I onsdags kväll attackerade knivbeväpnade nazister en bokpresentation i Jyväskylä.
Författarna till boken Extremhögern i Finland, Li Andersson och Mikael Brunila – den tredje medförfattaren Dan Koivulaakso befann sig på annan ort – höll en föreläsning i en av bibliotekets föreläsningssalar när de plötsligt hörde ett tumult bryta ut utanför salen. Tre välkända nazister hade beväpnat sig med knivar och flaskor för att attackera tillställningen men stoppades av vakter. I bråket skadades en av vakterna så pass allvarligt att han fördes till sjukhus. Enligt uppgifter i finska media ska han inte ha skadats allvarligt.
Nyheter om attacken är på många sätt oroande. Författarna till boken som presenterades under kvällen är bekanta för Expos följare. Li Andersson, Mikael Brunila och Dan Koivulaakso är medförfattare till den rapport som Expo gav ut tillsammans med Hanaholmens kulturcentum och Finlands Unescokommission i december förra året. Författarna har under de senaste åren blivit några av de mest betydelsefulla experterna på finsk högerextremism och några av de mest värdefulla opinionsbildarna i frågor om rasism i det finska samhället. Att deras boksläpp attackeras är ingen slump. Enligt uppgifter i media ska det ha varit runt 100 personer på plats för att lyssna på presentationen av boken. En perfekt måltavla för ett högerextremt överfall. Det var en attack mot författarna, mot boken, mot vakterna utanför föreläsningssalen och inte minst mot den finska antirasismen
Gårdagens stormning visar på en oroväckande trend. I rapporten Organiserad intolerans i Finland och Sverige från i december varnade Andersson, Brunila och Koivulaakso för att våldet från den rasideologiska miljön ”kommer att öka i omfattning och bli grövre”. I början av året pekades finska motståndsrörelsen ut som särskilt farlig i en rapport från det nystartade nationella samarbetsnätverket för förebyggande av våldsam extremism i Finland.
Av allt att döma var deras analyser korrekta. Hotet från den finska extremhögern måste tas på allvar, även i Sverige. Man brukar säga att det inte finns någon risk för att de små nazistiska grupperna i dag ska kunna lyckas med sina mål att störta demokratin, utan att faran med det högerextrema våldet är att det drabbar enskilda individer. I fallet med Finland bör det läggas till att eventuella våldsspiraler lätt kan sprida sig till andra länder, och framför allt till Sverige. De tre nazisterna som pekas ut som skyldiga till attacken i Jyväskylä är kopplade till Finska motståndsrörelsen, som är en del av Svenska motståndsrörelsens organisationsbygge där även en norsk avdelning finns. Därför kommer efterspelet till attacken med största sannolikhet få konsekvenser även i Sverige och i Norge.
Under många år har den allt mer oroande situationen i Finland legat utanför medias intresse i Sverige. Rapporten vi släppte i december var ett försök att sätta ljus på likheterna mellan länderna, att vi faktiskt står inför snarlika utmaningar när det gäller extremhögerns utveckling.
Gårdagens attack visar tyvärr att vi hade rätt.
torsdag 31 januari 2013
tisdag 29 januari 2013
En skam för Sverige
På lördag samlas hamlstadsbor för att protestera mot utvisningen av delar av en romsk familj till Serbien. En pojke och en flicka ska utvisas tillsammans med sin biologiska mamma som de senaste åren inte haft hand om barnen. Ett tredje syskon får dock stanna i Sverige då han är svensk medborgare.
De två utvisningshotade barnen som varit omhändertagna eftersom den biologiska mamman inte varit förmögen att ta hand om dem mår nu katastrofalt dåligt. Flickan som lider av ett handikapp riskerar dessutom att dö om hon utvisas då det är inte säkert att hon får den vård hon behöver i Serbien. Eftersom utrikesdepartementet dessutom medger att romer diskrimineras svårt i Serbien är ett sådant scenario inte helt otroligt.
Det är en skam för Sverige att en sådan utvisning får ske. Vi kan visa dokumentärer om romers utsatthet i Europa, politiker kan hålla långa tal och fördöma de antiromska strömningarna men vad tjänar det till när Migrationsverket väljer att ta sådana här beslut?
Att vara utsatt för antiromsk diskriminering är uppenbarligen inget flyktingskäl i Sverige och Europa. För mig är det inget annat en skandal.
Därför är det en självklarhet för alla antirasister i Sverige att visa solidaritet med de drabbade barnen. Befinner man sig i närheten av Halmstad på lördag den 2 februari kl 12:00 tycker jag definitivt att man ska bege sig till Stora torg och delta på den manifestation som Rädda Barnen och en rad privatpersoner anordnar för att protestera mot Migrationsverkets beslut.
Mer om manifestationen hittar du här.
De två utvisningshotade barnen som varit omhändertagna eftersom den biologiska mamman inte varit förmögen att ta hand om dem mår nu katastrofalt dåligt. Flickan som lider av ett handikapp riskerar dessutom att dö om hon utvisas då det är inte säkert att hon får den vård hon behöver i Serbien. Eftersom utrikesdepartementet dessutom medger att romer diskrimineras svårt i Serbien är ett sådant scenario inte helt otroligt.
Det är en skam för Sverige att en sådan utvisning får ske. Vi kan visa dokumentärer om romers utsatthet i Europa, politiker kan hålla långa tal och fördöma de antiromska strömningarna men vad tjänar det till när Migrationsverket väljer att ta sådana här beslut?
Att vara utsatt för antiromsk diskriminering är uppenbarligen inget flyktingskäl i Sverige och Europa. För mig är det inget annat en skandal.
Därför är det en självklarhet för alla antirasister i Sverige att visa solidaritet med de drabbade barnen. Befinner man sig i närheten av Halmstad på lördag den 2 februari kl 12:00 tycker jag definitivt att man ska bege sig till Stora torg och delta på den manifestation som Rädda Barnen och en rad privatpersoner anordnar för att protestera mot Migrationsverkets beslut.
Mer om manifestationen hittar du här.
torsdag 24 januari 2013
Viktigt att minnas Förintelsens offer
På söndag är det Förintelsens minnesdag. Runt om i världen hålls manifestationer och minnesstunder för att hedra offren för Nazitysklands folkmord. Det är nu 68 år sedan sovjetiska Röda Armén befriade fångarna i koncentrations- och dödslägret i Auschwitz, och i samma stund öppnade omvärldens ögon för Förintelsens brutalitet.
Nazitysklands krigsbrott och massmördande var känt redan under kriget. Men det var i fredstid som det blev möjligt att börja försöka förstå det. Efter 1945 ställdes bödlarna och folkmordsingenjörerna inför rätta. De överlevande hade inga andra val än att på olika sätt behandla sina trauman. Förintelsen blev slutpunkten för det Europa som slet sig själv i stycken, och en startpunkt för de som ville bygga en ny framtid.
Och när vi nu flera decennier senare minns Förintelsens offer är det allt detta vi omfamnar. Vikten av det personliga ansvaret. Solidariteten med offren. De överlevandes egna minnen och berättelser. Drömmen om en ny värld.
Vi minns för att det leder oss i rätt riktning. Minnet av Förintelsen lär oss om vägen mot ett folkmord, att Förintelsen gjordes möjlig genom en avhumanisering av de som skulle rensas bort. Den lär oss om riskerna med en politik som strävar efter renhet och homogenitet. Den lär oss känna igen intoleransens stereotyper och mekanismer.
Och tyvärr lever vi en tid där vi behöver påminnas. Nazitysklands massmordspolitik drabbade alla de som inte ansågs få plats i Hitlers tredje rike. Oppositionella, handikappade, romer, Jehovas vittnen, homosexuella. De var alla offer för nationalsocialismens strävan efter ett samhälle där den rena ariska rasen skulle uppfylla nationen och där kritik mot den starke ledaren skulle straffas. Den starkes rätt över den svage. Våldet som maktinstrument. Men den yttersta fienden för Nazityskland var den inbillade judiska konspirationen och därmed judarna. Det systematiska mördandet av judar utgick från antisemitismens vanföreställningar. Samma idéer som vi ser i Sverige och runt om i världen idag.
Antisemitismen lever. Det finns så många exempel på olika aktuella uttryck av judehat att listan skulle kunna bli oöverskådlig. Irans antisemitiska utrikespolitiska utspel. Judar i Malmö som vittnar om våld och trakasserier. Gyllene Gryning och Jobbiks aggressiva retorik. Konspirationismens idéer om en dold världsordning kontrollerad av judar. Allt är uttryck för en idé med djupa rötter i historien, men samtidigt en förmåga anpassa sig till nya tider.
Det är idé som lever långt utanför extremistgruppers små universum. I Forum för Levande Historias attitydundersökning Den mångtydiga intoleransen från 2010 visar det sig att nära en femtedel av landets skolungdomar uppvisar negativa attityder gentemot judar. I rapporten Intolerance, prejudice and discrimination (2011) av bland annat den tyska professorn Andreas Zick, konstaterade man bland annat att en fjärdedel (24,5%) av de européer som svarat på undersökningens enkät instämde delvis eller helt med den traditionella antisemitiska konspirationsmyten att ”judar har för stort inflytande i mitt land”.
Det ligger nära till hands att tala om Förintelsen som något ogreppbart. Något overkligt. Ett svart hål i mänsklighetens historia som vi aldrig kommer att kunna förstå. Men det var inte. Den var i allra högsta grad vardaglig. Verkliga människor som gjorde rationella val. Det är därför vi måste minnas.
För att historien har visat att liknade saker kan hända igen.
För att det inte ska hända igen.
Nazitysklands krigsbrott och massmördande var känt redan under kriget. Men det var i fredstid som det blev möjligt att börja försöka förstå det. Efter 1945 ställdes bödlarna och folkmordsingenjörerna inför rätta. De överlevande hade inga andra val än att på olika sätt behandla sina trauman. Förintelsen blev slutpunkten för det Europa som slet sig själv i stycken, och en startpunkt för de som ville bygga en ny framtid.
Och när vi nu flera decennier senare minns Förintelsens offer är det allt detta vi omfamnar. Vikten av det personliga ansvaret. Solidariteten med offren. De överlevandes egna minnen och berättelser. Drömmen om en ny värld.
Vi minns för att det leder oss i rätt riktning. Minnet av Förintelsen lär oss om vägen mot ett folkmord, att Förintelsen gjordes möjlig genom en avhumanisering av de som skulle rensas bort. Den lär oss om riskerna med en politik som strävar efter renhet och homogenitet. Den lär oss känna igen intoleransens stereotyper och mekanismer.
Och tyvärr lever vi en tid där vi behöver påminnas. Nazitysklands massmordspolitik drabbade alla de som inte ansågs få plats i Hitlers tredje rike. Oppositionella, handikappade, romer, Jehovas vittnen, homosexuella. De var alla offer för nationalsocialismens strävan efter ett samhälle där den rena ariska rasen skulle uppfylla nationen och där kritik mot den starke ledaren skulle straffas. Den starkes rätt över den svage. Våldet som maktinstrument. Men den yttersta fienden för Nazityskland var den inbillade judiska konspirationen och därmed judarna. Det systematiska mördandet av judar utgick från antisemitismens vanföreställningar. Samma idéer som vi ser i Sverige och runt om i världen idag.
Antisemitismen lever. Det finns så många exempel på olika aktuella uttryck av judehat att listan skulle kunna bli oöverskådlig. Irans antisemitiska utrikespolitiska utspel. Judar i Malmö som vittnar om våld och trakasserier. Gyllene Gryning och Jobbiks aggressiva retorik. Konspirationismens idéer om en dold världsordning kontrollerad av judar. Allt är uttryck för en idé med djupa rötter i historien, men samtidigt en förmåga anpassa sig till nya tider.
Det är idé som lever långt utanför extremistgruppers små universum. I Forum för Levande Historias attitydundersökning Den mångtydiga intoleransen från 2010 visar det sig att nära en femtedel av landets skolungdomar uppvisar negativa attityder gentemot judar. I rapporten Intolerance, prejudice and discrimination (2011) av bland annat den tyska professorn Andreas Zick, konstaterade man bland annat att en fjärdedel (24,5%) av de européer som svarat på undersökningens enkät instämde delvis eller helt med den traditionella antisemitiska konspirationsmyten att ”judar har för stort inflytande i mitt land”.
Det ligger nära till hands att tala om Förintelsen som något ogreppbart. Något overkligt. Ett svart hål i mänsklighetens historia som vi aldrig kommer att kunna förstå. Men det var inte. Den var i allra högsta grad vardaglig. Verkliga människor som gjorde rationella val. Det är därför vi måste minnas.
För att historien har visat att liknade saker kan hända igen.
För att det inte ska hända igen.
tisdag 22 januari 2013
Nazisterna kommer till Almedalen
Nazisterna i Svenskarnas parti planerar att för första gången besöka Politikerveckan i Visby. Under partistyrelsemötet för ett par veckor sedan när Stefan Jacobsson valdes till ny partiledare - nazistpartier har inte demokratiska kongresser - bestämdes det också att partiet ska närvara vid den årliga Almedalsveckan.
Förra året fanns en av partiets veteraner Björn Björkvist på plats för att fotografera för partiorganet men nu ska alltså partiet göra en helhjärtad satsning. Vad detta kommer att innebära återstår att se. Det vore en större skräll om någon skulle hyra ut lokaler till ett nazistseminarium under Almedalsveckan. Däremot kommer partiet likt Nationaldemokraterna och Sverigedemokraterna (innan Åkesson fick sin alldeles egna dag) att anordna torgmöten och dyka upp vid olika seminarier.
Almedalsveckan är som en bekant en plats där politiker, journalister, lobbyister och intresseorganisationer samlas för att debattera och diskutera. Extremhögern har alltid varit ett udda inslag under detta jippo som knappast saknar spektakulära upptåg. Men nazisterna i Svenskarnas parti kommer utom tvivel sticka ut från mängden.
Framförallt allt då partiet öppet hyllar våldsmetoder. Den nyvalde partiledaren Stefan Jacobsson bedrev så sent som för fyra år sedan en "solidaritetskampanj" för den ökända amerikanska terrorgruppen The Order. Något som han försvarade så sent som för en vecka sedan i nazistpartiets egen webradio.
I webradion som drivs av vit makt-veteranerna Jonas De Geer och Magnus Söderman samt partiets internationelle sekreterare Dan Eriksson tipsade man i samband med den så kallade järnrörsskandalen Jimmie Åkesson om hur han borde hantera media. Magnus Söderman som har sin bakgrund i den militanta nazistorganisationen Svenska Motståndsrörelsen lade ut texten:
"Det ska ju vara mer av Gyllene Gryning. Jag menar Jimmie Åkesson skulle ge en sån där jävla journalist en torpare (LÄS: Slag med öppen hand i bakhuvudet) så det bara small om det i direktsändning! Då skulle vi få se att siffrorna går upp, kan jag säga. Det är jag helt övertygad om. Dom där jävla typerna med kameror och mikrofoner som stoppar upp dom i ansiktet och ska avkräva det ena med det tredje. Dom har inte någon moralisk rätt att avkräva oss ett enda dugg med sina lögnaktiga artiklar varje dag... En torpare på valfri journalist och en uppläxning och så. Då skulle det bli mycket bättre!".
Av Södermans ord att döma kan den som vill intervjua nazistpartiet i Almedalen och ställa frågor om exempelvis partiets syn på Förintelsen, nationalsocialismen och politiskt våld räkna med just våld.
Eller en "torpare", som Magnus Söderman kallar det.
Förra året fanns en av partiets veteraner Björn Björkvist på plats för att fotografera för partiorganet men nu ska alltså partiet göra en helhjärtad satsning. Vad detta kommer att innebära återstår att se. Det vore en större skräll om någon skulle hyra ut lokaler till ett nazistseminarium under Almedalsveckan. Däremot kommer partiet likt Nationaldemokraterna och Sverigedemokraterna (innan Åkesson fick sin alldeles egna dag) att anordna torgmöten och dyka upp vid olika seminarier.
Almedalsveckan är som en bekant en plats där politiker, journalister, lobbyister och intresseorganisationer samlas för att debattera och diskutera. Extremhögern har alltid varit ett udda inslag under detta jippo som knappast saknar spektakulära upptåg. Men nazisterna i Svenskarnas parti kommer utom tvivel sticka ut från mängden.
Framförallt allt då partiet öppet hyllar våldsmetoder. Den nyvalde partiledaren Stefan Jacobsson bedrev så sent som för fyra år sedan en "solidaritetskampanj" för den ökända amerikanska terrorgruppen The Order. Något som han försvarade så sent som för en vecka sedan i nazistpartiets egen webradio.
I webradion som drivs av vit makt-veteranerna Jonas De Geer och Magnus Söderman samt partiets internationelle sekreterare Dan Eriksson tipsade man i samband med den så kallade järnrörsskandalen Jimmie Åkesson om hur han borde hantera media. Magnus Söderman som har sin bakgrund i den militanta nazistorganisationen Svenska Motståndsrörelsen lade ut texten:
"Det ska ju vara mer av Gyllene Gryning. Jag menar Jimmie Åkesson skulle ge en sån där jävla journalist en torpare (LÄS: Slag med öppen hand i bakhuvudet) så det bara small om det i direktsändning! Då skulle vi få se att siffrorna går upp, kan jag säga. Det är jag helt övertygad om. Dom där jävla typerna med kameror och mikrofoner som stoppar upp dom i ansiktet och ska avkräva det ena med det tredje. Dom har inte någon moralisk rätt att avkräva oss ett enda dugg med sina lögnaktiga artiklar varje dag... En torpare på valfri journalist och en uppläxning och så. Då skulle det bli mycket bättre!".
Av Södermans ord att döma kan den som vill intervjua nazistpartiet i Almedalen och ställa frågor om exempelvis partiets syn på Förintelsen, nationalsocialismen och politiskt våld räkna med just våld.
Eller en "torpare", som Magnus Söderman kallar det.
torsdag 17 januari 2013
Protestera mot mäns våld mot kvinnor
Klockan 4 i söndags morse förvandlades en 20-årig kvinnas liv till ett helvete. Hon var på väg från pendeltågstationen i Sundbyberg, norr om Stockholm, när hon attackerades bakifrån av fem män och våldtogs. Enligt uppgifter i media fördes hon svårt chockad till sjukhus.
En dryg månad tidigare, på kvällen den 16 december, våldtogs en 23-årig kvinna på en buss i New Delhi. Hon hade varit på bio tillsammans med sin vän. På väg hem förvandlades kvällen till en mardröm. Hon våldtogs brutalt under en timmes tid av sex män, misshandlades sedan med ett järnrör och kastades av bussen i farten.
Hon drabbades av hjärtattack och infektion i buk och lungor. I flera veckor kämpade hon för sitt liv. Den 28 december orkade hon inte längre och avled av skadorna som gruppvåldtäkten orsakat.
Två kvinnor. I olika delar av världen. Båda offer för samma kvinnosyn.
Det är så våldet mot kvinnor ser ut. Det härstammar från samma nedvärderande av kvinnor, samma förtryck. Det kan ta sig uttryck i misshandel, psykisk terror eller som i det här fallet brutala gruppvåldtäkter. Det bryr sig inte om nationsgränser.
Det drabbar kvinnor där kvinnor finns. Just för att de är kvinnor.
I dag klockan fem arrangerar en rad organisationer en manifestation på Mynttorget i Stockholm i solidaritet med de kvinnor runt om i världen som drabbas av mäns våld. Precis som i New Delhi säger de: Abb bas. Nog!
Det är en viktig manifestation. Jag ska dit, för att jag vill visa var jag står. För att jag vill vara med och säga nog.
Men jag går också dit för att visa att extremhögern och anonyma hatare på nätet har fel. Våldtäkter - och särskilt gruppvåldtäkter - är ett av extremhögerns favoritämnen. Våldtäkterna i New Delhi och i Sundbyberg har givetvis uppmärksammats i alternativa högerextrema medier och som vanligt är det inte offret som står i centrum. Utan förövarna.
Våldtäkter blir en fråga för extremhögern när förövarna kan beskrivas som invandrare, eller när man tycker sig kunna genomskåda ett hyckleri från svenska feminister. Jag har tappat räkningen på hur många mail jag fått om den mördade och våldtagna Elin Krantz. I september 2010 våldtogs och mördades hon i en skogsdunge i Länsmansgården på Hisingen i Göteborg. Förövaren som dömdes till 16 års fängelse och livstids utvisning var från Etiopien. Med andra ord ett fall som passade perfekt i den högerextrema propagandan. För att påminna om mordet har en bild av Elin Krantz skändade kropp, taget av polisen vid brottsplatsen, valsat runt på bloggar och skickats med som bilaga i mail från extremhögerns allra mörkaste hörn.
För förövaren var det en kropp han ansåg sig ha rätten att göra vad han ville med. För de som sprider bilden är det en kropp man anser sig ha rätten att exploatera för politiska syften.
Så fungerar logiken. Många kvinnor säger sig söka sig till extremhögern för att ingen annan uppmärksammar problemet med våldtäkter. Men det är i slutändan inte kvinnorna som rörelsen värnar. Offer för förövare som kan beskrivas som invandrare blir objekt i berättelsen om det havererade mångkulturella samhället. Ikoniserade skräckslagna blonda kvinnor. Övergivna av feminister, utlämnade åt omkringdrivande flockar av kvinnohatande invandrare.
Kommentarerna till artiklarna om gruppvåldtäkten i Sundbyberg på de olika alternativa högerextrema nyhetssajterna talar sitt tydliga språk. Några få visar oreserverat sina sympatier med den drabbade kvinnan. Till synes utan några tankar på förövarnas etnicitet. All heder åt dem. Men de flesta andra spekulerar om förövarna och drar slutsatsen att kvinnan inte i första hand är ett offer för mäns våld mot kvinnor, utan ett offer för mångkulturen.
Medan de gör det går vi andra ut och visar var vi står. Och vi säger det självklara, att mäns våld mot kvinnor måste bekämpas, var det än sker, hur det än sker, vem som än är förövare och oavsett vem offret är.
En dryg månad tidigare, på kvällen den 16 december, våldtogs en 23-årig kvinna på en buss i New Delhi. Hon hade varit på bio tillsammans med sin vän. På väg hem förvandlades kvällen till en mardröm. Hon våldtogs brutalt under en timmes tid av sex män, misshandlades sedan med ett järnrör och kastades av bussen i farten.
Hon drabbades av hjärtattack och infektion i buk och lungor. I flera veckor kämpade hon för sitt liv. Den 28 december orkade hon inte längre och avled av skadorna som gruppvåldtäkten orsakat.
Två kvinnor. I olika delar av världen. Båda offer för samma kvinnosyn.
Det är så våldet mot kvinnor ser ut. Det härstammar från samma nedvärderande av kvinnor, samma förtryck. Det kan ta sig uttryck i misshandel, psykisk terror eller som i det här fallet brutala gruppvåldtäkter. Det bryr sig inte om nationsgränser.
Det drabbar kvinnor där kvinnor finns. Just för att de är kvinnor.
I dag klockan fem arrangerar en rad organisationer en manifestation på Mynttorget i Stockholm i solidaritet med de kvinnor runt om i världen som drabbas av mäns våld. Precis som i New Delhi säger de: Abb bas. Nog!
Det är en viktig manifestation. Jag ska dit, för att jag vill visa var jag står. För att jag vill vara med och säga nog.
Men jag går också dit för att visa att extremhögern och anonyma hatare på nätet har fel. Våldtäkter - och särskilt gruppvåldtäkter - är ett av extremhögerns favoritämnen. Våldtäkterna i New Delhi och i Sundbyberg har givetvis uppmärksammats i alternativa högerextrema medier och som vanligt är det inte offret som står i centrum. Utan förövarna.
Våldtäkter blir en fråga för extremhögern när förövarna kan beskrivas som invandrare, eller när man tycker sig kunna genomskåda ett hyckleri från svenska feminister. Jag har tappat räkningen på hur många mail jag fått om den mördade och våldtagna Elin Krantz. I september 2010 våldtogs och mördades hon i en skogsdunge i Länsmansgården på Hisingen i Göteborg. Förövaren som dömdes till 16 års fängelse och livstids utvisning var från Etiopien. Med andra ord ett fall som passade perfekt i den högerextrema propagandan. För att påminna om mordet har en bild av Elin Krantz skändade kropp, taget av polisen vid brottsplatsen, valsat runt på bloggar och skickats med som bilaga i mail från extremhögerns allra mörkaste hörn.
För förövaren var det en kropp han ansåg sig ha rätten att göra vad han ville med. För de som sprider bilden är det en kropp man anser sig ha rätten att exploatera för politiska syften.
Så fungerar logiken. Många kvinnor säger sig söka sig till extremhögern för att ingen annan uppmärksammar problemet med våldtäkter. Men det är i slutändan inte kvinnorna som rörelsen värnar. Offer för förövare som kan beskrivas som invandrare blir objekt i berättelsen om det havererade mångkulturella samhället. Ikoniserade skräckslagna blonda kvinnor. Övergivna av feminister, utlämnade åt omkringdrivande flockar av kvinnohatande invandrare.
Kommentarerna till artiklarna om gruppvåldtäkten i Sundbyberg på de olika alternativa högerextrema nyhetssajterna talar sitt tydliga språk. Några få visar oreserverat sina sympatier med den drabbade kvinnan. Till synes utan några tankar på förövarnas etnicitet. All heder åt dem. Men de flesta andra spekulerar om förövarna och drar slutsatsen att kvinnan inte i första hand är ett offer för mäns våld mot kvinnor, utan ett offer för mångkulturen.
Medan de gör det går vi andra ut och visar var vi står. Och vi säger det självklara, att mäns våld mot kvinnor måste bekämpas, var det än sker, hur det än sker, vem som än är förövare och oavsett vem offret är.
onsdag 16 januari 2013
Fler borde tala om intoleransen
Det politiska året är igång. Under onsdagen genomfördes 2013 års första partiledardebatt. Det var som väntat arbetslösheten och jobben som stod i fokus. Som vi noterade på bloggen igår gick Sverigedemokraterna in i debatten med stort självförtroende. En kris avklarad och ett stort stöd i väljarkåren.
Jimmie Åkesson har växt som politiker sedan han kom in i riksdagen. Han imponerade med sin hantering av järnrörsskandalen och har väckt allt större respekt hos flera av sina politiska motståndare. Men under riksdagsdebatten gjorde han ett oväntat svagt intryck. När Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt ifrågasatte Sverigedemokraternas stöd till sänkt bolagsskatt, som av vänsterledaren beskrevs som kärlek till de svenska storbankerna, fick Åkesson särskilt svårt att svara.
Ändå lyckades Jimmie Åkesson med det som kanske var partiets viktigaste drag för dagen. Att profilera sig i försvarsfrågan. I sitt anförande talade Åkesson om jobben, invandringen, kriminaliteten och slutligen försvarsfrågan. Sverigedemokraterna har som projekt att bredda sin politik. Åkesson har tidigare pekat ut kriminalpolitiken som en av partiets profilfrågor. Och satsningen har fungerat. Under onsdagens debatt valde Fredrik Reinfeldt att fokusera på bland annat brottsbekämpningen, en direkt konsekvens av att Sverigedemokraterna lockar över missnöjda moderatväljare.
I takt med att det svenska försvaret blivit en allt mer diskuterad fråga har Sverigedemokraterna nu tagit rollen som Försvarsmaktens främsta vänner.
Under slutet av förra året blev invandringen en av de mest diskuterade politiska frågorna. Idag var den långt ner på dagordningen. Jimmie Åkesson talade givetvis om den. Jonas Sjöstedt kritiserade Miljöpartiet för att ha gått med på regeringens system för arbetskraftsinvandring. Jan Björklund upprepade sitt tröttsamma mantra om att integrationspolitikens misslyckade måste erkännas. Men utöver det var det bara i replikskiften med Jimmie Åkesson som frågan kom på tal. Och till skillnad från för några år sedan var tonläget inte lika högt.
Sverigedemokraternas närvaro i rikspolitiken har blivit vardag. Det har sina givna nackdelar. Partiets perspektiv och världsbild smyger sig på. Men det har också sina fördelar. Dagens debatt visade att de partiledare som debatterade med Åkesson lärt sig sin läxa. Igår lovade vi att bjuda den partiledare som talade om kriminaliteten på landsbygden på pizza. Frågan kom inte upp. Men vi fick lite som vi ville ändå. Flera partiledare pratade om sina egna idéer när de mötte Jimmie Åkesson. Andra konfliktlinjer än invandringen väcktes till liv. Inte minst tack vare Annie Lööfs vurmande för landsbygden.
Strategin som går ut på att inte prata om Sverigedemokraternas frågor har dock en risk. Viktiga frågor som indirekt har med Sverigedemokraternas att göra kan komma i skymundan. Under onsdagens debatt var det bara Miljöpartiets Gustav Fridolin som pratade om den strukturella diskrimineringen på arbetsmarknaden.
Det borde ha varit fler.
En av de största politiska utmaningarna är intoleransen och diskrimineringen som riskerar att slita isär landet. Den frågan får inte glömmas bort i ivern att tränga undan SD:s frågor från agendan.
Jimmie Åkesson har växt som politiker sedan han kom in i riksdagen. Han imponerade med sin hantering av järnrörsskandalen och har väckt allt större respekt hos flera av sina politiska motståndare. Men under riksdagsdebatten gjorde han ett oväntat svagt intryck. När Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt ifrågasatte Sverigedemokraternas stöd till sänkt bolagsskatt, som av vänsterledaren beskrevs som kärlek till de svenska storbankerna, fick Åkesson särskilt svårt att svara.
Ändå lyckades Jimmie Åkesson med det som kanske var partiets viktigaste drag för dagen. Att profilera sig i försvarsfrågan. I sitt anförande talade Åkesson om jobben, invandringen, kriminaliteten och slutligen försvarsfrågan. Sverigedemokraterna har som projekt att bredda sin politik. Åkesson har tidigare pekat ut kriminalpolitiken som en av partiets profilfrågor. Och satsningen har fungerat. Under onsdagens debatt valde Fredrik Reinfeldt att fokusera på bland annat brottsbekämpningen, en direkt konsekvens av att Sverigedemokraterna lockar över missnöjda moderatväljare.
I takt med att det svenska försvaret blivit en allt mer diskuterad fråga har Sverigedemokraterna nu tagit rollen som Försvarsmaktens främsta vänner.
Under slutet av förra året blev invandringen en av de mest diskuterade politiska frågorna. Idag var den långt ner på dagordningen. Jimmie Åkesson talade givetvis om den. Jonas Sjöstedt kritiserade Miljöpartiet för att ha gått med på regeringens system för arbetskraftsinvandring. Jan Björklund upprepade sitt tröttsamma mantra om att integrationspolitikens misslyckade måste erkännas. Men utöver det var det bara i replikskiften med Jimmie Åkesson som frågan kom på tal. Och till skillnad från för några år sedan var tonläget inte lika högt.
Sverigedemokraternas närvaro i rikspolitiken har blivit vardag. Det har sina givna nackdelar. Partiets perspektiv och världsbild smyger sig på. Men det har också sina fördelar. Dagens debatt visade att de partiledare som debatterade med Åkesson lärt sig sin läxa. Igår lovade vi att bjuda den partiledare som talade om kriminaliteten på landsbygden på pizza. Frågan kom inte upp. Men vi fick lite som vi ville ändå. Flera partiledare pratade om sina egna idéer när de mötte Jimmie Åkesson. Andra konfliktlinjer än invandringen väcktes till liv. Inte minst tack vare Annie Lööfs vurmande för landsbygden.
Strategin som går ut på att inte prata om Sverigedemokraternas frågor har dock en risk. Viktiga frågor som indirekt har med Sverigedemokraternas att göra kan komma i skymundan. Under onsdagens debatt var det bara Miljöpartiets Gustav Fridolin som pratade om den strukturella diskrimineringen på arbetsmarknaden.
Det borde ha varit fler.
En av de största politiska utmaningarna är intoleransen och diskrimineringen som riskerar att slita isär landet. Den frågan får inte glömmas bort i ivern att tränga undan SD:s frågor från agendan.
tisdag 15 januari 2013
Utmana Åkesson - vinn en pizza i Frillesås
Imorgon börjar det politiska året 2013 på allvar då årets första partiledardebatt hålls i riksdagen. Jimmie Åkesson kommer dit med stigande opinionssiffror och en samhällsdebatt som passar honom. Det faktum att invandringen kommit att bli en av de mest debatterade samhällsfrågorna gynnar givetvis Sverigedemokraterna i en tid då väldigt få politiker från de övriga riksdagspartierna tycks ha en egen berättelse om det mångkulturella samhället.
Man kan med rätta anklaga Sverigedemokraterna för mycket men partiet saknar knappast en berättelse om just mångkulturen. Det är lätt att raljera över Sverigedemokraternas enkelspåriga retorik, många gånger är det berättigat att göra det, men partiet erbjuder ett alternativ till dagens samhälle. Ett samhälle där gemenskap är gemenskap bara för de som tycker och tänker som Jimmie Åkesson. Där de som kritiserar och ifrågasätter makten ska jagas av ”fotsoldater”, som SD-riksdagsmannen Toralf Alfsson, nyligen beskrev partiets primalskrikande hotfulla svans av sympatisörer.
Man kan analysera Sverigedemokraternas framgångar ur flera perspektiv. Diskutera partiets ökade stöd dag in och dag ut. Men oavsett vilken analys man råkar ha går det inte att kringgå partiets tydlighet.
Här har de konkurrerande partierna i riksdagen mycket att lära.
Att hitta en egen berättelse om det mångkulturella samhället borde inte vara svårt. Den är givetvis kopplad till alla politiska fält och sakfrågor. Men det räcker inte med att floskulöst tala om alla människors lika värde eller stanna vid en retorik som landar i att ”Sverige behöver fler invandrare”. Det sistnämnda är att anpassa sig till Sverigedemokraternas retorik.
I denna trianguleringens tid. När landets två stora partier och flera av de mindre samlas i den politiska mitten åtminstone när det handlar om fördelningspolitik och ägandefrågor är det inte konstigt att Sverigedemokraterna, som är totalt ointresserade av den politiska höger-vänsterskalan, skördar framgångar.
Partiet har sin berättelse och spelar snarare på en politisk skala som handlar om frihet kontra det auktoritära. Sverigedemokraterna suktar efter det sistnämnda.
Det går givetvis att spela på båda dessa politiska skalor. Det har dessutom visat sig vara en lönlös väg för de partier som helt förnekar skalan som handlar om frihet kontra det auktoritära. Men imorgon, under partiledardebatten, hade det varit uppfriskande med en debatt där partiledarna vågade ta ut svängarna och visa på att det finns tydliga alternativ på höger-vänsterskalan.
Ett Europa i en ekonomisk kris med arbetslöshet och annan otrygghet som följd torde räcka för politiska alternativ som står emot varandra i en politisk debatt. En debatt som inte bara landar i siffror utan där partiernas ideologiska grundvalar blir tydliga.
Det hade den svenska demokratin mått bra av.
Men så står ju han där imorgon, Jimmie Åkesson. Vilka frågor ska då ställas till honom när det är dags för replikskifte? De andra partiledarna ska givetvis göra sitt bästa för att utgå från sina ideologier. Men det finns några aktuella frågor som Åkesson med stor sannolikhet kommer att beröra i sitt anförande som kräver svar.
SD-ledaren kommer med största sannolikhet beröra invandringen till Sverige och det faktum att 2013 beräknas bli ett år då fler asylsökande och anhöriginvandrare kommer till landet. Vad det gäller de asylsökande kommer Åkesson sin vana trogen ställa de flyktingar som lyckats söka sig till Sverige mot de som är kvar i närområdena av de oroshärdar som de flytt ifrån.
Det vore oerhört befriande om någon partiledare gick upp i talarstolen och konstaterade att det inte finns en konflik mellan att ”hjälpa folk på plats” och välkomna de som knackar på vår dörr.
Vad det gäller anhöriginvandrarna så vore det minst lika befriande om någon partiledare gick upp och frågade varför Åkesson vill hålla en massa kärnfamiljer fortsatt splittrade. Är inte Sverigedemokraterna ett parti som värnar kärnfamiljen?
Oddsen för att Åkesson kommer att tala om kriminalitet är heller inte särskilt höga. Den partiledare som går upp i talarstolen och frågar SD-ledaren om Brottsförebyggande rådets senaste rapport om ungdomsbrottsligheten i Sverige och pekar på det faktum att detta samhällsproblem är ett stort problem i småstäder som Höganäs och Mellerud och frågar varför Sverigedemokraterna så enögt pekar på brottsligheten i storstädernas ytterområden får en guldstjärna.
Eller så här: Den partiledare som frågar Jimmie Åkesson varför hans parti tycks strunta i kriminaliteten på landsbygden vinner en valfri pizza på Mona-Lisa hemma i mitt kära Frillesås.
Man kan med rätta anklaga Sverigedemokraterna för mycket men partiet saknar knappast en berättelse om just mångkulturen. Det är lätt att raljera över Sverigedemokraternas enkelspåriga retorik, många gånger är det berättigat att göra det, men partiet erbjuder ett alternativ till dagens samhälle. Ett samhälle där gemenskap är gemenskap bara för de som tycker och tänker som Jimmie Åkesson. Där de som kritiserar och ifrågasätter makten ska jagas av ”fotsoldater”, som SD-riksdagsmannen Toralf Alfsson, nyligen beskrev partiets primalskrikande hotfulla svans av sympatisörer.
Man kan analysera Sverigedemokraternas framgångar ur flera perspektiv. Diskutera partiets ökade stöd dag in och dag ut. Men oavsett vilken analys man råkar ha går det inte att kringgå partiets tydlighet.
Här har de konkurrerande partierna i riksdagen mycket att lära.
Att hitta en egen berättelse om det mångkulturella samhället borde inte vara svårt. Den är givetvis kopplad till alla politiska fält och sakfrågor. Men det räcker inte med att floskulöst tala om alla människors lika värde eller stanna vid en retorik som landar i att ”Sverige behöver fler invandrare”. Det sistnämnda är att anpassa sig till Sverigedemokraternas retorik.
I denna trianguleringens tid. När landets två stora partier och flera av de mindre samlas i den politiska mitten åtminstone när det handlar om fördelningspolitik och ägandefrågor är det inte konstigt att Sverigedemokraterna, som är totalt ointresserade av den politiska höger-vänsterskalan, skördar framgångar.
Partiet har sin berättelse och spelar snarare på en politisk skala som handlar om frihet kontra det auktoritära. Sverigedemokraterna suktar efter det sistnämnda.
Det går givetvis att spela på båda dessa politiska skalor. Det har dessutom visat sig vara en lönlös väg för de partier som helt förnekar skalan som handlar om frihet kontra det auktoritära. Men imorgon, under partiledardebatten, hade det varit uppfriskande med en debatt där partiledarna vågade ta ut svängarna och visa på att det finns tydliga alternativ på höger-vänsterskalan.
Ett Europa i en ekonomisk kris med arbetslöshet och annan otrygghet som följd torde räcka för politiska alternativ som står emot varandra i en politisk debatt. En debatt som inte bara landar i siffror utan där partiernas ideologiska grundvalar blir tydliga.
Det hade den svenska demokratin mått bra av.
Men så står ju han där imorgon, Jimmie Åkesson. Vilka frågor ska då ställas till honom när det är dags för replikskifte? De andra partiledarna ska givetvis göra sitt bästa för att utgå från sina ideologier. Men det finns några aktuella frågor som Åkesson med stor sannolikhet kommer att beröra i sitt anförande som kräver svar.
SD-ledaren kommer med största sannolikhet beröra invandringen till Sverige och det faktum att 2013 beräknas bli ett år då fler asylsökande och anhöriginvandrare kommer till landet. Vad det gäller de asylsökande kommer Åkesson sin vana trogen ställa de flyktingar som lyckats söka sig till Sverige mot de som är kvar i närområdena av de oroshärdar som de flytt ifrån.
Det vore oerhört befriande om någon partiledare gick upp i talarstolen och konstaterade att det inte finns en konflik mellan att ”hjälpa folk på plats” och välkomna de som knackar på vår dörr.
Vad det gäller anhöriginvandrarna så vore det minst lika befriande om någon partiledare gick upp och frågade varför Åkesson vill hålla en massa kärnfamiljer fortsatt splittrade. Är inte Sverigedemokraterna ett parti som värnar kärnfamiljen?
Oddsen för att Åkesson kommer att tala om kriminalitet är heller inte särskilt höga. Den partiledare som går upp i talarstolen och frågar SD-ledaren om Brottsförebyggande rådets senaste rapport om ungdomsbrottsligheten i Sverige och pekar på det faktum att detta samhällsproblem är ett stort problem i småstäder som Höganäs och Mellerud och frågar varför Sverigedemokraterna så enögt pekar på brottsligheten i storstädernas ytterområden får en guldstjärna.
Eller så här: Den partiledare som frågar Jimmie Åkesson varför hans parti tycks strunta i kriminaliteten på landsbygden vinner en valfri pizza på Mona-Lisa hemma i mitt kära Frillesås.
måndag 14 januari 2013
Uppdatera bilden av det högerextrema hotet
Folk och försvars årliga konferens i Sälen inleddes i går söndag. Första dagen ägnades åt extremismhotet. Det var ett bra val av ämne. Vi lever i en tid då arbetslöshet och fattigdom breder ut sigi Europa, då traditionella nazistiska partier har fått luft under vingarna. Extremism uppstår förvisso inte bara som ett resultat av dåliga tider. Men den explosiva politiska situationen kan riskera att trigga igång extremistiska idéer och handlingar. Och det demokratiska samhället måste vara redo att kunna hantera situationen.
Jag var med i ett av panelsamtalen där åtgärder mot extremismen diskuterades. Det är en spännande och viktig diskussion. Hur mycket av vår integritet ska få kränkas i jakten på terrorister? Hur ska hatet på nätet stoppas, utan att vi undergräver yttrandefriheten? Riskerar säkerhetstjänsternas jakt på jihadister att bidra till en känsla av utsatthet hos som i sig kan snabba på en radikaliseringsprocess?
När det gäller det högerextrema hotet så finns det anledning att diskutera alla de principiella viktiga frågorna. Men det finns också anledning att påminna om att bilden av det högerextrema hotet till att börja med måste uppdateras.
Som det ser ut idag finns det stora kunskapsluckor i det svenska samhället om hur de olika falangerna ser ut, hur de agerar och kanske viktigaste av allt; hur man kan bemöta dem och förebygga dem.
För det första har vi den traditionella rasideologiska miljön, de som i Sverige kallar sig själva den nationella rörelsen. Det är en miljö som i dessa dagar upplever en omvälvande tid. Framgångarna för det grekiska nazistpartiet Gyllene Gryning visar att det faktiskt är möjligt att nå in i parlamenten utan att behöva göra avkall på de fundamentala nazistiska grundpelarna. Framgången sänder en tydlig signal. Satsa på parlamenten, lägg ner idén om ett militant motstånd mot staten.
Svenskarnas parti har redan slagit in på vägen. Och de kommer med största sannolikt få stora delar av rörelsen med sig i valarbetet. Samtidigt skapar satsningen på parlamenten ett utrymme för mer dogmatiska våldsamma grupper, som exempelvis Svenska motståndsrörelsen. Det är i första hand därifrån våldet kommer. Men risken är uppenbar att några av alla de som lockas av Svenskarnas parti kommer att tröttna på att ingenting förändras, och själva skrida till verket med någon form av egensnickrad revolution. Det har hänt förut. Och risken finns att det händer igen.
Den kontrajihadistiska miljön är även den ett hot. Det visade inte minst terrordåden i Norge den 22 juli 2011. Det unika med Anders Behring Breivik var omfattningen, den kallsinniga planeringen och det samvetslösa mördandet. Men också hans val av offer. Vi ser i dag hur muslimer och muslimska byggnader attackeras så gott som dagligen i Europa. I USA har flera omfattande dåd mot muslimska center avvärjts i sista stund. Ibland inte. Skjutningen mot det sikhiska templet i Wisconsin i augusti 2012 tros av flera bedömare ha utförts med ett antimuslimskt motiv. Förövaren, som tog sitt liv i massakern, misstog helt enkelt sikherna för att vara muslimer.
Breivik riktade siktet åt ett annat håll. Mot systemet, mot de som enligt honom, och många med honom, gör ockupationen möjlig. Och han har fått följare. I november förra året grep polsk polis en person misstänkt för att ha planerat ett omfattande sprängattentat mot det polska parlamentet. Den misstänkte terroristen hade Breivik som en av sina främsta förbilder.
Den antimuslimska miljön uppmuntrar till den här typen av aktioner. Inte bara genom att producera en världsbild där våldet i slutändan blir oundvikligt utan också genom alla de våldsförhärligande kommentarerna och bloggposterna. Till och med ledande personer talar om att ta till vapen. Expos samarbetspartner i Norge Vepsen avslöjade 2011 att en av Breiviks inspirationskällor, bloggaren Fjordman, redan 2008 uppmanade sina läsare att ta till vapen. Fjordman har under flera år varit en av de mest inflytelserika bloggarna i den antimuslimska miljön.
En tredje växande miljö som har en förmåga att radikalisera sina anhängare är den konspiracistiska. John Færseth, journalist och specialiserad på konspirationsteorier säger att de flesta som rör sig inom konspirationsmiljön är fredliga och fungerar bra i samhället. Men att det finns de som drar budskapen från konspiratoriska sajter och mentorer till sin spets. En av dem var Peter Mangs.
I en intervju i Expo 1/2012 säger han:
– I fallet i Malmö handlar det om en person som haft kontakt med psykiatrin och som samtidigt varit intresserad av konspirationer. En person som pumpas med ett budskap om att myndigheterna och makteliten är 100 procent onda och dessutom att de måste stoppas innan det är för sent, han riskerar att få idén att han måste handla.
I USA har den militanta milisrörelsen tagit till sig stora delar av de konspiratoriska idéerna. Grupperna förenas i uppfattningen att staten, som enligt dem frångått den amerikanska grundlagen, försöker införa en världsomspännande diktatur som de kallar den nya världsordningen (New World Order, NWO). Skatter och vapenkontroll är statens verktyg för att nå målet. Milisrörelsen menar att bakom de synliga makthavarna finns en global, ofta judisk, sammansvärjning som drar i trådarna.
De konspiracistiska idéerna växer. Ibland kombineras de med högerextrema ideal, oftast uttrycks de i luddig systemkritik på allt från hip hop-forum till vaken.se. Vi vet ännu inte konsekvenserna av dess utbredning. Bara att de i USA flera gånger har legat till grund för terrorattentat.
Slutligen, och kanske viktigast just nu, är det extremisthot som inte har någon partinål eller ideologisk ryggrad. Runt om i landet har det under den senaste tiden skett en rad attacker mot flyktingboenden. Rutor som krossats. Personer som misshandlats. Hakkors klottrade på fasader. I de flesta fall vet polisen inte vilka förövarna är. Men med största sannolikhet handlar det om lokala förmågor som drivits så långt i sitt missnöje med flyktingmottagningen att de till slut bryter mot lagen. Eftersom många av brotten aldrig klaras upp vet vi lite om mekanismerna bakom den gör typen av attacker. Men en sak är klar. De sker inte i ett vacuum. De sker många gånger mot flyktingboenden som uppmärksammats på rasistiska sajter.
Extremhögerns landvinningar utgör ett hot mot det öppna och demokratiska samhället på många plan. Därför är det bra att det pågår en utredning som leds av Forum för Levande Histora i syfte att hitta strategier för hur den våldsbejakande extremismen kan förebyggas.
En central del i det arbetet borde vara att höja kunskapen hos poliser, socialarbetare, skolpersonal och andra som på olika sätt skulle kunna ställas inför extremhögerns våld och hot.
Det är dags att uppdatera bilden av hur det högerextrema hotet ser ut.
torsdag 10 januari 2013
Saker som varje sverigedemokrat borde ha i sitt hem
Den nybakade sverigedemokratiske riksdagsledamoten Markus Weichel har tillsammans med en partikamrat lämnat in en motion om att toppolitikerna i Norrköping där Wiechel sitter i kommunfullmäktige ska ta emot ensamkommande flyktingbarn i sina hem. I motionen skriver SD-politikerna:
"Istället för att placera så kallade ensamkommande flyktingbarn i dyra speciella boenden kan kommunstyrelsens ledamöter och ersättare öppna sina hem för dessa. Vid en placering av barnen hos våra toppolitiker kan politiken rättfärdigas lite mer inför alla kommuninvånare”.
Budskapet är inte nytt. Liknande motioner har även lagts i kommuner som Kungsbacka, Eslöv och Älmhult. Argumentationen ligger helt i linje med den sverigedemokratiska retoriken där politiska motståndare och journalister pekas ut som en enhetlig grupp boendes i etniskt homogena välbärgade områden.
I en kommentar till tidningen Folkbladet säger det socialdemokratiska kommunalrådet Lars Stjernkvist motionen och menar att förslaget bekräftar att ”SD står för en människosyn där man delar upp människor och ifrågasätter deras rättigheter och skyldigheter”.
Och givetvis har han rätt i det. Men man skulle också kunna vända på argumentationen för att på så vis visa hur fantastiskt verklighetsfrånvänt SD-förslaget är.
Sverigedemokraterna säger sig värna pensionärerna. Varför inte då verka för att äldreboendena läggs ner och att de sverigedemokratiska politikerna tar hand om landets senildementa i sina egna hem?
Partiet förespråkar även ett så kallat ”klassmorfarsystem”. Där pensionärer ska agera rastvakter och liknande vid landets skolor. Men varför på skolorna? Kan inte partiets företrädare själva upplåta sina hem åt seniorer som vid köksborden berättar historier om det "folkhem" Sverigedemokraterna vill tillbaka till.
En tid när oliktänkande sattes i arbetsläger och delar av befolkningen tvångssteriliserades.
Och borde inte Sverigedemokraterna som motionerat i både riksdag och i flera kommuner om att skattebetalarna ska finansiera en utställning av konstnären Lars Vilks så kallade rondellhund istället anordna en turné där partiets favoritkonstnär får ställa ut sitt konstverk i varenda sverigedemokratisk politikers hem?
Den här argumentationen kan och bör givetvis uppfattas som oseriös. Men lika barn leka bäst. Om Sverigedemokraterna menar allvar med sin politik får de också vara beredda på att ta ansvar för den på samma sätt som partiet förutsätter att dess motståndare ska ta ansvar för sin.
"Istället för att placera så kallade ensamkommande flyktingbarn i dyra speciella boenden kan kommunstyrelsens ledamöter och ersättare öppna sina hem för dessa. Vid en placering av barnen hos våra toppolitiker kan politiken rättfärdigas lite mer inför alla kommuninvånare”.
Budskapet är inte nytt. Liknande motioner har även lagts i kommuner som Kungsbacka, Eslöv och Älmhult. Argumentationen ligger helt i linje med den sverigedemokratiska retoriken där politiska motståndare och journalister pekas ut som en enhetlig grupp boendes i etniskt homogena välbärgade områden.
I en kommentar till tidningen Folkbladet säger det socialdemokratiska kommunalrådet Lars Stjernkvist motionen och menar att förslaget bekräftar att ”SD står för en människosyn där man delar upp människor och ifrågasätter deras rättigheter och skyldigheter”.
Och givetvis har han rätt i det. Men man skulle också kunna vända på argumentationen för att på så vis visa hur fantastiskt verklighetsfrånvänt SD-förslaget är.
Sverigedemokraterna säger sig värna pensionärerna. Varför inte då verka för att äldreboendena läggs ner och att de sverigedemokratiska politikerna tar hand om landets senildementa i sina egna hem?
Partiet förespråkar även ett så kallat ”klassmorfarsystem”. Där pensionärer ska agera rastvakter och liknande vid landets skolor. Men varför på skolorna? Kan inte partiets företrädare själva upplåta sina hem åt seniorer som vid köksborden berättar historier om det "folkhem" Sverigedemokraterna vill tillbaka till.
En tid när oliktänkande sattes i arbetsläger och delar av befolkningen tvångssteriliserades.
Och borde inte Sverigedemokraterna som motionerat i både riksdag och i flera kommuner om att skattebetalarna ska finansiera en utställning av konstnären Lars Vilks så kallade rondellhund istället anordna en turné där partiets favoritkonstnär får ställa ut sitt konstverk i varenda sverigedemokratisk politikers hem?
Den här argumentationen kan och bör givetvis uppfattas som oseriös. Men lika barn leka bäst. Om Sverigedemokraterna menar allvar med sin politik får de också vara beredda på att ta ansvar för den på samma sätt som partiet förutsätter att dess motståndare ska ta ansvar för sin.
Så når en nyhet från hatsajter etablerad media
Igår rapporterades det att Kerstin Brunnberg, styrelseledamot i stiftelsen Expo och styrelseordförande för Kulturrådet, sitter på dubbla stolar. I en TT-artikel restes frågan om Brunnberg riskerar att hamna i en jävsituation när fördelningen av Kulturrådets årliga produktionsstöd till kulturtidskrifter delas ut. Expo är en av tidskrifterna och har i flera år fått stöd Se hela listan här.
Frågan om risken för jäv är generellt viktig och relevant. Jag satt själv under några år i Föreningen för Sveriges Kulturtidskrifters styrelse och vet hur viktigt stödet från Kulturrådet är för många tidskrifter. Fördelningen är förstås i slutändan subjektiv, den bygger på vad personerna i Kulturrådets referensgrupp tycker och tänker. Frågan om varför vissa tidskrifter får pengar och varför andra inte får lika mycket kan ibland kännas som ett ogenomträngligt mysterium. Därför är det viktigt att processen är så transparant som möjligt.
Kulturrådet tycks medvetet om sitt stora ansvar. I det skriftliga beslutet redovisas vilka personer som anmält jäv gentemot vilka tidskrifter. Det är nämligen svårt att komma undan problemet helt. För att få en seriös bedömning av tidskrifternas utveckling och kvalité behöver Kulturrådet utse personer till sin referensgrupp som faktiskt kan kulturtidskrifternas värld. Det kommer ofrånkomligen vara så att några av dem har en bakgrund på de olika kulturtidskrifterna som ska bedömas.
Debatten om jäv i referensgruppen återkommer då och då. Men TT:s artikel handlade inte om det. Kerstin Brunnberg har, som Kulturrådet redovisar idag, inget med beslutet att göra. Trots det valde TT att göra en nyhet. Det kanske är rimligt. Det är upp till varje nyhetsredaktion att göra sin egna nyhetsbedömningar. Det intressanta i den här historien är varifrån nyheten kommer. Till skillnad från tidigare år, då kritiken mot Kulturrådet har kommit från kulturtidskriftsvärldens håll, så började ”kritiken” den här gången på alternativa högerextrema nyhetssajter.
På tisdagen publicerade sajten Fria tider en nyhet med rubriken ”vänsterextremister fick 400 000 av staten”. Enligt samma gamla trötta mönster utmålades Expo som en farlig vänsterextrem organisation. Dessutom påpekades det att Kerstin Brunnberg sitter i både Kulturrådets och Expos styrelse.
Artikelns syfte var inte på något sätt att belysa jävsproblematiken kring utdelningar av stöd till kulturtidskrifter. Det var att ännu en gång ge sig på en av sina politiska motståndare.
Det har de rätt till. Det ska de ha rätt till.
Nyheten snurrade vidare, via Sverigedemokratiska twittrare och Avpixlat. Uppenbarligen hela vägen in på TT:s redaktion.
Så fungerar det idag. Osakliga hårdvinklade artiklar från hatsajter kan leta sig in i etablerad media. Och i rubrikerna talas det om ”kritik” mot Kerstin Brunnberg, men det nämns inte att kritiken kommer från grupper som av politiska skäl inte vill att Expo ska ha få några bidrag alls.
En lyckad kampanj i det lilla. Ett tecken i tiden.
Frågan om risken för jäv är generellt viktig och relevant. Jag satt själv under några år i Föreningen för Sveriges Kulturtidskrifters styrelse och vet hur viktigt stödet från Kulturrådet är för många tidskrifter. Fördelningen är förstås i slutändan subjektiv, den bygger på vad personerna i Kulturrådets referensgrupp tycker och tänker. Frågan om varför vissa tidskrifter får pengar och varför andra inte får lika mycket kan ibland kännas som ett ogenomträngligt mysterium. Därför är det viktigt att processen är så transparant som möjligt.
Kulturrådet tycks medvetet om sitt stora ansvar. I det skriftliga beslutet redovisas vilka personer som anmält jäv gentemot vilka tidskrifter. Det är nämligen svårt att komma undan problemet helt. För att få en seriös bedömning av tidskrifternas utveckling och kvalité behöver Kulturrådet utse personer till sin referensgrupp som faktiskt kan kulturtidskrifternas värld. Det kommer ofrånkomligen vara så att några av dem har en bakgrund på de olika kulturtidskrifterna som ska bedömas.
Debatten om jäv i referensgruppen återkommer då och då. Men TT:s artikel handlade inte om det. Kerstin Brunnberg har, som Kulturrådet redovisar idag, inget med beslutet att göra. Trots det valde TT att göra en nyhet. Det kanske är rimligt. Det är upp till varje nyhetsredaktion att göra sin egna nyhetsbedömningar. Det intressanta i den här historien är varifrån nyheten kommer. Till skillnad från tidigare år, då kritiken mot Kulturrådet har kommit från kulturtidskriftsvärldens håll, så började ”kritiken” den här gången på alternativa högerextrema nyhetssajter.
På tisdagen publicerade sajten Fria tider en nyhet med rubriken ”vänsterextremister fick 400 000 av staten”. Enligt samma gamla trötta mönster utmålades Expo som en farlig vänsterextrem organisation. Dessutom påpekades det att Kerstin Brunnberg sitter i både Kulturrådets och Expos styrelse.
Artikelns syfte var inte på något sätt att belysa jävsproblematiken kring utdelningar av stöd till kulturtidskrifter. Det var att ännu en gång ge sig på en av sina politiska motståndare.
Det har de rätt till. Det ska de ha rätt till.
Nyheten snurrade vidare, via Sverigedemokratiska twittrare och Avpixlat. Uppenbarligen hela vägen in på TT:s redaktion.
Så fungerar det idag. Osakliga hårdvinklade artiklar från hatsajter kan leta sig in i etablerad media. Och i rubrikerna talas det om ”kritik” mot Kerstin Brunnberg, men det nämns inte att kritiken kommer från grupper som av politiska skäl inte vill att Expo ska ha få några bidrag alls.
En lyckad kampanj i det lilla. Ett tecken i tiden.
torsdag 3 januari 2013
Låt 2013 bli antifascismens år
Det nyss gångna året avslutades med en debatt där begreppet ”fascism” återigen tog plats på ledar och kultursidorna. Historikern Henrik Arnstads debattartikel ”Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti” (DN-debatt 111115) fick ett stort genomslag. I artikeln skriver historikern bland annat:
”Kärnan i den fascistiska ideologin är nationalismen. En folklig ultranationalism, med syfte att rädda nationen undan förfall och degenerering med en nationell återfödelse som konkret politiskt mål”.
Bara några veckor senare satt Aftonbladets chefredaktör och ansvarige utgivare Jan Helin i SVT:s samhällsprogram ”Hübinette” och beskrev Sverigedemokraterna som just ”fascister”.
Och på kultursidorna i Helins tidning har nyss nämnde Arnstad och författaren Petter Larsson debatterat huruvida just Sverigedemokraterna är fascister eller inte. Begreppsdiskussioner kan ibland vara till leda och i värsta fall rent navelskåderi. Men diskussionen där de fascistoida och direkt antidemokratiska inslagen i intoleranta partier som Sverigedemokraternas ideologi lyfts fram är av stor nytta för den som vill formulera ett fungerande motstånd mot dessa partier och strömningar.
För den som ”bara” belyser rasismen och intoleransen riskerar att missa en viktig pusselbit. Även om en intolerant människosyn är en motsättning till demokratins grundvalar så är de fascistiska och repressiva fundamenten i även de moderna högerextrema och i de flesta högerpopulistiska partierna minst lika viktiga.
Dessa partiers ständiga motstånd till en levande och vital ideologisk debatt utifrån andra ideologier än den egna är ett tydligt exempel på det. Och lika så hur meningsmotståndare som inte delar dessa partiers åsikter i återkommande ordalag beskrivs som ”landsförrädare” eller i den svenska extremhögerns fall som ”svenskfientliga”.
Det ger en tydlig fingervisning om vad dessa partier vill göra med oss som inte tycker som dem om de skulle komma till makten.
De ständiga ropen på förbud av kulturyttringar som de kallar för ”provocerande konst” eller de än mer fanatiska kraven på ”hårdare straff” är andra talande exempel.
Det finns många vattendelare inom den organiserade intoleransen. Men en sak som förenar, förutom just intoleransen, är föraktet för det demokratiska samtalet. Vi ser det hos Sverigedemokraterna som klumpar ihop sina motståndare till den ”politiskt korrekta sjuklövern”. Vi ser det hos nazisterna i Svenskarnas parti och Svenska Motståndsrörelsen som ser ideologier som liberalism och marxism som ”olika sidor av samma mynt".
Vi ser det hos de totalitära islamisterna. Vi ser det i konspirationsistmiljöerna där både höger och vänsterideologierna och konflikterna mellan dessa ses som ett spel för gallerierna orkestrerat av en hemlig maktelit som bara vill dölja ”sanningen”. Vi ser det i den antimuslimska miljön som menar att de ”politiskt korrekta” är av samma skrot och korn och har sålt sig till en påstådd muslimsk konspiration.
Intoleransens utbredning och på så vis potential till mobilisering mäts kontinuerligt i Europa. Universitetet i Bielefeld konstaterade för ett par år sedan i en studie gjord i ett antal länder att 24,5 procent tyckte att judar har för mycket makt i det berörda landet samt att 31,3 procent tyckte att det finns en naturlig hierarki mellan svarta och vita. Men även synen på demokrati undersöks och även den forskningen vittnar om att det finns fog för oro.
Förra sommaren kom statsvetarna Staffan I Lindberg och Richard Svensson, bägge huserande vid Göteborgs universitet, med en rapport som resulterade i boken ”Röster till salu”. Boken rönte ingen större uppmärksamhet förutom än viss kritik från borgerligt håll. Möjligen handlade den borgerliga kritiken om de båda statsvetarnas slutsats, att de antidemokratiska värderingarna är ett resultat av den förda utbildningspolitiken än själva siffrorna i studien som kommer från den svenska delen av World Values Survey-undersökningen.
I undersökningen som är gjord bland ungdomar mellan 18 och 29 år visar det sig att en av fem kan tänka sig att sälja sin röst för en mindre summa pengar medan var fjärde tillfrågad inte tycker att det är så viktigt att de får leva i en demokrati och lika många tycker det vore bra, eller mycket bra, om Sverige styrdes av en ”stark ledare som inte behöver bry sig om riksdagen eller allmänna val”.
Mot denna bakgrund finns det all anledning att vara på sin vakt. De fascistoida, reaktionära och antidemokratiska inslagen hos de partier som idag klassas som ”invandringskritiska”, ”neonationalistiska” eller ”främlingsfientliga” eller vad som är populärt för stunden har definitivt ett visst folkligt stöd. Åtminstone bland ungdomar. När dessa partier även tenderar att agera som en social rörelse för att nå legitimitet är risken ännu större att de får gehör för sina idéer.
I det senaste numret av tidskriften Expo skriver historikern Heléne Lööw om ”Extremisternas sociala engagemang”. Lööw radar upp ett antal exempel på hur högerextremister patrullerar otrygga områden, anordnar soppkök, driver idrottsföreningar och ungdomsverksamhet. Artikeln avslutas med följande meningar: ”När tilliten till systemet börjar rämna, när samhället drar sig tillbaka, så skapas ett utrymme för andra att ta över och vinna legitimitet i kraft av att de erbjuder den trygghet som människor inte längre uppfattar att samhället kan erbjuda. I debatten talas mycket om att frivilliga krafter måste mobiliseras och det finns många former av frivilliga krafter. Men, det är inte alltid de vi tror att det ska vara”.
Häri ligger emellertid antifascismens och antirasismens stora potential. Medan de fascistiska och intoleranta krafterna använder sin sociala verksamhet för att skilja på folk och folk och på så vis splittrar många gånger redan utsatta områden borde antifascismen vara de som genom social verksamhet skapar trygghet för alla.
I den lilla boken ”Positiv antirasism” som undertecknad och Daniel Poohl gav ut förra året menade vi att antirasism också måste handla om att vara för något. Vi formulerade vår vision som ”ett samhälle där vi klarar av att leva tillsammans – på lika villkor”. Och den viktigaste beståndsdelen för att nå det samhället är givetvis mötet mellan människor. Men också en levande debatt där de politiska skiljelinjerna mellan höger och vänster är tydliga.
En konsekvent antirasism och antifascism som förenar så väl borgerligt sinnade, socialliberaler, socialdemokrater, gröna och socialister måste kombineras med att de politiska partierna och andra intressegrupper vågar bråka med varandra. Att politikerna helt enkelt vågar utgå från de ideologier som deras partier de facto bygger på. Samtidigt som man håller en enad front mot fascismen. Vilket har varit ett vinnande koncept tidigare genom historien.
Så bygger man en stark antifascistisk rörelse.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)