Onsdagens Uppdrag Granskning om hur friskolor olagligt väljer bort elever skapade med all rätta debatt. Föga förvånande kom fokus att hamna på det fria skolvalet där olika ideologiska utgångspunkter står emot varandra. Men reportaget vittnar också om något annat, nämligen den rasism och det människoförakt i den svenska skolan.
När Greger von Sivers, då rektor och ägare till en friskola i Stockholm, inför dold kamera gör uttryck för en vulgär rasism personifierar han ett samhällsproblem som dess värre även präglar samhällets kanske viktigaste institutioner, nämligen skolväsendet.
Rasism i skolan, eller det "snällare" begreppet främlingsfientlighet som makthavare av någon outgrundlig anledning använder, talas det ofta om. Men alldeles för ofta läggs ett ensidigt fokus på eleverna. Rasismen beror på okunskap eller social oro, brukar det heta. Och när rasismen ska gestaltas så är det unga arga pojkar med arbetarklassbakgrund som står i centrum.
Nu är det förvisso så att det finns en överrepresentation av pojkar från en uppväxtmiljö med både låg utbildningsnivå och som präglas av social oro inom de våldsbejakande högerextrema rörelserna. Men rasismen i skolan är ett betydligt mer mångfacetterat än så.
Skolan är som bekant ingen bubbla, isolerad från resten av samhället.
Elever och lärares vittnesmål om kränkningar, diskriminering och fördomar om lärare och skolledares rasism talar sitt tydliga språk. Under de år som jag åkte runt som mest i landet och föreläste på skolor var det sällan i klassrummet jag hörde den mest uppenbara rasismen. Det var runt fikaborden i personalrummen resonemang som liknande Greger von Sivers fördes.
I skollagen kan man bland annat läsa följande: "Verksamheten i skolan skall utformas i
överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Var och en
som verkar inom skolan skall främja aktning för varje människas
egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö. Särskilt skall den som
verkar inom skolan
1. främja jämställdhet mellan könen samt
2. aktivt motverka alla former av kränkande behandling som mobbning och rasistiska beteenden."
Det är skrivningar att luta sig mot i en diskussion med skolledare och lärare när de ger uttryck för rasism. Men som situationen ser ut idag krävs det betydligt mer forskning kring intolerans och rasism bland lärare. Den är nämligen nästintill obefintlig.
Det är anmärkningsvärt att det inte ligger i statliga Forum för Levande Historias uppdrag att också mäta intolerans inom lärar och skolledarkåren, precis som man mäter bland landets elever. Då skulle vi ha något att utgå ifrån.
I annat fall tenderar rasismen i skolan att reduceras till ett "ordningsproblem". Det är en illavarslande utveckling.
onsdag 30 oktober 2013
tisdag 15 oktober 2013
"Splittringspolitik" i praktiken
För lite mer än ett år sedan hade Sverigedemokraterna kampanjat hemma i Frillesås, ett litet samhälle längs Hallandskusten. Partiets lokalavdelning i Kungsbacka kommun försökte mobilisera mot planerna på ett boende för ensamkommande flyktingbarn. Flygbladet upprörde många i lokalbefolkningen och ett möte anordnades av bybor för att diskutera hur samhället skulle välkomna flyktingarna om boendet blev verklighet.
I början av mötet var det en äldre dam som reste sig upp för att tala till församlingen. Hon höll upp Sverigedemokraternas flygblad som innehöll en rad vulgära påståenden om hur ensamkommande flyktingbarn parasiterade på samhället genom skyhöga bidrag och grov kriminalitet. Hon tittade ilsket på mötesdeltagarna och sedan berättade hon sin historia.
Hon berättade att hon i början av 1940-talet klivit av på tågstationen i Frillesås. Det var mörkt och det var kallt ute.
- Jag var ensam och jag var livrädd. Jag var förmodligen Frillesås första ensamkommande flyktingbarn, berättade hon.
Hon var ett av cirka 72 000 finska barn som kom till Sverige under finska vinter och fortsättningskriget. Cirka 15 000 av de ensamkommande flyktingbarnen kom liksom idag att skickas tillbaka. Men många kom att bli kvar. Hon var en av dem.
Sedan berättade hon hur han välkomnats av lokalsamhället och blev en del av det. Frillesås blev hennes hembygd. Hon berättade vidare om hur hon när blivit äldre studerade i Göteborg. Hur hon jobbade utomlands i många år. Men på ålderns höst flyttade hon tillbaka till sitt älskade Frillesås.
Kvinnan höll upp SD-flygbladet igen.
- Det här är inte bara en attack mot dom som skall komma. Det är också en attack mot mig. Och eftersom det är en attack mot mig är det en attack mot hela Frillesås, sa hon sen.
När jag på tisdagsmorgonen på tåget upp mot Stockholm läser Sverigedemokraternas strategidokument om hur partiet ska nå pensionärer kom jag att tänka på den äldre damen hemma i Frillesås. Powerpointbilden med rubriken "Att sätta grupp mot grupp" vittnar om partiets cyniska människosyn men också om Sverigedemokraternas hela existensberättigande. Att skilja på folk och folk genom att sprida misstro och ställa utsatta grupper mot varandra.
Så långt inget nytt under solen.
De senaste åren har partiets företrädare talat allt mer om ofta om att övriga partier i riksdagen bedriver det Jimmie Åkesson kallar "splittringspolitik". Strategin är glasklar. När Sverigedemokraterna talar om "splittringspolitik" är det ett sätt att slippa säga öppet att människor med olika etnisk och kulturell bakgrund är så vansinnigt olika att vi inte kan leva tillsammans. Att en del av oss som bor här helt enkelt inte är välkomna. Det är ett sätt paketera den rasistiska grundsynen.
Det vet partiets kärnväljare och aktivister. Men för partiets motståndare har det många gånger varit en retorik som är svår att hantera.
Men det är som det är med ord och begrepp. "Splittringspolitik" behöver inte rimligtvis vara det Jimmie Åkesson talar om.
För vem är det egentligen som splittrar ett mångkulturellt Sverige där befolkningen till stora delar består av människor med så kallade rötter här och där? Självklart är det partier vars retorik bygger på att skilja på folk och folk och i sina strategidokument talar öppet om att "sätta grupp mot grupp".
I dokumentet står det att man ska ställa flyktingboenden mot äldreboenden i den sverigedemokratiska i sin argumentation.
- Det här är inte bara en attack mot dom som skall komma. Det är också en attack mot mig. Och eftersom det är en attack mot mig är det en attack mot hela Frillesås, sa den äldre damen på mötet hemma i Frillesås.
Den äldre damens berättelse och tusentals andras behöver nog berättas oftare, tänker jag samtidigt som den engelska punktrubaduren Billy Bragg sjunger i mina hörlurar om hur rasismen splittrar våra lokalsamhällen.
I början av mötet var det en äldre dam som reste sig upp för att tala till församlingen. Hon höll upp Sverigedemokraternas flygblad som innehöll en rad vulgära påståenden om hur ensamkommande flyktingbarn parasiterade på samhället genom skyhöga bidrag och grov kriminalitet. Hon tittade ilsket på mötesdeltagarna och sedan berättade hon sin historia.
Hon berättade att hon i början av 1940-talet klivit av på tågstationen i Frillesås. Det var mörkt och det var kallt ute.
- Jag var ensam och jag var livrädd. Jag var förmodligen Frillesås första ensamkommande flyktingbarn, berättade hon.
Hon var ett av cirka 72 000 finska barn som kom till Sverige under finska vinter och fortsättningskriget. Cirka 15 000 av de ensamkommande flyktingbarnen kom liksom idag att skickas tillbaka. Men många kom att bli kvar. Hon var en av dem.
Sedan berättade hon hur han välkomnats av lokalsamhället och blev en del av det. Frillesås blev hennes hembygd. Hon berättade vidare om hur hon när blivit äldre studerade i Göteborg. Hur hon jobbade utomlands i många år. Men på ålderns höst flyttade hon tillbaka till sitt älskade Frillesås.
Kvinnan höll upp SD-flygbladet igen.
- Det här är inte bara en attack mot dom som skall komma. Det är också en attack mot mig. Och eftersom det är en attack mot mig är det en attack mot hela Frillesås, sa hon sen.
När jag på tisdagsmorgonen på tåget upp mot Stockholm läser Sverigedemokraternas strategidokument om hur partiet ska nå pensionärer kom jag att tänka på den äldre damen hemma i Frillesås. Powerpointbilden med rubriken "Att sätta grupp mot grupp" vittnar om partiets cyniska människosyn men också om Sverigedemokraternas hela existensberättigande. Att skilja på folk och folk genom att sprida misstro och ställa utsatta grupper mot varandra.
Så långt inget nytt under solen.
De senaste åren har partiets företrädare talat allt mer om ofta om att övriga partier i riksdagen bedriver det Jimmie Åkesson kallar "splittringspolitik". Strategin är glasklar. När Sverigedemokraterna talar om "splittringspolitik" är det ett sätt att slippa säga öppet att människor med olika etnisk och kulturell bakgrund är så vansinnigt olika att vi inte kan leva tillsammans. Att en del av oss som bor här helt enkelt inte är välkomna. Det är ett sätt paketera den rasistiska grundsynen.
Det vet partiets kärnväljare och aktivister. Men för partiets motståndare har det många gånger varit en retorik som är svår att hantera.
Men det är som det är med ord och begrepp. "Splittringspolitik" behöver inte rimligtvis vara det Jimmie Åkesson talar om.
För vem är det egentligen som splittrar ett mångkulturellt Sverige där befolkningen till stora delar består av människor med så kallade rötter här och där? Självklart är det partier vars retorik bygger på att skilja på folk och folk och i sina strategidokument talar öppet om att "sätta grupp mot grupp".
I dokumentet står det att man ska ställa flyktingboenden mot äldreboenden i den sverigedemokratiska i sin argumentation.
- Det här är inte bara en attack mot dom som skall komma. Det är också en attack mot mig. Och eftersom det är en attack mot mig är det en attack mot hela Frillesås, sa den äldre damen på mötet hemma i Frillesås.
Den äldre damens berättelse och tusentals andras behöver nog berättas oftare, tänker jag samtidigt som den engelska punktrubaduren Billy Bragg sjunger i mina hörlurar om hur rasismen splittrar våra lokalsamhällen.
torsdag 10 oktober 2013
Åkessons hårda slag mot SDU
Idag avslöjar Expo Idag att Sverigedemokraternas ledning tänker kapa ungdomsförbundets (SDU) formella inflytande i partiet. På de stundande Landsdagarna vill partiledningen ta bort ungdomsförbundets rösträtt i partiets olika beslutande organ, däribland just Landsdagarna och på partistyrelsesammanträdena. Samtidigt slår partiledningen fast i förslaget till reviderade stadgar att just partistadgarna även innefattar ungdomsförbundet.
En tydligare vingklippning av SDU-basen Gustav Kasselstrand går knappast att göra. Kasselstrand vars ungdomsförbund och allierade i partiet som är missnöjda med Jimmie Åkessons partiledarskap och populistiska inriktning är uppenbarligen ett så stort problem för Åkesson att partiet vill reglera konflikten i partistadgan.
Om partiledningens förslag till reviderade stadgar skulle gå igenom är Kasselstrands formella inflytande i partiet i stort sett obefintligt. Och skulle Åkesson tröttna rejält på Kasselstrand kan Sverigedemokraterna utesluta hela ungdomsförbundet.
Jimmie Åkesson kommer givetvis inte säga ett knyst om det här utan som vanligt skicka fram pressekreterare Linus Bylund. Och den beräknande Gustav Kasselstrand och hans vänner kan inte göra något annat än att förbereda en motattack.
På ena sidan står en maktfullkomlig men konflikträdd partiledare. På andra sidan en uppkäftig ungdomsförbundsordförande. Slaget om SD är i full gång.
En tydligare vingklippning av SDU-basen Gustav Kasselstrand går knappast att göra. Kasselstrand vars ungdomsförbund och allierade i partiet som är missnöjda med Jimmie Åkessons partiledarskap och populistiska inriktning är uppenbarligen ett så stort problem för Åkesson att partiet vill reglera konflikten i partistadgan.
Om partiledningens förslag till reviderade stadgar skulle gå igenom är Kasselstrands formella inflytande i partiet i stort sett obefintligt. Och skulle Åkesson tröttna rejält på Kasselstrand kan Sverigedemokraterna utesluta hela ungdomsförbundet.
Jimmie Åkesson kommer givetvis inte säga ett knyst om det här utan som vanligt skicka fram pressekreterare Linus Bylund. Och den beräknande Gustav Kasselstrand och hans vänner kan inte göra något annat än att förbereda en motattack.
På ena sidan står en maktfullkomlig men konflikträdd partiledare. På andra sidan en uppkäftig ungdomsförbundsordförande. Slaget om SD är i full gång.
tisdag 1 oktober 2013
Dålig humor och taskig människosyn
Igår när Sverigedemokraterna för femtiosjuttonde gången presenterade en beräkning på det partiet kallar "invandringens kostnader" frågade Expressenreportern Annie Reuterskiöld partiets allt i allo Linus Bylund var gränsen mellan invandring och det partiet och resten av extremhögern kallar för "massinvandring" går. "Som mellan mord och massmord", förklarade Bylund.
Bylund som tagit fram partiets beryktade kommunikationsplan blev traditionsenligt blåsipperasande när han noterade att reportern twittrat ut citatet. Det var det fräckaste, tyckte Bylund. Det hela var ju ett skämt.
Ja, ett dåligt sådant. Och var det inte skämt, som en del partikamrater senare hävdade till Bylunds försvar, utan bara en jämförelse, så var det jämförelse som säger en del om partiets människosyn.
För det var ju det här med människosyn. När Sverigedemokraterna spelar ut av partiets favoritkort, invandringens kostnader, så blir människosynen så ofattbart uppenbar. Ja, det måste vara ofattbart eftersom så många av oss gång på gång köper den konfliktlinjen.
Det går inte att räkna på invandringens kostnader utan att falla i den fälla som sverigedemokrater och andra rasister älskar se folk falla i. Det befäster en bild av att invandring är något som sker konstlat. Det är det inte. Det är lika naturligt att människor flyttar på sig över nationsgränser som att människor äter, sover, skaffar barn, föds, åldras, dör, älskar varandra och bråkar med varandra.
Det befäster också den tröttsamma och farliga bilden av att det finns ett val mellan stängda gränser och frihet. Det är en påhittad konflikt som endast de som drömmer om ett homogenitet där alla tänker, tycker och ser ut likadana ut, tjänar på. En strävan efter en slags endimensionell människa som aldrig har funnits.
"Men våra gamla då?", ropar sverigedemokraten som på beställning och för fram det klassiska budskapet där pensionärer ställs mot människor som invandrar. En argumentation som i grund och botten blottlägger partiets människosyn.
För ja. Det var ju det här med människosyn. Den grundläggande konflikten mellan antirasister och de som inte tror på ett samhälle där människor kan leva tillsammans. I rasistens värld är pensionären som råkar ha ett liknande efternamn men bor i en annan del av landet mer värd en pojken som flytt ensam från galningarna i Al Shabab i Somalia och som nu råkar bo i samma trappuppgång som rasisten. Det är en helt meningslös konflikt om man tror på ett samhälle där vi kan leva tillsammans på lika villkor.
Och därför handlar antirasism om att aldrig någonsin låta sig spelas ut mot varandra utifrån så kallad etnicitet eller härkomst. Antirasism handlar om omtanke och gemenskap. Det är just därför en massa antirasister på fredag firar Kanelbullens dag på fredag.
Vi gör det för att manifestera för en människosyn där vi inte räknar på varandra. Där vi står upp för varandra och där vi aldrig låter oss luras av sverigedemokrater med dålig humor och taskig människosyn.
Bylund som tagit fram partiets beryktade kommunikationsplan blev traditionsenligt blåsipperasande när han noterade att reportern twittrat ut citatet. Det var det fräckaste, tyckte Bylund. Det hela var ju ett skämt.
Ja, ett dåligt sådant. Och var det inte skämt, som en del partikamrater senare hävdade till Bylunds försvar, utan bara en jämförelse, så var det jämförelse som säger en del om partiets människosyn.
För det var ju det här med människosyn. När Sverigedemokraterna spelar ut av partiets favoritkort, invandringens kostnader, så blir människosynen så ofattbart uppenbar. Ja, det måste vara ofattbart eftersom så många av oss gång på gång köper den konfliktlinjen.
Det går inte att räkna på invandringens kostnader utan att falla i den fälla som sverigedemokrater och andra rasister älskar se folk falla i. Det befäster en bild av att invandring är något som sker konstlat. Det är det inte. Det är lika naturligt att människor flyttar på sig över nationsgränser som att människor äter, sover, skaffar barn, föds, åldras, dör, älskar varandra och bråkar med varandra.
Det befäster också den tröttsamma och farliga bilden av att det finns ett val mellan stängda gränser och frihet. Det är en påhittad konflikt som endast de som drömmer om ett homogenitet där alla tänker, tycker och ser ut likadana ut, tjänar på. En strävan efter en slags endimensionell människa som aldrig har funnits.
"Men våra gamla då?", ropar sverigedemokraten som på beställning och för fram det klassiska budskapet där pensionärer ställs mot människor som invandrar. En argumentation som i grund och botten blottlägger partiets människosyn.
För ja. Det var ju det här med människosyn. Den grundläggande konflikten mellan antirasister och de som inte tror på ett samhälle där människor kan leva tillsammans. I rasistens värld är pensionären som råkar ha ett liknande efternamn men bor i en annan del av landet mer värd en pojken som flytt ensam från galningarna i Al Shabab i Somalia och som nu råkar bo i samma trappuppgång som rasisten. Det är en helt meningslös konflikt om man tror på ett samhälle där vi kan leva tillsammans på lika villkor.
Och därför handlar antirasism om att aldrig någonsin låta sig spelas ut mot varandra utifrån så kallad etnicitet eller härkomst. Antirasism handlar om omtanke och gemenskap. Det är just därför en massa antirasister på fredag firar Kanelbullens dag på fredag.
Vi gör det för att manifestera för en människosyn där vi inte räknar på varandra. Där vi står upp för varandra och där vi aldrig låter oss luras av sverigedemokrater med dålig humor och taskig människosyn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)