Polisen ska inte stoppa trygghetsmanifestationer

I onsdags kväll hade den antirasistiska gruppen Tillsammans för Strängnäs planerat att genomföra en manifestation mot rasism och för ett Strängnäs för alla. Men den blev aldrig av, då polis på plats hotade en av arrangörerna med anmälan.

Initiativet till manifestationen togs med anledning av rasistattacken på asylboendet Mälarblick i Strängnäs kvällen innan, då ett 20-tal bilar stannade utanför boendet och runt 30 personer höll upp banderoller med texter som: "massinvandring = våldtäkt" och "Defend Europe" med ett skjutvapen på. Personal på boendet vittnar även om att en del av personerna heilade. Bilder från aktionen spreds i sociala medier och hyllningar av attacken fylldes snabbt på i kommentarsfälten. En person skrev "Slakta dem istället" och kommentaren gillas av flera.

Detta sker i en tid när attacker mot asylboenden ökat avsevärt, och i Strängnäs har människor organiserade i SMR ett flertal gånger stått synliga på gator och delat flygblad. En kvinna som dök upp till den planerade manifestationen med sina barn sa att det skapar inte bara rädsla på det direkt drabbade boendet. Det skapar rädsla i hela stan.

De aktiva i Tillsammans för Strängnäs bestämmer sig för att agera snabbt och kallar till en manifestation för trygghet ett dygn efter rasistattacken mot boendet, för att snabbt erbjuda en plats för människor som kände sig ledsna och rädda att tillsammans stå upp tillsammans sammanhållning. Det bestämmer man när man skakas av nyheten på onsdagsmorgonen, vilket gör att det blir ont om tid för att hinna få ett polistillstånd.

Gruppen har tidigare anordnat en ljusmanifestation för att hedra de som fallit offer i terrorattacker, då utan tillstånd. Man bestämmer sig därför ändå för att kontakta polisen, meddela att en manifestation är planerad och söker även tillstånd. Till svar får aktivisten höra: "det kan du glömma" på frågan om det är möjligt att få tillstånd, och förklarar att en sådan måste lämnas in en vecka innan aktiviteten.

Det här vet jag inte stämmer, även om det ofta är ett önskemål från polisen, då vi i den grupp jag är engagerad i flera gånger har fått ett polistillstånd inom ett dygn. Ibland samma dygn, och ibland har vi inte behövt tillstånd alls då vi istället bara har haft kontakt med polisen. Gruppen i Strängnäs väljer att ändå skicka in en ansökan och gör en betalning.

Strax innan utsatt tid på onsdagskvällen befinner jag mig på torget med arrangörerna som precis ska koppla in högtalaren, när den som står som ansvarig på ansökan blir uppringd av polisen. Polismannen berättar att de är på väg till Strängnäs från Eskilstuna samt förklarar för henne att hon bryter mot ordningslagen om manifestationen genomförs. Han läser upp ordningslagen och säger avslutningsvis: "Du och dina kollegor kan ju fundera på hur ni vill göra". Hon ser lite chockad ut när hon återberättar samtalet, och uppfattar det som ett subtilt hot. Vi som är på plats tycker det hela är mycket märkligt, en ansökan är inlämnad och betald för och det enda vi gör är att manifestera för en tryggare stad.

En polisbuss dyker snabbt efter det upp på torget och två poliser går fram till oss. Mannen förklarar att de har fått in ansökan om tillstånd, men den har blivit nekad för att pengarna inte har hunnit komma in. Det är alltså pengarna man menar är anledningen till att tillståndet inte har godkänts, och anledningen till att den ansvarige kommer anmälas för brott mot ordningslagen om manifestationen genomförs.

Vid det här laget har det samlats en skara människor på torget, bland annat kvinnan med barnvagn och ett par äldre personer som jag pratar själv står och pratar med. Vi står och huttrar på torget, medan de två poliserna bevakar oss. Högtalaren är inte inkopplad, och jag frågar polismannen var gränsen för en manifestation går. Vad får vi som är på plats på torget enligt denna polis göra och inte göra? Polismannen svarar att om vi framför en åsiktsyttring, då räknas det som manifestation, och då blir det en anmälan.

Jag har själv anordnat rätt många manifestationer, demonstrationer, kärleksbombningar, minnesmanifestationer och andra så kallade allmänna sammankomster vid det här laget. Jag har besökt och varit med på andra gruppers aktiviteter. Men jag har nog aldrig hört en polis prata på det här sättet. Att man väljer att lägga så pass mycket fokus på att stoppa en manifestation mot rasism och för trygghet kvällen efter att trettio personer skanderat rasistiska slagord och heilat mot ett flyktingboende går faktiskt bortom mitt förstånd.
 Människor som kommit till manifestation för att stå upp för ett tryggt Strängnäs för alla blev hindrade att göra det med motiveringen att betalningen inte hade hunnit komma in. Det är obehagligt.

Mig veterligen ska ordningslagen inte stå över regeringsformens paragraf om demonstrationsfrihet. Det är en grundlagsskyddad rättighet att demonstrera, och jag tycker det är skrämmande när representanter för polismyndigheten använder sig av människors okunskap om det samt hänvisar till ordningslagen för att stoppa fullt lagliga manifestationer. Det inger sannerligen ingen trygghet hos Strängnäsbor.

Misstro måste inte vara dåligt

Idag skriver jag tillsammans med Ungdomsbarometerns vd Ulrik Simonsson på DN Debatt. Artikeln är en sammanfattning av de stora dragen i årets Ungdomsbarometer, med fokus på ett frågebatteri som Expo beställt om stödet för konspirationsteorier och konspirationistiskt tänkande.

Resultatet är tydligt. Det finns ett litet men betydande stöd för konspirationsteorier. Åtta procent av de unga tror att världen styrs av hemliga sällskap som illuminati eller frimurare, motsvarande siffra bland vuxna är elva procent. I båda grupperna är det 30 procent som inte helt tar avstånd från påståendet.

Bland de vuxna är tron på konspirationsteorier starkast bland de som sympatiserar med Sverigedemokraterna, likadant är det bland de yngre. Även om mönstret bland de unga inte är lika tydligt. Där är tron på konspirationsteorier mer utspritt mellan partisympatierna.

Samtidigt visar Ungdomsbarometern att det finns en utbredd misstro mot politikens förmåga att lösa samhällets problem. Som i alla artiklar finns det inte plats att förklara allt. Så det är på sin plats att klargöra några saker. Misstro mot staten, politiker och politiken är förstås en konsekvens av en politisk realitet och i vissa fall kanske också ett resultat av en sund kritisk hållning till makten. Dessutom kan ju en konspirationsteori visa sig vara sann. Så misstro måste inte alltid vara dåligt.

Men vår poäng är en annan.

Undersökningen och den artikel som kommer i nästa nummer av Expo förklarar och visar möjligheterna för ett utbrett konspirationistiskt tänkande, som inte bara är en kritisk hållning till sin omvärld utan en ideologi i sig. Konspirationismen är inte tron på en konspirationsteori, utan en idé om att inget i världen händer av en slump. Att vi alla är underställda en samordnad ansiktslös maktelit. Det är en analys som avsäger sig vetenskapens metoder för vad vi kan veta eller anta vara sant. Och som vänder den parlamentariska demokratin ryggen.

Alltså. Vill man komma åt misstron mot politikens förmåga att lösa samhällets problem så gäller det att återvinna förtroendet. Det är en stor uppgift men den måste tas på allvar. Det går förstås att kanalisera misstron och göra den till en politisk kraft som kräver förändringar. Och med ökad förmåga till källkritik så minskar risken att man faller för vilseledande konspirationsteorier. Misslyckas man med det så finns konspirationismen som ett alternativ. Och att döma av resultatet i Ungdomsbarometern så har den goda möjligheter att locka en del in i en värld där apatin blir till ett ställningstagande i sig.

Motmedlet mot rasism finns inom oss alla

Abdikadir Hagi Abdirahman är ordförande för Somaliska
 kulturföreningen Tomelilla

Var och en av oss - äger det kraftfullaste motmedlet mot rasism. Det finns inom oss. I våra föränderliga och expansiva identiteter. 

Att jobba som utbildare på Expo innebär en unik möjlighet att få känna av pulsen på olika håll i landet. Ena dagen är det möten pensionärer, andra högstadieelever och den tredje fackföreningsaktiva. Från den minsta lilla ort med blott 500 invånare till storstädernas myller av folk.

För två veckor sen var jag i skånska Tomelilla, i Somaliska kulturföreningen där. Vi pratade om diskriminering och hatbrott, och om lagar och möjligheter att få upprättelse. Men också om rasismen i samhället; att några konsekvent får fördelar och några konsekvent får nackdelar beroende på hur vi ser ut och vad vårt ursprung eller tillhörighet är.

Så smärtsamt tydligt är det nu i kölvattnet av höstens terrorattentat. Terrordådet på Kronan i Trollhättan, där den 15-årige pojken Ahmed och den unge elevassistenten Lavin knivhöggs till döds. Terrordåden på våra blivande och befintliga asylboenden. Och terrorattentaten i Paris där 130 oskyldiga människor mördades. Och ytterligare otaliga oskyldiga skuldbeläggs nu för att på något sjukt sätt vara kollektivt ansvariga för detta, vidriga.

Abdikadir, som är ordförande för föreningen i Tomelilla, frågar mig i pausen medan vi dricker te om det är en risk nu, med läget som råder, att Sverigedemokraterna växer? Han gav uttryck för en oro som många av oss delar. En berättigad oro.

Men så finns också en rädsla som har helt andra bevekelsegrunder, som inte är berättigad. Och som tar sig helt andra uttryck.

De rasistiska rörelser och miljöer Expo bevakar, finner sin grogrund i den rädslan. Rädslan som ofta bortförklaras som en rädsla för ”det okända” men i grund och botten är en rädsla för att förlora makt och fördelar. Som bottnar i rasism.

Rädslan finns i alla lager i samhället, den finns i maktens korridorer. Den skymmer sikten och gör att vi inte tänker rationellt.

För en vecka sedan frigavs den 22-åring som häktades misstänkt för förberedelse till terrorbrott i Sverige; helt fri från Säpos tidigare misstanke. Men bilden på hans ansikte har spridits i media. 22-åringens identitet är allmänt känd. Skyldig innan motsatsen bevisats. Rädslan ökar risken att dra förhastade slutsatser exponentiellt.

Abdikadir, som efter studiecirkelns slut hastigt gick ner i bönelokalen för att be, hade tidigare, när vi pratade om terrorattentaten i Paris, upprört förklarat att det många nu inte förstår är att Islam inte förordar våld, och att det enligt islam är fel att mörda.

Att världens muslimer ska behöva känna sig nödgade att förklara det är ett sorgligt faktum. Ingen religion, i sig själv förordar våld – eller fred. Det är människor som är våldsamma.

Precis som Daniel Poohl skrev söndagskrönikan den 22/11, är Daesh, eller IS, inte samma sak som extremhögern. Men de delar viljan att skapa ett slutet samhälle, som är till för en liten, mycket snävt inringad grupp. Baserat på en människosyn som bygger på vanföreställningen att vissa ”människotyper” föds – och dör – på ett visst sätt, med vissa egenskaper, oförmögna till förändring.

Jag hade egentligen inget bra svar till Abdikadir, på om SD nu kommer öka, mer än att vi inte kan anpassa oss till oron över vad som kanske kommer hända. En sak är dock säker – rasismen frodas i ett samhälle som präglas av rädsla och misstänksamhet mot våra medmänniskor.

Abdikadir jobbar på en skola i Tomelilla, och han berättade för mig att en 8-årig pojke en dag kommit fram till honom och frågat:

– Varför är din hud brun?

Varpå Abdikadir skrattat lite till svar och frågat pojken:

– Varför är din vit?

Och pojken utropat:

– Jag är vanlig!

Abdikadir skrattade då högt, förklarade att han också är vanlig och höll fram sin hand för pojken att känna på. Numera när pojken ser Abdikadir är han inte någon okänd eller annorlunda. Han är Abdikadir. Människan Abdikadir.

Var och en av oss - äger det kraftfullaste motmedlet mot rasism. Det finns inom oss. I våra föränderliga och expansiva identiteter. Där är den starkaste sammanhållande kraften. Som får oss att mötas, att växa och expandera tillsammans

Hur finner vi gemenskap med en annan människa?

Det kan vara i något så enkelt som i ett skratt, i en energi som någon utstrålar. Som väcker nyfikenhet. Då är rädslan långt borta.

Novemberpogromen blev början på slutet

Novemberpogromen har ofta fått tjäna som ett illustrativt exempel på rasismens ohyggliga konsekvenser. För att hedra offren och för att se till att det aldrig kan hända igen måste vi minnas, och ta tillvara på den kunskap som historien ger oss.

Jag har ibland fått höra att ord är makt. Det är nog sant.  Att ord kan väcka både minnen och känslor. Och, om de framförs med skicklighet kan de både beröra och övertyga, men de kan också uppvigla, förtrycka och plåga.

Betänk ordet Kristallnatten. Det låter vackert. Jag tänker genast på det vidunderliga norrskenet eller på en glimrande stjärnhimmel. 

Ord som för tankarna till allt sådant som gör världen till en skön och vacker plats. Ord värdiga de vackraste av dikter.

Men, Kristallnatten var allt annat än vacker…

Vi ska för alltid minnas natten mellan den 9 och 10 november 1938.

Det är natten då nazisternas brunskjortor utför en samordnad och landsomfattande pogrom mot den judiska minoriteten.

Det är natten då över 1400 synagogor och bönehus brändes och förstördes. Då 7500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades.

Det är natten då judar inte längre kunde vara trygga i sina egna hem.

Det är natten då judar misshandlades urskillningslöst.

Det är natten då 30 000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationsläger där de utsattes för nazisternas grymheter.

Det är natten då 400 judar fick betala det högsta priset och mördades.

Ögonvittnen berättar…

”Jag minns elden, röken och de hatfulla ropen. Vår synagoga fortsatte att brinna dagen efter och en pöbel som dröjt sig kvar fortsatte att ropa ’Bränn dem – Döda judarna.’ Jag kan fortfarande höra de där rösterna.”

”På Kristallnatten, tog rädslan över våra liv. Synagogan brann och vi var så rädda för vad som väntade härnäst. Skulle de döda oss? Vi ville bara leva.  Den natten kom SS-män och förde iväg min far och stenar kom flygande genom våra fönster.”

Nej, Kristallnatten var allt annat än vacker.

Ordet Kristallnatten är egentligen bara en förskönande omskrivning som tragiskt nog överlevt de sex miljoner judar som mördades under Förintelsen. I själva verket ska nazisterna ha myntat denna cyniska benämning som anspelade på glassplittret från de krossade skyltfönstren som likt glimrande kristaller lyste upp den kalla natten.

Synagogan i Fasanenstrasse i Berlin eldhärjades av nazisterna natten
mellan den 9 och 10 november 1938. Totalt brändes och förstördes
1400 synagogor och bönehus under Novemberpogromen.   

Vad vi ofta tanklöst kallar för Kristallnatten var en viktig händelse på hatets inslagna väg. Den signalerade att nazisterna var beredda att bedriva ett skoningslöst krig mot försvarslösa människor och att man inte skydde några som helst medel. Låt oss därför sluta prata om Kristallnatten och istället benämna det som hände vid dess rätta namn – Novemberpogromen.

Massförstörelsen av judisk egendom och våldsutövandet mot judiska liv under Novemberpogromen var ett vägskäl. Men, det är viktigt att minnas att redan innan nazisterna kom till makten hade deras våld och trakasserier mot judar varit en del av vardagen. Från och med 1933 togs förtrycket till en helt annan nivå. Hundratals lagar som inskränkte judarnas medborgerliga rättigheter antogs och våldsutbrott fortsatte att avlösa varandra. Novemberpogromen blev en vattendelare på vägen mot folkmordet på Europas judar. 

Hur är det möjligt kanske någon frågar sig?

Jag tänker återigen på ordens betydelse. Hur nazisterna effektivt använde sig av dem i Tyskland under 1930-talet. Ord för att sprida hat och missaktning mot landets judiska minoritet som anklagades för att ligga bakom det tyska folkets alla umbäranden efter första världskriget.

De här lögnerna upprepades så ofta av den nazistiska diktaturens propagandacentraler att de lyckades övertyga miljontals människor vilket direkt eller indirekt bidrog till att Förintelsen kunde äga rum.

När ord av hat omsätts i handling kan det få fasansfulla konsekvenser.

Efter Förintelsen fanns det dem som trodde att århundraden av antisemitism i Europa var över. För hur skulle någon vid sitt sinnes fulla bruk sprida den här sortens rasism när vidden av nazisternas brott mot mänskligheten hade uppdagats?

Det var tyvärr en önskedröm.

Antisemitismens förhatliga idéer fortsätter att sprids än idag i vårt land och i resten av Europa.  Den sprids av aktörer inom olika politiska och religiösa miljöer. Antisemitismen ”muterar” ständigt, den använder nya argument, men de är bara variationer av samma grundtema – förakt och hat mot judar. Otryggheten bland judar sprider sig. Rädslan att utsättas för hatbrott gör att varannan person med judisk bakgrund i Sverige väljer att inte bära några religiösa symboler. Tidigare i år utsattes synagogan i Köpenhamn för ett terrordåd. En oroväckande utveckling som inte kan förminskas och som måste tas på allvar.

Det finns de som hävdar att den samtida politiska utvecklingen i Sverige är jämförbar med rådande klimat i Tyskland under 1930-talet. Det är inte ett korrekt påstående. Vi lever inte i en diktatur vars rasistiska ideologi genomsyrar hela statsapparaten och där yttrandefriheten är kringskuren.

Men, vi ska samtidigt akta oss för att ta vår demokrati för given. I dag förgiftar högerextrema och högerpopulistiska partier runtom i Europa det politiska samtalet med främlingsfientliga och rasistiska idéer. Partier vars gemensamma nämnare är ett alltmer slutet och homogent Europa.

Några av dem här partierna sitter numera i våra folkvalda församlingar där de fortsätter ställa grupper av människor mot varandra och spela på människors rädslor. Det finns anledning att känna oro. En journalist med tydliga kopplingar till det ungerska regeringspartiet Fidesz beskrev nyligen Ungerns utsatta romska minoritet på följande vis:

”En betydande del av romerna kan inte leva i samexistens. De kan inte leva ihop med människor. De här romerna är djur och de beter sig som djur […] Samtidigt förstår de här zigenarna hur de ska utnyttja den idiotiska västvärldens ´framgångar´. Man måste vedergälla istället för att tolerera. De här djuren ska inte tillåtas existera. På inget sätt. Detta måste lösas, omedelbart och utan hänsyn till metod.”

Ord spelar roll. Hatet existerar inte i ett vakuum. Det är alltid sammanflätat med den verklighet vi lever i. Debatten om asylinvandringen engagerar många. Men, den är stundtals väldigt hätsk och ansvarslös.

När det finns politiker som talar om flyktingar och migranter som hotfulla svärmar och parasiter bär de ett direkt ansvar för avhumaniseringen av dessa människor. Ord vars syfte är att peka ut och skuldbelägga en grupp av människor underblåser rasism och stärker potentiella våldsverkare.

När flyktingboenden sätts i brand…

När asylsökande skräms och trakasseras…

När EU-migranter misshandlas på öppen gata….

När synagogor och moskéer attackeras…

När en gärningsman hugger ned barn på en skola…

Då måste vi reagera och inse allvaret. Det handlar om politiska handlingar vars rasistiska motiv inte kan förtigas och inte kan avfärdas som isolerade händelser. Inom den högerextrema miljön är de här legitima handlingar. Jag är övertygad om att debattklimatet kommer skörda nya offer så länge det finns politiker vars ord bygger på en förljugen undergångsretorik.

Sverigedemokraterna. Ett parti vars nazistiska rötter är väldokumenterade utmärker sig i sammanhanget. Partiets ökända riksdagsledamot Kent Ekeroth stod på ett torg i Trelleborg fem dagar innan det rasistiska dådet i Trollhättan och – samtidigt som flyktingboenden stod i brand – manade åhörarna att agera:

”Vi ska visa dem att det är dags nu.

Vi har ingen tid att spara längre.

Gör någonting. Gå ut. Våga visa. Vi är motståndsrörelsen mot etablissemanget och mot media.

Vi står vid ett vägskäl. Man säger det ofta. Det är dags att agera. Jag hoppas att ni kommer göra det och att ni säger till andra att göra det.

Stå upp och hjälp oss ta tillbaka vårt land.”

Uppviglande ord som dessa sprids snabbt i rasismens digitala rum där hatets nätkrigare sitter bakom sina datorskärmar. Och, förr eller senare kommer någon av dem att ställa sig den avgörande frågan:

Om vi nu står inför en undergång. Vad är då räddningen?

Våldet kommer några att säga upphetsat. Slutligen kommer någon att ta på sig ansvaret och faktiskt utföra det. 

Novemberpogromen har ofta fått tjäna som ett illustrativt exempel på rasismens ohyggliga konsekvenser. För att hedra offren och för att se till att det aldrig kan hända igen måste vi minnas, och ta tillvara på den kunskap som historien ger oss. 

Vi måste komma ihåg att judiskt liv hade existerat i Tyskland alltsedan medeltiden. Trots deras integration i det tyska samhället fann de sig en dag på det sluttande planet. Är det någonting vi kan lära oss från denna historia så är det att integration inte innebär ett skydd mot förföljelse och folkmord. Rasismen bryr sig inte huruvida människor är integrerade. Det är en viktig lärdom i en tid när rasism skylls på bristande integration.

Vi måste också förstå att nazisternas utrotning av Europas judar verkställdes med hjälp av helt vanliga människor som valde att medverka, titta bort eller leva i förnekelse. Det handlar om människor som gjorde tidtabeller för den intensiva tågtrafiken till dödens läger. Som angav sina grannar till nazisterna eller som till och med aktivt deltog i mördandet.    

Men, framförallt måste vi påminna oss själva att demokratin ständigt måste försvaras och återerövras för varje generation. Det handlar inte bara om att rösta på olika politiska partier, utan det handlar också om att slå vakt om rättssamhället. Värnandet om medborgerliga fri- och rättigheter och likhet inför lagen.

Vi har alla en skyldighet att på olika sätt bidra till ett anständigare samhälle. Att var gång rasismen gör sig påmind i olika sammanhang ifrågasätta den.

Det gör skillnad att bemöta fördomar och ingripa mot hatbrott i vår vardag.

Det gör skillnad att organisera oss mot rasismen och erbjuda alternativ till dess förljugna verklighetsbeskrivning.

För till och med under nazisternas terrorvälde fanns det de som stod upp för sina medmänniskor genom att varna, att hjälpa, att vägra och att protestera.  

Dem får mig att tänka på den israeliska historikern Yehuda Bauers tänkvärda ord en dag som denna: 

”Du ska inte vara ett offer, Du ska inte vara en förövare, men över allt annat ska du inte vara en åskådare.”

Riktig källkritik granskar avsändaren

Kommentar med anledning av ett inlägg på en av Lärarnas riksförbunds lärarbloggar. 

Flera har hört av sig och bett Expo att bemöta innehållet i en skolövning som publicerats på en av Lärarnas riksförbunds lärarbloggar. Det gäller en skolövning i källkritik. Uppgiften har varit att jämföra olika nyhetsartiklar om det rasistiska terrordådet i Trollhättan. Bland annat har Expo:s rapportering jämförts med Avpixlats. [Förtydligande: Lärarens blogginlägg har av många uppfattats som om Expo och Avpixlats rapportering jämförts med varandra. Efter samtal med läraren har det framkommit att blogginlägget varit otydligt formulerat. I klassrummet har i själva verket Expos och Avpixlats rapportering granskats var för sig.]

Av allt att döma har Expo och Avpixlat, och andra mediers, plattformar presenterats för eleverna för att ”få dem att tänka till och verkligen försöka granska om det de läser är sant och om det verkar trovärdigt”. En väldigt bra utgångspunkt. Men det verkar ha skett utan någon som helst problematisering av källorna då ”elevernas syfte var endast att granska rapporteringen”.

Källkritik handlar dock om att granska källor, avsändare och deras motiv med publicering.

Det finns avgörande skillnader mellan Expo och Avpixlats publiceringar. En central skillnad är att Expo följer det pressetiska regelverket, medan Avpixlat inte gör det. Avpixlat är en sajt som bryter mot reglerna på en rad grundläggande punkter: såsom försiktighet med namnpubliceringar, hur rapportering sker kring brottsoffer och barn, hur berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning lyfts fram, samt hur felaktiga publiceringar rättas och kommenteras.

Att som lärare – som enligt alla skolans styrdokument förväntas stå upp för demokratiska värden, motarbeta rasism och främja ett källkritiskt förhållningssätt – inte förklara dessa grundläggande skillnader för de elever som ska jämföra och granska rapporteringen från de respektive sajterna är oroväckande.

Terrorn skymmer sikten

Jag hade velat att samtalet skulle handla om hur vi avskaffar transportörsansvaret och Dublinförordningen – men bränderna kom i vägen.

Det första jag gör varje morgon när väckarklockan ringer numret är att gå in på någon av kvällstidningarnas sajter för att se ifall det har brunnit på ett blivande eller redan befintligt flyktingboende. Det gjorde jag även i morse.

Och ja. Det hade brunnit igen. På ett blivande flyktingboende i Oskarshamn och på ett hem för ensamkommande flyktingbarn i Lund.

När jag ett par timmar senare, för jag vet inte för vilken gång i ordningen de senaste dagarna, kommenterar bränderna på flyktingboenden så är det uppenbart för mig hur denna terror skymmer sikten för så mycket annat.

Jag hade velat att vi diskuterade att försäljare i turkiska Izmir lurar flyktingar som ska ta sig över Medelhavet i sjöodugliga båtar att köpa flytvästar fyllda med papper till hutlösa priser. Skulle båten, som flyktingen ofta betalat sina sista besparingar för att kliva ombord, kapsejsa sjunker hen som en sten till havets botten om hen inte kan simma.

Jag hade velat diskutera att den här människofientliga marknaden med sjöodugliga båtar och dödande flytvästar gjorts möjlig genom EU:s transportörsansvar, vilket omöjliggör lagliga och säkra vägar för flyktingar in i Europa .

Jag hade velat diskutera att flyktingar i detta nu riskerar att dö när de färdas genom Europa i trånga lastbilsutrymmen utan vatten och mat. Att flyktingar i detta nu vandrar genom livsfarliga gamla minfält på Balkan.

Jag hade velat att samtalet skulle handla om hur vi avskaffar transportörsansvaret och Dublinförordningen – men bränderna kom i vägen. Terrorn skymmer sikten.

Terror går ut på att skrämma människor. Att göra oss rädda. Att göra flyktingar, personal på flyktingboenden, grannar till flyktingboenden, volontärer och många andra livrädda.

”Det här är inte mitt Sverige” upprepar Stefan Löfven. Det är dags att vakna. Det här är ditt Sverige, Löfven. Det här pågår i ditt Sverige, Kinberg Batra.

Det är hög tid att kalla bränderna för vad dom är: Terror. Och inse att terrorn pågår i ett Sverige där flyktingar allt oftare ställs mot fattigpensionärer i retoriken på ledarsidorna. Där representanter för Sveriges tredje största parti beskriver flyktinginvandringen som undergången. Där statsministern och andra ledande politiker vill sända en signal till omvärlden genom att återinföra så kallade temporära uppehållstillstånd så att färre kommer hit.

Just nu gör terroristerna jobbet åt er, vare sig ni vill eller inte. Men det är priset vi får betala när makthavare tenderar att hellre misstänkliggöra människor på flykt istället för att investera i massiva bostadssatsningar, utbildning och bekämpandet av arbetslösheten.

Sådan är dessvärre verkligheten.

Hatretoriken riskerar att leda till fler attentat

Det brinner flyktingförläggningar igen. Under den senaste veckan har bilderna på eldhärjade flyktingboenden väckt minnena från 90-talet till liv. Då, i en tid av stort flyktingmottagande och en aggressiv ton mot flyktingar i den politiska debatten attackerades flyktingboenden flera gånger i veckan. Attentatvågen kulminerade 1992, då hade vi en brand eller ett attentat var tredje dygn.

Ser vi samma sak igen? På ett sätt gör vi förstås det. Sverigedemokraterna har meddelat att de nått vägs ände i riksdagspolitiken och ger sig ut på gator och torg för att få till en folkomröstning om invandringen. Eller som Kent Ekeroth sa under sitt tal under partiets demonstration i Trelleborg i helgen; ”Nu smäller det!” Det är en kampanj som hela den svenska radikalnationalismen ställer sig bakom, där till och med uniformerade nazister deltog i den där demonstrationen i Trelleborg. I debatten finns det dessutom de som talar om systemkollapser. Det är sammantaget en undergångsretorik som kastar skuld mot ett etablissemang och målar ut flyktingarna som ett hot mot nationens fortlevnad.

Och vi ser attentat och bränder. Hur många vet vi i ärlighetens namn inte. Den sammanställning som valsat runt i medierna listar eldhärjade flytktingboenden, inte attacker. En del av bränderna har med största sannolikhet uppstått på boendena av andra orsaker. Ibland som en konsekvens av undermåligt brandskydd. Men vi vet att det sker attacker. Och av allt att döma har attackerna eskalerat de sista veckorna.

Så på ett sätt ser vi samma mönster i dag som på 90-talet.
Samtidigt vet vi att historien inte upprepar sig. 90-talet var då. Nu är nu. Och idag görs politik på helt andra sätt. Den stora skillnaden är förstås nätet.

Nu samlas människor i forum där hatet frodas fritt. Under onsdagen kunde vi avslöja hur det på SD-vänliga facebook-grupper förs resonemang som är direkt kriminella. Där ges instruktioner för hur man på bästa sätt bränner ner en byggnad och på hur man gör napalm. Där jublas det åt bränderna.

Bland vissa på dessa forum, och även bland andra mer etablerade högerextrema aktörer, spelar det just nu ingen roll vad som ligger bakom den senaste tidens bränder. De ses som legitima attacker mot ett system som hotar nationen, där hyllas motståndet som reser sig med bensindunken i ena handen, och mobilen i andra.

Jämförelsen med 90-talet är relevant. För den lär oss se mönstren. Samtidigt har vi att göra med en helt ny typ av politisk aktivism. Det är lättare än någonsin att hitta stängda rum där ens egen sanning bekräftas. Och när tongångarna från politiker och opinionsbildare sjunker ner i den bruna sörjan omvandlas den till öppet hat.

Forskningen har visat att det kan finnas ett samband med retorik och våld. Så den stora risken är inte att vi får ett nytt 90-tal. Den är att vi får en eskalering, legitimerad av undergångsretorik och underblåst i hatets digitala ekokammare.

SD-Kaoset är tillbaka

Sverigedemokraterna är tillbaka i den position där de trivs bäst. Kaosskaparna. Den ständiga oppositionen. Under onsdagens riksdagsdebatt krävde Jimmie Åkesson ett missförtroendevotum mot finansministern Magdalena Andersson. Partiet har dessutom deklarerat att det tänker rösta på Moderaternas budget. SD är alltså beredda att rösta på en annan politik än sin egen för att försöka få till en parlamentarisk kris där regeringen tvingas avgå. Partiets hot från december förra året - det som till slut ledde till den Decemberöverenskommelse som nu slopats - ligger alltså kvar. Den som inte dansar efter partiets pipa kommer SD försöka tvinga bort med kaos och hot som vapen.

Förhoppningsvis är det en påminnelse till de övriga partierna om Sverigedemokraternas karaktär. Det finns de som ser värdet av att försöka styra landet utan inblandning från Sverigedemokraterna. De fick under dagen minst sagt det lättare att få sina tvivlare att förstå att Jimmie Åkesson inte är en seriös aktör i de utmaningar Sverige står inför.

Och så finns de som drömmer om att kunna få regera med stöd av Sverigedemokraterna. Några tänker sig att det skulle kunna gå att civilisera partiet, att genom ett närmande liksom få dem att skärpa till sig. Andra hoppas till och med kunna desarmera partiet, inte bara genom ett eventuellt direkt eller indirekt samarbete i framtiden, utan också genom att ta rollen som ett SD light. Det tydligaste exemplet är förstås Kristdemokraterna som i och med att partiet tog initiativ till att slopa Decemberöverenskommelsen trodde sig kunna ta över rollen som den tydligaste oppositionen i riksdagen. Idag fortsatte Ebba Busch Thor på den inslagna linjen när hon i en intervju i Dagens Nyheter (http://www.dn.se/nyheter/politik/kd-ledare-oppnar-for-gemensam-alliansbudget-nasta-ar/)sa att hon inte kan utesluta en gemensam Alliansbudget redan nästa år, vilket skulle bana väg för ett regeringsskifte med stöd av SD.
Utspelet fick mothugg från Allianskollegorna men poängen var gjord.

Det finns bara ett problem. Dagens debatt borde en gång för alla ha visat att det inte går att vinna en kapplöpning med Sverigedemokraterna om rollen som oppositionen. Sverigedemokraterna har det i sitt dna, i sin själva ideologi. De säger sig vara uttolkare av folkets vilja, och i deras värld går den alltid tvärtemot vad etablerade partier som vilar på idéer om öppenhet och pluralism säger och gör.

För de andra partierna finns två alternativ. Antingen fortsätta stöta och blöta viktiga frågor för landets framtid eller spela med i SD:s spel.

Vi vet vad Åkesson vill. Han vill ha kaoset. Landets utmaningar struntar han i. De är bara spelpjäser i ett cyniskt spel för att vinna den revansch som den svenska nationalismen ruvat på i decennier.

Dansk Folkeparti och föraktet för demokratin

Centralt hos Dansk Folkepartis ledande ideolog, Sören Krarup, finns det öppna föraktet och ifrågasättandet av demokratin.

Det är dagarna före valet 2010. Platsen är ett regnigt och småkallt Höganäs. På Tivoliparkens scen står Dansk Folkepartis partiledare Pia Kjærsgaard och agerar vallokomotiv till Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson står bredvid scenen och myser.

Dansk Folkepartis framgångar och genomslag i Danmark inspirerar och är en viktig förebild för SD:s partiledning. Dansk Folkeparti visar att det är möjligt att i grunden förändra ett helt lands faktiska politik och rita om det politiska landskapet.

Mycket har skrivits om Dansk Folkeparti, om hur de lyckats få det inflytande de fått, om det politiska spelet och hur Danmarks politik och samtalsklimat har förändrats. Vad man sällan läser är mer fördjupande vad partiet faktiskt vill med samhället och vilka som är partiets ideologiska förebilder. Vill man förstå det bör man läsa Per Wirténs senaste rapport ”Sören Krarup – Konservatismens tredje våg”, utgiven av Arena Idé.

Wirténs välskrivna rapport försöker på djupet beskriva Sören Krarup, Dansk Folkepartis ledande ideolog, tillika präst, politiker och författare. Sören Krarup är den person som under årtionden krattat manegen för att Dansk Folkepartis maktanalys och politik ska slå igenom i det danska samhället.

Krarups idéer och politiska visioner utgår från tre centrala delar, i mångt och mycket samma idéer som Sverigedemokraterna vilar på. För Krarup är nationalismen central och vägledande. Målet är etnisk och kulturell homogenitet i Danmark. Det andra centrala inslaget är angrepp på all form av invandring, mångkultur och överstatliga samarbeten likt EU och internationella konventioner. Den tredje delen är populismen. Enligt Krarup finns det en politisk och kulturell elit som i maskopi med invandrare motarbetar det ”vanliga danska folket”.

Likt andra populister hävdar även Krarup att det han håller på med inte är politik och ideologi, utan sunt förnuft. Allt utifrån intresset hos ”verklighetens folk”.

Vad Per Wirtén lyckas med i sin rapport är att sätta fingret på Krarups öppna förakt och ifrågasättande av det demokratiska systemet. I kampen för ett etniskt och kulturellt homogent Danmark kan mycket väl demokratin sättas åt sidan förklarar Krarup.

”Eftersom folket och nationen tillhör det verkliga går det alltid före demokratin som med sina abstrakta principer kommer från overklighetens sfär” skriver han i en av sina många böcker.

Det här är viktigt att ta med sig tror jag.  För personer som Krarup och hans anhängare, såväl i Danmark som i Sverige, handlar det inte bara om att i nostalgiska ordalag bevara något. Det handlar om att på djupet förändra vårt samhälles grundvalar.

Läs rapporten, begrunda och lär. Formulera sedan ditt försvar för demokratin, ty den är under attack.

Tiggeriförbud: det mest oansvariga en politiker kan införa

Att förbjuda tiggeri är bland det mest oansvariga en politiker kan införa. Fattigdom och misär har aldrig lösts genom förbud.

Det är inte många år sedan som Sverigedemokraterna i min gamla hemkommun Kungsbacka lade ett förslag om att förbjuda så kallad trottoarsittning. Anledningen var att partiets förslag om att förbjuda tiggeri i kommunen inte gick att få igenom.

På den tiden var motståndet från de demokratiska partierna, framförallt nationellt, i alla fall någorlunda kompakt.

Nu har det gått några år. Och allt fler demokratiska partier talar om tiggeriförbud. Senast i raden är Kristdemokraterna som i dag inleder sitt riksting i Västerås. KD:s partiledare Ebba Busch Thor passar på att sätta tonen i en debattartikel i SvD. Hon föreslår i praktiken att tillåta kommunerna att införa lokala tiggeriförbud.

Att förbjuda tiggeri är bland det mest oansvariga en politiker kan göra. Fattigdom och misär har aldrig lösts genom förbud. Det är inte tiggarna som är problemet. Det är diskrimineringen, rasismen och de ekonomiska klyftorna som är det.

"Men problemet är inte vårt utan Rumäniens och andra länderna som de flesta av tiggarna kommer ifrån...", hör jag allt fler politiker säga.

Av någon outgrundlig anledning så kommer det argumentet ofta från samma politiker som i andra sammanhang hyllar den så kallade fria rörligheten inom EU.

Fri rörlighet alltså. Men för vem? Inte för en fattig, diskriminerad och desperat människa från ett EU-land i Östeuropa i alla fall.

Inkonsekvensen är uppenbar. Den rätt sunkiga människosynen också för den delen.

Vad SVT inte berättade om Mona Walter

På Rinkeby torg samlades ett par hundra personer under lördagen för att under stort polispådrag lyssna till bloggaren Mona Walter. Det skulle hållas en manifestation för religionsfrihet och ett stöd för de samvetsfångar som dömts för att ha hädat eller lämnat islam i muslimska samhällen. 

Ja, det är en dyster verklighet som med rätta förtjänar att uppmärksammas och upplysas om. Rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet är nämligen långt ifrån självklar för många människor år 2015. 

Frågan är bara vilken trovärdighet Mona Walter har när hon talar för dem som inte har en röst? Under det senaste året har hon gjort sig ett namn på en rad hätska och kategoriska inlägg om islam där hon direkt eller indirekt anklagar och ställer muslimer till svars. Hennes inlägg har delats flitigt i sociala medier och hon har dessutom gjort flera intervjuer i etablerad media.

I skrivande stund har hon 14 000 följare på Facebook och når många potentiella läsare. Som före detta muslim anses hon av många läsare bära på erfarenheter som kan upphöjas till allmängiltiga för alla människor med muslimsk bakgrund. 

Det finns ibland en idé, vilket islamologen Eli Göndör påpekar, att erfarenhet och identitet är en kvalitetsstämpel som kan avfärda hyllmeter och generationer av forskning. Den egna erfarenheten upphöjs till allmän kunskap – inte sällan med krav på att världen ska anpassa sig till den egna uppfattningen.

I likhet med många andra personer inom den antimuslimska miljön försöker Walter beskriva en slags muslimsk essens som är våldsam, kvinnoförtryckande och odemokratisk. Något som görs med lösryckta citat från de islamiska källskrifterna och som endast tycks kunna tolkas på ett sätt. 

Det är givetvis en ohederlig argumentationsteknik, men som fortsätter tillfredsställa den öronbedövande nätmobben som nu tycks ha funnit ytterligare ett ”sanningsvittne” att luta sig mot. 

När Aktuellt i somras gjorde ett inslag om religiös fundamentalism i Rinkeby medverkade Mona Walter i en intervju. Situationen på plats blev snabbt hotfull och Walter fick tillsammans med journalisterna skyndsamt lämna platsen. Mona Walter uppges leva med dagliga hot och under skyddad identitet – något som säkerligen förklarar det omfattande säkerhetspådraget under lördagens manifestation. Det går bara att beklaga och fördöma. 

Men det uppmärksammade inslaget utelämnar dock ömmande och relevanta fakta om Walter. I inslaget uppgavs att hennes kritik av islam snappats upp av högerextrema krafter och därefter uppfattats som en provokation. I själva verket har Walter på egen hand förekommit i en rad högerextrema miljöer där hon spridit missaktning mot muslimer i allmänhet. 

I våras medverkade hon i den högerextrema podcasten RLM där hon deltog i ett samtal med bland annat Ingrid Carlqvist – en förgrundsgestalt inom den svenska antimuslimska miljön och den rasistiska nättidningen Dispatch International. Samtalet präglas av både insinuanta replikskiften och grundlösa påståenden. 

När Carlqvist diffust talade om en våldtäktsvåg i Sverige där muslimska män ”ofta” våldför sig på icke-muslimska kvinnor var inte Walter sen att instämma och förklarar att förövarna finner stöd för sina handlingar i Koranen. Så grund och kategorisk är alltså argumentationen. 

Hur ska annars den förljugna världsbilden där muslimer förblir ett hot upprätthållas? Med fler lögner så klart. 

Den 24 juli publicerade den högerextrema tidningen Nya Tider en intervju med Mona Walter under rubriken ”Islam är ren ondska”. Där bekräftade hon bland annat den antimuslimska konspirationsteorin om ett förestående muslimskt övertagande av Europa genom ett högt barnafödande. Den så kallade Eurabia-teorin ”är ingen myt” slog hon fast i intervjun. Alltså samma förljugna föreställningar och fantasier som Anders Behring Breivik gav uttryck för i manifestet han skrev innan terrorbombningen av Oslo och massmordet på Utöya.

Ytterligare ett exempel på Mona Walters aktiva deltagande och bidrag till den antimuslimska miljön var hennes medverkan som talare för For Frihed den 25 maj i år. Föreningen är en ombildning av den danska Pegida-rörelsen, men målen är fortfarande desamma: Stoppa ”islamiseringen” av Europa i allmänhet och Danmark i synnerhet. Ett budskap man fortsätter föra ut i samband med manifestationer varje måndag i Köpenhamn. 

Mona Walters förmenta kamp för religionsfrihet överskuggas av hennes ständigt återkommande demonisering och misstänkliggörande av muslimer. Att i ljuset av detta kalla Mona Walter för ”islamkritiker” eller som SVT beskriva henne som en ”omstridd aktivist” förminskar hennes aktiva roll i en den antimuslimska miljön som dagligen sprider hat mot muslimer på nätet. Och vars idéer och föreställningar till och med företräds i riksdagen.

Våga vägra vara en del av SD:s fulspel

Sverigedemokraterna är desperata. Riktigt desperata. När allt fler svenskar har fått upp ögonen för flyktingars situation både på väg till Europa men också hur de behandlas av länder som Ungern visar en undersökning från DN/Ipsos att opinionen har svängt. De senaste veckornas händelser har en kraftig förändring skett där allt fler vill ta emot flyktingar. Dessutom är betydligt fler oroliga för främlingsfientlighet än flyktingmottagande. Ett slag i ansiktet, så klart, på Sverigedemokraterna och andra aktörer som under det senaste året, likt rastlösa papegojor i en zoo-affär upprepat mantrat om att ”lyssna på vanligt folk”

Under paroller som ”Refugees welcome”, ”Låt flyktingarna stanna” och ”För ett humanitärt flyktingmottagande” har tiotusentals svenskar demonstrerat för att visa solidaritet med människor på flykt och för en anständig flyktingpolitik. Samtidigt med detta samlar organisationer, företag och privatpersoner in kläder, mat och erbjuder husrum. Hjälp- och biståndsorganisationer samlar in pengar för att hjälpa både flyktingar som tagit sig till Europa och de som fortfarande befinner sig i det som allt mer ofta kallas för ”närområdet”.

Vad gör då SD i detta läge? Förutom att partiets frontfigurer tröttsamt försöker hamra in ytterligare ett mantra, ”hjälp i närområdet”, så sitter företrädare och påstår att Europa begår ett kollektivt självmord genom flyktingmottagande medan någon annan tycker att flyktingar borde skjutas med kulspruta. Mitt i allt tumult försöker partisekreteraren Richard Jomshof lugna ner partiaktivisterna genom i en kommentar på Facebook förklara att eftersom Sverige inte är som föregångslandet Ungern (än) så måste SD anpassa retoriken.

Som om inte det vore nog så har de näringslivslobbyister som ledande sverigedemokrater stoltserat med att de haft möten med blivit tagna i örat. Och mitt i allt detta riktas återigen ljuset på partiets tvivelaktiga ekonomiska affärer, då SD-toppen Martin Kinnunen under gårdagen åtalades för bland annat grovt skattebrott. SD-ledningen vet att det sistnämnda kommer bli en affär som de kommer få leva med länge då det handlar om ekonomiska oegentligheter i företag inom och runt partiet. Efter att ha börjat ta del av förundersökningen kan jag, milt sagt, säga att det här både kommer användas av partiets motståndare och av den missnöjda oppositionen till partiledningen som i detta nu laddar inför partiets Landsdagar senare i höst. Dessutom är det interna missnöjet enormt mot toppstyrningen i partiet. Under onsdagsförmiddagen briserade en smärre bomb när riksdagsledamoten tillika Jimmie Åkessons svärmor, Margareta Larsson, nu lämnar partiet i protest och blir politisk vilde.

Men nog om det.

SD är desperata och då finns det bara en sak att göra. Att förlita sig till partiets motståndare. På lördagen kallar partiet till demonstration i Malmö. Parollen är ”Våga vägra våld”. Bland talarna återfinns både partiets mjukare framtoning personifierad i Paula Bieler och partiets hårdare och vulgärrasistiska framtoning personifierad i Kent Ekeroth. Sverigedemokraterna vet att Malmö är de våldsamma motdemonstrationernas stad. Samtidigt vill partiet, för jag vet inte vilken gång i ordningen, exploatera de sociala problem som finns i staden.

Det handlar alltså om att försöka skifta fokus. Lite som ett så kallat troll fungerar på internet. Sverigedemokraterna vill inget hellre än att mötas av våldsamma protester med stora polisinsatser som följd.

Ska man verkligen dras med i det? Oavsett hur provokativt SD och dess politik må vara så finns det ju betydligt viktigare saker att göra. Den bästa motdemonstration mot Sverigedemokraterna hösten 2015 är att fortsätta hjälpa flyktingar som anländer Sverige. Att på lördag, när SD vill sprida sitt hat och sin splittringspolitik, istället ansluta sig till de manifestationer och hjälpinsatser som nu sveper som en våg över Sverige skulle jag se som ett smartare men framförallt viktigare val. Flyktingarna behöver all hjälp de kan få och Sverige kan fortfarande få en betydligt mer anständig flyktingmottagande.