Med tanke på utbytet mellan den svenska counter jihad-rörelsen och likasinnade i andra delar av världen finns det en risk att den svenska miljön i framtiden inspireras av de konfrontationer, upplopp och våldsdåd som skett utifrån en antimuslimsk agenda i andra länder, skriver utredaren.
Den kompletterande bilden av hur den våldsbejakande extremistmiljön ser ut är ett viktigt steg framåt. Men tyvärr präglas andra delar av rapporten av en naiv inställning till det hot som extremhögern utgör mot det demokratiska samhället.
Det grundläggande problemet är att utredningen till så stor del lutar sig emot Säkerhetspolisens analyser och slutsatser. Säkerhetspolisen tittar på den brottslighet som de olika extremistmiljöerna gör sig skyldiga till, och låter den vara avgörande för analysen. Som om en högerextrem grupps syften och mål enbart förstås genom vilka brott som begås av dess aktivister. Kanske är det den utgångspunkten som fått Säkerhetspolisen att, mot bättre vetande, hävda att ”extremistmiljöer” inte utgör politiska rörelser i traditionell bemärkelse.
Ja, de säger faktiskt så. Att nazismen inte är en politisk rörelse.
Så vad är den då? Om man ska tro Säkerhetspolisen och Brottsförebyggande rådet är den en ”ungdomsproteströrelse”.
Så här skriver de i rapporten ”Våldsam politisk extremism - Antidemokratiska grupperingar på yttersta höger- och vänsterkanten. Rapport 2009:15”, vilket alltså är vad regeringens nya rapport lutar sig emot.
”Således kan extremistmiljöerna på ett generellt plan beskrivas som ungdomsproteströrelser där historiskt tankegods blandas samman med ungdomskulturers vanliga sociala attribut. Extremistmiljöerna utgör därför inte politiska rörelser i traditionell bemärkelse. I stället består extremistmiljöerna av ett begränsat antal ungdomar som provocerar och attackerar utan någon realistisk politisk målsättning. Sammanhållningen bygger lika mycket på ålder, vänskap, musik och klädstil som på ideologi."
Det är ett häpnadsväckande påstående.
Extremhögern består inte bara av ungdomar.
Det vet vi.
Extremhögern har ett tydligt politiskt mål. De vill avskaffa demokratin.
Det vet vi.
Extremhögern hålls samman av en gemenskap. Självklart spelar sociala faktorer roll. Men ideologin är mer avgörande för sammanhållningen än klädstil och musik.
Det vi också.
Ändå håller Säkerhetspolisen fast vid sin uppfattning. Helt utan förmåga att sätta den högerextrema rörelsen i ett politiskt sammanhang.
Kanske är det rimligt att Säkerhetspolisens fokus ska ligga på brottsligheten i extremistmiljöerna. Men problemet är att deras analys bidrar till en bild där extremhögern reduceras till ett gäng våldsamma, förvirrade ungdomar utan politiska ambitioner.
Det är ett problem för att det inte är sant.
Det är ett problem också för att det leder till en analys där Säkerhetspolisen, enligt regeringens rapport hävdar att vit makt-miljön saknar ”både direkt avsikt och förmåga att agera mot de grundläggande funktionerna eller att förändra statsskicket”.
Förmåga är en sak. Det är uppenbart att den saknas. Men avsikten finns. Det kommer inte att ske genom våld. Den strategin lades åt sidan efter det misslyckade kriget mot staten i början av 1990-talet. Men just nu ser vi en nazistisk mobilisering inför höstens val som saknar motstycke under efterkrigstiden.
Det är ett hot som inte kan viftas bort med förlegade och stereotypa beskrivningar från de som har som jobb att skydda demokratin. Och det blir än värre när myterna sprids vidare av en regering som vill väl, men som inte klarar av att bryta sig loss från Säkerhetspolisens förenklade analys.
