Breiviks terror var politisk

Idag är det två år sedan Anders Behring Breivik mördade 77 människor. Bomben i Oslo city och massakern på Utöya var ett välplanerat terrordåd med det yttersta syftet att tända gnistan för en nationalistisk revolution som skulle rensa landet, och västvärlden, fritt från islam, mångkultur och demokrati.

Offren var noga utvalda. Unga politiskt intresserade socialdemokrater som samlats för att skaffa vänner, bli kära, diskutera och drömma om en bättre värld sågs i Breiviks ögon som förrädare. Legitima offer. Fiender till den nation han trodde var på väg som sin undergång.

Breivik var en självutnämnd helig riddare i kriget mot islam. En terrorist uppfylld av en ideologi som till slut lämnade honom med ett enda alternativ. Att ta till vapen innan det var för sent.

Det finns många sätt att minnas vad som hände i Oslo och på Utöya den 22 juli 2011. Offren, de överlevandes fasansfulla vittnesmål, den massiva uppslutningen och gemenskapen på Oslos gator dagarna efter dåden, blommorna, tårarna, sorgen, chocken.

Men vi får aldrig glömma detta. Terrordådet var politiskt. Det var den yttersta konsekvensen av en utbredd högerextrem och nationalistisk ideologi som blivit en etablerad del av den europeiska och amerikanska politiska kartan.

Det finns de som vill omforma vårt minne av det som hände. Antimuslimska propagandister och högerpopulistiska partier menar att Breivik var en ensam dåre som helt missuppfattat vad kampen mot den så kallade islamiseringen innebär. När han i själva verket tagit varningsropen om det stundande Eurabia på yttersta allvar. Och följt de uppmaningar som sprids i den antimuslimska bloggsfären.

Det är fortfarande svårt att ta till sig det som hände den där sommardagen för två år sedan. Men om inte Breiviks dåd sätts i ett politiskt sammanhang blir det omöjligt att förstå. Och det blir svårt lära sig något av det som hände.

Tyvärr tycks lite ha förändrats. Den antimuslimska agendan är fortfarande politiskt gångbar i de flesta västeuropeiska länder. I mitten av juli konstaterade den holländske politikern Geert Wilders, den antimuslimska rörelsens galjonsfigur, att islam är ett större problem än den ekonomiska krisen. Han och hans frihetsparti är nu landets största i opinionsmätningarna. Hans fiender är desamma som Breiviks. Islam och dess medlöpare inom vänstern.

Samtidigt fortsätter terrorn. I England utreder polisen just nu en serie försök till omfattande bombattentat mot moskéer i Walsall, Wolverhampton och Tipton. En av de två personer som har gripits misstänks också för mordet på 82-årige Mohammed Saleem, som stacks ihjäl med en kniv i ryggen på väg hem från sin moské i Birmingham i våras. Polisen betraktar i dagsläget både mordet och attentaten som terrordåd.

Det är en sorglig insikt så här två år efter Breiviks massmord att hans dåd inte på något sätt har satt stopp på vågen av förtryck mot muslimer som drar över Europa. Stigmatiseringen, terrorn och hatretoriken fortsätter.

Därför måste vi minnas Breiviks dåd för vad det var, en attack mot socialdemokratin, mot islam och i förlängningen mot oss alla som tror på det öppna samhället.

Inte minst var det en attack som kan skrivas in ett större sammanhang.
Minns offren för dem de var och deras vilja till en bättre värld.
Minns Breivik som en man som klev i land på Utöya bärande på ett brinnande hat, vapen och en idé som han delar med så många fler.

Ett stänk av unken folkmordsretorik

Den 11 juli anordnar Stiftelsen Expo och en rad andra aktörer i landet minnesstunder för de som föll offer för folkmordet i Srebrenica 1995. Över 8000 män avrättades bara under ett par dagar för att de tillhörde en viss religion och folkgrupp. I Srebrenica var det bosnjakiska pojkar och män som systematiskt mördades. De nattsvarta dagarna i Srebrenica brukar slentrianmässigt kallas för en massaker. Men Haag-tribunalen har klassat det som ett folkmord.

När man talar om folkmord i politiken, i undervisningen i skolan och i media är fokus många gånger själva mördandet. Hur många avrättades? Vilka vapen användes? Hur länge pågick själva mördandet?

Det är givetvis relevanta frågor att ta upp.

Men alldeles för sällan diskuteras det som föranleder ett folkmord. Hur gick processen till innan det slutgiltiga och ofrånkomliga dödandet var ett faktum. Man kan fråga sig varför det är så. Kanske är det så enkelt och obehagligt att vi då måste konfronteras med idéer som florerar i vår samtid?

Jag är rädd för att så är fallet.

För någon månad sedan satt jag på ett möte där rasismens och det som kallas främlingsfientlighetens orsaker diskuterades. Rädslan för det "okända" var en teori. Exkludering, "utanförskap" och den eviga tesen om missnöje lades också fram som förklaringar under den mer än timslånga diskussionen.

Då kom jag att tänka på Srebrenica. Och alla andra folkmord under 1900-talet också för den delen. 

Folkmordet i Srebrenica berodde inte på missnöje, exkludering eller "utanförskap". Det föranleddes som alltid av en medveten politik och var således resultatet av ett politiskt projekt med en tillhörande propaganda. 

Det var varken en karismatisk ledare eller en folkmobbb som lade grunden för det fruktansvärda som skulle hända. I det här fallet var det en kulturelit i Belgrad som anammat nationalistiska idéer och en vilja att skilja på folk och folk. I detta politiska nationalistiska projekt var bosniakerna ett problem. De skulle helt enkelt inte få leva i den region som idag kallas för Republika Srpska. När sedan politiker i Serbien innan Balkankrigets utbrott anammade idéerna var en etnisk rensning oundviklig.

Folkmordet i Srebrenica föranleddes alltså av en kulturell och politisk elit som tog sig an idéer som vi idag ser hos högerextrema rörelser och partier runt om i Europa. I Sverige har dessa idéer, allt för väl, till stor del stannat hos just extremhögern. 

Men dess värre är det en rörelse som har en så pass sprängkraft att ett parti som Sverigedemokraterna kan nå en riksdagsrepresentation. 

"Vad är det du säger, Bengtsson?! Menar du att Sverigedemokraterna förespråkar etniska rensningar?! Menar du att Åkesson är som Hitler?".

Det är givetvis en berättigad fråga som vi får ibland när jag och mina kollegor talar om SD:s retorik och dess konsekvenser. Jag menar givetvis inte att Jimmie Åkesson förespråkar etniska rensningar och folkmord. Men den yttersta konsekvensen av en retorik som bygger på att människor är så brutalt olika att vi inte kan leva tillsammans är dess värre just etniska rensningar.

För en politik där målsättningen är homogenitet och där grundfundamentet är att alla människor ska känna samma lojalitet landar i, hur man än vrider och vänder på det, att någon eller några måste bort.

Det spelar ingen roll hur mycket SD ropar på assimilering för frågan blir i sådana fall: Vad ska SD göra med de som inte assimilerar sig tillräckligt efter SD-nationalismens tycke? Det räcker inte heller att propagera för en kraftigt begränsad invandring när de som i SD:s ögon inte vill anpassa sig redan är här.

Precis som folkmordet i Srebrenica var en del av en medveten attack på mångkulturen följer dagens nationalistiska och högerextrema partier samma logik. 

När jag igår läste Sverigedemokratisk Ungdoms förslag till idéprogram behövde jag knappast revidera min analys. I programförslaget som i bästa fall skulle kunna vara en pamflett från ett gäng rojalistiska fältbiologer som snöat in på nationalism skriver de unga sverigedemokraterna bland annat: 

"Enhetligheten i en nationalstat möjliggör en utveckling präglad av harmoni och långsiktighet". 
"Identiteten som svensk markerar gränsen för vilka som betraktas som en del av den egna gemenskapen, och vilka som tillhör en annan gemenskap".

Dessa två formuleringar säger egentligen allt. En nation kan inte innehålla människor som värderar sina identiteter olika. För att uppnå "harmonin" är vi många som måste bort.

Således inget nytt under nationalistiska solen. 

Blodet från de små vägarna i utkanterna av Srebrenica syns i ett riksdagspartis ungdomsförbunds retorik och högfärdigt formulerade visioner.

Men det får man väl inte säga i det här landet.

Lika bra att prata om utanförskap och en rädsla för det "okända". 

Bokslut Almedalen

Almedalen är över och nu går Sverige till vila. Det är lite mer än ett år kvar till valet och kanske kan Almedalsveckan ge några fingervisningar om vad vi har att vänta efter att sommaren är över och det politiska Sverige sätter igång sitt valmaskineri.

Enligt en undersökning från medieanalysföretaget Retriever var Sverigedemokraterna ett av de partier som fick mest utrymme i media under Almedalsveckan. Socialdemokraterna dominerade, följda av Moderaterna med Sverigedemokraterna hack i häl. Det säger något om läget. Sverigedemokraterna närvaro i media beror inte i första hand på partiets egna utspel utan på grund av att de andra partierna tvingas, och vill, förhålla sig till partiet.

Moderaterna puttar över SD i Socialdemokraternas knä, lite på samma sätt som Mona Sahlin under valrörelsen 2010 tvingade Reinfeldt att ta ställning till hur han skulle förhålla sig partiet efter valet.

När SD blir svarte petter är det bara SD som vinner. Partiets roll som ett tredje alternativ, mellan de två blocken, är precis vad Jimmie Åkesson önskar.

Å andra sidan är det kanske en ofrånkomlig debatt. Sverigedemokraterna är idag det tredje största partiet i flera mätningar. Det måste både väljare och partier förhålla sig till. Även Sverigedemokraterna. Tyvärr lyckas partiet hela tiden komma undan sitt eget ansvar i frågan. I takt med att valet närmar sig borde även Jimmie Åkesson ställas mot väggen.

Kan Jimmie Åkesson tänka sig att bilda regeringsunderlag åt Alliansen, trots att han anser att Reinfeldt ger uttryck för svenskfientlighet?

Kan Åkesson tänka sig att regera tillsammans med Miljöpartiet, som Björn Söder så sent som under Almedalsveckan kallade det ett ”extremistparti”, trots att partiet i de flesta fall röstar med Alliansen i riskdagen?

Frågorna är oundvikliga. Men tyvärr riskerar de att kasta en skugga över andra, mer intressanta, konfliktdimensioner.

Almedalen inleddes med nyheten om att de svenska väljarna tycker att skillnaderna mellan de politiska partierna är små, och att de önskar att de skiljde sig åt mer. Enligt en studie som presenterades av statsvetaren Magnus Hagevi vid Linnéuniversitet önskade en stor majoritet, 67 procent, av drygt 1 550 tillfrågade, större skillnader mellan de politiska partierna i Sverige. Drygt hälften, 57 procent, tycker att skillnaderna är små i dag.

Därför är det oroande att se att den konfliktdimension som tycks växa och ta allt större plats är den mellan Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. En konflikt som Göran Eriksson, politisk kommentator på Svenska Dagbladet, med rätta kallar moralistisk. För som det ser ut nu är det precis det vi är på väg att få. En bedräglig debatt där vi ska ta ställning till fler eller färre invandrare. Som om det avgör hur vi skapar ett samhälle där vi kan leva tillsammans på lika villkor.

Först och främst. Det är bra att det finns en rågång mot Sverigedemokraterna. Sverige är ett av få länder där inget av partierna i parlamentet har svalt det högerpopulistiska betet. SD har ökat i opinionen sedan förra valet, men blivit utestängda från partiets hjärtefråga.

Partierna vänder ryggen mot SD för att de förstår att partiets ideologi handlar om mer än att bara spara pengar på invandring, de förstår att SD står för ett helt annat samhälle, och att eftergifter till SD är eftergifter till den idén.

Där har Miljöpartiet varit tydligt. Och visst spelar migrationspolitiken stor roll. Den är på ett sätt ett lackmustest för ett lands syn på humanitet, internationell solidaritet och i förlängningen idén om vem som har rätt att vara en del av gemenskapen.

Men den avgör inte allt. Miljöpartiet är det parti som idag talar mest om strukturell diskriminering och rasism. Men det är inte SD:s fel att vi har diskriminering. De vill förstås ha kvar den och driver en politik som går ut på att förstärka den. Men de har inte ansvaret. Det har regeringen. En antirasistisk politik kan inte bara rikta udden mot SD och får inte maskera avgörande frågor om alla likas rättigheter till en moralfråga om invandring eller inte.

I kölvattnet av Sverigedemokraterna dök även Svenskarnas parti upp i Almedalen. Det är i sig inget nytt att högerextremister i marginalen söker sig dit. Men det här året var det annorlunda. Partiet borde betrakta sin Almedalsvecka som en braksuccé. Partiet fick uppmärksamhet i media på ett sätt som få partier av samma sort lyckats med.

Å andra sidan innebär uppmärksamheten att allt fler blir medvetna om partiets förljugna framtoning. Det är alltid en balansgång. Hur mycket ska vi prata om extremisterna? Hjälper vi dem inte bara att få mer uppmärksamhet? Självklart är det så. Ju mer vi pratar om nazisterna desto mer utrymme får de i media. Men det finns inga andra alternativ. Svenskarnas parti kommer att vara aktiva i människors vardag fram till nästa val. Då behövs kunskap om de verkliga motiven bakom partiets klädinsamlingar till hemlösa och andra sociala aktiviteter.

Det blev en vecka där den organiserade rasismen hamnade i fokus. Men det finns fler aspekter av den antirasistiska frågan. Strukturell diskriminering, hatbrott och olika minoriteters strävan efter likabehandling låg långt ner på agendan under Almedalsveckan.

Förhoppningsvis kan alla vi antirasister hjälpas åt att lyfta den ytterligare nästa år.

Konsten att utkämpa flera konflikter samtidigt

På Donners plats i Visby står Feministiskt Initiativs Gudrun Schyman och håller en slags politisk show inför en växande folksamling i solgasset. Till sin hjälp har hon penna och whiteboardtavla. Det lilla partiets frontfigur presenterar inga krav eller nya förslag. Hon bränner heller inga pengar, som hon gjorde för några år sedan, för att få uppmärksamhet. Idag gör hon något mycket viktigare.

Med ett folkbildarpatos förklarar hon istället konfliktlinjerna inom politiken och varför de finns. Det har handlar om intressen. Det handlar om makt. Det handlar konflikter och motsättningar som vi inom demokratins ramar i de flesta fall kan hantera. Publiken som är i alla åldrar nickar instämmande. Men i folkmassan hör jag faktiskt ett par personer som kommer på sig själva. ”Just det. Så är det”, säger någon. Det lilla ögonblicket och den lilla men ändå stora insikten i vimlet av lobbyister, journalister, politiker och pr-folk är på många sätt talande och ett tecken i tiden. Den är inte unik för det mingelmaskineri som Almedalsveckan ändå är och förmodligen alltid kommer vara. Det är en påminnelse om vad den politiska debatten daglig dags måste vara. Det är därför vi har demokrati. Att kunna hantera konflikter, ställa intressen mot varandra och förhoppningsvis någon gång komma fram till en lösning eller kompromiss om man så vill.

Innan etablissemanget samlades här i Visby kom en mätning som visade att väljarna har börjat tröttna på blockpolitiken. Man kan fråga sig varför. En bidragande orsak är förmodligen är att skiljelinjerna har suddats ut. Stora och viktiga frågor som till exempel hur välfärden ska finansieras och drivas var tidigare tydliga skiljelinjer inom svensk politik. Idag handlar det, med ett par undantag, snarare om nyanser. Utvecklingen har ackompanjerats av teser om ideologiernas död och en snuttifiering i medias skildring av det politiska livet. Det är ingen slump att samtliga partiledare hittills har beskrivit politiken som ett sällskapsspel. Det är ett resultat av en utveckling där kortsiktiga opinionssiffror går före ideologiska utgångspunkter.

Den stora vinnaren i denna hitta mitten väljar-lek är utan tvekan Jimmie Åkesson. När skillnaderna mellan partierna suddas ut kan Sverigedemokraterna ogenerat måla upp sin konflikt mellan ett samhälle där människor får vara de där och ett samhälle där Jimmie själv dikterar villkoren över vem som ska få ha inflytande och få vara inom nationens gränser. En konflikt som, när den har blivit avgörande i samhället, genom historien fått förödande konsekvenser.

I avsaknaden av politiska konflikter är det därför lätt att göra Sverigedemokraterna till sin huvudmotståndare. Det är givetvis en självklarhet för varje antirasist. Men konflikten måste tas på rätt sätt. Den måste kombineras med fler konflikter. Ett politiskt klimat där allt handlar om huruvida Sverige ska ta emot migranter gynnar i slutändan bara rasister. Även om det parti som helt och hållet skulle dansa efter Åkessons pipa skulle vinna kortsiktigt i opinionen.

Någonstans önskar jag att fler hade lyssnat på Schymans yviga föreställning på Donners plats.

Det finns ett annat vi

Jag står på Expos mingel i Almedalen. Det är trångt och trevligt. Flera hundra personer. Vänner, samarbetspartners och antirasister står och pratar eller halvligger i kuddarna på den provisoriska läktaren. Himlen är klar. Det är en bra kväll.

På storbildsskärmen ser jag Jimmie Åkesson tala. Där nere i Almedalen har publiken samlats framför den pimpade scenen. Blåa ballonger och en vit fondvägg med texten ”Hela Sveriges parti”.

Vi vill inte vara där. Vi har samlats i en idyllisk trädgård för att vi vill ha ett annat sammanhang en kväll som den här. Vi vill inte höra skiten, men det är klart att vi vill höra ändå. Vad Jimmie Åkesson säger är ju trots allt viktigt. För att göra den nödvändiga plågan uthärdlig erbjuds alla gäster en bingobricka med klyschor. När Jimmie Åkesson upprepar sina favoritord; ”Sverigevänner” ”splittring” eller ”islamist” bockar folk i rutorna och till slut skriker någon ”bingo!”

Jag är inte med. Jag tar ett kliv tillbaka och försöker fokusera på vad Åkesson faktiskt säger. Sådär professionellt som jag vant mig vid under alla åren på Expo. Hur kommer han att förhålla sig till de olika fraktionerna i partiet? Vilka målgrupper kommer han att rikta in sig på? Vad säger det om läget i partiet? Vad säger det om intoleransen i det svenska samhället?

Jag hör honom prata, och plötsligt smalnar allt runt omkring mig av. Inget ljud från klirrande flaskor, den puttenuttiga fontänen mitt på gräsmattan eller från småpratande gäster. Ingen känsla av sommarkvällens bris.
Jag ser bara Jimmie Åkesson.
Tunnelseende. Det kokar i mig.
Vad fan är det han står och säger?

***

Det är märkligt. Jag har hört så många tal av sverigedemokrater, läst så många blogginlägg och artiklar att jag blivit avtrubbad. Jag antar att det är någon form av skyddsmekanism. Istället för att bli upprörd över bristen på empati för flyktingar och människor på flykt, lögner och både öppen och förtäckt rasism försöker jag förstå. Jag analyserar, systematiserar och sätter det i ett sammanhang. Allt för att göra det begripligt för mig själv och andra.

När vi håller kurser för journalister brukar jag prata om det där. Att journalistiken blir så mycket bättre och relevant om man trycker tillbaka känslorna och låter den förnuftiga journalistiska kompassen styra.

Men den här gången funkar det inte.
Det Jimmie Åkesson pratar om kommer för nära för att det ska gå att stänga av.

***

Jag kastas tillbaka i tiden. Mamma och moster sitter vid vardagsrumsbordet och pratar om jobbet. Mamma i hemtjänsten, moster i äldrevården. De pratar med ömhet om de gamla som de tar hand om. Lider med deras tilltagande svaghet, gläds åt besöket från en anhörig, minns med skratt de som lämnat jordelivet.

De pratar om ömmande kroppar och tunga lyft. Om att inte få jobba heltid trots att man vill det.

Jag springer runt, leker med brorsan, tar några kakor från fatet och snappar upp fragment från diskussionen.

Och jag lär mig att det finns något stort i att hjälpa andra. Inte för vilka de är, utan för att de behöver det.

***

Tillbaka i Almedalen. På scenen står Jimmie Åkesson och läser upp ett brev från en kvinna som kallar sig ”Sverigevän i hjärtat”.

Sverigedemokraterna lider av samma problem som alla andra högerpopulistiska partier i Europa. De har få kvinnliga medlemmar och få kvinnliga väljare. Nu ska Sverigedemokraterna försöka vända trenden.

Jimmie Åkesson vill försöka fasa ut delade turer genom ett stimulanspaket till landets kommuner, Arbetsmiljöverket ska få ökade resurser och i höstens budget är partiet berett att anslå pengar till stärkta möjligheter till heltid i kommuner och landsting.

Och brevet från den där kvinnan blir bärande i retoriken. Förslagen är till för kvinnor som hon. Jimmie Åkesson kallar henne med rätta en samhällsbärare, en hjälte. Och hon är inte ensam påminner han.
Det finns fler som är som hon. Vardagshjältar.

Det låter som om han försöker prata om min mamma, min moster, min flickvän, mina vänners släktingar inom vården.
Tunnelseende.
Det kokar inom mig.

***

Ibland är politik betydligt mer banalt än vad partistrateger och ideologer anar. Ibland handlar det bara om känslor.
Som nu när Jimmie Åkesson kliver in som en arrogant inbrottstjuv i mitt liv för att kidnappa de människor som står mig närmast.

Jag vill bara säga. Kom inte här och försök bli deras vän.
För du vet inget om dem.
Du vet ingenting om oss.

***

Det finns säkert de som lockas av Jimmie Åkessons tal. De som vet vad hans parti står för, som gillar det och som gärna kallar sig sverigevänner.

Men det finns så många fler som är inte ställer upp på det där.
Det finns ett annat vi. Vi är precis lika vanliga.

Vi är dem som gör så gott vi kan, som ser våra barn växa upp, som ställer upp längs vägen, som ser om våra nära och kära, som sörjer och gråter, som skrattar och gläds. Som öppnar dörren när någon behöver hjälp. Som ser en värld som är större än vår egen. Som försöker leva våra liv som vi vill leva dem, och som tycker att vi har rätt att vara de vi är.
Vi bär också upp det här samhället.
Och vi låter oss inte definieras av en broiler från Sölvesborg som aldrig har haft ett riktigt jobb.

Framför allt kommer vi aldrig låta oss luras av någon som vill kapitalisera på slitet i en underbemannad bransch med för låga löner och omänskliga arbetsvillkor, bara för att få stöd till en politik som går emot vår djupa övertygelse om allas lika rättigheter.