Erik Almqvists svenskfientlighet

Flera tidningar har i dagarna rapporterat om att den tidigare SD-höjdaren Erik Almqvist har flyttat till Ungern. I en mejlkonversation med Aftonbladet förklarar den före detta riksdagsledamoten, känd från Järnrörsskandalen och före dess Tallinnbåtsskandalen sin flytt i följande ordalag: ”Kort uttryckt kan man säga att frihetlig socialkonservatism och nationalism är norm i Ungern och den svenska fåran av genus och mångkulturalism får man leta efter sympati för”.

Många antirasister har med rätta gjort sig lustiga över den uppenbara ironi att en SD-politiker flyr landet. Det ligger givetvis ett löjets skimmer över att en person vars politiska gärning till stor del har handlat om att misstänkliggöra människor som flyr diktaturer, politiskt eller religiöst förtryck plötsligt väljer vänder på klacken och själv lämnar hemlandet.

Men det mest anmärkningsvärda är Erik Almqvists häpnadsväckande brist på självinsikt. Uttalandet om "den svenska fåran"  väcker nämligen en del frågor.

Var det "den svenska fåran av genus och mångkulturalism" som ledde till att Erik Almqvist en sommarnatt 2010 stod och vräkte ur sig rasistiska glåpord? Var det samma "fåra" som reagerade kraftigt på att den tidigare SD-politikerna samma kväll kallade en tjej för "hora"?

Och om det nu är så,  tror Erik Almqvist, efter den skandal han själv försatte sig i skulle behandlats annorlunda i Ungern?

Kanske skulle han sitta kvar som parlamentsledamot och omfamnas av den "frihetliga socialkonservativa och nationalistiska normen" om han som politiker sprang runt på Budapest gator med järnrör, skrek rasistiska glåpord och kallade en tjej för hora?

Om så är fallet så förstår jag att Erik Almqvist flyttade till Ungern.

Och visst sjutton kan man kalla Almqvists snyftretorik för svenskfientlig.

Berättelsen om Kent och Houng

Låt oss leka med tanken lite.

Kent, en kille i trettioårsåldern, född och uppvuxen i Halmstad backpackar i Sydostasien med ett par goda vänner. Vi kan kalla dem Erik och Christian. De gör som grabbar i trettioårsåldern som till slut vill finna sig själva brukar göra på den där typen av resor. De besöker Goa. De träffar en  sitarspelande guru som ger dem råd på vägen. De får en rad gastronomiska upplevelser.

På en bar i södra Vietnam börjar gänget att prata med några tjejer i deras ålder. Ganska snart fattar Kent tycke för en av flickorna. Hon heter Houng och Kent inser att han aldrig har träffat en finare människa. Han blir blixtförälskad.

Vad Kent inte vet är att Houng känner exakt samma sak.

De umgås hela kvällen. Nästa dag ska grabbgänget backpacka vidare. Men Kent vill stanna kvar. Han övertalar Erik och Christian att de ska stanna ett par dagar till. Motvilligt hörsammar de sin nyförälskade kompis krav.

Redan andra kvällen förklarar Kent för Houng att han har fattat tycke för henne. Houng blir lycklig och förklarar att känslorna är besvarade. Kent följer med Houng hem.

Nästa dag är det dags för avfärd men Kent förklarar för Erik och Christian att han vill stanna kvar i den vietnamesiska staden. Han ringer hem till sin mamma och förklarar vad som hänt. Han lånar pengar för att stanna kvar ett par extra veckor i Vietnam.

Kent och Houng blir ett par. Men när Kents semester är slut måste han dessvärre åka hem till Halland igen. Den kommande hösten ägnar han många vakna nätter åt att chatta på Facebook och skajpa med sin älskade på andra sidan jordklotet. Samtidigt sparar han pengar för att Houng ska kunna komma till Sverige. Under de timslånga samtalen över internet har de nämligen kommit överens om att Houng ska hälsa på Kent i Halmstad under en längre tid.

Efter några månader kommer Houng till Sverige. Kent är rörd till tårar när han möter sin älskade på Kastrups flygplats i Köpenhamn. Tillsammans tar de Öresundståget till Halmstad.

Ganska snart upptäcker både Kent och Houng att den magiska kärleken som uppstod där i baren i Houngs hemstad består. Houng stortrivs i Halmstad och blir snabbt god vän med Kents familj och vänner. Efter en månad i Sverige står det klart för paret att de är skapta för varandra.

Houng vill stanna i Halmstad och Kent vill att Houng stannar. Först tänker de att det är lika bra att Houng åker tillbaka till Vietnam och söker uppehållstillstånd därifrån. Men varken Kent eller Houng har pengar till en tur- och returresa till Hanoi.

Så de bestämmer sig för att söka uppehållstillstånd direkt i Sverige. När Houng kommer till Migrationsverket får hon beskedet att hon måste flytta till ett förvaringscenter som nyligen upprättats.

Tidigare under året har nämligen en motion från Sverigedemokraterna klubbats igenom i riksdagen. Motionen som är författad av Kent Ekeroth innebär att alla som söker uppehållstillstånd eller väntar på avvisning från Sverige ska placeras där. Houng och Kent blir förtvivlade. Tjänstemannen på Migrationsverket förklarar att han "bara verkställer beslut".

Sedan förklarar han att chansen att Houng ska få uppehållstillstånd är minimal. Sverigedemokraterna har nämligen också fått igenom sitt krav om att anhörig- och asylinvandringen ska begränsas med 90 procent och eftersom hennes älskade inte har någon vidare god ekonomi för att försörja henne under de första åren i Sverige är utsikterna inte alls goda.

Kent och Houng är förkrossade. Deras dröm om en framtid tillsammans i Halmstad har slagits i spillror.

Efter en tid på förvaringscentret får Houng beskedet om att det är dags att åka tillbaka till Vietnam. Men Vietnam är inte hemma längre. Hemma är där hennes älskade finns.

Och Kent finns i Halmstad. 

----

Nu slutar vi att leka med tanken.

----

Det här hade varit den direkta konsekvensen av Sverigedemokraternas migrationspolitik. Kent Ekeroth skriver de facto i sin riksdagsmotion att han vill se ett förvaringscenter för alla som söker uppehållstillstånd i Sverige.

Vi kan rabbla siffror och statistik i tid och otid men i grund och botten handlar det om människor av kött och blod.

Men ibland tror jag att det bästa sättet att se det inhumana, oanständiga och människofientliga i Sverigedemokraternas politik är genom att utgå ifrån scenariot att partiets politik genomfördes i praktiken. 

Målet måste vara lika villkor

Både Sveriges Unga Muslimer och Muslimska familjedagarna har nu i två uttalanden uppmanat oss på Expo att ännu en gång redogöra för varför vi granskat och uppmärksammat den nu avhoppade socialdemokratiske partitoppen Omar Mustafas legitimerande av antisemitism.

I dessa uttalanden ber man oss förklara varför vi kritiserat just Omar Mustafa efter att han valts in i Socialdemokraternas partistyrelse. Jag har tidigare här på Expobloggen klarlagt att det har handlat om att Mustafa valts in i styrelsen för Sveriges största parti.

Till skillnad från Mustafa själv så menar både Muslimska familjedagarna och Sveriges Unga Muslimer att det inte finns några problem vad det gäller de inbjudna talarna.

I en debattartikel på Aftonbladet Debatt redogör jag tillsammans med Tidskriften Expos redaktör Anders Dalsbro för varför vi granskade Mustafa. I artikeln skriver vi bland annat:

"Vi vill betona att vi aldrig har hävdat att Mustafa skulle vara antisemit. Fokus har hela tiden varit Mustafas roll att bjuda in föreläsare som sprider rasism och intolerans.

Vi kan inte tolka utspelet från arrangörerna bakom ”Muslimska familjedagarna” som något annat än att de förnekar den antisemitism och homofobi som Expo och andra debattörer och organisationer påtalat. Det är oerhört tråkigt.

Vi har också noterat att i debatten så har även antimuslimska krafter sett sin chans att kollektivt skuldbelägga muslimer i Sverige. Det är självklart förkastligt. Samtidigt kan inte förekomsten av islamofobi innebära att kritisk granskning av politiskt aktiva muslimer i sig är fel. Det skulle i så fall göra det omöjligt för muslimer att jämlikt verka politiskt".

Det här sammanfattar vår hållning i frågan. Och det tål att upprepas. Under den debatt som har uppstått har nämligen tre saker förekommit som jag ser som oerhört allvarliga.

För det första har nu flera aktörer r förnekat eller förringat det judehat som Yvonne Ridley och Azzam Tamimi, båda talare vid de muslimska familjedagarna för ett par veckor sedan, spridit. Bland annat satt Mohammed Kharraki i P1 Morgon på måndagsmorgonen och beskrev de antisemitiska uttalandena som endast kritik av staten Israel. 

Kanske kan Daniel Vergaras artikel (http://expo.se/2013/yvonne-ridley-i-samrore-med-judehatare_5840.html) om Yvonne Ridley få Kharraki och de som till skillnad från Omar Mustafa inte ser problematiken med hennes antisemitism att få dem på andra tankar.

I artikeln framgår det att Ridley hyllar Mahathir bin Mohamad, tidigare premiärminister i Malaysia, ökänd för sitt judehat. Hon uppskattar antisemiten som fördömts av världssamfundet så pass mycket att hon besökte honom tillsammans med en annan judehatare, nämligen den amerikanske högerextremisten Michael Collins Piper från den rasideologiska och antijudiska tidningen American Free Press.

Men det är inte bara det lättvindiga bortviftandet av vår granskning som är oroväckande.

En hatlära kommer sällan ensam och i debatten om Omar Mustafa har föga förvånande antisemitismens bästa vän, islamofobin, visat sig. I debatten har klassiska antimuslimska tankefigurer tagit plats. I samma veva som Expressen skrev om att Mustafa gillade två intoleranta muslimska ledare som hyser homofoba och antijudiska åsikter på Facebook publicerades hans taxerade inkomst, uppgifter som dessutom visade sig vara felaktiga. I sammanhanget framställdes det som att Mustafa fått pengar från okänd ort. Texten bjöd in läsaren till att själva dra slutsatsen att det handlade om muslimsk konspirativ verksamhet - ett tema som känns allt för väl igen från den antimuslimska miljön.

Att flirtandet med den här typen av konspirationstänkande letar sig in i en tidning som Expressen är allvarligt. Jag hade inte varit förvånad om det hade varit i en dansk dags eller kvällstidning med tanke på hur detta grannland marinerats i antimuslimsk propaganda det senaste decenniet. Att Expressens skånska variant, Kvällsposten, vars Peter J Olsson på sin redaktionsblogg skrev en text bestående av grumliga stereotyper där Mustafa kallades för ”Herr Omar” gör inte saken bättre. Formuleringen ändrades efter kritik men även här visade det sig att intoleranta och rasistiska stereotyper inte endast är något för sverigedemokrater och nazister. Något som antirasister påtalat länge och som dess värre än en gång visat sig stämma. 

I den tid vi lever i där antimuslimska idéer är representerade i Sveriges riksdag och uppenbara antimuslimska konspirationsteorier sipprar fram i det offentliga samtalet är det som antirasist oerhört viktigt att man behandlar alla som jämlikar. 

Antirasism handlar i grund och botten om att sträva efter ett samhälle där vi kan leva tillsammans på samma villkor. Omar Mustafa själv tog tidigt i förra veckan avstånd från de inbjudna talare som bland annat Expo kritiserade honom för. Det var bra. Det gjorde han nämligen inte efter en liknande debatt för två år sedan. Men från företrädare från bland annat socialdemokratiska Tro & Solidaritet har försvaret varit att den granskning som Expo bedrivit är att sparka på den som ligger ner.

Är den antirasistiska strävan lika villkor då gäller det också att alla granskas och ifrågasätts utifrån samma villkor. Att reducera människor, i det här fallet en politiker, till endast dennes religion eller etniska tillhörighet förhindrar en sådan utveckling.


UPPDATERAD 130416:
Kvällspostens Peter J Olsson har vid upprepade tillfällen på Twitter bett mig att klargöra varför hans korta utspel bestod av grumliga stereotyper. Att beskriva den avhoppade S-politikern som "Herr Omar" luktar stereotyp lång väg. Att skribenten dessutom hävdar att Socialdemokraterna valde inte Omar Mustafa för att behålla väljare i "den gruppen". I diskussionen på Twitter försvarar sig Olsson med att även socialdemokrater resonerar så. Det kanske är sant men det är lika illa.

Här kan läsa Olssons text: http://bloggar.expressen.se/peterj/2013/04/problemet-herr-omar/

Rubriken är ändrad men i html-texten är den kvar. 

S slätar över sakfrågan

Vår nyhetsrapportering om den nye socialdemokratiske toppolitikern Omar Mustafas upprepade inbjudningar av antisemiter har skapat debatt och väckt starka känslor. Mustafa publicerade själv idag (den 10 april) ett uttalande på Tro och Solidaritets hemsida där han tar kraftigt avstånd från antisemitism och all form av rasism. S-politikern skriver bland annat följande:

"Med anledning av Expos artikel 12-04-08 vill jag klargöra att jag inte på något sätt delar eller stödjer antisemitiska och rasistiska föreställningar eller hets mot en folkgrupp, vem som än bär på dessa åsikter".

Jag betraktar uttalandet som att Mustafa i fortsättningen inte kommer beblanda sig med rasister. Det är bra. Socialdemokratens tidigare argumentationslinje har varit att inbjudningarna av antisemiter har handlat om att föra "dialog". De egyptiska judehatarna Salah Sultan och Ragheb Al-Serjany och Yvonne Ridley, som arbetat för den statliga iranska TV-kanalen Press TV, som är känd för sin antijudiska världsbild ska alltså ha deltagit på de berörda konferenserna för att diskutera. 

Märkligt nog så har ingen av dessa rasister beskrivits som just rasister när de bjudits in. Yvonne Ridley som talade på de muslimska familjedagarna för någon vecka sedan presenterades med en gedigen biografi. Men inte en rad om de klassiska antijudiska konspirationsteorier som hon saluför. 

Inte heller en enda rad om Azzam Tamimi som även han deltog på samma konferens som Ridley och som även han gjort sig känd för att sprida klassiska antisemitiska föreställningar presenteras som en person som sprider rasistiska idéer. 

Därför blir argumentationen om "dialog" som nu förs av dem som mer eller mindre villkorslöst har försvarat Omar Mustafas inblandning i inbjudningarna oerhört bräcklig.

I realiteten handlar det snarare om att S-politikern har upplåtit en plattform åt rasister och därmed gett dem legitimitet. Hade deras välkända antisemitiska ställningstaganden presenterats och en uppmaning om att föra en debatt mot dessa hade det varit en annan sak. Men nu har det inte varit så.

Omar Mustafa ska ha beröm för att han nu, indirekt eller direkt, backar från inbjudningarna. Han har också framfört att det är bra att det förs fram kritik om den är saklig. Det är också bra.

Det som däremot oroar mig är hur flera av hans partikamrater och andra som kännetecknar sig som antirasister har agerat. Att partiledaren Stefan Lövfen har mött kritiken mot Mustafa som förts fram med tystnad är anmärkningsvärt. Att förste ombudsmannen i Stockholms stad, där Mustafa har sin hemvist, Olle Burell slätar över kritiken med att han har respekt för att Mustafa och hans organisationen Islamiska förbundet "vill skapa mötesplatser" och inte tycks se någon större problematik att de de facto bjudit in antisemiter är också allvarligt. 

En annan sak att ställa sig frågande till är de socialdemokrater som i sitt försvar av Omar Mustafa av någon outgrundlig anledning bara beskriver den nya S-toppen som i första hand troende muslim och inte som den politiker han faktiskt är. 

Expo kommer alltid vara konsekventa i vår granskning av organiserad intolerans. Oavsett vad personen har för religion eller etnisk bakgrund. 

Och oavsett om politikern i fråga är medlem i Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Eller något annat parti.

Vi kallar det konsekvent antirasism. 

Vi har aldrig hävdat att Omar Mustafa är antisemit. Det vi har velat belysa är hans deltagande i legitimeringen av rasister. En legitimering han nu säger sig ha slutat med. 

Det är politiken som är problemet

Flera dagar i veckan skriver vi på Expo Idag om den ena sverigedemokraten efter den andra som på olika sätt har kopplingar till nazismen eller den rasideologiska miljön. Det handlar om SD-politiker som länkar till nazistiska sajter, gillar nazistiska grupper på Facebook, fäller öppet rasistiska uttalanden eller på andra sätt har samröre med grupper som enligt partiledningen har det som nästan i folkmun nu kallas för "ideologiskt avvikande åsikter".

I många fall leder våra avslöjanden till uteslutningsärenden. I alla fall om det rör om sig för ledningen obetydliga företrädare ute i kommunerna eller personer som tillhör den så kallade "Bunkerfalangen". De som inte gett upp hoppet om att en vacker dag ta tillbaka makten i partiet med SDU-basen Gustav Kasselstrand som ny partiledare.

Då och då får vi från antirasistiskt håll höra att vår granskning "hjälper" Jimmie Åkesson och SD-ledningen med att "leta reda på" på sverigedemokrater som bryter mot den "nolltolerans" som partiledaren säger sig ha infört.

Expos granskande journalistik handlar inte i grunden om partiet Sverigedemokraterna. Den handlar om att uppmärksamma civilsamhället om när rasism och intolerans visar sig i organiserad form. Det borde ligga i allmänhetens intresse att det sitter exempelvis förintelseförnekare och nazistsympatisörer i folkvalda församlingar.

En betydligt vanligare fråga som vi får från de som följer vår nyhetsrapportering är när våra avslöjanden när det gäller sverigedemokrater med nazistkopplingar eller som uttrycker sig öppet rasistiskt ska upphöra.

Vårt svar på den frågan är med största sannolikhet den dagen Sverigedemokraterna lägger ner sin verksamhet. Varken pr-trick som "nolltoleransen" eller kommunikationsplan om vad som är lämpligt för en sverigedemokrat att säga eller gilla kan förändra det faktum är att Sverigedemokraterna är ett parti som bygger hela sin världsbild på att skilja på folk och folk och på en retorik som grundar sig i ett ett sammelsurium av allehanda konspirationsteorier.

Det här handlar inte om Sverigedemokraternas historia och partiets rötter. Det handlar om Sverigedemokraterna idag.

Partiets besatthet av generaliseringar och kollektivt skuldbeläggande öppnar upp för en radikaliseringsprocess bland partiets företrädare och aktivister. En retorik där högt uppsatta företrädare talar i termer om att "befolkningen byts ut" och oroar sig över att muslimer skaffar barn i Sverige blottlägger inte bara det faktum att Sverigedemokraterna bär på ett rasistiskt tankegods. Det kan också ses som en utsträckt hand till den rasideologiska miljön.

Därför kan Jimmie Åkesson och Björn Söder fortsätta kasta ut medlemmar. Så väl nya som gamla. Men fler kommer tillkomma, radikaliseras och till slut intressera sig för mer ärliga rasistiska partier. Om så inte redan har hänt.

Proteströsterna, Jonas och Jasenkos brev och den folkliga antirasismens utmaning

I slutet av mars publicerade Novus Opinion en undersökning med rubriken "Stark ökning av proteströster inom SD". Jämfört med den senaste mätningen hade de SD-väljare som svarat "mycket viktigt" på påståendet "Jag proteströstar mot de etablerade partierna" ökat från 20 till 36 procent under perioden oktober 2012 till mars 2013.

Det är så klart en intressant förändring.

Förändringen har kommit i en tid då rasismen har varit omdebatterad. Den moderatledda regeringen har fått utstå en hård kritik från många håll i både frågor som rör integration och migration.

Det har också varit en tid med bitvis hårda, och enligt mig befriande, debatter mellan liberala antirasister och de som snarare ser rasismen som ett strukturellt samhällsproblem. Det visar att antirasismen inte är någon konsensusklubb - hur gärna än sverigedemokrater och andra intoleranta aktörer vill framställa det som en sådan.

Författaren Jonas Hassan Khemiris hyllade debattartikel "Bästa Beatrice Ask" och statssekreteraren Jasenko Selimovics svar är kanske de allra mest tydliga exemplen på dessa skiljelinjer.

Mot denna bakgrund har konfliktlinjerna förändrats. I den antirasistiska debatten är en aktör som Sverigedemokraterna totalt ointressant. I en sådan debatt har Jimmie Åkesson ungefär lika mycket att tillföra som en långfärdsskridskoåkare på en fotbollsplan.

För den övertygade SD-väljaren är den senaste tidens debatt mellan de antirasister som landar i en strukturell analys och de som har en mer individualistisk hållning ointressant. De tycker nämligen som Sverigedemokraterna. Så länge vi lever i ett mångkulturellt samhälle med dess fördelar och utmaningar kommer en röst på SD vara en proteströst.

68 procent anger att det är "mycket viktigt" att SD vill begränsa invandringen som skäl till att de tänker rösta på partiet. 25 procent anger "ganska viktigt" på samma frågeställning. Andra, betydligt större undersökningar som SOM-institutets visar dessutom att dessa väljare till stor del delar Sverigedemokraternas världsbild och ligger partiet nära värderingsmässigt.

Vi vet också att det finns en stor ambivalent grupp som är mottaglig för en intolerant världsbild men som också kan gå en mer tolerant riktning.

Här har antirasismen en enorm utmaning. Långa välskrivna essäer på DN-kultur är inte lösningen. Inte heller det tröttsamma men ändock klassiska till lika slentrianmässiga avfärdandet av intolerans som något som endast handlar om missnöje eller okunskap.

Jag tror att stora delar av svaret handlar om att antirasismen måste ta på sig rollen som en social rörelse som erbjuder en gemenskap - även för de som inte delar Selimovics och Khemrirs texter i sociala medier. Därför arbetar vi för närvarande i den riktningen med att hjälpa lokala aktörer att få igång antirasistiskt och antifascistiskt arbete som till stora delar handlar om att stärka gemenskapen i lokalsamhället.

Förrförra lördagen anordnade vi ett seminarium på ABF:s antirasistiska forum med vår brittiska partner Hope not hate som lyckats med att förändra sitt sätt att arbeta. I seminariet lade vi ut texten om hur arbetet går till. Det kan du se här.