SD:s hyckleri - svart på vitt

Sverigedemokraternas ledning spelar ett dubbelspel. Ena stunden anklagas Expo för vänsterextremism, det sägs att vi ljuger, att vi inte är trovärdiga, vi är portade från att bevaka landsdagarna och företrädare har uppmanats att inte ens prata med oss. 

Det är ett sätt att försöka skjuta budbäraren som kommer med de obekväma sanningarna. 

I andra stunden, när våra avslöjanden kan gynna partiledningen i deras försök att trycka tillbaka oppositionen i partiet kan våra artiklar användas som underlag i uteslutningsärenden. 

Det är en effektiv metod. Utmåla yttre fiender och cementera makt i samma slag. 

I den senaste tidens infekterade interna strider har hyckleriet nått nya nivåer. Som när Sverigedemokraternas presschef Henrik Vinge ställer upp på en intervju i Fria Tider. Nättidningen som vikarierande partiledaren Mattias Karlsson pekat ut som ideologiskt avvikande. 

"Att Mattias Karlsson har hämtat sina uppgifter från Expo eller att ni använt er av Expo för att utesluta medlemmar eller öppna personärenden, vad har du för kommentar till det, för det är ju ändå belagt?

– Många gånger kan det säkert vara så att medlemsutskottet prövat olika saker på basis av information som de har fått. Det kan vara via media, det kan vara via personer i partiet, var informationen kommer ifrån är inte det primära, det primära är den sakinformation som föreligger. 

Är inte Expo vänsterextremister?   

– Jo, det skulle jag säga."

Jag vet inte vilken dimension av hyckleriet som är värst. Men vi ska återkomma till det. 

Först några ord om hur det funkar när människor hör av sig till Expo. Personer som tar kontakt med oss och vill lämna information omfattas av det grundlagsskyddade källskyddet. Det händer med jämna mellanrum och är en av många faktorer till att vi kan göra relevanta granskningar av Sverigedemokraterna. 

Ibland kommer andra typer av brev. Som det där som damp ner i slutet av 2013. Mot bakgrund av det som hänt den senaste tiden finns det anledning att publicera det. För att vidden av Sverigedemokraternas dubbelspel ska bli uppenbart för alla. 

I slutet av 2013 hörde Mattias Karlsson, då riksdagsledamot och chefsideolog, nu vikarierande partiledare, av sig. Han ville ha Expos hjälp att ta fram information om de så kallade identitärerna. 

Vi hjälpte inte till. Det är inte vår roll. 

Precis som det inte borde vara Mattias Karlsson och hans allierades roll att undanhålla sina arbetsmetoder i partiets interna strider. 

Det senaste från Guillous lögnfabrik

Författaren Jan Guillou har i åratal ägnat sig åt att förneka och förringa antisemitism, framför allt som krönikör i Aftonbladet. För några exempel i mängden läs Henrik Bachner om Guillous avfärdande av en svensk attitydundersökning om antisemitism som presenterades 2006. Läs också Charlotte Wiberg om en artikel Guillou för fem år sedan skrev på Aftonbladets kultursida med rubriken "så tystas kritik mot Israel". Där drev han tesen att diskussion om antisemitism i själva verket handlade om att "Israellobbyn" bedrev en "sedan decennier minutiöst utarbetad strategi att förvandla all debatt om Israel till frågan om antisemitism".
Guillous inlägg i dessa debatter följer ett mönster. Det är uppmärksammande av hat och fördomar mot judar, ingen annan grupp, som besvärar honom. Antisemitismen spelas ner, bagatelliseras och ställs mot andra former av fördomar och grupphat.

Mot bakgrund av det kan man inte påstå att hans krönika (utmärkt bemött av SKMA) härom veckan kom som en överraskning. Guillou vevade på med att SKMAs ordförande Willy Silberstein ljuger om judars utsatthet och judar gör sig skyldiga till "en oerhörd förolämpning" om de på grund av antisemitismen överväger att flytta.

Antisemitismen, enligt Aftonbladet-krönikören den "minst frekventa" formen av rasism, ställs mot en berättigad oro för islamofobi och arabhat som riskerar att normaliseras. Grupp mot grupp - allt för att bli av med frågan om antisemitism. Vad Guillou glömmer att berätta är att han själv bidragit till att normalisera islamofobin då han i februari 2009, efter att enligt egen utsago grundligt ha undersökt saken, slog fast att SD var "milda" och hade lämnat rasismen bakom sig.

Guillou låtsas också att de som påtalar och försöker motverka antisemitism är liberaler. Sant är att det inte sällan funnits en blindhet för samtida antisemitism inom delar av vänstern men situationen har förbättrats under senare år och hans krönika har väckt starka reaktioner från vänster till höger på opinionssidor och i sociala medier. Kritiken kom bland andra från Aftonbladets politiska redaktör Karin Pettersson:

"I stället för att solidarisera sig med rädslan hos de utsatta, väljer han att ifrågasätta den som lögnaktig och ironisera över den. I stället för att bry oss om hatet mot judar, menar han, bör vi fokusera på hatet mot muslimer eftersom det är mycket mer utbrett. Detta ” i stället” är det riktigt farliga med Guillous text. Vi lever i en tid av ökande polarisering och konflikt. Där det finns starka tendenser att ställa grupper mot varandra. Att peka ut judar eller muslimer som bärare av åsikter eller av ansvar. Inom vänstern förs ibland antisemitiska tankefigurer vidare under flagg av Israelkritik. Inom högern har många uppenbart problem med att reagera lika starkt på islamofoba tankefigurer som hat mot judar."

Även Per Björklund, chefredaktör för Fria Tidningen kritiserade krönikan:

"Därför har det varit skönt att se att kritiken mot Guillous krönika varit skarp både från vänster och höger. Reaktionerna bekräftar att det finns en bred insikt att antisemitismen måste tas på större allvar. Jan Guillou framstår snarast som en karikatyr av en krympande minoritet inom vänstern som reflexmässigt tonar ner judars utsatthet eller beskriver judehat som någon slags följdreaktion på förtryck av muslimer. Fler och fler får också upp ögonen för att också till synes legitim Israelkritik faktiskt kan rymma klassiska antisemitiska tankefigurer."

Guillou, som brukar reducera radikalislamism och jihadism till endast en berättigad reaktion på diskminering av muslimer, skrev efter Taimour Abdulwahabs attentat i Stockholm 2010
att det inte var svårbegripligt att ”en och annan vildhjärna, knäppgök eller självutnämnd martyrhjälte då vill slå tillbaka”. Det är riktigt att diskriminering och islamofobi kan göra unga muslimer mer mottagliga för radikalislamistiska idéer och jihadistgruppers rekrytering, men det är en av flera faktorer. Ideologiska faktorer som antidemokratiska värderingar och en antisemitisk världsåskådning vill Guillou inte kännas vid. Den senaste påminnelsen om det fick vi i Guillous svar till kritikerna i fredags, på Aftonbladets kultursida.  Hans senaste strategi är att försöka få det till att antisemitismen hos jihadister är något nytt, som kommit av att "liberalerna" nu givit terrorister idén att angripa judar. "De tänkte nog inte på judarna innan" skriver Guillou, trots att  antisemitismen varit en viktig ideologisk komponent inom den radikala islamismen sedan åtskilliga decennier (Saayid Qutb, som är en av de mest inflytelserika radikala islamistiska tänkarna, gav t ex ut sin bok "vår kamp mot judarna" på 1950-talet) och trots att 14 personer har mördats de senaste tre åren i attacker som riktats mot just judar i Europa. 

"Men till sist det allra värsta. Det som inte var sant om det antisemitiska hotet för en månad sedan kan vara på väg att bli sant. Varenda hemmaterrorist i Europa har fått nya insikter långt utöver deras historiska och teologiska bildningsnivå. De tänkte nog inte på det där med judarna. Men nu vet de vad som smärtar oss mest."

Antisemitismen, i den mån den finns, är alltså enligt Guillou något "liberalerna" stimulerat fram. Hur då? Genom att ta ställning mot judehat.