Arbetslöshet och flyktingmottagande inte avgörande för SD:s framgångar

Vad beror Sverigedemokraternas framgångar på? På valnatten presenterade jag några av mina grundläggande tankar kring detta. Men frågan är förstås komplex och har många delsvar.

Det finns två grundteser som brukar komma upp i spåren av framgångar för SD. De vinner i kommuner som tar emot många flyktingar och de vinner där arbetslösheten är hög.

Ett första ödmjukt försök att undersöka teserna visar att båda tycks sakna täckning. I alla fall om vi talar om flyktingmottagande och arbetslöshet som avgörande faktorer.

Detta är ingen vetenskap utan snarare en glimt in i två huvudteser kring SD:s framgångar. Andra perspektiv och tillvägagångssätt att undersöka frågan välkomnas. Och Expo kommer också längre fram komma med en mer genomarbetad valanalys.

Men detta är i alla fall en ledtråd. Det verkar helt enkelt som om varken arbetslöshet alternativt stort flyktingmottagande har någon direkt relation till ett extra starkt stöd för SD.

Så här gjorde jag.

Med hjälp av statistik på valpejl så har jag ställt samman de 20 kommuner med störst flyktingmottagande, respektive högst arbetslöshet. Siffrorna för flyktingmottagande bygger ett medelvärde för åren 2006-2013. När det gäller siffrorna för arbetslöshet anger de ett medelvärde för åren 2010-2013 och gäller öppet arbetslösa och sökande i program med aktivitetsstöd, i procent.

Sedan har jag korskört dem mot:
1) De 20 kommuner där SD fick störst stöd i valet till kommunfullmäktige
2) De 20 kommuner där SD fick störst stöd i riksdagsvalet
3) De 20 kommuner där SD ökade mest i kommunvalet, mätt i procentandelar.

Tabellerna ser ut så här.

Tanken är helt enkelt att undersöka om kommunerna med starkt stöd för SD också toppar arbetslöshets-listan och flyktingmottagande-listan.

Nu till svaret på frågan. Finns det något samband?
Tabellen nedan visar de kommuner med flest antal flyktingar per 1000 invånare, respektive andel arbetslösa och om det finns något samband med listorna ovan. Kommunerna som är markerade i rosa finns med bland de med både högst flyktingmottagande och arbetslöshet och skulle därmed utifrån de teser som här testas vara extra intressanta.

Korskörningen visar att det bara är bland kommunerna där SD ökat som det finns ett samband. (Den gula kolumnen). Bland de 20 kommunerna med högst resultat i riksdagsval och kommunval är de flesta skånska. Det är områden där Sverigedemokraterna sedan tidigare är starka. Och uppenbarligen har varken ovanligt hög arbetslöshet eller ovanligt stort flyktingmottagande i relation befolkningen någon uppenbar påverkan. Därmed skulle teserna så gott helt och hållet avfärdas. Men så enkelt är det förstås inte. 

För minst lika intressant är att se vad som utmärker de kommuner där Sverigedemokraterna ökar som mest. 

3 av de 20 kommuner där Sverigedemokraterna ökade som mest i kommunvalet finns också med på listan över landets högsta arbetslöshet. 

5 av de 20 kommuner där Sverigedemokraterna ökade som mest i kommunvalet finns med på listan över högst flyktingmottagande per 1000 invånare. 

Vad säger det. 

1. Hög arbetslöshet eller högt flyktingmottagande, eller ens båda två faktorerna tillsammans, betyder inte automatiskt framgångar för Sverigedemokraterna. 

Faktum är att SD i många av de kommuner som finns med på listan över högsta flyktingmottagande per invånare och andel arbetslösa inte ens når upp till riksgenomsnittet i riksdagsvalet (se de fetade/icke-fetade siffrorna. 

2. Det finns ett visst samband, som kanske blir tydligare om man kollar bortom kommunerna i Skåne. I Skåne har Sverigedemokraterna varit etablerade längre än i stora delar av resten av landet, och det gör att partiets tillväxt just där kanske ska förstås utifrån andra premisser.

3. Å ena sidan tycks sambandet mellan stark tillväxt för SD vara starkare i kommuner med högt flyktingmottagande än i kommer med hög arbetslöshet. Å andra sidan är stödet för partiet i valet till riksdagen generellt större bland kommuner med hög arbetslöshet, jämfört med de kommuner med högt flyktingmottagande. 

Slusats: 

Det finns inte ett svar på Sverigedemokraternas framgångar. Men varken hög arbetslöshet eller högt flyktingmottagande verkar vara en påtaglig avgörande faktor. 

Vi ber om ursäkt

Stiftelsens Expos nyhetssajt Expo Idag publicerade under onsdagen den 10 september en artikel med rubriken ”SD-kandidat: Släng sten på negrerna”. I artikeln pekade vi felaktigt ut Sverigedemokraternas kandidat Lennart Johansson, tredje namn till valet i Alvesta kommunfullmäktige, för att ha postat rasistiska inlägg på Facebook och för att ha delat nazistiskt material.

Publiceringen byggde på material från den granskning som Expo Idag publicerade på söndagen den 7 september där vi undersökte hur väl partiets riktlinjer kring nolltolerans mot rasism och extremism är förankrade bland partiets företrädare. Granskningen, som undersökte vad SD-företrädare spridit och gillat på Facebook, var omfattande och gjordes av flera medarbetare som fick tydliga instruktioner kring vad vi skulle leta efter och hur vi skulle säkerställa att vi hittat rätt personer.

Tyvärr brast rutinerna och vi blandade ihop Lennart Johansson, i Alvesta, med en SD-sympatisör vid samma namn.

I slutändan är det jag som ansvarig utgivare som brustit i mitt ansvar att säkerställa att de uppgifter vi publicerar är korrekta.

Vi på Expo är högst medvetna om hur känsligt det är att peka ut personer vid namn i samband med avslöjanden om rasism och intolerans. Därför är vi noggranna och försiktiga.

Och därför vill jag också be om ursäkt till Lennart Johansson, som felaktigt pekats ut, för den skada vår publicering kan ha åsamkat honom. 

Vi har idag plockat ner artikeln från vår hemsida och tagit bort den från Expos Facebook och Twitter. Och vi uppmanar alla som spridit artikeln att plocka bort den ur sina flöden och länksamlingar.

Söndagskrönika: SD och SvP, två grenar på samma träd

Under valrörelsens slutskede har avslöjandena om Sd-kandidater haglat tätt. Det mest uppmärksammade fallet hittills är toppnamnet i Halmstad som fångades på bild efter en fest, då hon städade med en hakkorsbindel runt ena armen. Idag kan Expo berätta att var tredje kandidat, vars Facebook-profiler vi har kunnat se, har gillat eller spridit det som partiet pekat ut som ideologiskt avvikande. Granskningen visar att partiets riktlinjer kring den så kallade nolltoleransen mot rasism och extremism saknar förankring i de egna leden.

Vi granskar Sverigedemokraterna eftersom partiet med bestämdhet hävdar att det inte har något som helst med rasism att göra. Rasism är vidrigt, som partiet säger i den reklamfilm som nu rullar på tv. Vi granskar för att undersöka om det de säger om sig själva är sant.

Men det paradoxala är att ju mer vi kan avslöja hur partiföreträdare gör sig skyldiga till grova rasistiska utfall, desto mer riskerar partiet att normaliseras.

Mediedramaturgin förutsätter att en nyhet är något som avviker. När det faller snö på vintern i Sundsvall rycker journalister och mediekonsumenter på axlarna. När det faller snö på midsommarafton är det en nyhet. Det är en dramaturgi som utgår från brett förankrade normer kring vad vi uppfattar som självklart och avvikande.

När Sd kommer in i bilden ställs det invanda mönstret för hur vi förstår en nyhet på ända. När journalisterna gör sitt jobb och granskar SD och deras påstådda rensning av rasism och extremism så blir en av reaktionerna ofta:
”Jaha, och vad är nytt med det?"
Som att rapportera om ett milt snöfall en decemberdag i Sundsvall.

Samtidigt riskerar nyhetens inneboende dramaturgi att mellan raderna antyda för mottagaren att rasismen i partiet är något avvikande. Som att partiet i övrigt är fritt från rasism.
Som om vi rapporterade om ett oväntat snöfall under en annars varm sommar.

Expo är oundvikligen en del av detta. Därför finns det anledning att påminna om att vi inte ska låta oss luras av denna paradox. Att inte avtrubbas, att inte betrakta SD som ett parti där rasismen är något avvikande.

Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt och socialkonservativt parti med rötterna i den övervintrade fascismen och nazismen, ungefär så brukar det låta när Sverigedemokraterna ska ringas in ideologiskt. Men poängen är att partiet än idag är en del av den miljö som de kom ur. Låt oss kalla den extremhögern. Begreppet är trubbigt. Höger i det här sammanhanget säger inget om partiernas ekonomiska politik, som många gånger snarare är vänsterorienterad, utan syftar istället på deras ihållande ultrakonservativa syn på demokrati, fri rörlighet, respekt för minoriteter, idén om människors lika värde och den övergripande idén om en homogen befolkning.

Det är långt ifrån en homogen idésfär. Där finns fascister, nationalsocialister, religiöst motiverade och hedningar, Revolutionärer och pragmatiker, de som styrs av antisemitiska respektive antimuslimska maktanalyser. De som vill ha parlamentarism och de som avfärdar den.

Sverigedemokraterna har sedan Jimmie Åkessons tillträde flyttat sina positioner inom detta extremhögerns politiska landskap. Med en pro-israelisk hållning, i kombination med en växande antimuslimsk agenda, har partiet effektivt distanserat sig från den nazistiska miljön. Samtidigt har partiet antagit en på papperet mer ”liberal” – det kallas så i den här världen – syn på assimilering. Nu för tiden talar partiet om en öppen svenskhet, att vem som helst kan bli svensk, oavsett varifrån man kommer, så länge man bara anpassar sig och tar till sig den svenska kulturen. Medan exempelvis Svenskarnas parti, som fiskar efter röster i kölvattnet av Sverigedemokraternas framgångar, säger att man bara kan bli svensk om man har rätt gener. I deras värld ligger svenskheten i både blodet och kulturen.

Sverigedemokraterna och Svenskarnas parti är varandras motpoler i den högerextrema världen. På vilka grunder man kan bli svensk, och framför allt hur det svenska samhället ska organiseras, diktatur eller parlamentarism, skiljer dem väsentligt från varandra.

Ändå delar de i grunden en insikt. Vissa människor måste hållas isär. För att samhällen ska fungera måste de vara homogena. Sverigedemokraterna säger sig förespråka öppen svenskhet men i praktiken går politiken ut på att ge så få människor som möjligt från ”kulturellt avlägsna” länder chansen att ens försöka bli svensk. Uppfattningen om vad som är kulturellt avlägset hand i hand med gamla rasistiska stereotyper. Invandringen ska begränsas, inte bara av ekonomiska skäl, utan lika mycket för att vissa människor inte har här att göra. Inte för vilka de är, utan för vilka de antas vara.
Svenskarnas parti gör det enklare för sig. De vill i princip stänga gränserna, kolla generna på folk och kasta ut de som inte passar in.
Tillsammans med övriga delar av extremhöger avskyr de liberaler, vänstern, feminister, internationalister och alla andra som gör en annan värld än deras möjlig.
De är som två grenar på samma träd, med rötterna i samma mylla.

Minns det nästa gång en Sverigedemokrat uppmärksammas för ett rasistiskt utfall. Det är inte ett bevis på att partiet i övrigt är fritt från rasism och intolerans. Det är en påminnelse om de rötter som partiet fortfarande hämtar sin näring ur.

I Sverigedemokraterna är hakkors "spexigt"

Idag publicerar Expo Idag bilder där Sverigedemokraternas toppkandidat i Halmstad Catharina Strandquist på en fest 2012 bär en hakkorsbindel. På en bild sitter hon och skrattar. På en annan städar hon efter festen. Under gårdagen var Strandquist svår att få tag på. När Expressens reporter till slut fick tag på henne hävdade hon först att bilderna inte fanns. När reportern erbjöd sig att möta upp henne och visa bilderna gjorde SD-politikern sig oanträffbar.

Hennes partikollega i Halmstad Ronny Ledström kallar Strandquists hakkorsbärande för att "plumpt skämt" och partiets presschef Martin Kinnunen ställer sig frågan om hon var på maskerad. Partikamraten Erik Hellsborn i Varberg, distriktsstyrelseledamot i Halland, kallar förfarandet bland annat för "spexigt".

– Jo, visst är det olämpligt, och det tyder på dåligt omdöme, men som sagt var det här två år sedan. Det här är när Catharina var 18 år, och ungdomar gör spexiga och provokativa saker ibland. Det händer mycket mellan 18 och 20, säger Hellsborn till Aftonbladet. 

Vad Hellsborn, som själv gjort sig känd för att skylla Anders Behring Breiviks terrordåd i Norge på det mångkulturella samhället och tipsa om nazistisk litteratur, inte säger är att Strandquist vid det aktuella tillfället var aktiv i partiet och dess ungdomsförbund. 

Allt snack om Sverigedemokraternas nolltolerans mot rasism och extremis  verkar vara som bortblåst. Den som följer partiet vet att denna pose till stora delar finns till för att berättiga uteslutningar av interna kritiker. 

Frågan är nu hur god vän Catharina Strandquist är med partitoppen. Skulle hon vara det kan hon ju alltid hävda att hon varit på maskerad och spexat. 

För Förintelsen, den största mänskliga tragedin i historien, är det tydligen okej att skämta om i ett parti som har sina rötter i efterkrigstidens svenska fasciströrelse. 

Medarrangör sprider antimuslimska föreställningar

Under söndagen kommer demonstranter att samlas i Humlegården för att visa sitt stöd för Israel och markera mot antisemitism. Enligt arrangörerna har manifestationen sin upprinnelse i den ökande antisemitismen i Sverige och den oro många känner inför att uttrycka sitt stöd för Israel. I Sverige skall judar såväl som icke-judar ha möjligheten att ta ställning för eller ta avstånd från Israel eller vilket land det än må vara. Både i privata sammanhang och vid offentliga sammankomster. Den demokratiska yttrandefriheten och mötesfriheten ska råda.

Att antisemitismen är ett samhälleligt problem som på olika sätt drabbar den judiska minoriteten i Sverige råder det inget tvivel om. När konflikten mellan israeler och palestinier eskalerar noteras fler antisemitiska utspel på sociala medier och anmälda hatbrott mot judar. Vi har en gemensam skyldighet att ta ställning mot sådana överträdelser. Antisemitism kan aldrig legitimeras oavsett vad som händer i Mellanöstern. Det finns ingen och har aldrig funnits en kollektiv judisk skuld lika lite som det finns en kollektiv muslimsk skuld.

Israel-Palestina konflikten engagerar. Detta är i sig inte ett problem. Alla måste ha rätten att bilda sig en egen uppfattning parternas rätt och fel. Vad som däremot är ett problem är att konflikten alltför ofta lockar till sig aktörer med förhatliga åsikter. Konflikten kapas och används som en plattform för att sprida antisemitiska eller antimuslimska tankefigurer. Därför är det både beklagligt och anmärkningsvärt att en av medarrangörerna till söndagens manifestation bidrar till att sprida problematiska inlägg om muslimer på sin hemsida och underlåter dessutom att moderera antimuslimska och rasistiska kommentarer från användare på sin Facebookgrupp som har över 10 000 följare. Stoppa Bojkott har figurerat på nätet sedan 2011 och bildades som en reaktion mot BDS-rörelsen som vill utöva påtryckningar mot Israel genom bojkotter och sanktioner.

Arrangören Stoppa Bojkott har vid upprepade tillfällen upplåtit utrymme åt röster som efterlyser muslimers ansvar och skyldighet att demonstrera mot den militanta islamismens frammarsch i den muslimska världen. Signaturen Staffan Aronsohn frågar sig varför dessa muslimer ”inte står upp och tar avstånd öppet och demonstrerar mot islamistiska terrorgrupper och propaganda”. Han fortsätter och framhåller att många muslimer har flytt från diktaturer och bor numera i demokratiska länder där de kan göra sin röst hörd. Problemet med detta uttalande är att det antyder att muslimer har en kollektiv skyldighet att engagera sig och öppet deklarera sitt avståndstagande. Det är precis lika förkastligt som när röster i debatten avkräver svenska judar avståndstagande från israelisk politik.

En av talarna på söndagens manifestation, den libanesiske aktivisten Mostafa Geha, som numera är bosatt i Sverige, är en av manifestationens talare. På Stoppa Bojkotts hemsida har ett gammalt talmanus publicerats. Enligt Geha kan inte islam karakteriseras som en vanlig religion, utan snarare som ett uttryck för en form av kulturell imperialism. Islam är upptaget med att sprida islam med svärdet eller underkastelse. Tankegången känns igen från den antimuslimska counterjihad-miljön där muslimer utmålas som infiltratörer vars mål är att omstöpa Europa till ett muslimskt kalifat och därmed sätta punkt för den europeiska civilisationen.

Dessa föreställningar om ett förebådande muslimskt övertagande återkommer i kommentarer från följare på medarrangörens Facebook grupp. En följare skriver den muslimska missionen främsta mål är att ta över hela världen genom att befolka länder och få maktpositioner. Muslimska Brödraskapet kontrollerar EU och USA, vilket mörkas av medierna skriver en annan. En annan följare verkar använda araber synonymt med muslimer och skriver; "Visar bara hur lågt stående araber är. De vill inte ha fred. De vill bara dö martyrdöden.” En kommentar som stått kvar i tre veckors tid. Administratörerna underlåter att markera gentemot och moderera konspirationistiska och rasistiska inlägg användare på sin Facebook grupp och bidrar därmed till deras spridning.

Exempel som de ovan tyder på att människorna bakom Stoppa Bojkott inte förstått vad ett uppriktigt engagemang mot antisemitism innebär. Att ställningstagandet och arbetet mot antisemitism alltid måste åtföljas av en konsekvent antirasism som förfäktar alla försök att sprida missaktning, nidbilder och misstänkliggörande av en utpekad grupp. Att en rasism aldrig någonsin kan legitimera en annan form av rasism.

Var en Raoul Wallenberg i det lilla

Idag är det Raoul Wallenbergs dag. En dag att minnas Raoul Wallenbergs gärning. En dag att prata om vikten av civilkurage. Under dagen sker en rad aktiviteter som samordnas av Raoul Wallenberg Academy, som också utser årets Raoul Wallenberg-pristagare. I år går priset till Emir Selimi, grundare och ledare för organisationen Unga Romer.
 
Med anledning av högtidlighållandet av Raoul Wallenbergs dag arrangerade Regeringskansliet, med integrationsministern Erik Ullenhag som värd, idag ett samtal med rubriken ”De goda rösterna måste höras”. Jag var en av många som fick privilegiet att tala.

Här är mitt manus.

Vi lever i valtider, det märks. Politiska utspel haglar från höger till vänster och tyvärr även från rasismens hantlangare.
Det som kanske fått mest påverkan är statsministerns vädjan till det svenska folket om att öppna sina hjärtan, nu när delar av världen står i brand och människor flyr för att söka skydd undan fasorna.

Vi ska vara klara med en sak. Att vi har en statsminister som i tider som dessa står upp för en human flyktingpolitik är unikt.
I Sverige har vi inte, som i andra länder, sett de andra partierna börja anpassa sig efter högerpopulismens visioner om stängda gränser.

En av konsekvenserna av det omtalade utspelet är att Sverigedemokraterna, eller åtminstone deras problembeskrivning, har fått legitimitet.
Det kommer att gynna dem. Vi ska nog förbereda oss på att Sverigedemokraterna kommer att göra ett bra val. Och i dess kölvatten växer nazistiska Svenskarnas parti. Vi ser nu den största nazistiska mobiliseringen sedan andra världskriget och partiet kandiderar nu i en rad kommuner.

Å andra sidan har Fredrik Reinfeldt helt rätt. Vi måste öppna våra hjärtan. Och det kommer att kosta.
För så är det. Solidariteten kostar.

***

I mitt arbete försöker jag få människor att förstå vilket hot extremhögern utgör.
Expo granskar, bevakar och sprider kunskap om rasismens idéer och politiska företrädare.
Vi föreläser på skolor, för lärare och elever, för civilsamhällets alla olika aktörer, för partier och myndigheter.

Vi ger ut rapporter, och skriver artiklar.

Vi hjälper lokala antirasistiska gräsrötter som vill bygga sammanhållning i sina lokalsamhällen med att utforma strategier och kampanjer.

Vi gör det för att vi tror att det är viktigt att förstå den utmaning som extremhögern och dess idéer utgör mot det demokratiska samhället.
Och för att vi tror att ansvaret för att skapa ett inkluderade samhälle ligger på oss alla. På politiker, myndigheter, rättsväsende men också hos civilsamhället. På dig och mig.

Och vi säger att det i grunden handlar om en enda fråga.
Tror du att människor kan leva tillsammans eller inte?
Extremhögern har bestämt sig. I deras värld går samhället under om människor från olika delar av världen lever tillsammans. De vill ha ett globalt apartheid där vår rörelsefrihet begränsas till det som Sverigedemokraterna kallar ”närområdet”.

Vi tror att det går att leva tillsammans.
Men då krävs en berättelse om det här landet där alla får plats.
En politik som inte stänger människor ute bara på grund av deras ursprung, hudfärd, religion, namn eller uppväxtsort.

Det är en dröm om ett annat samhälle. Där sammanhållning slår ut rasismen.
Men det kräver solidaritet.

***

Jag använder ordet solidaritet. Det kanske känns avdankat. Men det finns inget annat ord passar.
Och solidaritet kostar. Jag skulle kunna säga att jag är beredd att betala priset.
Men det ska inte vara en uppoffring
För solidariteten är inte ett offer.
Det är inte att kapa bort något från en själv. Det är att bli lite mer hel.
Det är att vara en människa.

För mig är antirasismen just det. Att vara människa.
Det är att förstå att vi blir till i relation till andra.
Att vi inte är stöpta i olika former, skapade för att hålla oss isär.
Att vi är så vidunderligt föränderliga och lika på samma gång.

***

Jag tänker att det är det vi inspireras av när det gäller Raoul Wallenbergs gärning.
Att han gjorde något för andra i en tid när krigets och rasismens självcentrerade värld omslöt honom. Att han gjorde det för att det var självklart.
För att han annars inte var sig själv.

Och är det något vi ska påminna varandra om här idag så är det just det.

Det är valtider. Då brukar vi prata om vikten att gå och rösta.
Det är viktigt. Kanske viktigare än någonsin tidigare.

Men demokratin slutar inte där, om något börjar den där.
För sedan är det upp till oss själva.
Att bygga det här landet för varandra.
Att vara en Raoul Wallenberg i det lilla.
Att göra något för en annan.
Inte för att du måste. Utan för att du helt enkelt inte kan låta bli.

Fem frågor till Åkesson

Ikväll frågas Jimmie Åkesson ut i SVT. Han har ett bra utgångsläge. Partiet ligger stabilt i opinionen. Det ser till och med ut att ha en uppåtgående trend inför valets avgörande sista veckor. Och en nervös, otydlig eller rentav usel insats i dagens utfrågning lär med största sannolikhet inte påverka de flesta som redan bestämt sig för att rösta på partiet. En bortgjord Åkesson väcker snarare deras sympati.

För Åkesson handlar det om få de osäkra väljarna att ta steget och lägga sin röst på partiet. Han kommer positionera sig som vågmästare men samtidigt framställa sig som ansvarsfull.

Han kommer att vilja prata om invandringen och dess kostnader, om pensionärer och om hårda tag i kriminalpolitiken.

Men det finns också saker som han inte vill prata om. De där sakerna som kan få de osäkra väljarna att rygga tillbaka.

Här är fem frågor Åkesson borde få svara på:

Inför förra valet lovade partiet att det inte skulle bli några tomma stolar under den här mandatperioden. Så blev det inte. Idag står var fjärde SD-stol i kommunerna tom. Inför höstens val ser partiet ut att hamna i ett likadant läge igen. Partiet kommer att gå framåt. Men när Expo den 15 augusti granskade partiets listor kunde vi konstatera att Sverigedemokraterna hade färre kandidater än för fyra år sedan.

Varför ska man rösta på SD i sin kommun när det finns en överhängande risk att ens röst bara blir en tom stol?


2012 införde Sverigedemokraterna en så kallad nolltolerans mot rasism och extremism. Samtidigt finns det gott om exempel på personer som inte blivit uteslutna, trots grova övertramp.

Här är några exempel. Se länkarna för bakgrund här.
Vi har sett folk svinga med järnrör för att sedan få fyra miljoner kronor för att fortsätta jobba åt SD, men nu som konsult.
Vi har sett en SD-ordförande som önskar präster evigt lidande i helvetet med enda motivering att dessa präster deltagit i ett pridetåg.
Vi har sett förtroendevalda inom SD som kontaktat en kvinna och kallat henne för ”arabf…a”.
Vi har sett en riksdagsledamot hänga ut somaliska barns adress på sin blogg med tillhörande lögn om att barnens familj fått en mångmiljonvilla gratis.
Vi har sett SD:s vice partiledare Jonas Åkerlund komma undan med att kalla invandrare för parasiter med motiveringen att han var politiskt omogen vid tiden för uttalandet (han hade bara varit politiskt aktiv i 17 år).

Om Sverigedemokraterna har en nolltolerans, ska vi förstå det som att detta är helt legitima åsikter och beteenden i Sverigedemokraterna?


Sverigedemokraterna vill hjälpa flyktingar där, inte här. Men hur invandringen ska minskas är fortfarande en gåta. Förra veckan menade partiets ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt att lösningen är att göra det svårare för familjer att återförenas och att Sverige ska leva upp till Dublinkonventionen. Att SD är beredda att splittra familjer på flykt är kanske ingen nyhet. När det gäller Dublinkonventionen är problemet att Sverige redan lever upp till Dublinkonventionen. Enligt Migrationsverket förstår partiet inte hur systemet fungerar. SD vill skicka tillbaka personer som tagit vägen via andra länder i Europa, men om de skickar tillbaka de som inte registrerats någon annanstans än här är det Sverige som bryter mot Dublinkonventionen. Så hur ska SD ha det?

Hur ska SD leva upp till sitt mål med minskad invandring utan att bryta mot den Dublinkonvention man säger sig vilja hedra? 


Sverigedemokraterna är motståndare till det ”mångkulturalistiska” samhället. Partiet vill inte ha integration. Istället ska invandrare assimileras, uppgå i den svenska kulturen och värdegrunden.

Men hur är det egentligen med den där värdegrunden? Majoriteten av den svenska befolkningen anser att invandrare, enligt Mångfaldsbarometern, skall få ”behålla sina kulturella traditioner”. Drygt tre av fyra är, enligt samma undersökning, positiva till mångfald.

Om partiet vill ha assimilering, varför då själv vara motståndare till den värdegrund som tycks dominera bland den svenska befolkningen. Är det inte i själva verket Sverigedemokraterna som är hotet mot det som i partiets ögon borde ses som den svenska värdegrunden? 


Sverigedemokraterna säger sig eftersträva ”en hög grad av gemenskap och samhörighet”. Samtidigt väcker partiets utpekande politik och företrädares rasistiska utfall vrede och starka reaktioner.

Hur ska SD kunna bygga en gemenskap med en politik som väcker avsky och som pekar ut en del av befolkningen som ett hot och icke önskvärda?