Idag för 50 år sedan var pastorn och antirasisten Martin Luther King stressad. Över 20 000 fackföreningsmedlemmar, religiösa grupper och medborgarrättsaktivisten hade samlats vid Capitolium i Washington där pastorn skulle hålla tal. King hade haft svårt att bestämma sig hur han skulle lägga upp talet. Efter att ha diskuterat upplägget fram och tillbaka med flera medarbetare som inte var nöjda då inte deras infallsvinklar fick tillräckligt utrymme äntrade han till slut podiet.
Talet blev ändå en succé och en av 1900-talets allra viktigaste. Hade det inte för gospelsångerskan Mahalia Jackssons spontana uppmaning nere från publikhavet om att pastorn skulle berätta om sin dröm hade det legendariska "I have a dream" förmodligen aldrig kommit till.
Martin Luther King har på många sätt fått illustrera den svarta medborgarrättsrörelsen lyckade kamp för rättigheter och mot rasism. Men budskapet i talet är också det allra bästa exemplet på när antirasismen inte bara är reaktiv. När en antirasist också berättar vad han eller hon vill. Dess värre har i alla fall den europeiska antirasismen och antifascismen haft svårt att ta till sig av det.
Talet för 50 år sedan handlar inte enbart om drömmen om ett samhälle där vi lever som jämlikar. Kings avslutande ord "Free at last" är minst lika viktigt. Antirasismen är ju nämligen i sin bästa form en frihetsrörelse. En strävan efter ett samhälle där vi som människor tillåts vara de vill vara utan att reduceras till att vår hudfärg, religion eller bakgrund och hela tiden dömas efter desamma. Där antirasismen är norm och där konflikter som uppstår i ett samhälle för oss framåt och inte utgår från förtryck. Där rörelser och partier vars hela funktion är att försvara och förstärka den rasism som vi kämpar emot omöjligt kan få fäste.
Där vi är fria till slut.
När jag tidigare under dagen satt och lyssnade på en sömnig pressträff arrangerad av Sverigedemokraterna tänkte jag på Martin Luther Kings tal. Sverigedemokraterna som den här dagen lanserade sitt kyrkovalsmanifest har en politik som är så långt från pastorns budskap som man kan komma. Besattheten av människors olikheter och det ständiga utdelandet av egenskaper för hela grupper är det ständigt återkommande temat i partiets retorik. Partiets kyrkovalskampanjen är ett tydligt exempel på partiets strävan åt ett än mer splittrat samhälle där det är omöjligt att leva tillsammans på lika villkor. Allra tydligast blev det idag när riksdagsledamoten Julia Kronlid intervjuades och hävdade till reporten att kristna som förföljs i Mellanöstern inte ska tas emot av Sverige "för då ger vi islamisterna rätt". Besattheten av att förhindra ett mångkulturellt samhälle i Sverige är så enorm i nämnda sverigedemokrats världsbild att människor helt enkelt ska lämnas åt sitt öde.
Partitoppen Mattias Karlsson beklagade sig också över att Svenska Kyrkan arbetar interreligiöst och samarbetar med muslimska organisationer och trossamfund. Istället borde kristna missionera i förorter där det bor många muslimer. I Sverigedemokraternas värld är alltså människor från olika religioner så pass olika att de inte ska ha med varandra att göra. Det låter skrämmande likt de fundamentalister inom den muslimska världen som Sverigedemokraterna säger sig kämpa mot.
En samhälle där vi som människor fängslas i vår bakgrund och ses som endimensionella och våra rättigheter utgår från dessa.
Ett samhälle där vi är så långt ifrån fria vi kan komma.
Sverigedemokraterna är således Martin Luther Kings absoluta motsats.
