har det gått betydligt fortare. De andra tre partierna har också i perioder upplevt enorma valframgångar och FPÖ har varit i regeringsställning. Sverigedemokraterna är som tur är ljusår från en sådan framgång.

En del sverigedemokrater och folk som följer partiet lyfter möjligen på ögonbrynen åt samarbetet. Sverigedemokraterna har under det senaste decenniet distanserat sig från partier som delar samma förflutna och har istället hänförts av högerpopulistiska partier med framförallt en antimuslimsk retorik och agenda.  Men medan flertalet högerpopulistiska partier i Europa har varit kortlivade projekt så har de tre partier som Kasselstrand uppenbarligen ser som sina förebilder klarat sig trots olika motgångar.

När SDU nu bildar en allians med bland andra Front National så ansluter sig ungdomsförbundet till en seglivad tradition i partiet. Det är nämligen inte första gången som sverigedemokrater gör gemensam sak med de franska och belgiska högerextremisterna. På 1990-talet var Sverigedemokraterna med i det europeiska nätverket Euronat. En sammanslutning av stora och små högerextrema partier med Front Nationals dåvarande ledare Jean-Marie Le Pen som självklar frontfigur. I nätverket fanns även Vlams Belangs förlaga Vlams Block men även för den svenske betraktaren mer okända partier som ungerska MJEP och serbiska Radikala Stranka. Det förstnämnda ett kraftigt antisemitiskt parti och det sistnämnda ett parti som försvarade etniska rensningar.

Sverigedemokraterna lämnade emellertid formellt Euronat efter att Expo kartlagt nätverket. På senare år har Nationaldemokraterna istället deltagit på Euronats träffar. Nu är uppenbarligen Gustav Kasselstrand med och bryter ny mark för den europeiska högerextremismen.

Det är inte första gången en europeisk högerextrem sammanslutning bildas i Sverige. I början av 1950-talet samlade fascistiska Nysvenska Rörelsens ledare Per Engdahl resterna av den europeiska extremhögern och bildade ett europeiskt högerextremt nätverk. Många menar att den så kallade Malmörörelsen lade grunden till de framgångsrika högerextrema partier som etablerat sig i Europa från 1980-talet och framåt då Engdahl och hans gelikar reformerade den europeiska fascismen. Det är långt ifrån en verklighetsfrånvänd analys.

På många sätt kan man säga att Gustav Kasselstrand förvaltar Engdahls arv. Och det gör han dagen innan Jimmie Åkesson ska möta journalistkåren i Visby.

Dags att uppmärksamma de afrofobiska hatbrotten

Brottsförebyggande rådet, Brå, har släppt sin årliga rapport om hatbrott. Det totala antalet polisanmälningar med identifierade hatbrottsmotiv under 2012 har ökat marginellt jämfört med året innan. I ett längre perspektiv, i jämförelse med 2008, har anmälningarna minskat. Från 5 895 år 2008 till 5 518 under 2012.

Hatbrottens karaktär, vem som utsätts för dem, anmälningsbenägenheten och polisens arbete med att klara upp hatbrott är en spegelbild av rasismen och intoleransen i det svenska samhället.

Därför finns det anledning att faktiskt glädjas en aning av resultatet. Siffrorna i Brås rapport antyder att acceptansen för hbt-personer ökar. Det skulle i så fall vara resultatet av hbt-rörelsens långa kamp för lika villkor. Det skulle i så fall visa att det är möjligt att vända utvecklingen.  Att det faktiskt går att ändra attityder genom målmedvetet, tålmodigt och envist opinionsarbete.

Det betyder förstås inte att problemen är borta.  Förra året anmäldes 694 homofobiska hatbrott och 41 transfobiska. Det är ungefär två anmälningar varje dag. Och enligt nationella trygghetsundersökningen, som utgör en del av Brås rapport, utsattes uppskattningsvis 13 000 personer för 21 000 homofobiska hatbrott under 2011. Enligt samma undersökning ska bara 21 procent av dem ha anmälts.

Det finns alltså ett stort mörkertal.  Dessutom visar Brås statistik att andelen våldsbrott är särskilt hög när det gäller afrofobiska och homofobiska hatbrott.

Så homofobin lever i allra högsta grad och människor utsätts fortfarande dagligen för hatbrott. Det gör det svårt att fira resultatet.

Det finns dessutom ännu mer oroande tendenser. Samtidigt som det totala antalet anmälda hatbrott är ungefär lika stort som året innan så ökar afrofobiska och antiromska och kristofobiska anmälda hatbrott. När det gäller de afrofobiska hatbrotten utgör de nu den enskilt största andelen. Förra året anmäldes 940 hatbrott, en ökning med 17 procent jämfört med året innan.

Bakom siffrorna gömmer sig en brutal verklighet. Så här kan det låta: (Citaten är hämtade från Brås rapport)

”Målsägande jobbar som busschaufför och sa till misstänkt person att han måste ha en giltig biljett för att få åka med. Misstänkt ska då ha sagt att ”ingen neger ska ta betalt av mig” och att han var en ”jävla negerapa”. I samband med detta mottog målsägande ett knytnävsslag i huvudet. Andra passagerare gick emellan och lyckades få misstänkt person ur bussen. Därefter försvann gärningspersonen iväg från platsen. ”

”Målsägande och hans familj har bott i huset i snart ett år. Ganska snart efter att de flyttade in började utpekad bland annat kalla målsägande för ”jävla neger, vi vill inte ha er här”. Målsägande uppger även att utpekad har betett sig aggressivt och kastat saker efter familjen när de har mötts i trapphuset.”

Totalt handlar det om 209 anmälda våldsbrott under 2012. 310 fall av olaga hot och ofredande. Ett misslyckande för demokratin, ett hot mot det öppna samhället. Ett helvete för den som drabbas.

Så är det förstås för alla som drabbas. 221 anmälningar om antisemitiskt motiverade brott gjordes under 2012, en ökning med 14 procent jämfört med året innan, 306 islamofobiska, en ökning med 10 procent, 200 kristofobiska, en ökning med 23 procent, hatbrott mellan minoriteter 454, en minskning med 18 procent och mot majoritetsgruppen, det som högerextremister skulle kalla ”svenskfientliga, 126, en minskning med 2 procent.

I all denna sifferexercis sticker ändå de afrofobiska brotten ut. För att de är flest, för att de har ökat i antal varje år, bortsett från 2011 då de minskade marginellt, och framför allt för att de inte uppmärksammas i den grad de borde.

Det brukar sägas att den biologiska rasismen har bytts ut mot en mer sofistikerad
kulturrasism. Så är det kanske i politiken och det offentliga samtalet men inte i vardagen. Inte för de afrosvenskar eller andra med en mörk hudfärg som drabbas. Inte för busschauffören eller familjen i Brås exempel. Där är rasismen vulgär och grov, ett eko från hundratals år av förtryck.
Det är hög tid att på allvar börja uppmärksamma de afrofobiska hatbrotten.

Oavsett vem som drabbas så återstår ett grundläggande problem. I bara sex procent av fallen leder anmälningar till en person fälls.
Det har sina förklaringar. Många av brotten är svåra att utreda.
Men för den som drabbas spelar det mindre roll. Att drabbas av ett hatbrott kan bli ett sår för livet. När dessutom inte rättsapparaten lyckas gripa den skyldiga riskerar det att bli en dubbel kränkning.

SD är beroende av Avpixlat

Aftonbladets avslöjande om Kent Ekeroths inblandning i den rasistiska sajten Avpixlats redaktionella arbete bekräftar egentligen bara en sak:  Kent Ekeroth har ljugit hela tiden. Man kan fråga sig varför han inte från första början berättat om sitt arbete med hatsajten. Det handlar givetvis om att fly undan ansvar. Sajten som är full av rasism, kränkningar och har ett kommentarsfält där retoriken föga förvånande är ännu grövre är ingenting en riksdagsledamot vill ansvara för om det skulle bli en rättssak.

Men i övrigt är inte Avpixlat ett problem för vare sig Kent Ekeroth eller Sverigedemokraterna. Snarare tvärtom. Sverigedemokraterna behöver Avpixlat. Partiet är idag beroende av Kent Ekeroth och skribenten Mats Dagerlinds sajt.

Varje politiskt parti behöver en rörelse kopplad till sig. En miljö som ger berörda parti bredd och som fångar upp nya sympatisörer. En direkt mellanhand mellan partiapparaten och väljarna.

När Sverigedemokraterna var ett pytteparti på 1990-talet var denna miljö en gatubaserad, många gånger våldsam, utomparlamentarisk gren som var inkörsporten till Sverigedemokraterna. En undervegetation som till slut blev problematisk för partiet. Från att den tidigare partiledaren Mikael Jansson tog över 1995 påbörjades en distansering från miljön och Sverigedemokraterna stod plötsligt utan en undervegetation.

Partiet förstod i ett tidigt skede internets potential och så kallad nätaktivism blev under 2000-talet Sverigedemokraternas kanske viktigaste verktyg för att locka nya sympatisörer. Arbetet på nätet skapade en ny undervegetation som dessutom inte var lika problematisk för partiet.

På 1990-talet var kopplingen till den våldsamma undervegetationen uppenbar då den verkade offentligt. Nu kunde Sverigedemokraterna varje gång det blev obekvämt istället hävda att man inte hade med den grova rasismen och kränkningarna att göra. Trots att den många gånger kom från personer som företräder partiet.

Skulle Sverigedemokraterna då tjäna på att likt i mitten av 1990-talet mer eller mindre klippa banden till den rörelse som bygger upp partiet? Knappast. Partiet är idag helt och hållet beroende av näthatarna. Åkessons parti saknar idag mer eller mindre ett fungerande gräsrotsarbete på lokal nivå på många håll i landet. Det är snarare de aktivister som valt att bedriva utåtriktat arbete med lokala kampanjer som fått smaka på den så kallade nolltoleransen.

Men Avpixlat som är ett nav i den sverigedemokratiska nätaktivismen kan Åkesson knappast göra sig av med. Därför sitter Kent Ekeroth säkert, som Idoljuryn och sådana som analyserar politiken som om det vore en dokusåpa brukar säga.

Dags att ta nazismen på allvar

Idag presenteras resultatet i Expos årsrapport. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Den rasideologiska miljön, med Svenskarnas parti i spetsen är mer aktiva än på länge. Efter flera års ideologisk och organisatorisk förvirring har den nationella rörelsen börjat röra på sig.

Förändringen har flera förklaringar. Framför allt är det ett resultat av Svenskarnas Partis nya strategi. Partiet framställer sig som ett alternativ för missnöjda sverigedemokrater och har under de senaste åren, som Expo tidigare berättat, samlat flera tongivande aktörer i den rasideologiska miljön. Partiet har dessutom inspirerade av utvecklingen i Europa i allt större grad profilerat sig som socialt ansvarstagande.

Rapporten mäter aktiviteter. Det är inte en perfekt mätmetod, men det ger en fingervisning. Vad som inte syns där är det ökade utbudet av högerextrema medier. Där syns inte heller de omkringliggande omständigheterna. En av de grundläggande förklaringarna till det ökade antalet aktiviteter är att Sverigedemokraterna. I takt med att partiet ökar i popularitet vidgas extremhögerns politiska karta. Det har uppstått ett politiskt utrymme bortom Sverigedemokraterna där det nu finns möjlighet att locka sympatisörer med en SD-liknande retorik.

Det finns helt enkelt ett litet men växande utrymme för nazister.
Det är en hisnande insikt.

För sex år sedan skrev Hans Lindquist, liberal ledarskribent på Falu Kuriren, en artikel i Expo om nazismens framtid. Han visste vad han pratade om. Sedan 1970-talet hade han granskat den övervintrade fascismen och nazismens försök att nå ut med sitt giftstämplade politiska budskap.

Han kom fram till det självklara. Den traditionella extremhögern, utpräglad antidemokratisk fascism och nazism, var död som politisk idé.

Vi läste och nickade instämmande. Att Sverigedemokraterna och likasinnade partier som Front National eller Österrikiska Frihetspartiet skulle kunna nå politisk framgång var uppenbart, men förutsättningen för det var att de på ett trovärdigt sätt kunde frikoppla sig från sina bruna skuggor.

Nazisterna var möjligen farliga för enskilda individer som kom i deras väg. Men som politiker skulle de för evigt klassas som nostalgiska dårar.

Jag läser den där artikeln. Och nu skakar jag på huvudet.
Han hade fel. Vi hade fel.
Nazismen är återigen politiskt gångbar.

I maj 2012 gick det krisdrabbade Grekland till val. Valresultatet ritade om den politiska kartan fullständigt. Socialdemokratin imploderade, liberalkonservativa Ny demokrati straffades även de hårt av väljarna. Det högerpopulistiska partiet LAOS utraderades. Och som från ingenstans klev det nazistiska Gyllene Gryning in i parlamentet, med stöd från sju procent av väljarna. I omvalet några månader senare låg partiet kvar på samma nivå, 6,9 procent.

De kom förstås inte från ”ingenstans”. Gyllene Gryning hade utnyttjat krisen och täppt igen luckorna i den krackelerade välfärden med soppkök och andra sociala aktiviteter, riktade enbart till dem som partiet uppfattar som äkta greker.

Förklaringarna till partiets framgångar är många, men grunden är förstås att krisen har skapat ett utrymme för partiet. Och nu, ett drygt år senare, vet vi hur partiet hanterat väljarnas förtroende. Gyllene grynings ledamöter attackerar journalister, sprider hat, förnekar Förintelsen, vill införa dödsstraff enbart för ”våldsamma invandrare”, går beväpnade på möten i parlamentet. Enligt UNHCR ökar det rasistiska våldet i landet, och Gyllene Gryning anklagas för att vara delaktiga i attacker mot invandrare.

Det kanske mest skrämmande är att stödet har växt. I skrivande stund har partiet stöd av 11,5 procent av väljarna.

Det hade varit en sak om det bara handlade om Grekland. Men i november förra året lyckade det ukrainska partiet Svoboda locka drygt 10.5 procent av väljarna i parlamentsvalet, med en liknande framtoning som Gyllene Gryning.

Framgångarna ger ringar på vattnet. I Sverige har nazister inspirerats av sina allierade i Grekland och Ukraina. Totalt har antalet aktiviteter ökat med 24 procent jämfört med förra året. Bakom den torftiga sifferexercisen syns som sagt ett allt mer aktivt Svenskarnas parti. Ett nazistiskt parti som har lockat över avhoppade kommunpolitiker från Nationaldemokraterna och Sverigedemokraterna i fem kommuner. Som samlar kläder till hemlösa och lagar trasiga fotbollsmål och som deltog i det medborgargarde som i spåren av upploppen i Husby gick ut i natten för att jaga invandrare.

Det är lite mer än ett år kvar till nästa val. Svenskarnas parti siktar, stärkta av Sverigedemokraternas framgångar och inspirerade av nazismens osannolika återuppståndelse, på tio kommunala mandat.

Det skulle vara lätt att vifta undan dem, att kalla dem nostalgiska dårar. Men nu vet vi bättre. Nazismen är inte död. Den får liv när människor glömmer dess innebörd eller i värsta fall inte ser några bättre alternativ.

Förnekarnas propagandist försvaras

Uppföljning av inlägget Rumsren förintelseförnekelse (13/6)

Uppmärksammandet av hur Åke Sandin i över två decennier propagerat för antisemitiska historieförfalskare och använt deras argument har lett till debatt och kontrovers mellan Tyresös politiker. Miljöpartiets lokala representanter och en socialdemokratisk ersättare har gått ut till Åke Sandins försvar. Språkrören för Miljöpartiet i Tyresö skriver i ett uttalande:

Vi försvarar inte förintelseförnekare eller antisemiter, men vi står upp för demokrati och humanism. Vi kan inte stillatigande se på när Åke Sandin hudflängs.

Men det är just vad Sandin gör, dvs. försvarar förintelseförnekare och antisemiter. Han presenterar förnekare som David Irving, Robert Faurisson och Paul Rassinier som “forskare” och “modiga sanningssägare” och identifierar sig med dem. Reaktionerna mot dem beror enligt Sandin inte på att de är antisemiter och förfalskar historien utan bara på att de “påpekat överdrifter i de ständiga berättelserna om judarnas lidanden under andra världskriget”. Sandin är uppenbarligen trött på “de ständiga berättelserna om judarnas lidanden" och skönmålar vad förnekarna ägnar sig åt (att de “påpekat överdrifter”, men mer om detta längre fram). Den som allra starkast försvarats av Sandin är Robert Faurisson, den franske f d litteraturprofessorn som redan 1980 karakteriserades som en “pappers-Eichmann” av den franske historikern Pierre Vidal-Naquet. Faurisson har ända sedan han framträdde som förnekare av Förintelsen åtnjutit stor popularitet i nazistiska och högerextrema miljöer. Hans idéer har också letat sig in i delar av vänstern.

I februari 2006 medverkade Robert Faurisson i den ökända förintelseförnekarkonferensen i Iran. Där upprepade han ett påstående som sett likadant ut sedan sent 1970-tal. Gaskamrarna och det nazistiska folkmordet på judarna är historiska lögner som uppfunnits och utnyttjas av "den internationella sionismen":

De påstådda nazistiska gaskamrarna och det påstådda folkmordet på judarna utgör en och samma historiska lögn, som har tillåtit en gigantisk politisk och finansiell svindel vars främsta förmånstagare är staten Israel och den internationella sionismen och vars främsta offer är det tyska folket - men inte dess ledare - och det palestinska folket i dess helhet.

Ett drygt halvår efter konferensen i Teheran gick Åke Sandin i en krönika (2006-10-15) åter ut till Faurissons försvar. De kritiska granskningarna som historiker, journalister och antirasister genomfört av hur Faurisson förfalskar historien är usla och vinklade, påstod han:

Ett liknande öde har drabbat Faurisson, för hur många har bekvämat sig att läsa honom? De allra flesta har fått sin information från Faurissons argaste vedersakare, normalt en vinklad och alltså usel källa. Därför tror de flesta, att han inte låtsas om nazisternas rasism och många koncentrationsläger. Faurisson vet nog mera om lägren än de allra flesta journalister, ja kanske rentav mera än många av våra historieprofessorer. [...] Men han förföljs och förtalas för att han anser att källorna för studiet av gaskamrarna i till exempel Auschwitz är otillförlitliga.

Det är alltså Faurisson som vet vad som skedde i nazisternas läger. Inte forskarna, inte de seriösa historikerna. Sandin skriver vidare:

Faurisson hävdar, att massor av judar omkom av svält och sjukdomar i vidriga nazistläger, blev avrättade, skjutna som gisslan och dödade som partisaner i öst eller dödade av allierade terrorbombningar mot tyska civila mål.

Sandin vill få lyssnaren/läsaren att tro att det spelar någon roll att Faurisson går med på att judar dödades under andra världskriget. Men ingen Förintelseförnekare förnekar att judar, och ännu mer otaliga andra, dog. Det väsentliga är att de förnekar det specifika med nazisternas “judepolitik” och vad nazisterna kallade den “slutgiltiga lösningen av judefrågan”. Enligt Faurisson och hans gelikar ägde Nazitysklands folkmord på Europas judar aldrig rum. De påstår att nazisterna inte hade någon avsikt eller plan att utrota judarna, att gaskammare inte fanns och att förintelselägren bara var “transitläger” för vidare befordran av judarna “österut”, att krematorierna i lägren byggdes inte för att bränna liken efter offren för massgasningar utan efter dem som dog av “naturliga orsaker” som epidemier och svält, att antalet judar som dog var avsevärt mycket lägre än sex miljoner, att judarna liksom alla andra som dog, t.ex. civila i Tyskland och på kontinenten som dog i de allierades flygbombningar, var offer för kriget, och så vidare. I själva verket var krigets största och verkliga tragedi Tyskland och tyskarna, som inte bara fick se sitt land sönderbombat och ödelagt med miljoner döda och flyende utan dessutom har pådyvlats lögnen om Förintelsen. Yrkeshistoriker och andra som är övertygade om att Nazityskland bedrev en särskild och total utrotningspolitik riktad mot judar påstås tjäna eller vara lurade av en systematisk “judisk” lögnpropaganda (mer om detta nedan).

Det är också värt att påpeka att Åke Sandin i sitt försvar av Robert Faurisson skönmålar honom. Faurisson påstår, precis som nazisterna, att “judarna” och tyskarna var i krig med varandra och att de senare bara försvarade sig, och han förnekar också att de s.k. Einsatzgrupperna bedrev systematiska masskjutningsaktioner mot judar på östfronten. Enligt Faurisson ägde t.ex. aldrig den största och mest kända av dem rum. Massakern i ravinen Babij Jar vid Kiev i slutet på september 1941, då över 30 000 judar sköts inom loppet av två dagar, är bara ännu en historisk lögn.

 Sandin lyfter också fram Paul Rassinier som en “modig sanningssägare”. Rassinier, som var pacifist, antisemit och Förintelseförnekare, kallas ibland för förnekandets fader vilket inte hindrat Sandin från att skriva:

Jag har lätt att identifiera mig med Rassinier, historikern, socialisten, och pacifisten.

När jag intervjuade Åke Sandin för Expo 3/2010 talade vi om detta. Jag tog upp att Paul Rassinier säger att det var högst 1,6 miljoner judar som dog till följd av nazistisk förföljelse. Sandin svarade:

 — Vad tror du då? De flesta, det säger ju också judiska historiker - typ han som skrivit Why did the heavens not darken?, att till och med i Auschwitz var det fler som dog av vad han kallade naturliga orsaker, det vill säga svält, sjukdomar än som dödades.

Åke Sandin reagerade alltså inte alls mot Rassiniers dödstal utan bollade tillbaka frågan till mig. Enligt Sandin säger “de flesta” historiker att fler dog av “naturliga orsaker”, “till och med i Auschwitz”. “De flesta” kan bara betyda förnekare och “historierevisionister”, för bortsett från Arno Mayer finns inte en enda seriös historiker eller forskare som hävdat något sådant utan de är eniga om att den stora majoriteten av de långt över en miljon offren i Auschwitzlägren mördades. (Att Arno Mayers bok från 1988 missbrukas av förnekare är välkänt, se mitt föregående inlägg och skeptikersajten Debunking Denialism för mer info.)

Enligt Robert Faurisson är alltså historieforskningen om folkmordet lögnaktig och “av väsentligen sionistiskt ursprung”. I Serge Thions Verité Historique ou Verité Politique? Le dossier de l'affaire Faurisson, La question des chambres à gaz (utgiven 1980) sammanfattade Robert Faurisson sitt budskap i sju punkter. En av dessa punkter är:

De officiella informationskanalernas kolossala styrka har hittills säkerställt lögnens framgång och censurerat yttrandefriheten för dem som kritiserade denna lögn.

 Samma budskap löper som en röd tråd även i Åke Sandins propaganda. Sandin insinuerar gång på gång att judarna genom påstådda manipulationer av media och Hollywood spridit en falsk bild av andra världskriget. I en krönika i Tyresöradion 2009 (Radio TUFF nr 1234) uttryckte Sandin att "etablissemangens medialakejer" lyckats skrämma historiker till tystnad eftersom dessa historiker är beroende av sina forskningsanslag.

Sandin avslutar krönikan med dessa ord:

 Men Radio Tuff fortsätter att vara just tuffa revisionister och sanningssägare.

I juni förra året (Radio Tuff nr 1316) sände Sandin genom Tyresöradion ut budskapet att förbrytelser mot tyskar fått otillräcklig uppmärksamhet av denna anledning:

 Tyskarna är ju varken utvalda av medierna eller Gud.

Här förenar Sandin konspirationsteorin om att judarna styr media med den klassiskt antisemitiska uppfattningen om konceptet ”utvaldhet”. I februari i år upprepade han i sin blogg att döda som inte tillhör “mediernas utvalda, ja enligt de barnatroende rentav Guds utvalda”, inte uppmärksammas. Det kan knappast råda något tvivel om att det är judarna som avses. Ändå förnekar Sandin på ett skamlöst och fegt sätt detta när han i intervjuer tillfrågas vilka som avses.

 I en radiokrönika från 2005 (nr 1027) sätter Sandin Förintelsen inom citationstecken och kopplar de judiska offren för nazisternas folkmord till “inflytande över Hollywood och andra västliga medier”:

Ännu dör i vår värld 10 miljoner barn varje år enligt FN-rapporter, alltså minst 25 000 per dag. Men det är inte det som kallas “Förintelsen”, ty de döende barnens fattiga föräldrar har inget inflytande över Hollywood och andra västliga medier. 

I en radiokrönika från 2009 (nr 1225) beskriver Sandin journalister och opinionsbildare som judarnas “tempeltjänare” som vaktar en helig byggnad - Holocaust.

Inkvisitionen stämplade alla som gudsförnekare bara för att de i någon detalj avvek från den enda rätta läran. Samma konstiga uppfattning finns om Holocaust, som blivit en slags helig byggnad, vars många tempeltjänare i medierna med brösttoner ger sig på alla som påpekar enstaka konstruktionsfel. 

Detta är ännu ett exempel på hur Sandin förvränger och skönmålar vad Förintelseförnekare sysslar med, samtidigt som han ansluter sig till deras bild av verkligheten. För det första har de aldrig varit intresserade av att “påpeka enstaka konstruktionsfel” eller “överdrifter” för att på så sätt bidra till den seriösa historieforskningen. Vad som driver dem att slå ner på påstått eller verkligt felaktiga eller oklara detaljer är att de hoppas kunna så tvivel om helheten och göra troligt att Förintelsen aldrig inträffat. För det andra är det en central del av deras propaganda att påstå att Förintelsen är en religion eller en helig byggnad som inte får ifrågasättas, medan de själva bara är sanningssökare som förföljs för att de avviker från den rätta läran. Bakom detta lurar en antisemitisk världsbild som säger att den nuvarande världsordningen bygger på den “judiska” (eller “sionistiska”) lögnen om Förintelsen, och för att befrias från de “ständiga berättelserna om judarnas lidanden under andra världskriget” som står i vägen för en annan och bättre världsordning måste byggnaden raseras. Inget av detta har något med den seriösa och omfattande historieforskningen om andra världskriget och Förintelsen att göra.

Att Åke Sandin så envetet och så länge bedrivit propaganda för dessa pseudohistoriker och aldrig kritiserat dem eller redovisat den verkliga forskningens resultat kan bara betyda en sak. Han sympatiserar med Förintelseförnekare och antisemiter. Miljöpartiet, närradions styrelse och andra i Tyresö som fortsätter att blunda för denna del av Sandins verksamhet står därmed vad de än säger och tror inte upp för demokrati och humanism. Deras stöd legitimerar fortsatt antisemitism och historieförfalskning i etern i Tyresö.

För mer bakgrund om Faurisson och “historierevisionismen” läs Hope not Hate-rapporten Rewriting history: Holocaust Revisionism Today och Expos intervju med historikern Stéphane Bruchfeld.

Rumsren förintelseförnekelse

Åke Sandin, styrelseledamot i Svenska freds lokalavdelning i Tyresö (TUFF), har i många år i sin blogg och i Tyresös närradio gjort antisemitiska uttalanden och försvarat förintelseförnekare som “forskare” och “modiga sanningssägare”. Under åren 1977-1979 var Sandin ordförande för Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Tidigare i veckan rapporterade Expo om att Sandin lämnat Svenska freds centralorganisation sedan organisationen ordförande riktat stark kritik mot honom. Detta skedde efter att den moderata lokaltidningen Vi i Tyresö nyligen uppmärksammade ett färskt blogginlägg av Sandin där han skrev:

Den "gaskammare" i Auschwitz, som miljoner skakade människor har besökt, visade sig vara en polsk-stalinistisk efterhandskonstruktion. Fast gaskammare lär ha funnits i det närbelägna Birkenau.

I verkligheten lät lägerledningen hösten 1941 göra i ordning en gaskammare i krematoriet i Auschwitz I (huvudlägret). Där genomfördes regelbundna gasningar fram till december 1942, då allt mördande med gas flyttades över till Auschwitz II (Birkenau). Därefter användes byggnaden i Auschwitz I som avrättningsplats, men 1944 gjordes den om till ett luftskyddsrum för SS-personalen. Efter kriget rekonstruerades krematoriet och gaskammaren med hjälp av vittnesmål och de ursprungliga ritningarna. Precis som andra förnekare förvränger emellertid Sandin den historiska bakgrunden och sanningen för att låta påskina att det aldrig fanns någon gaskammare i huvudlägret i Auschwitz. När det gäller Auschwitz II (Birkenau) skriver Åke Sandin att gaskammare “lär ha funnits” där. Formuleringen tycks syfta till att så tvivel kring om gaskammare användes för mördande också i dödslägret Auschwitz-Birkenau.

När jag intervjuade Sandin för Expo 3/2010 hävdade han att gaskamrarna är problematiska ur källsynpunkt. Sandin vill att man ”förutsättningslöst” går igenom källorna om gaskammare i Auschwitz. Han lutar sig mot boken ”Why did the heavens not darken?” av Arno Mayer.

– Mayer skriver rätt ut att källorna till Auschwitz är “rare and unreliable”, förklarade Sandin då.

Men citatet Sandin använder är ryckt ur sitt sammanhang och används ofta av förintelseförnekare. Mayer ifrågasätter inte att gaskammare användes för att mörda judar. Boken gavs ut 1988. I ett kvarts sekel har alltså Sandin och andra historieförfalskare hängt sig fast vid detta missvisande lilla citat.

Den senaste debatten kring Sandins utspel fick Svenska freds ordförande Anna Ek att formulera ett inlägg på organisationens hemsida om att Svenska freds “inte på något sätt ställer sig bakom, utan tar skarpt avstånd från" Åke Sandins uttalanden:

I historieskrivningen kring andra världskriget är det viktigt att lyfta fram alla människors lidanden och de krigsbrott som ägde rum, men detta får aldrig ske genom att relativisera och förneka den systematiska förintelse av judar som ägde rum i nazisternas gaskammare.

Men det är inte första gången som Åke Sandin uppmärksammas för sina uttalanden om Förintelsen. 1996 slutade Sandin skriva krönikor i Svenska Freds tidning PAX sedan han kritiserats av organisationens dåvarande ordförande för sitt sätt att skriva om Förintelsen. Året därpå uppmärksammades i Expressen (1997-12-14) att Åke Sandin var en del av Ahmed Ramis antisemitiska nätverk. Sandin reagerade på artikeln i Expressen genom att låta sig intervjuas av högerextremisten Jan Milld i Blågula frågor. Ingenstans distansierar sig Sandin från sin intervjuare eller dennes sajt, tvärt om, besökare på TUFF:s hemsida har i ett drygt decennium rekommenderats att följa länken till den högerextrema sajten.

Svenska Freds lokalavdelning i Tyresö rekommenderar läsning av en sajt som sprider rasism och konspirationsteorier.

TUFF:s antisemitiska tradition

Problemen med antisemitism och förintelseförnekande inom Tyresöföreningen går långt tillbaka i tiden och är inte begränsade till Sandin. Tittar man på sammanfattningen av radiosändningarna i TUFF:s i verksamhetsberättelse från 1992 får man en bild av intensiteten i försvaret av Ahmed Rami och den ökände förintelseförnekaren Robert Faurisson:

22/11 – Radio Islams Ahmed Rami om att hans väntade gäster utpekas av media som nazister, rasister och kriminella.
24/11 – Annorlunda ”repris” då ref-bandet inte fungerade. Från söndagen: Annika Borg och Ahmed Rami. Nyinsatt: ”Är Faurisson nazist?” av Åke Sandin.
6/12 – 8/12 – Den franske professorn och historierevisionisten Robert Faurisson intervjuas om han är, som media påstått i tre veckor, nazist, rasist, brottsling mm
13/12 – 15/12 – Åke Sandin kommenterar Ulf Nilssons (Expressen) närmast rasistiskt färgade påhopp på den franske professorn Robert Faurisson och intervjuar sedan Faurisson, bl.a om hans lärofader motståndsmannen, pacifisten och socialisten Paul Rassinier, som själv på grund av sin utsmuggling av judar till Schweiz och sitt motstånd mot nazismen torterades och sattes i koncentrationslägret Buchenwald. Göran Flodman testar Faurisson ur tre synpunkter:
1) är han knäppskalle? 2) är han nazist eller rasist? 3) hetsar han mot folkgrupp? Göran svarar nej på dessa tre frågor.

En debatt bröt ut i tidningen PAX 1998 sedan Svenska Freds dåvarande ordförande Magnus Jiborn diskuterade yttrandefrihetens gränser och vikten av att arbeta mot rasism och intolerans. I en passus ifrågasattes det lämpliga i att Åke Sandin intervjuat Ahmed Rami som i sina radiosändningar önskat världen “en ny Hitler” och högläst ur Mein Kampf. Men det var inte Ramis grova judehat som orsakade upprördhet hos TUFF-medlemmarna som tog till orda och gick ut till Sandins försvar mot “denna härva av lögner och påhopp på Åke Sandin och TUFF”. Problemet var Jiborn som genom sin krönika hade "överskridit gränsen för yttrandefriheten", enligt TUFF-medlemmarna.

Torsten Elfhag från lokalavdelningen Norrorts Ulands- och fredsförening beskrev i ett debattinlägg (Pax 3/1998) Sandins intervju med Robert Faurisson:

För cirka sex år sedan genomförde Svenska freds fd ordfarande Åke Sandin en radiointervju i Radio Tuff. Den som blev intervjuad var den ökande historierevisionisten Robert Faurisson. Radioprogrammet gick i stort sett ut på att Sandin tyckte synd om Faurisson för att denne var förföljd av massmedia samt av polis. Faurisson får frågan om han är nazist varpå han svarar nej. Det är väl känt att Faurisson uppträtt som talare vid ett antal möten för nynazister ute i Europa och jag hävdar att Åke Sandin mycket väl känt till detta. Ändå låter han sig nöjas med svaret och ställer inga följdfrågor. Hela programmet artar sig till något slags försvar av Robert Faurisson och hans idéer.

En annan känd judehatare och förintelseförnekare som Sandin försvarat (Radio Tuff 2009-03-01) är den tyske nazisten Horst Mahler. Sandin nämner inte Mahlers nazism utan beskriver honom som ”den förre vänsteraktivisten” som ”tvivlar på den gängse bilden av andra världskriget”.

Men Åke Sandins ohederliga argumentation visade sig kanske allra tydligast i en krönika i Radio Tuff (2009-02-22) där han diskuterade biskop Richard Williamson från det ultrakonservativa och antisemitiska sällskapet SSPX. Williamson hävdade, intervjuad av svenska Uppdrag Granskning, att inte en enda jude gasades ihjäl av nazisterna och att inte fler än 200 000-300 000 judar dog i nazistiska koncentrationsläger.

Sandin tar Wiliamson i försvar men förvanskar samtidigt hans budskap. “Men den här biskopen dristade sig till att påstå att sex miljoner judar ingalunda ‘gasades’ av tyskarna”, säger Sandin. Men fallet Richard Williamson har inte belysts för att denne biskop ”dristade sig till att påstå att sex miljoner judar ingalunda ’gasades’ av tyskarna” (ingen historiker påstår att så många mördades genom gasning). Williamsom hävdade att inte en enda jude gasades ihjäl av nazisterna. Notera även att Sandin sätter ”gasades” inom citationstecken.

Konspirationsteorier om judisk manipulation

Sandin beskriver de kända historieförfalskarna som ”historieforskare” vilka ”påpekat överdrifter i de ständiga berättelserna om judarnas lidanden under andra världskriget”. Försvaret av förintelseförnekarna som “modiga sanningsägare” och användandet av deras argument är det ena av Sandins återkommande antisemitiska teman. Det andra är att Sandin gång på gång kopplar detta till konspiratoriska föreställningar. Åke Sandin insinuerar att judarna genom föregivna manipulationer av media och Hollywood spridit en falsk bild av andra världskriget. I en radiosändning 2009 uttryckte Sandin att "etablissemangens medialakejer" lyckats skrämma historiker till tystnad eftersom dessa historiker är beroende av sina forskningsanslag.

Såhär beskrev den inom Svenska freds aktive Torsten Elfhag Åke Sandins retorik:

I Pax 2/96 skriver Sandin "Men dessa folk har varit dåligt representerade i Hollywood eller i den mediala lobbyverksamheten". De folk som syftas är de ryska, polska och tyska folken. Sandin skriver underförstått att det judiska folket varit väl representerade.

I juni förra året sände Sandin genom Tyresöradion ut budskapet att förbrytelser mot tyskar fått otillräcklig uppmärksamhet av denna anledning:

“Tyskarna är ju varken utvalda av medierna eller Gud”

Här förenar Sandin konspirationsteorin om att judarna styr media med den klassiskt antisemitiska uppfattningen om konceptet ”utvaldhet”.

När Expo nyligen intervjuade Åke Sandin uttryckte han samma idé. Kritiken från Svenska freds ordförande beror enligt Sandin inte på att hans “revisionism” strider mot organisationens värdegrund utan om att dunkla krafter drivit Ek att agera mot Sandin trots att Svenska freds inte egentligen ser hans uttalanden som problematiska. Ek tillbakavisar naturligtvis dessa anklagelser. Denna gång talar Sandin om “lobbyn” men det råder inget tvivel om att det är judarna som avses. Sandin är inte ensam om att använda ordet “lobbyn” på detta sätt. Israellobbyn eller bara "lobbyn" är ett vanligt kodord bland antisemiter.

2011 tilldelades han som representant för TUFF och Tyresö närradio priset “Årets eldsjäl” av Tyresö kommun.

Året dessförinnan mottog han Ickevåldsfondens pris av ingen mindre än ärkebiskop Anders Wejryd.

Den senaste tidens rapportering har lett till en nödvändig debatt i Tyresö kring Sveriges mest rumsrena antisemitiska historieförfalskare. Det är också välkommet att Svenska freds ordförande så tydligt tar avstånd men samtidigt kan man fråga sig varför det har tagit så lång tid. Åke Sandin har i över två decennier kunnat sprida sina antisemitiska idéer i Tyresös lokalradio och han har gjort det som en representant för en av Svenska freds lokaladelningar. Åke Sandin, till skillnad från de ökända historieförfalskare han hyllar,  har kunnat göra det alla dessa år näst intill oemotsagd.

Uppdatering 13/6 16:50:

När Expo Idag följer upp rapporteringen om Åke Sandin framkommer att TUFF  ställer sig bakom Sandin och att närradion i Tyresö inte tänker vidta några åtgärder.

Uppdatering 24/6:

Uppföljande blogginlägg med anledning av Tyresöpolitikers försvar av Sandin.

Falska anklagelser från S-politiker

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg angrep nyligen en rad svenska muslimska organisationer med svepande och ounderbyggda anklagelser. Den gemensamma nämnaren är att de är muslimska. Bland annat stämplades studieförbundet Ibn Rushd som “en extrem islamistisk organisation” som hotar demokratin och därför inte borde få "verka ostört". Hägg skriver dessa grova anklagelser helt utan att belägga dem. I texten görs också en koppling mellan organisationens föregivna extrema islamism och nazism. För drygt två år sedan riktades liknande anklagelser mot Ibn Rushd men då var det, föga förvånande, Sverigedemokraterna som stod som avsändare.

Ibn Rushd är en muslimsk motsvarighet till det religiöst obundna studieförbundet Sensus. Även projektet Fredsagenterna pekas ut i Häggs text. Projektet startades upp och har drivits av Sensus och Ibn Rushd tillsammans. Syftet har varit att motverka fördomar mot musilmer, men även att motverka intolerans bland muslimer, vad de kallar "västfobi". Antirasismen ska vara konskevent- vilket betyder att rasistiska yttringar och intolerans ska fördömas. Men det betyder också att vi inte äger rätten att hålla grupper kollektivt ansvariga genom att samla enskildas förehavanden på ett gemensamt skuldkonto. "Det är endast EXPO som har reagerat mot dessa organisationer" skriver Hägg men när vi nämnt Ibn Rushd har vi gjort det på samma sätt som när vi belyst inbjudningar som exempelvis studieförbundet ABF stått bakom. Ibn Rushd har varit med och bjudit in Yvonne Ridley vilket vi uppmärksammat. För en seriös motståndare till rasism är det självklart att vara kritisk till en sådan inbjudan.

För Hägg verkar det inte spela någon roll vilka ställningstaganden muslimer gör. Några veckor tidigare kritiserade hon nämligen den miljöpartistiska riksdagsledamoten Mehmet Kaplan för att denne varit med och bjudit in den antisemitiska profilen Yvonne Ridley till riksdagen. Men Hägg fann det inte värt att nämna att Kaplan, i samband med att  Ridleys antisemitism och samröre med extremister uppmärksammades,  lät meddela:

"min bakgrundskontroll när det gäller Yvonne Ridley har brustit vilket jag beklagar"

Jag frågade Carina Hägg på Twitter om inte Kaplans avståndstagande var intressant i sammanhanget och om det inte vore hederligt att nämna det. Hon svarade inte på själva frågan. Det är här Carina Häggs agenda blir tydlig. Hon är intresserad av vad Kaplan "är", inte hur han tar ställning.

I en statusuppdatering på Facebook, där Mehmet Kaplan pekas ut som anhängare av Muslimska brödraskapet, står det: "Bort med dessa och flera andra muslimska broderskapets anhängare i olika svenska partier". Carina Hägg svarar och tackar för stödet.

Dessutom liknar sättet Hägg använder sig av begreppet “islamistisk” i sina debattinlägg med hur begreppet “sionistisk” används inom den antisemitiska miljön. Bägge begreppen är töjbara och gör det möjligt att misstänkliggöra muslimer och judar generellt inom ramen för en “kritik” mot “sionismen” eller ”islamismen”.

Carina Hägg har partikamrater inom socialdemokraterna som bjudit in antisemitiska talare vilket inte innebär att socialdemokratin generellt skulle vara antisemitisk. Men när det gäller islam och muslimer tycks en annan logik gälla. För att underbygga tesen om att en person med koppling till någon form av organiserad islam står i motsats till den svenska demokratin blandar Hägg rena påhitt med problematiska inbjudningar och ställningstaganden från muslimer verksamma i muslimska organisationer. Det är ett falskt och farligt budskap. Därför är det viktigt att Häggs agerande möts av en tydlig reaktion inom socialdemokraterna, om inte riskerar islamofobin att normaliseras i partiet.

De unga männen räddar SD

Sverigedemokraterna står still i opinionen. När SCB idag presenterade sin mätningen av partisympatisörer så står det klart att partiet backar marginellt sedan den förra mätningen från november i fjol. Då har det ändå varit ett halvår där Sverigedemokraternas frågor har diskuterats och debatterats för jämnan. Men partiet har inte förmått att vara ett tillräckligt attraktivt och relevant alternativ för de väljare som Jimmie Åkesson förväntar sig ska ta det som hans pressekreterare kallar för Blåsippans väg i partiets pekoral till kampanjlåt.

Faktum är att Sverigedemokraterna backar på sina håll. I Göteborg har partiet bara 3,8 procent i SCB-mätningen och bland landets pensionärer tappar SD sympatisörer.

Den grupp som räddar Sverigedemokraterna från en större tillbakagång är gruppen män mellan 18 och 24 år. I denna grupp går partiet nämligen kraftigt framåt jämfört med novembermätningen. Sverigedemokraterna ökar från 8,9 till 13,6 procent. En annan grupp där SD ökar är bland rika män.

Järnrörsskandalen och debatten om rasism och kvinnofientlighet på nätet till trots så växer SD bland de unga männen så att det mer eller mindre knakar. Bland de unga männen finns också de som inte har en eftergymnasial utbildning eller hoppat av en högskoleutbildning och som inte är medlemmar i facket.

Det är denna grupp som i nuläget bär upp Sverigedemokraterna i opinionen. Den stora frågan är hur denna grupp ska nås och att övertyga dem om att även de tjänar på ett samhälle som präglas av öppenhet, tolerans och lika villkor.

Det är en diskussion som antirasister inom alla partier bör ta fram över.

Jag tror inte att det räcker med att lite föraktfullt säga "vita kränkta män".