Igår när Sverigedemokraterna för femtiosjuttonde gången presenterade en beräkning på det partiet kallar "invandringens kostnader" frågade Expressenreportern Annie Reuterskiöld partiets allt i allo Linus Bylund var gränsen mellan invandring och det partiet och resten av extremhögern kallar för "massinvandring" går. "Som mellan mord och massmord", förklarade Bylund.
Bylund som tagit fram partiets beryktade kommunikationsplan blev traditionsenligt blåsipperasande när han noterade att reportern twittrat ut citatet. Det var det fräckaste, tyckte Bylund. Det hela var ju ett skämt.
Ja, ett dåligt sådant. Och var det inte skämt, som en del partikamrater senare hävdade till Bylunds försvar, utan bara en jämförelse, så var det jämförelse som säger en del om partiets människosyn.
För det var ju det här med människosyn. När Sverigedemokraterna spelar ut av partiets favoritkort, invandringens kostnader, så blir människosynen så ofattbart uppenbar. Ja, det måste vara ofattbart eftersom så många av oss gång på gång köper den konfliktlinjen.
Det går inte att räkna på invandringens kostnader utan att falla i den fälla som sverigedemokrater och andra rasister älskar se folk falla i. Det befäster en bild av att invandring är något som sker konstlat. Det är det inte. Det är lika naturligt att människor flyttar på sig över nationsgränser som att människor äter, sover, skaffar barn, föds, åldras, dör, älskar varandra och bråkar med varandra.
Det befäster också den tröttsamma och farliga bilden av att det finns ett val mellan stängda gränser och frihet. Det är en påhittad konflikt som endast de som drömmer om ett homogenitet där alla tänker, tycker och ser ut likadana ut, tjänar på. En strävan efter en slags endimensionell människa som aldrig har funnits.
"Men våra gamla då?", ropar sverigedemokraten som på beställning och för fram det klassiska budskapet där pensionärer ställs mot människor som invandrar. En argumentation som i grund och botten blottlägger partiets människosyn.
För ja. Det var ju det här med människosyn. Den grundläggande konflikten mellan antirasister och de som inte tror på ett samhälle där människor kan leva tillsammans. I rasistens värld är pensionären som råkar ha ett liknande efternamn men bor i en annan del av landet mer värd en pojken som flytt ensam från galningarna i Al Shabab i Somalia och som nu råkar bo i samma trappuppgång som rasisten. Det är en helt meningslös konflikt om man tror på ett samhälle där vi kan leva tillsammans på lika villkor.
Och därför handlar antirasism om att aldrig någonsin låta sig spelas ut mot varandra utifrån så kallad etnicitet eller härkomst. Antirasism handlar om omtanke och gemenskap. Det är just därför en massa antirasister på fredag firar Kanelbullens dag på fredag.
Vi gör det för att manifestera för en människosyn där vi inte räknar på varandra. Där vi står upp för varandra och där vi aldrig låter oss luras av sverigedemokrater med dålig humor och taskig människosyn.
