Frågan om REVA handlar om vilket samhälle vi vill ha

-->
REVA, det vill säga polisens jakt på papperslösa flyktingar, får nu allt mer kritik. Runt om i landet anordnas protestaktioner. I Malmö och Stockholm där detta omänskliga projekt är igång planerar Rädda Barnens ungdomsförbund och flyktinggrupper demonstrationer nästa helg. Även i Göteborg, där REVA nu är på gång att starta, hålls en manifestation arrangerad av Asylforum på Gustav Adolfs Torg redan nu på lördag den 2 mars.

Idag skriver dessutom Henrik Bergquist, kansliråd i regeringskansliet och tidigare chef för utrikesdepartementets arbetsgrupp för mänskliga rättigheter, på SVD Brännpunkt att kontrollerna i tunnelbanan i Stockholm strider mot folkrätten.

Det är en svidande kritik för de som än idag försvarar REVA och den förda migrationspolitiken.

Naturligtvis är det en självklarhet att alla som är antirasister och antifascister aktivt sluter upp i motståndet mot REVA.

Oavsett var man står politiskt.

För i grunden handlar det om vilket samhälle vi vill ha.

Vill vi ha ett samhälle där människor misstänkliggörs och kontrolleras? Där människor inte vågar sig ut och känner sig otrygga. Där våra medmänniskor inte vågar söka vård trots att de har rätt till den.

Vill vi leva i ett samhälle där anständigheten har flugit all världens väg och barn som vi tidigare mötte i rusningstrafiken på sin väg till skolan inte längre vågar sig ut. Bara för att de saknar ”papper” och kan kontrolleras i av polisen.

Tror man på ett samhälle där vi klarar av att leva tillsammans på lika villkor då är inte lika villkor bara en floskel. Då ska det också gälla i verkligheten. REVA-projektet är ett rejält hinder i vägen för att nå det samhället.

Därför uppmanar jag alla att visa sitt motstånd till REVA. Tillsammans kan vi se till att det istället är REVA-projektet flyger all världens väg. Det skulle med största sannolikhet rädda liv. Och Sverige skulle bli bra mycket tryggare.

Här är demonstrationer än så länge planerade:

Göteborg: 
2 mars, Gustav Adolfs torg, klockan 14:00
Arrangör: Asylcentrum
Mer info här.

Malmö: 
9 mars, Möllevångstorget, klockan 15:00
Arrangör: Aktion mot deportation
Mer info här.

Stockholm: 
9 mars, Kungsträdgården, klockan 15:00
Arrangör: Rädda Barnens ungdomsförbund, Ungdom mot rasism mfl.
Mer info här.

Riv upp REVA

Den svenska migrationspolitiken har fått en ny skamfläck. Under de senaste veckorna har allt fler röster höjts emot projektet REVA. REVA, som står för ”rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete”, är regeringens satsning på att öka antalet deportationer av papperslösa. Projektet inleddes 2010, testades först i Skåne och är nu verklighet på flera platser i landet. Direktiven från regeringen till de berörda myndigheterna; Polisen, Kriminalvården och Migrationsverket, är glasklara. Det så kallade ”verkställighetsarbetet” ska prioriteras. Och i polisens ögon har de nya arbetsmetoderna funkat. I Skåne ökade antalet avvisningar med 25 procent efter införandet av Reva. 

I verkligheten, bakom polisens cyniska procenttal döljer sig en allt mer brutal verklighet för de som lever gömda i Sverige. Namnen på bröllopspar som ska gifta sig borgerligt kontrolleras, det görs husrannsakningar och arbetsplatsräder, Barn- och ungdomspsykiatrin kontaktas och framför allt genomför polisen ”inre utlänningskontroller” där personers identifikation kontrolleras i kollektivtrafiken och på stan.

De nya metoderna har väckt starka reaktioner. Organisationer som erbjuder papperslösa vård har vittnat om hur människor tvekar att ta sig till kliniker i rädsla för att bli kontrollerade. Barn som lever gömda vågar inte ta sig till skolan. Men det som orsakat de mest högljudda protesterna är polisens id-kontroller. Enligt utlänningslagen får det enbart göras när det finns grundad anledning att kontrollera en person. I praktiken innebär det ett urval som riskerar att bygga på rasism. Det finns många exempel på personer som vittnat om hur de stoppats av polisen enbart på grund av deras hudfärg och utseende. En av dem är Gonzalo Munos. Han är född och uppvuxen i Sverige med föräldrar från Chile. I ett inslag SVT:s regionala nyhetsprogram för Stockholm berättar han hur han stod och väntade på en kompis innanför spärrarna vid en tunnelbanestation när en polis kom fram till honom och bad honom gå med åt sidan. Gonzalo hade inte plankat, inte gjort sig skyldig till något brott, men i polisens ögon var han misstänkt. ”Jag skulle vilja se ditt pass för du är misstänkt för att illegalt vara i Sverige”, förklarade polisen. Kontrollen gick snabbt och när polisen fått se id-kortet bad han om ursäkt för att han hade stört Gonzalo. Men skadan var redan skedd.

Gonzalo förklarar i intervjun att det känns som om polisens arbete är baserat på fördomar och rasism. ”Det känns dåligt. Det känns diskriminerande, faktiskt.”.

I SVT:s Debatt under torsdagen förklarade Sören Clerton, chef för gränskontrollenheten, att det kan ske fel, att det ibland kan göras felbedömningar. Som om det var nykterhetskontroller vi pratade om. Det är det inte. När en polis utsätter en medborgare för kontroller baserade på hudfärg och utseende så får det konsekvenser. För den som drabbas och i slutändan för hela samhället. Det är på det sättet vi bygger in rasism i våra system. Det är så rasismen hålls vid liv. Sådant borde vår poliskår motarbeta, inte underblåsa.

Vi har idag ett system med reglerad invandring. Det finns som jag ser det inga andra realistiska alternativ. Den borde vara mer humant, ta större hänsyn till mänskliga rättigheter, men så länge invandringen är reglerad så kommer det finnas folk som inte får rätt att uppehålla sig i Sverige. Det är rimligt att de myndigheter som idag har ansvaret för att avvisa personer fortsätter att ha det ansvaret.

Frågan är hur det arbetet ska gå till. Vi ser just nu en skrämmande utveckling. Polisens ökade insatser mot papperslösa är ingen slump. Det är en högst medveten prioritering från Alliansen och Miljöpartiet. Deporteringarna ska bli fler. Lagen är en sak, men polisens arbete regleras också i praktiken av moral. Med ett ökat tryck på polisen riskerar gränserna för vad som anses vara värdigt och moraliskt rättfärdigat att förflyttas. De fredade zonerna försvinner, människor som behöver vård och barn som vill gå i skola isoleras. I slutändan är det inte bara en fråga för de som drabbas, utan för hela samhället. Principerna som rättskipningen bygger på sänder signaler till resten av samhället.

Det är en fråga om prioriteringar. Uppenbarligen har regeringen bestämt sig. Behovet av att få ut så många papperslösa som möjligt ur landet är så stort att det rättfärdigar id-kontroller med rasistiska urval och en poliskår som tvingas mot allt mer ovärdiga arbetsmetoder.

Det finns en annan väg. Den börjar med att säga det uppenbara. Riv upp REVA. Lägg ner jakten. Återupprätta värdigheten.

Avpixlat - allt för den rasistiska kampen -UPPDATERAD

I fredags publicerade den rasistiska sajten Avpixlat en film där några pojkar gav sig på en annan pojke. Den SD-anknutna sajtens skribent var inte sen med att hitta sin vinkel: "Ytterligare en vanlig dag i Det Nya Sverige, där de rasistiska epiteten, hoten och våldet från "nysvenskarna" som fult godtagbara med att uttrycka tveksamheter om den förda massinvandringspolitiken automatiskt innebär att man är nazist". I artikeln publicerade Avpixlat också det man trodde var namnen på två pojkar som av filmen att döma såg ut att göra sig skyldiga till brott.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Antirasister på Twitter, jag var en dem, blev med all rätta vansinniga på Avpixlats publicering.

Att så oansvarigt hänga ut en kille som blir trakasserad utan hans samtycke är att passera anständighetens gräns med hundratals mil. Att dessutom publicera namnen på två personer som inte helt säkert var de som utförde de eventuella brotten och som - hur som helst - inte var dömda än är lika jävligt. Att dessutom publicera en film där personer som inte ser ut att vara myndiga medverkar utan sina föräldrars godkännanden är heller inte okej.

Men Avpixlat låter inte sig som bekant begränsas av vare sig moral, anständighet eller publicistiska regler. Allt för den rasistiska kampen.

Avpixlat och dess föregångares, otaliga sajter och propagandaskrifter, existensberättigande är och har alltid varit att framställa människor med så kallad invandrarbakgrund som kriminella och att "etablerad media" mörkar "sanningen" om invandrares kriminalitet.

Nu visade det sig emellertid att rasisterna i den "anonyma" Avpixlat-redaktionen med Mats Dagerlind i spetsen hade publicerat en så kallad mokumentär. För den som inte vet så är en mokumentär en fiktiv historia som berättas i dokumentärformat. LÄS UPPDATERING LÄNGST NER.

Avpixlatmedarbetaren Mats Dagerlind medgav detta på Twitter inatt. Men någon dementi från Avpixlats sida var inte att räkna med. Och Dagerlind och hans fega kamrater i Avpixlatredaktionen raderade istället inlägget om filmen samt kommentarer från personer som var kritiska till publiceringen av filmen.

Så kan man agera om man saknar en ansvarig utgivare. Och någon som helst anständighet.

På Publicistklubbens omtalade debatt om näthat förra veckan deltog Mats Dagerlind. Under debatten förklarade han att sajten saknade ansvarig utgivare berodde på att man var rädda för "social stigmatisering". Det är också ett sätt att fly undan ansvar.

Det är en sak att delta på "etablissemangets" debatt och lovordas för sitt "mod" för att man vågar "ta debatten" men när det kommer till att ta riktigt ansvar då skyller man på stigmatisering.

Man är till och med så spaka för att stå med byxorna nere inför allmänheten och sina läsare att man inte ens vågar publicera en dementi. 

Allt för den rasistiska kampen.

-----
UPPDATERING:

Under onsdagseftermiddagen stod det klart att pojken som utsätts för rasistiska kränkningar i filmen har dragit sitt tidigare påstående om att filmen bara var ett skådespel. Till sajten Inte rasist, men säger pojkens mamman att familjen nu vill att polis ska utreda händelsen. Familjen har också under den gångna helgen gjort sitt yttersta för att stoppa spridningen av filmen på internet.

Mot denna bakgrund är Avpixlats spridande av filmen än mer anmärkningsvärt.

Läs: Inte rasist, men.

Att kliva ner från läktaren

Befinner mig tillsammans med Daniel Poohl i London där vi har träffat vår brittiska partner Hope not hate. Hope not hate är en organisation som påminner om Stiftelsen Expo på många vis. Men skillnaderna är också stora.

Organisationen som är sprungen ur tidningen Searchlight bedriver precis som oss en publicistisk verksamhet, de föreläser och bedriver längre utbildningsprojekt samt ger ut rapporter om den organiserade intoleransen. Men till skillnad från oss så har Hope not hate i större utsträckning tagit steget ut i civilsamhället för att engagera antirasister och antifascister.

I samband med högerextrema British National Partys (BNP) framgångar bestämde sig Nick Lowles som leder organisationen att nu fick det vara slut med att bara sitta på läktaren och varna civilsamhället för den växande extremhögern. Man gjorde en studie bland de väljare som var "anti-BNP" där det framgick tydligt att många av dessa väljare ville engagera sig men de attraherades inte av den aggressiva och många gånger radikalistiska retorik som antirasistiska och antifascistiska rörelser saluförde i England. Istället efterfrågades en social rörelse som skulle verka för att lokalsamhällen håller ihop mot rasismen.

Slutsatsen och resultatet blev Hope not hate som i grunden handlar om två saker:

1. Att stärka gemenskapen i lokalsamhället genom sociala aktiviteter med ett antirasistiskt budskap.

2. Att genom folklig förankring i lokalsamhället erbjuda de människor som av olika anledningar skulle kunna attraheras av extremhögerns politik en gemenskap där rasismen inte längre är gångbar.

Tillvägagångssättet har utan tvekan varit lyckat. BNP har imploderat. I de flesta städer där partiet nådde framgångar för några år sedan är partiet mer eller mindre utraderat. Den brittiska extremhögern är idag en splittrad rörelse där även den omtalade huliganorganisationen English Defence League som för något år sedan spred skräck i många brittiska städer nu upplever en kraftig tillbakagång.

Men Hope not hate är inte nöjda. För även om extremhögern för tillfället är decimerad finns det fler utmaningar, kanske till och med större sådana. Hope not hate som från början uppfattades som endast en kampanj mot British National Party är idag snarare en proaktiv rörelse.

Idag är den utmaningen att förändra samhället i storts inställning till hur man behandlar minoritetsgrupper boendes i England och de människor som idag söker sig till landet. För det krävs en allians av progressiva krafter inom så väl politiken som civilsamhället. Där menar antifascisterna i Hope not hate, med sin partipolitiskt obundna roll, att de har en viktig roll att spela.

Det går inte att undgå att göra jämförelser med Sverige. Hope not hates kliv ut i civilsamhället är inspirerande. I en tid där antirasismen och antifascismen i Sverige i bästa fall är folkbildning är det uppenbart att vi har mycket att lära av våra brittiska vänner. Att grupper som Expo och Hope not hate inte heller kan nöja sig med att ett högerextremt parti förlorar i styrka är också en lärdom att tänka på - även om det ur ett svenskt perspektiv i nuläget kan kännas ganska avlägset.

Myten om den sakliga invandringsdebatten

Under de senaste dagarna har Moderaternas migrationspolitiska utspel fått stor uppmärksamhet. Partiets utveckling är illavarslande på många sätt. Vi lever i en tid präglad av hög arbetslöshet och ekonomisk kris, både i Sverige och i Europa. Än så länge är invandringen långt ifrån den viktigaste frågan för de svenska väljarna, de bryr sig mer om skolan, jobben och sjukvården. Ändå tar frågan allt mer plats i debatten. Delvis är det en konsekvens av SD:s närvaro i rikspolitiken. Men vi talar också mer om invandringen för att det finns anledning att göra det. Sverige har under den senaste tiden tagit emot fler flyktingar än på länge. I många kommuner har det ökade behovet av platser för människor som fått uppehållstillstånd lett till praktiska problem. Systemet som det ser ut idag fungerar helt enkelt inte.

Moderaternas utspel ska nog i första hand ses som ett försök att blidka en allt mer högljudd intern opinion i partiet. Oavsett motiv tycks partiet inte veta vad man vill. Migrationsministern Tobias Billström gick först ut och talade om att minska asyl- och anhöriginvandringen, eller ”volymerna” som han kallar det. Ett oroväckande steg i riktning mot SD:s linje av en minister som inte verkar förstå principerna för den svenska asylpolitiken. Sedan läxades han upp av Fredrik Reinfeldt inför öppen ridå och plötsligt skulle Moderaterna inte alls begränsa invandringen.

Som en väg ut ur förvirringen tycks Moderaterna vilja positionera sig, som riksdagsledamoten Hanif Bali, uttryckte det i SVT:s Debatt igår; ”som en balans mellan de som inte ser några problem alls och de som inte ser några människor”.

En slags neutral part som på saklig grund ska ta sig an invandringsfrågan, utan Sverigedemokraternas rasism eller kritikernas ovilja att ”tala klarspråk” om invandringen.

Den positionen är de inte ensamma om.
En av de första att fylla i Tobias Billströms utspel om minskad invandring var Expressens ledarskribent Anna Dahlberg. I en ledare den 6 februari menade hon att de starka reaktionerna på Billströms utspel visade att ingen egentligen vill diskutera sakfrågan. Hon fick beröm på Twitter av statsvetaren Andreas Johansson Heinö för sitt ”sakliga” inlägg.

Så vad skrev då Anna Dahlberg? En sak har hon rätt i. Flyktingmottagandets brister är faktiska politiska utmaningar som inte kan negligeras.

Enligt en enkät i Dagens Samhälle där 70 procent av landets ordföranden i kommunstyrelserna deltog svarade sju av tio att de vill ha samma nivå i sitt flyktingmottagande som idag. Detta i ett läge där cirka 5000 personer som nyligen fått uppehållstillstånd står och väntar i Migrationsverkets lokaler på att få komma ut i samhället.

Orsakerna till att situationen ser ut som den gör är flera. Den havererade bostadspolitiken gör att det i flera kommuner helt enkelt saknas bostäder, kommuner tycker att de borde få en större ekonomisk ersättning från staten och dessutom finns det kommuner som helt enkelt inte vill ha invandring, som bestämt sig på förhand att det bara är ett problem.

Frågan är komplex och har många dimensioner. Jag har själv ingen konkret lösning. Men en sak är säker. Den så kallade saklighet som Anna Dahlberg bidrar med, och som applåderas av en inflytelserik statsvetare gör inte situationen bättre. Hon skriver svepande att vi befinner oss i ett läge där staten säger ja till flyktingmottagande men där kommunerna och arbetsmarknaden säger nej, där till och med klasskamraterna säger nej och flyr till andra skolor. Som om de kommuner som i Dagens Samhälles undersökning säger att de kan tänka sig att ta emot fler flyktingar inte finns, som om Sveriges skolelever flyr flyktingar. Det är inte bara falskt och osakligt, det underbygger en bild av ett Sverige där flyktingar inte är välkomna, och att vi därför ska ge upp, kapitulera inför främlingsfientligheten och låta politiken styras utifrån det.

Anna Dahlberg har förslag på tänkbara förändringar. Kanske borde vi införa tillfälliga uppehållstillstånd, resonerar hon. Kanske borde vi ta efter Norge när det gäller mottagningen av ensamkommande flyktingbarn. Exakt vad det betyder är oklart. Och precis som Moderaterna tar hon upp de människor som kommer till Sverige från Västra Balkan för att söka asyl.

Bortsett från Tobias Billströms första utspel om att ”minska volymerna” är det egentligen bara partiets politik för anhöriginvandrare och de asylsökande från västra Balkan som kommit på tal. De är för många, de tar upp plats, trots att vi vet att de flesta kommer att få avslag, låter det.

Vi kanske skulle ha en snabbprocess för just dem, föreslår Anna Dahlberg. Tobias Billström har sagt att han vill hitta politiska lösningar för att minska antalet asylsökande.

De säger det i saklighetens namn. Men glömmer att nämna att våra avvisningar av romer tillbaka till Kosovo har kritiserats hårt av Europarådet. Thomas Hammarberg, till nyligen Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, har kallat utvisningar av romer till Kosovo för inhumana. Han menar Sverige och andra europeiska behandlat romer annorlunda än andra skyddsbehövande flyktingar.

Om saklighet är att hävda att svenska skolelever flyr från sina klasskamrater som kommit som flyktingar eller om det är att ignorera kritik från människorättsorganisationer, vad är den då värd? Då blir den bara ett ord att gömma sig bakom för dem som säger att man är beredd att diskutera komplicerade frågor men som inte vill veta av kritik för konsekvenserna av sin politik.

Viktigt att fördöma attacken mot Lars Hedegaard

Igår utsattes författaren och journalisten Lars Hedegaard för ett mordförsök vid sitt hem i Köpenhamn. Än vet vi inte vem förövaren är eller vilka motiv han hade. Sannolikheten att dådet är politiskt motiverat är dock tyvärr stor.

Vi har skrivit många artiklar genom åren om Lars Hedegaard. Vi har berättat om hans tidningsprojekt Dispatch International där han tillsammans med sin svenska kollega Ingrid Carlqvist gett utrymme åt öppen rasism. Vi har granskat den antimuslimska miljö där det uppmanas till folkmord och politisk våld och där Hedegaard är en av förgrundsgestalterna.

Vi står långt ifrån varandra. Men vi står på samma arena. Oavsett vad man tycker om Lars Hedegaards politiska och publicistiska gärning måste dådet mot honom fördömas förbehållslöst. Det finns inga ursäkter eller förmildrande omständigheter när det gäller attacker som denna. Om man tror på yttrandefrihetens kraft är det ett brott, inte bara mot personen som drabbas, utan mot hela det grundfundament vårt samhälle vilar på.

Det finns krafter som tror att det går att tysta sina motståndare med våld och hot. Bland dem som oftast drabbas finns antirasister, högerextremister, feminister, personer ur minoritetsgrupper. Förövarna är samma andas barn. De tror sig stå över demokratins spelregler.
Låt dem inte vinna. Låt dem inte tysta Lars Hedegaard.
Och låt oss hoppas att Lars Hedegaard i framtiden har samma inställning som så många nu uppvisat mot honom; att yttrandefriheten inte bara gäller dem man håller med utan även dem vars idéer man avskyr.

Att dalta med en opinion

Moderaternas i alla fall retoriska kursändring i migrationspolitiken är oroväckande av flera anledningar. Billströms retorik de senaste dagarna om ”minskade volymer i asyl och anhöriginvandringen” framstår det som om gränserna till Sverige står vidöppna. Man behöver inte ha någon större koll på migrationspolitiken för att förstå att så inte är fallet.

Än mer anmärkningsvärt är att om Billström vill göra verklighet av sin retorik så måste han riva upp utlänningslagen som är anpassad efter internationella konventioner. När flyktingaktivister och andra aktörer protesterat vid utvisningar har Billströms ständiga mantra varit att han inte kan lägga sig i enskilda fall. Det borde rimligtvis också gälla det omvända.

Med den utlänningslag Sverige har idag finns det vare sig ett maxantal eller minimital för hur många människor som ska få asyl. Skulle lagen rivas upp för att ”minska volymerna” hotas med andra ord asylrätten, det vill säga artikel 14 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Jag har väldigt svårt att se att vare sig Moderata Samlingspartiet eller merparten av deras väljare är beredda att göra det.

När Billström drack kaffe med Miljöpartiets migrationspolitiska talespersonen Maria Ferm inför ett medieuppbåd för ett par år sedan och meddelade att en blocköverskridande överenskommelse om anhöriginvandringen skulle komma till stånd delades flyktingrörelsen i två läger. De som såg det som ett framsteg och de som var glada över att familjer, framförallt från Somalia, nu äntligen skulle få återförenas.

Nu har åren gått och i år beräknades anhöriginvandringen från Somalia öka. Äntligen ska familjerna få återförenas. Då vill Billström plötsligt minska ”volymerna” av anhöriginvandringen. Vill han göra verklighet av sin retorik är det betydligt fler än Maria Ferm som känner sig lurade efter den där fikastunden.

Billström och den moderate partisekreteraren Kent Perssons viktigaste argument för att ”volymerna” ska minska tycks vara att det finns ”väljare som är oroliga”. Det är ett märkligt sätt att se på politik. Politiken och demokratin är som vi alla vet full av opinioner, åsikter och uppfattningar. Men av någon outgrundlig anledning verkar det som att det just är den opinion som kan tänka sig att begränsa asylrätten och förhindra familjers möjlighet att leva tillsammans ifred som ska gå till mötes.

Låt oss göra en liten jämförelse. Förra året gjorde Novus opinion för LO:s räkning en undersökning om väljarnas syn på huruvida företag som opererar i välfärdssektorn ska få ta ut vinst eller inte. Det visade sig att hela 80 procent av väljarna var för ett förbud av vinstdrivande företag inom välfärdssektorn.

Mig veterligen tillsatte inte Moderaterna en ny arbetsgrupp för att väljarna var oroliga över ”volymen” av riskkapitalbolag som livnär sig på skola, vård och omsorg.

Och det är inget konstigt med det.

För när det kommer till andra politikområden är partierna betydligt mer trygga med vad de tror på. Migrationspolitiken är trots att det kan handla om människors liv eller död uppenbarligen något man kan offra för att gå en opinion till mötes.

Det är beklämmande.

Och ibland kan man fråga sig var handlingskraften tagit vägen.

Det socialdemokratiska kommunalrådet Jimmy Jansson från Eskilstuna satt och beklagade sig i söndagens Agenda över att det saknas bostäder i kommunen för att ta emot fler flyktingar. Budskapet var som så många gånger tidigare från kommunalråd i svenska städer att nu får det räcka, att bostäderna är slut.

Inget besked om byggnation av nya bostäder eller åtminstone ett krav på regeringen att skjuta till mer pengar för bostadsbyggande.

Även här finns det en anledning att göra en jämförelse. I perioder, speciellt när det råder arbetslöshet, så flyttar fler människor till städer som Eskilstuna där det finns en högskola eller ett universitet. Och ibland händer att bostäderna tar slut. Kommunalrådens besked är knappast då att ge det hopplösa svaret att ingenting går att göra.

Men det är annorlunda när det gäller människor på flykt – då finns det uppenbarligen en ”orolig” opinion man måste dalta med.