Mattias Karlsson har ingen guldsits

"Sverigedemokraterna har gjort riksdagen till en lekstuga" var budskapet från statsminister Stefan Lövfen i gårdagens nyhetssändningar. Det var samma dag som Sverigedemokraterna med den vikarierande partiledaren Mattias Karlsson "sträckt ut en hand" till Socialdemokraterna med ett kravbrev. För SD under Karlssons ledning är enligt honom själv "kompromiss- och dialoginriktade" när det gäller de kommande budgetomröstningarna i riksdagen.

Nu är det med andra ord slut på tiden då SD-politiker kallar politiska motståndare som bland annat Socialdemokraterna för landsförrädare. Karlssons utspel går inte att tolka på annat sätt.

Vikarien menade också att partiets krav att minska invandringen med 50 procent inte skulle vara så kontroversiellt för Löfven då den skulle vara i samma nivåer som när Göran Persson var statsminister. 

"Och jag tror inte Stefan Löfven tycker att Göran Persson var främlingsfientlig", försökte Karlsson. Och därefter hävdade han att Socialdemokraterna är desperata. 

Må så vara. Men retoriken om "Göran Perssons tid" kan nog vara det sämsta argumentet signerat partiideologen Mattias Karlsson jag har hört under de mer än tio år jag har följt honom. 

Mattias Karlsson vet två saker: Att situationen i världen idag är rätt annorlunda än på "Göran Perssons tid" med stora delar av Mellanöstern som fullständigt står i lågor. Och att asylinvandring baseras på det och inte på vare sig "nivåer eller volymer" utan på rätten till en fristad när ens hemland står i brand. 

Det är med andra ord ett omöjligt krav att ställa. Att SD lyckas manipulera medierapporteringen är inget nytt. Det har partiet gjort sedan det var ett promilleparti. Men det är en annan sak att nå parlamentariskt inflytande.

Sverigedemokraternas våta dröm är inte i första hand att den nuvarande regeringen spricker. Karlsson, Jomshof, Oscar Sjöstedt och deras knapptryckarkompani som i medierapporteringen kallas "Sverigedemokraternas riksdagsgrupp" önskar snarare att Alliansen faller samman. De vet att de inte kommer bjudas in av Socialdemokraterna. Men de är också väl medvetna om att Alliansen i nuvarande form, med nuvarande partiledningar, aldrig någonsin skulle gå SD till mötes. 

Därför ser gärna Karlsson en mittenregering med en borgerlig allians i spillror där Folkpartiet och Centerpartiet ingår i ett socialdemokratiskt regeringsunderlag. En sprucken allians med ett KD och inte minst ett Moderaterna som rör sig åt ett mer "SD-vänligt" håll skulle kanske någon gång i framtiden öppna dörren åt Sverigedemokraterna. 

Men vägen dit är lång. Och det vet Mattias Karlsson. Därför vore en regeringskris inte direkt ett guldläge i nuläget. 

Samtidigt vill partiets gräsrötter fälla regeringen. Och under onsdagen publicerade Aftonbladet en undersökning där 71 procent av partiets väljare förordade att SD skulle rösta på Alliansens budget vilket skulle innebära att Lövfens regering avgår. Hur toppstyrt Sverigedemokraterna än är så går det inte att kontrollera väljarna. 

Fäller inte Karlsson och hans sverigedemokrater regeringen nästa vecka är risken påtaglig att en del av de rörliga väljare som satte sitt hopp till partiet i senaste valet försvinner. Och Mattias Karlsson blir ensam igen. Med en sjukskriven partiledare som ingen vet om eller när han återvänder, ständiga konflikter i så väl parti som ungdomsförbund och den gnagande känslan om ett felaktigt beslut i samband med budgetvoteringen. 

Det går knappast att kalla för guldläge. 

Ingen vanlig söndag

Idag skulle kunna ha varit en vanlig söndag. En söndag med återkommande måndagsångest, och förberedelser inför veckan som komma skall. Om rasismen inte fanns skulle idag kunna ha varit en vanlig söndag, men istället minns vi vad som blev kulmen på de hänsynslösa pogromer av judar som pågick mellan den 7:e och 13:e november i 30-talets Tyskland. 

Natten mellan 9:e och 10:e november förstördes över 1400 synagogor, bönehus och omkring 7500 butiker som ägdes av judar. Hundratals mördades, och tusentals arresterades eller skickades till koncentrationslägren. Glassplittret från krossade fönster som täckte gatorna gav händelserna namnet Kristallnatten, eller Novemberpogromen. 

76 år har gått sedan dess. Ikväll befinner jag mig vid en minnesstund som anordnats av Svenska kommittén mot antisemitism i samarbete med Judiska församlingen och med stöd från Forum för levande historia. Jag har fått den stora äran att tilldelas årets ELSA-pris som delas ut av SKMA, och prisutdelningen kommer att ske under ceremonin. 

SKMA är en organisation som jag har en väldigt stor och djup respekt för. Det är en organisation vars närvaro i den offentliga debatten har synliggjort antisemitismen i vårt samhälle. Och det är en organisation som spelar en stor roll i den antirasistiska rörelsen. Av den anledningen känns det extra hedrande att få ett pris från dem. En motivering till varför jag fått den är att jag bedriver en konsekvent antirasism. En motivering som var både rörande och glädjande att läsa. 

Den konsekventa antirasismen är något jag är övertygad om är avgörande för rörelsens framgångar, eller motgångar. Det här blir än mer tydligt i kölvattnet av Israel och Palestina konflikten. Där tankar och idéer som länge varit centrala i den antisemitiska retoriken, nu används i kritiken mot Israel. Där Förintelsen jämförs med Israels politik, och därmed leder till ett skuldbeläggande av judar som ett folk. Och där de antirasister som kritiserar antisemitismen som finns i delar av antirasismen, anklagas för att försöka tysta Israel-kritik. Trots att flera antirasistiska organisationer tvingats skrikit sig hesa om att kritik mot Israel inte är antisemitism. 

Dagen efter det offentliggjorts att jag skulle få priset, twittrar en ökänd islamofob ”Så Bilan Osman får ett pris för att hon känner sig träffad då man kritiserar IS. Spännande…". Den reaktionen ringar in behovet av en konsekvent antirasism. En antirasism som ser att det går att dra paralleller till idéer som existerar inom islamofobin. De antimuslimska inslag som finns i delar av debatten om regimen i Iran, eller terrorgrupper som IS. Och där dem som motsätter sig detta anklagas för att tysta kritiker. 

Jag känner mig hedrad över att vara årets ELSA-pristagare. Och jag är glad över det erkännande som priset innebär. Det är samtidigt bitterljuvt. Glädjen inför priset kan aldrig vara större än sorgen jag känner inför att rasismen fortfarande genomsyrar det här samhället. Och när jag ikväll lyssnar på uppläsningen av vittnesmål från Novemberprogromen kommer jag mer än någonting annat önska att rasismens brutala konsekvenser aldrig skedde, och att idag bara var en vanlig söndag. 

Jihadresorna är inte vårt enda problem

Justitieministern Morgan Johansson meddelade idag i en intervju för DN att snabblagstiftning som förbjuder svenska medborgare att delta i strid med terrorgrupper ska tas fram och vara klar redan till nästa år. Utöver detta antyder justitieminister att även ett totalförbud mot att kriga utomlands för svenska medborgare övervägs. Utredningen kring det förslaget kommer emellertid att ta längre tid.

En lagstiftning som syftar till att försvåra rekryteringen till grupper som Isis är en viktig markering. Vi bör emellertid inte se ett förbud som den viktigaste insatsen. Den viktigaste åtgärden är fortfarande ett förebyggande arbete, att förhindra nyrekryteringen till dessa organisationer. 

Mobiliseringen av människor som frivilligt är redo att bege sig till konfliktområden i världen innebär idag ett allvarligt säkerhetsproblem för många länder. Dessa människor som redan vid avfärden till konfliktområden bär på radikala och extrema föreställningar om vår värld får i dessa konflikter inte enbart ge utlopp för sina ideologiska övertygelser, utan också lära sig att effektivt tillfoga människor skada och erfarenheten av strid. Detta gör dessa människor till säkerhetsrisker såväl på plats i konfliktområdet som när de sedan återvänder hem.

Det säkerhetspolitiska perspektivet har med rätta varit starkt fokuserat på islamistisk extremism, som den extrema kraft med starkast mobiliserande förmåga av frivilliga till konfliktdrabbade områden. I skuggan av detta har emellertid mobiliseringen av frivilliga till konfliktområden utifrån andra ideologiska övertygelser skett relativt obevakat. Justitieministern uttalande tycks gå i linje med detta då lagstiftnings som ska tas fram till nästa år, tydligt riktar sig mot rekryteringen av frivilliga till terrororganisationer. Vilket innebär att frågan om frivilliga som reser till konfliktområden för att delta i strid utifrån andra ideologiska övertygelser inte har samma prioritering. Detta är problematiskt eftersom att vi ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv har samma problem när svenska högerextremister återvänder från konflikten i Ukraina som när radikala Islamister återvänder från konflikten i Syrien. I båda fallen är det människor med radikala idéer, förankrade i en extrem världsuppfattning som återvänder med erfarenhet av strid, att hantera vapen, att döda. Ofta även psykiskt ärrade efter fasorna dom upplever under sin tid i strid. 

Den pågående konflikten i Ukraina har mobiliserat frivilliga från stora delar av Europa, fransmän, spanjorer, serber, polacker, ryssar, svenskar och andra nationaliteter har deltagit i striderna som frivilliga på någon av sidorna i konflikten. Spanjoren Angel Davilla- Rivas motiverade i en intervju för nyhetsbyrån Reuters sitt deltagande i konflikten på de ryska separatisternas sida med att han återgäldade Ryssland för stödet som forna Soviet gav till Republikanerna i det Spanska inbördeskriget. Samtidigt har cirka 20 fransmän deltagit i striderna, vissa av dem för regeringsstyrkorna andra för separatisterna. En av dem Victor Lenta (25) som beskriver sig som fransk nationalist uppger att anledningen till han kämpar på separatisternas sida är för att Ryssland utgör den sista barriären mot liberal globalisering som är anledning till devalveringen av fransk kultur och suveränitet. Hans landsman Gaston Besson som å andra sidan beskriver sig som en vänster-revolutionär deltar istället i den frivilliga, regeringstrogna och högerextrema Azov bataljonen. 

Serbiska frivilliga från den högerextrema Cetnik-rörelsen har deltagit på separatisternas sida både under annekteringen av Krimhalvön men också under oroligheterna i östra Ukraina med motiveringen att de hjälper Ryssland i gengäld för den ryska hjälpen under konflikterna i forna Jugoslavien. Alexander Zakharchenko en av befälhavarna för de ryska separatisterna i östra Ukraina uppger att uppemot 3000-4000 ryska frivilliga har stridit för rebellerna i Ukraina sedan april. Huruvida alla dessa är frivilliga eller inte är omstritt, men det visar fortfarande på stor rörlighet och på den stora mobiliserande kraft som finns i konflikten. 

Mobiliseringar av frivilliga till konfliktområden i Europa har också en historisk förankring inte enbart  sett ur en lång tidsperiod. Hundratals frivilliga från Ryssland och Grekland kämpade på den serbiska sidan under kriget i Bosnien Hercegovina (1992-1995). Ofta utifrån en religiös motivering, att man kämpade för den ortodoxa kristendomens överlevnad i kamp mot Islam. På andra sidan deltog hundratals utländska Mujahedin soldater i kriget på den Bosniska arméns sida. Nazisten Jackie Arklöv deltog i bosnienkriget som frivillig i högerextrema förband inom den bosnisk-kroatiska armén och deltog i övergreppen på muslimer i Hercegovina. Det är rimligt att anta att erfarenheten från kriget hade stor psykologisk effekt på Arklöv när han senare avrättade två poliser i närheten av Malexander 1999. 

Ett eventuellt återvändande av fransmännen Victor Lenta och Gaston Besson till Frankrike från kriget Ukraina innebär att de också potentiellt, utifrån sina ideologiska övertygelser, kommer vara varandras fiender även i Frankrike. Hur kommer de då i sitt återvändande påverka den ideologiska miljön i Frankrike? Detta är givetvis svårbedömt och spekulativt men ytterligare radikalisering är en stor sannolikhet.

Med tanke på den avskyvärda och omfattande brutalitet och människosyn som terrorgrupper som ISIS uppvisar är det logiskt att det finns ett fokus på rekryteringen av frivilliga till dessa grupper.  Vi får emellertid inte luras in i idén att rekrytering av frivilliga till konfliktdrabbade områden enbart är synonymt med islamistisk extremism. Att människor lockas till konflikter som frivilliga soldater sker i konflikter världen över. De som deltar gör det av många olika skäl, med olika ideologiska förankringar, och med olika motiv. Detta gör det till ett bredare problem, ett samhällsproblem där vi behöver erkänna det som sådant och prioritera de insatserna som handlar om förebyggande arbete, då rekryteringen av frivilliga ger långtgående konsekvenser för människors trygghet i många länder idag.

Kritiken mot Kaplan ansvarslös

Under de senaste veckorna har vi sett ett lågintensivt drev mot den nye bostadsministern Mehmet Kaplan. Det är inget konstigt i sig. Nya ministrar ska granskas och nagelfaras, men i fallet med Kaplan har kritiken byggts på så lösa grunder att det snarare är hans kritiker som borde ställas mot väggen.

Huvudpoängen i den senaste tidens kritik mot Mehmet Kaplan är att han genom att hävda att islamofobi är en av orsakerna till radikalisering bland unga muslimer i Europa gynnar islamism.

Det började med en debattartikel av Nalin Pekgul i Dagens Industri den 16 oktober där hon ifrågasatte ett uttalande i turkisk press där Kaplan, enligt Pekgul, menade att ett av de viktigaste skälen till att ungdomar ansluter sig till ISIS är den utbredda islamofobin i Europa.

Fel, menade Pekgul. Det är identitetslösheten som är boven i dramat. Och Kaplans lösning – att ge mer pengar till moskéerna – kommer inte att förbättra situationen.

Om man ska tro Pekgul går Kaplans uttalande i linje med en dold islamistisk agenda, som nu nått etablissemangets öppna godkännande.

Dagen efter fyllde KDU:s ordförande Sara Skyttedal i, i en debattartikel i Expressen. Hon förkastar fullständigt idéen om att islamofobi kan ligga bakom radikalisering. Och menar att Kaplan, om han verkligen står för det han sagt, blir apologet för en av islamismens huvudbudskap: att västvärlden förtrycker muslimer.

Även Anna Dahlberg, ledarskribent på Expressen, menade att islamofobin är ett stickspår. Och att Kaplan borde veta att han med sin förklaring lånar ut sig till en tankefigur som anger islamofobin som roten till all ondska i världen. Enligt Dahlberg är det en idé som löper från Kaplan, via muslimska organisationer som Muslimska mänskliga rättighetskommittén, MMRK, och Sveriges Unga Muslimer hela vägen till Munir Awad, som 2010 greps för att ha planerat ett terrordåd mot den danska tidningen Jyllands-Posten.


Rekryteringen till militanta islamistiska grupper som ISIS är ett växande samhällsproblem. Det är ett problem som angår oss alla. Vi har i Expo i flera artiklar tagit upp frågan. Och just nu står myndigheter, såväl anhöriga som eventuella församlingsmedlemmar, vänner, kollegor, alla som på olika sätt berörs, många gånger tomhänta. Det saknas ännu genomgripande strategier även om många, både inom det muslimska civilsamhället och inom de samhälleliga institutioner som ställs inför problemet, gör så gott de kan.

Vi vet lite om vad vi ska göra åt att en liten grupp svenska muslimer radikaliseras och ger sig iväg för att strida för idéer som går stick i stäv med den öppna demokratins principer. Men vi vet ganska mycket om varför och hur radikaliseringen går till. Som vanligt finns det inte en förklaring.

Det handlar om både sociala och ideologiska faktorer, och precis som med högerextremism så hänger de ihop. En av faktorerna är islamofobin.

Visst använder islamistiska grupper islamofobin som ett rekryteringsredskap. Men de hittar inte på den. Den används för att islamofobin är en verklighet.

Det är inte bara Mehmet Kaplan som påstår det. Det gör även Säkerhetspolisen. Och i princip alla som arbetar med frågan seriöst.
Här är några exempel
http://www.radicalisationresearch.org/guides/francis-2012-causes-2/
http://www.icct.nl/download/file/ICCT-Schmid-Radicalisation-De-Radicalisation-Counter-Radicalisation-March-2013.pdf
http://www.fbi.gov/stats-services/publications/law-enforcement-bulletin/september-2011/perspective

Upplevd diskriminering är en faktor. Men det är förstås inte den enda. Men det har inte heller Mehmet Kaplan påstått. Kritiken mot Kaplan bygger inte bara på en total okunskap om radikaliseringsprocesser, utan också på uppenbart medvetna feltolkningar av vad han faktiskt sagt.

I intervjun i den turkiska tidningen Star Gazete förklarar Kaplan att islamofobin är en anledning till att svenskar ansluter ISIS, men han anger också rotlösheten som en faktor. Samma rotlöshet som Nalin Pekgul pekar ut som den drivande orsaken, men som hon alltså låtsas att Kaplan aldrig nämnt.

Skyttedal och Dahlberg bygger sin kritik, delvis på Nalin Pekguls tolkning av intervjun i den turkiska tidningen, men också på ett uttalande som Kaplan gjorde i P4 Extra. Där ställdes han bland annat till svars för ett omtvistat uttalande under ett panelsamtalet Almedalen i somras, då han enligt en bloggare i publiken ska ha jämfört de som ansluter till ISIS med de svenskar som stred i finska vinterkriget.

Uttalandet fick inte oväntat uppmärksamhet i finsk press. I en artikel i Hufvudstadsbladet förklarade bloggaren Stefan Olsson att Kaplan förvisso inte gjort en direkt jämförelse, men att det fortfarande var märkligt att ens ta upp dem i samma sammanhang. ”Jag förstår inte var jämförelsepunkten ligger”. (artikeln finns inte tillgängligt digitalt). Kaplan backade och förklarade att han, om det kunde uppfattas som en jämförelse, hade gjort fel.

"Det borde inte ha sagts i samma sammanhang. Jag sa så här. För länge sedan under finska vinterkriget åkte människor från Sverige till Finland och krigade där, och där var det inga misstänkliggöranden. Det var fel att säga på det sättet. Det blev missriktat."

I P4 Extra upprepade han sitt budskap:
”Min förklaring till situationen som händer i Sverige när unga väljer att åka ner, det är att unga muslimer kollektivt skuldbeläggs, för att några individer åker ner. Och det var hela det långa resonemanget som jag hade.”

Och detta tolkar alltså både Anna Dahlberg och Sara Skyttedal otroligt nog som en förment islamistisk agenda.

På samma sätt som antisemitismen bland annat bygger på en tankefigur om judisk dold makt, så innehåller islamofobin en idé om att muslimer vid maktpositioner har en dold islamistiskt agenda. Mot bakgrund av det måste den senaste kritiken mot Mehmet Kaplan ses som en högst oroväckande tendens. Att mot bättre vetande, och med svajjiga referenser, måla upp en bild av bostadsministern som islamist i fårakläder är ansvarslöst. Det förminskar islamofobin som problem, samtidigt som det bidrar till en antimuslimsk schablon.

Och i slutändan faller frågan tillbaka på kritikerna själva. Om man understödjer islamismen när man tar upp islamofobin som orsak till att vissa muslimer radikaliseras, vad är då Säkerhetspolisen och alla de andra aktörer som också påstår det?

Arbetslöshet och flyktingmottagande inte avgörande för SD:s framgångar

Vad beror Sverigedemokraternas framgångar på? På valnatten presenterade jag några av mina grundläggande tankar kring detta. Men frågan är förstås komplex och har många delsvar.

Det finns två grundteser som brukar komma upp i spåren av framgångar för SD. De vinner i kommuner som tar emot många flyktingar och de vinner där arbetslösheten är hög.

Ett första ödmjukt försök att undersöka teserna visar att båda tycks sakna täckning. I alla fall om vi talar om flyktingmottagande och arbetslöshet som avgörande faktorer.

Detta är ingen vetenskap utan snarare en glimt in i två huvudteser kring SD:s framgångar. Andra perspektiv och tillvägagångssätt att undersöka frågan välkomnas. Och Expo kommer också längre fram komma med en mer genomarbetad valanalys.

Men detta är i alla fall en ledtråd. Det verkar helt enkelt som om varken arbetslöshet alternativt stort flyktingmottagande har någon direkt relation till ett extra starkt stöd för SD.

Så här gjorde jag.

Med hjälp av statistik på valpejl så har jag ställt samman de 20 kommuner med störst flyktingmottagande, respektive högst arbetslöshet. Siffrorna för flyktingmottagande bygger ett medelvärde för åren 2006-2013. När det gäller siffrorna för arbetslöshet anger de ett medelvärde för åren 2010-2013 och gäller öppet arbetslösa och sökande i program med aktivitetsstöd, i procent.

Sedan har jag korskört dem mot:
1) De 20 kommuner där SD fick störst stöd i valet till kommunfullmäktige
2) De 20 kommuner där SD fick störst stöd i riksdagsvalet
3) De 20 kommuner där SD ökade mest i kommunvalet, mätt i procentandelar.

Tabellerna ser ut så här.

Tanken är helt enkelt att undersöka om kommunerna med starkt stöd för SD också toppar arbetslöshets-listan och flyktingmottagande-listan.

Nu till svaret på frågan. Finns det något samband?
Tabellen nedan visar de kommuner med flest antal flyktingar per 1000 invånare, respektive andel arbetslösa och om det finns något samband med listorna ovan. Kommunerna som är markerade i rosa finns med bland de med både högst flyktingmottagande och arbetslöshet och skulle därmed utifrån de teser som här testas vara extra intressanta.

Korskörningen visar att det bara är bland kommunerna där SD ökat som det finns ett samband. (Den gula kolumnen). Bland de 20 kommunerna med högst resultat i riksdagsval och kommunval är de flesta skånska. Det är områden där Sverigedemokraterna sedan tidigare är starka. Och uppenbarligen har varken ovanligt hög arbetslöshet eller ovanligt stort flyktingmottagande i relation befolkningen någon uppenbar påverkan. Därmed skulle teserna så gott helt och hållet avfärdas. Men så enkelt är det förstås inte. 

För minst lika intressant är att se vad som utmärker de kommuner där Sverigedemokraterna ökar som mest. 

3 av de 20 kommuner där Sverigedemokraterna ökade som mest i kommunvalet finns också med på listan över landets högsta arbetslöshet. 

5 av de 20 kommuner där Sverigedemokraterna ökade som mest i kommunvalet finns med på listan över högst flyktingmottagande per 1000 invånare. 

Vad säger det. 

1. Hög arbetslöshet eller högt flyktingmottagande, eller ens båda två faktorerna tillsammans, betyder inte automatiskt framgångar för Sverigedemokraterna. 

Faktum är att SD i många av de kommuner som finns med på listan över högsta flyktingmottagande per invånare och andel arbetslösa inte ens når upp till riksgenomsnittet i riksdagsvalet (se de fetade/icke-fetade siffrorna. 

2. Det finns ett visst samband, som kanske blir tydligare om man kollar bortom kommunerna i Skåne. I Skåne har Sverigedemokraterna varit etablerade längre än i stora delar av resten av landet, och det gör att partiets tillväxt just där kanske ska förstås utifrån andra premisser.

3. Å ena sidan tycks sambandet mellan stark tillväxt för SD vara starkare i kommuner med högt flyktingmottagande än i kommer med hög arbetslöshet. Å andra sidan är stödet för partiet i valet till riksdagen generellt större bland kommuner med hög arbetslöshet, jämfört med de kommuner med högt flyktingmottagande. 

Slusats: 

Det finns inte ett svar på Sverigedemokraternas framgångar. Men varken hög arbetslöshet eller högt flyktingmottagande verkar vara en påtaglig avgörande faktor. 

Vi ber om ursäkt

Stiftelsens Expos nyhetssajt Expo Idag publicerade under onsdagen den 10 september en artikel med rubriken ”SD-kandidat: Släng sten på negrerna”. I artikeln pekade vi felaktigt ut Sverigedemokraternas kandidat Lennart Johansson, tredje namn till valet i Alvesta kommunfullmäktige, för att ha postat rasistiska inlägg på Facebook och för att ha delat nazistiskt material.

Publiceringen byggde på material från den granskning som Expo Idag publicerade på söndagen den 7 september där vi undersökte hur väl partiets riktlinjer kring nolltolerans mot rasism och extremism är förankrade bland partiets företrädare. Granskningen, som undersökte vad SD-företrädare spridit och gillat på Facebook, var omfattande och gjordes av flera medarbetare som fick tydliga instruktioner kring vad vi skulle leta efter och hur vi skulle säkerställa att vi hittat rätt personer.

Tyvärr brast rutinerna och vi blandade ihop Lennart Johansson, i Alvesta, med en SD-sympatisör vid samma namn.

I slutändan är det jag som ansvarig utgivare som brustit i mitt ansvar att säkerställa att de uppgifter vi publicerar är korrekta.

Vi på Expo är högst medvetna om hur känsligt det är att peka ut personer vid namn i samband med avslöjanden om rasism och intolerans. Därför är vi noggranna och försiktiga.

Och därför vill jag också be om ursäkt till Lennart Johansson, som felaktigt pekats ut, för den skada vår publicering kan ha åsamkat honom. 

Vi har idag plockat ner artikeln från vår hemsida och tagit bort den från Expos Facebook och Twitter. Och vi uppmanar alla som spridit artikeln att plocka bort den ur sina flöden och länksamlingar.

Söndagskrönika: SD och SvP, två grenar på samma träd

Under valrörelsens slutskede har avslöjandena om Sd-kandidater haglat tätt. Det mest uppmärksammade fallet hittills är toppnamnet i Halmstad som fångades på bild efter en fest, då hon städade med en hakkorsbindel runt ena armen. Idag kan Expo berätta att var tredje kandidat, vars Facebook-profiler vi har kunnat se, har gillat eller spridit det som partiet pekat ut som ideologiskt avvikande. Granskningen visar att partiets riktlinjer kring den så kallade nolltoleransen mot rasism och extremism saknar förankring i de egna leden.

Vi granskar Sverigedemokraterna eftersom partiet med bestämdhet hävdar att det inte har något som helst med rasism att göra. Rasism är vidrigt, som partiet säger i den reklamfilm som nu rullar på tv. Vi granskar för att undersöka om det de säger om sig själva är sant.

Men det paradoxala är att ju mer vi kan avslöja hur partiföreträdare gör sig skyldiga till grova rasistiska utfall, desto mer riskerar partiet att normaliseras.

Mediedramaturgin förutsätter att en nyhet är något som avviker. När det faller snö på vintern i Sundsvall rycker journalister och mediekonsumenter på axlarna. När det faller snö på midsommarafton är det en nyhet. Det är en dramaturgi som utgår från brett förankrade normer kring vad vi uppfattar som självklart och avvikande.

När Sd kommer in i bilden ställs det invanda mönstret för hur vi förstår en nyhet på ända. När journalisterna gör sitt jobb och granskar SD och deras påstådda rensning av rasism och extremism så blir en av reaktionerna ofta:
”Jaha, och vad är nytt med det?"
Som att rapportera om ett milt snöfall en decemberdag i Sundsvall.

Samtidigt riskerar nyhetens inneboende dramaturgi att mellan raderna antyda för mottagaren att rasismen i partiet är något avvikande. Som att partiet i övrigt är fritt från rasism.
Som om vi rapporterade om ett oväntat snöfall under en annars varm sommar.

Expo är oundvikligen en del av detta. Därför finns det anledning att påminna om att vi inte ska låta oss luras av denna paradox. Att inte avtrubbas, att inte betrakta SD som ett parti där rasismen är något avvikande.

Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt och socialkonservativt parti med rötterna i den övervintrade fascismen och nazismen, ungefär så brukar det låta när Sverigedemokraterna ska ringas in ideologiskt. Men poängen är att partiet än idag är en del av den miljö som de kom ur. Låt oss kalla den extremhögern. Begreppet är trubbigt. Höger i det här sammanhanget säger inget om partiernas ekonomiska politik, som många gånger snarare är vänsterorienterad, utan syftar istället på deras ihållande ultrakonservativa syn på demokrati, fri rörlighet, respekt för minoriteter, idén om människors lika värde och den övergripande idén om en homogen befolkning.

Det är långt ifrån en homogen idésfär. Där finns fascister, nationalsocialister, religiöst motiverade och hedningar, Revolutionärer och pragmatiker, de som styrs av antisemitiska respektive antimuslimska maktanalyser. De som vill ha parlamentarism och de som avfärdar den.

Sverigedemokraterna har sedan Jimmie Åkessons tillträde flyttat sina positioner inom detta extremhögerns politiska landskap. Med en pro-israelisk hållning, i kombination med en växande antimuslimsk agenda, har partiet effektivt distanserat sig från den nazistiska miljön. Samtidigt har partiet antagit en på papperet mer ”liberal” – det kallas så i den här världen – syn på assimilering. Nu för tiden talar partiet om en öppen svenskhet, att vem som helst kan bli svensk, oavsett varifrån man kommer, så länge man bara anpassar sig och tar till sig den svenska kulturen. Medan exempelvis Svenskarnas parti, som fiskar efter röster i kölvattnet av Sverigedemokraternas framgångar, säger att man bara kan bli svensk om man har rätt gener. I deras värld ligger svenskheten i både blodet och kulturen.

Sverigedemokraterna och Svenskarnas parti är varandras motpoler i den högerextrema världen. På vilka grunder man kan bli svensk, och framför allt hur det svenska samhället ska organiseras, diktatur eller parlamentarism, skiljer dem väsentligt från varandra.

Ändå delar de i grunden en insikt. Vissa människor måste hållas isär. För att samhällen ska fungera måste de vara homogena. Sverigedemokraterna säger sig förespråka öppen svenskhet men i praktiken går politiken ut på att ge så få människor som möjligt från ”kulturellt avlägsna” länder chansen att ens försöka bli svensk. Uppfattningen om vad som är kulturellt avlägset hand i hand med gamla rasistiska stereotyper. Invandringen ska begränsas, inte bara av ekonomiska skäl, utan lika mycket för att vissa människor inte har här att göra. Inte för vilka de är, utan för vilka de antas vara.
Svenskarnas parti gör det enklare för sig. De vill i princip stänga gränserna, kolla generna på folk och kasta ut de som inte passar in.
Tillsammans med övriga delar av extremhöger avskyr de liberaler, vänstern, feminister, internationalister och alla andra som gör en annan värld än deras möjlig.
De är som två grenar på samma träd, med rötterna i samma mylla.

Minns det nästa gång en Sverigedemokrat uppmärksammas för ett rasistiskt utfall. Det är inte ett bevis på att partiet i övrigt är fritt från rasism och intolerans. Det är en påminnelse om de rötter som partiet fortfarande hämtar sin näring ur.