Terroristjaktens blinda fläck.

Efter de första rapporterna om terrordåden i Norge förra sommaren var det många, inklusive jag själv, som förutsatte att det var jihadister som låg bakom attackerna. Det är inte så konstigt. Det är så vi har lärt att känna igen terrorismen. Frihetshatande muslimer som spränger sig själva i luften.

Breiviks massaker avslöjade hur enkelspårig vår uppfattning om terrorhotet är. Efter den 22 juli förra året har det rasat en viktig debatt om hur vi ska förstå och känna igen den nutida terrorismen.

Nu ger International Centre for Counter Terrorism, ICCT, nytt bränsle till diskussionen. I en rapport hävdar Arun Kundnani att den högerextrema terrorn har blivit en blind fläck i den internationella jakten på terrorister. Arun Kundnani har tidigare granskat, och kritiserat, den brittiska regeringen förebyggande program mot terrorism. Nu uppmanar han Europas regeringar att tänka om, eller i alla fall börja använda ett annat språkbruk, i arbetet mot terrorism.

Till att börja med finns det anledning att uppdatera bilden av vilka politiska miljöer som utgör ett säkerhetshot. Sedan 1990 har minst 249 personer dött i högerextremt våld. 263 personer har dött av jihadiskt våld. Det betyder inte att arbetet med att förebygga och stoppa jihadistisk terror ska prioriteras ner, det innebär att hotet från extremhögern måste tas på allvar. Så är det inte idag.

Delvis beror det på att extremhögern är i förändring, säkerhetstjänster och experter hade helt missat radikaliseringspotentialen i den antimuslimska rörelsen. Vi vet idag att Breiviks terrordåd har skapat en allt mer våldsam, och snart kanske egen gren av den så kallade counterjihadrörelsen. Det är en miljö med människor som fullaste allvar tror att vi befinner oss i krig med islam och som ser Breivik som ett föredöme.

Det beror också på, och det är Arun Kundnanis stora poäng, att etablerade politikers tal om terrorn inte bara har osynliggjort det högerextrema våldet, utan möjliggjort det.

I debatten om mulitkulturalismen och vågen av nynationalism runt om i Europa har framför allt den antimuslimska rörelsen kunnat navigera relativt ostört. De har kunnat drapera sitt hat mot muslimer och islam i redan etablerad föreställning om att Europa är på väg att förlora sin själ. På det sättet har det antimuslimska terrorhotet blivit en blind fläck.

Det är dags att uppdatera bilden av vad som hotar demokrati, gemenskap och frihet.

Breivik gör oss blinda mot intoleransens vardag

Förra veckan avslutades rättegången mot Anders Behring Breivik. Tidigast den 20 juli faller domen. Oavsett utfallet kommer den ha betydelse för hur samtalet om terrordåden den 22 juli 2011 kommer att låta i framtiden. 

Om Breivik döms till psykiatrisk vård ger det en möjlighet för de grupper som delar hans samhällsanalys att försöka bryta sig fria från kopplingen till den norske massmördaren. För dem kommer rättegången mot Breivik för evigt vara ett exempel på hur de själva orättvist och smaklöst associerats med en galen massmördare.

Om Breivik till slut anses tillräknelig och döms till fängelse blir situationen en annan. Då blir det uppenbart att terrordåden var den yttersta konsekvensen av den antimuslimska extremhögerns retorik.

För de som helt och hållet ställer sig bakom Breivik - de är inte många men de finns - spelar det ingen roll. I deras ögon kommer han hur som helst betraktas som en politisk fånge, straffad av det system han utmanat.

Expo har sedan dagarna efter terrordåden upprepat att Breivik var ensam i sin gärning, men inte ensam om sina idéer. Det är uppenbart att den röda tråden i hans manifest och inte minst i hans långa utläggning i början av rättegången färgas av samma resonemang som vi idag kan höra inom den så kallade counterjihad-rörelsen som såväl den traditionella extremhögern. Det spelar ingen roll om han till slut döms till vård eller fängelse. Hans dåd var politiskt.

Breivik och hans massmord har blivit en projektionsyta för debatten om islamofobi och motstånd mot ett mångkulturellt samhälle. Det är både bra och dåligt. Debatten har skapat en bredare insikt om den antimuslimska rörelsens växande inflytande och apokalyptiska världsbild. Även frågan om näthatets betydelse har hamnat i fokus.

Terrordåden kommer för alltid vara en påminnelse om rasismens inneboende hat och våldspotential. Men risken är att vi fäster blicken vid den mest extrema yttringen av intoleransen. Det gör oss blinda för det som sker runt om oss varje dag.

När det gäller vår förståelse för antisemitismen ligger Förintelsen för våra ögon. Det är genom den vi lärt oss känna igen hatet mot judar. Det är bra. Vi ska minnas vår historia för att inte göra om misstag. Men ibland lägger Förintelsens avgrundsdjupa svärta en skugga över nutida, inte lika dramatiska, utslag av antisemitism. Som om antisemitismen uppstår först när förintelselägren upprättats.

På samma sätt riskerar terrordåden i Norge bli en referenspunkt som gör oss blinda för intoleransens vardag. På ett sätt kan vi säga att det redan har hänt. Medan Breivik gjort fascistiska hälsningar och talat om hur han hoppats på att mörda fler utsätts människor varje dag för hatbrott och diskriminering. I den kommunalpolitiska vardagslunken gör Sverigedemokraterna vad de kan för att montera ner det mångkulturella samhället. Och runt om i Europa väntar extremhögern på att utnyttja rädslan och oron i krisens spår.

Motiven till terrordåden på Utöya och i Oslo kommer under lång tid vara föremål för debatt och tolkningar. Det stora traumat gör det ofrånkomligt. Faran är inte att fortsätta prata och försöka förstå, den är att göra dåden till en sinnebild för intoleransens uttryck. Det vinner ingen på. Förutom Anders Behring Breivik.