Våga vägra vara en del av SD:s fulspel

Sverigedemokraterna är desperata. Riktigt desperata. När allt fler svenskar har fått upp ögonen för flyktingars situation både på väg till Europa men också hur de behandlas av länder som Ungern visar en undersökning från DN/Ipsos att opinionen har svängt. De senaste veckornas händelser har en kraftig förändring skett där allt fler vill ta emot flyktingar. Dessutom är betydligt fler oroliga för främlingsfientlighet än flyktingmottagande. Ett slag i ansiktet, så klart, på Sverigedemokraterna och andra aktörer som under det senaste året, likt rastlösa papegojor i en zoo-affär upprepat mantrat om att ”lyssna på vanligt folk”

Under paroller som ”Refugees welcome”, ”Låt flyktingarna stanna” och ”För ett humanitärt flyktingmottagande” har tiotusentals svenskar demonstrerat för att visa solidaritet med människor på flykt och för en anständig flyktingpolitik. Samtidigt med detta samlar organisationer, företag och privatpersoner in kläder, mat och erbjuder husrum. Hjälp- och biståndsorganisationer samlar in pengar för att hjälpa både flyktingar som tagit sig till Europa och de som fortfarande befinner sig i det som allt mer ofta kallas för ”närområdet”.

Vad gör då SD i detta läge? Förutom att partiets frontfigurer tröttsamt försöker hamra in ytterligare ett mantra, ”hjälp i närområdet”, så sitter företrädare och påstår att Europa begår ett kollektivt självmord genom flyktingmottagande medan någon annan tycker att flyktingar borde skjutas med kulspruta. Mitt i allt tumult försöker partisekreteraren Richard Jomshof lugna ner partiaktivisterna genom i en kommentar på Facebook förklara att eftersom Sverige inte är som föregångslandet Ungern (än) så måste SD anpassa retoriken.

Som om inte det vore nog så har de näringslivslobbyister som ledande sverigedemokrater stoltserat med att de haft möten med blivit tagna i örat. Och mitt i allt detta riktas återigen ljuset på partiets tvivelaktiga ekonomiska affärer, då SD-toppen Martin Kinnunen under gårdagen åtalades för bland annat grovt skattebrott. SD-ledningen vet att det sistnämnda kommer bli en affär som de kommer få leva med länge då det handlar om ekonomiska oegentligheter i företag inom och runt partiet. Efter att ha börjat ta del av förundersökningen kan jag, milt sagt, säga att det här både kommer användas av partiets motståndare och av den missnöjda oppositionen till partiledningen som i detta nu laddar inför partiets Landsdagar senare i höst. Dessutom är det interna missnöjet enormt mot toppstyrningen i partiet. Under onsdagsförmiddagen briserade en smärre bomb när riksdagsledamoten tillika Jimmie Åkessons svärmor, Margareta Larsson, nu lämnar partiet i protest och blir politisk vilde.

Men nog om det.

SD är desperata och då finns det bara en sak att göra. Att förlita sig till partiets motståndare. På lördagen kallar partiet till demonstration i Malmö. Parollen är ”Våga vägra våld”. Bland talarna återfinns både partiets mjukare framtoning personifierad i Paula Bieler och partiets hårdare och vulgärrasistiska framtoning personifierad i Kent Ekeroth. Sverigedemokraterna vet att Malmö är de våldsamma motdemonstrationernas stad. Samtidigt vill partiet, för jag vet inte vilken gång i ordningen, exploatera de sociala problem som finns i staden.

Det handlar alltså om att försöka skifta fokus. Lite som ett så kallat troll fungerar på internet. Sverigedemokraterna vill inget hellre än att mötas av våldsamma protester med stora polisinsatser som följd.

Ska man verkligen dras med i det? Oavsett hur provokativt SD och dess politik må vara så finns det ju betydligt viktigare saker att göra. Den bästa motdemonstration mot Sverigedemokraterna hösten 2015 är att fortsätta hjälpa flyktingar som anländer Sverige. Att på lördag, när SD vill sprida sitt hat och sin splittringspolitik, istället ansluta sig till de manifestationer och hjälpinsatser som nu sveper som en våg över Sverige skulle jag se som ett smartare men framförallt viktigare val. Flyktingarna behöver all hjälp de kan få och Sverige kan fortfarande få en betydligt mer anständig flyktingmottagande.

Inte som andra partier

Aftonbladet avslöjar idag hur Sverigedemokraterna i hemlighet har massövervakat mejlboxarna hos sina förtroendevalda, anställda och politiska aktiva. Redan 2013 kunde Expo avslöja att partiet från centralt håll läst igenom företrädares mail. I somras kunde Expressen berätta mer om det interna kontrollsystemet. Då hävdade dåvarande partisekreteraren Björn Söder att partiet bara kollar igenom mail hos personer som skilts från sina jobb inom partiet eller från sina politiska uppdrag. Det var alltså en lögn.

I de interna mail som Aftonbladet tagit del av diskuterar personalchefen Martin Kirchberg och IT-chefen Richard Plainview hur de ska hantera smygläsningen. Exakt vems mail som lästs eller hur partiets system för att övervaka mailen har använts är inte helt klarlagt. Det är också svårt att få en inblick i vem i partiet som har vetat om och utnyttjat den interna kontrollfunktionen.

Men några saker står ändå klart. Plainview och Kirchberg verkar ha varit medvetna som att de varit ute på hal is, och att övervakningen bör hållas hemlig. I SD:s inre har man byggt ett eget universum av intern kontroll som skulle få vilken diktaturstat som helst att bli avundsjuk. Att det är känsligt begriper åtminstone Kirchberg som i ett av mailen skriver: 
”Om det sprids att det kollas hur som helst så kommer folk att tappa förtroendet samt att de som har fuffens för sig kommer att använda andra kanaler”:

Fuffens. Det är alltså det som ska stoppas, och det kan ju i ett parti som SD vara i princip vad som helst som går emot partiledningens intressen. I ett av mailen skriver IT-avdelningen till personalchefen Martin Kirchberg ”Huvudsyftet med att skumma igenom inkomna mail är för att hitta spammönster. Och ser jag att någon mailar expo reagerar jag också…”

Här har vi alltså ett parti som aktivt söker igenom sina företrädares och personals mail för att säkerställa att de inte har kontakt med journalister som granskar partiet. 

Igår uppmärksammade Anna Hellgren på Expressen Kultur en kommentar på Facebook av partisekreteraren Richard Jomshof. I en diskussion med Erik Almqvist om partiets migrationspolitik skriver han:

"Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) (...) är vi tvungna att anpassa oss efter den verklighet som råder här".

Så låter det när SD talar öppet om sin strategi. Partiets retorik är en fasad, och bakom fasaden finns alltså det som Aftonbladet idag kan avslöja. Som bonus erbjuder Aftonbladets avslöjande ytterligare en inblick i SD:s interna värld. I ett av dokumenten som Aftonbladet publicerat visas en chattråd med it-chefen Edward Plainview. Hans profilbild är en flagga, kanske svår att känna igen vid första ögonkastet. Men för den som minns så förstår man var it-chefens sympatier ligger. Flaggan är den sydafrikanska apartheidregimens – en symbol för en av de mest brutala rasistiska regimerna i modern tid.

För den som tidigare tvivlat så borde det väl i alla fall nu vara uppenbart att Sverigedemokraterna inte är ett parti som andra.

Så mycket får Expo från fjärde Milleniumboken

Det har sagts en hel del om den fjärde Milleniumboken och i vilken grad intäkterna går till Expo. För att undvika missförstånd kring detta tänkte jag att det kanske är lika bra att reda ut hur det ligger till.

Som alla vet ärvde Stieg Larssons bror och pappa rättigheterna till Stiegs böcker och därmed har de också fått intäkterna för böckerna som skulle gått till Stieg. Det är mycket pengar förstås. Till att börja med sägs det totalt handla om en miljardindustri. Moggliden (pappan och broderns bolag) har av de totala intäktens fått in hundratals miljoner. Exakt hur mycket vet jag inte. Men enligt den senaste årsredovisningen har bolaget 289 miljoner i tillgångar.

Under åren har Moggliden skänkt bort över 40 miljoner kronor. Dessutom finns idag även Stieg Larssons stiftelse där det går att söka pengar från. Vi är glada och tacksamma över att vara den organisation som fått mest pengar av Moggliden. Sedan 2007 har Expo totalt fått ungefär 20 miljoner i stöd. Alltså 2,5 miljoner per år i snitt. I praktiken har stödet legat på 2 miljoner per år under de senaste åren. Plus några extra stöd till exempelvis i samband med vår flytt för några år sedan.

När det gäller den fjärde Milleniumboken så kommer Expo få alla de intäkter som annars skulle gått till Moggliden. Det betyder inte ALLA intäkter. Förlaget ska ha sin andel, författaren ska ha sin. I det här fallet delar författaren och Moggliden på författarens andel. Exakt hur stor andel av de totala intäkterna som nu kommer att tillfalla Expo vet jag inte.
Det är i dagsläget också omöjligt att säga hur stort stödet till slut blir.

I grunden är utbetalningar till författare uppdelade i två delar. Först ett garantiarvode, där förlaget efter att ha bestämt hur många böcker man ska trycka räknar ur hur mycket författaren skulle få om man säljer en viss del av böckerna. Vanligtvis räknar man på hälften av böckerna.´ Det är ett garantiarvode. Det får man hur dåligt försäljningen än går.

Så ju mer förlaget tror på boken, desto större garantiarvode.

När boken säljer mer än så börjar royaltyn ticka in. Då får författaren - och i det här fallet även Expo - x antal kronor för varje såld bok över det antal som garantiarvodet är beräknat på.

Expos andel av garantiarvodet för fjärde boken ligger på mellan sex och åtta miljoner (det återstår fortfarande detaljer att reda ut kring vissa avtal. Avtal som inte Expo har att göra med).  Alltså tre till fyra miljoner per år i snitt. Dessa pengar vet vi att vi får. Det är alltså en större donation än vanligt från Moggliden som gör skillnad för vår verksamhet.
Hur mycket mer det blir vet vi alltså inte i dagsläget.
Så det är inga hundratals miljoner som rasar in, men det är inte heller betydelselösa summor.

Jaha, men då klarar sig Expo då, tycks vissa tänka, och det är omtänksamt. Men vi finns inte till för vår egen skull. Expos mål är att motverka rasistiska organisationer och idéer. För att kunna göra det behöver vi ännu mer stöd. Det kostar att göra avslöjande och förklarande journalistik, att följa och bevaka en politisk miljö, att ta fram utbildningskoncept, att hjälpa antirasistiska gräsrötter med kunskap och verktyg, och mycket annat.

Det skänks mer pengar till välgörande ändamål än någonsin tidigare. Det är bokstavligen en miljardindustri. 2013 skänktes drygt 16,8 miljarder kronor till organisationer med 90-konto. Ur det perspektivet är Expo en myra bland elefanter. Förra året omsatte Expo 12,5 miljoner kronor, varav drygt fem miljoner kronor var gåvor av olika slag. 

Expo lever alltså inte bara på gåvor. Vi tar också betalt för våra utbildningar. Vi får intäkter för tidningen och annonser. Men vill man göra business ska man inte bli antirasist. För att vi ska kunna driva verksamheten överhuvudtaget behövs stöd som Mogglidens.
Vi vill inte klara oss. Vi vill göra skillnad.
Och för att det ska vara möjligt måste vi vara en fri och oberoende röst med möjlighet att nå ut.
Det blir bara möjligt om fler än Moggliden och våra andra nuvarande givare, både organisationer och privatpersoner, bidrar till vår verksamhet.