Idag kan Expo tillsammans med Expressen avslöja att flera av Sverigedemokraternas kandidater har ett förflutet i nazistiska grupper.
Det är förstås inte den typen av kandidater som partiet vill skicka fram. Men trots vandelsförsäkringar och nolltolerans så fortsätter de att dyka upp. Och de kommer att fortsätta dyka upp.
Sverigedemokraternas problem är att hur mycket det än försöker att distansera sig från den rasideologiska miljön så kommer det alltid att finnas en gråzon, där mindre ideologiskt bevandrade sympatisörer flyter fritt mellan grupper.
För så är det. Sverigedemokraterna och exempelvis Svenskarnas parti utgör olika grenar på samma ideologiska träd. De drömmer om ett homogent samhälle, men vem som ska få ingå i gemenskapen, och på vilka principer den ska byggas skiljer dem åt. För att vara konkret. Sverigedemokraterna bygger sin villkorade gemenskap runt en idé om en homogen kultur i ett demokratiskt statsskick. Nazisterna och fascisterna runt ställer ras i centrum, i någon form av diktatur.
Skillnaderna är stora, men det finns också avgörande likheter. Fiendebilden är delvis densamma. Det extrema politiska etablissemanget, feminismen, media, den politiska korrektheten, invandrare och minoriteter. Och ibland är språket detsamma. Begrepp som ”svenskfientlighet” och ”massinvandring” används i alla läger.
För en del är skiljelinjerna tydliga. Men inte för alla.
För tre år sedan intervjuade jag Tommy Siverström från Hagfors. I en artikel i tidskriften Expo kunde vi avslöja att drygt en femtedel av SDU:s medlemmar hade någon form av koppling till den nazistiska världen, inklusive en stor andel med konton på forumet nordisk. Tommy var en av dem. Han var medlem i SDU, samtidigt som han hängde med sitt kompisgäng i den nazistiska gruppen Värmlands oberoende. De var alla aktiva i räddningen av Sverige, men hade valt olika vägar.
För Tommy var det ett medvetet val. I en intervju förklarade han hur han tänkte.
Men varför valde du SDU?
Ja, som en början. Just för att de inte går på lika hårt.
En början på vad?
Ska man ha ut utlänningarna måste man ju börja någonstans….Att ta till vapen är ju inget alternativ.
Är det någon som tycker det då?
Jo, det finns många som tycker det. Men det går ju att lösa på andra sätt.
Det finns fler som Tommy. Som lever sitt politiska liv i gråzonen. Några av dem som vi idag berättar om finns där, som exempelvis Robert Soback, kandidat för Sverigedemokraterna i Huddinge, söder om Stockholm. Så sent som i december 2011 deltog han i en fackelmarsch i Gamla stan i Stockholm som arrangerades av bland andra Svenskarnas parti. I en intervju med Expressen förklarar han att han inte ser några problem med att ”delta i olika former av manifestationer för Sverige”.
Så låter det hos dem i partiet som inte ser någon anledning att följa partiets ideologiska riktning till punkt och pricka. Eller som kanske inte ens ser poängen med det. Den sverigedemokratiska ledningens försök att stöpa om partiet till ett mer utpräglat konservativt parti är i många avseenden ett elitprojekt, utan en heltäckande förankring bland gräsrötterna. Där är det många gånger känslan av ett förlorat Sverige som utgör grunden för engagemanget, en känsla som inte alltid låter sig ramas in av den sverigedemokratiska nationalistiska socialkonservatismen. Där kan en artikel från Svenskarnas parti tidning Realisten postas via Facebook, likaväl som en Youtubefilm med Åkesson. För att de på olika sätt ger uttryck för samma politiska riktning. Så ser gråzonen ut. Luddiga gränser. Klara känslor.
Så är det förstås inte för alla. Många sverigedemokrater avskyr nazisterna. De vill inte ha med dem att göra. För dem är skiljelinjerna viktiga. Men Sverigedemokraterna är ett stort parti, men många dörrar in. Vissa av dem vill partiet hålla öppna. Andra kommer man aldrig kunna stänga.
