Terrorattackerna i Paris har givetvis varit det givna debattämnet den senaste tiden i pressen och sociala medier. Det är inte svårt att förstå. 11 journalister fick plikta med sina liv för att ha utövat sin yttrandefrihet. Många känner ett behov av att tydligt ta ställning för det fria ordets okränkbarhet och mot dem som hotar denna ordning. Men, debatten har en otrevlig baksida. Den franska tragedin har stundtals också kantats av röster som ägnat sig åt misstänkliggörande av muslimer eller avfärdat islamofobin för att den anses vara en "upplevd", icke-verklig företeelse. Behovet av en förklaring till varför våldsbejakande religiösa extremister mitt på ljusa dagen kan storma en tidningsredaktion verkar också kräva syndabockar. Så tycks världen bli mer begriplig för somliga.
Det kommer med ett pris. Något vi vet av erfarenhet. Misstänkliggörandet av och de antisemitiska hatbrotten mot judar ökar varje gång de politiska förväxlingarna i den pågående Israel-Palestina konflikten eskalerar. Kravet på att judar måste kollektivt ta avstånd från den israeliska politiken kommer som ett brev på posten. Logiken är att alla judar unisont måste deklarera sitt ovillkorliga avståndstagande om de inte ska hållas ansvariga. Grundlösa anklagelser eller fysiska angrepp på judiska inrättningar följer. Förekomsten av antisemitismen i Europa kan inte förnekas. Efter den senaste tidens händelser har vi sett en ökad hotbild mot judar och inte heller dröjde det länge innan antijudiska konspirationsteorier spreds på nätet.
Terrorattackerna verkar ha fått anständighetens fördämningar att brista och återigen misstänkliggörs muslimer för händelser de omöjligen kan hållas kollektivt ansvariga för. Bara i Frankrike har det i kölvattnet av terrordåden i Paris rapporteras om 26 attacker mot moskéer och 60 incidenter med vad som misstänks vara ett islamofobiskt motiv. I veckan kunde Expo Idag rapportera om ett förmodat antimuslimskt mord.
Vi har en skyldighet att erkänna förekomsten av rasism mot olika grupper i samhället för att överhuvudtaget kunna bemöta den. Därför är det oroväckande att debatten om islamofobins vara eller icke-vara återigen dyker upp. För det finns en ovilja att erkänna denna form av rasism. Ett av många exempel är debatten som omgärdade Andreas Malms bok ”Hatet mot muslimer” för ett par år sedan. Det fanns röster som ansåg islamofobi förväxlas med en legitim religionskritik av islam eller att begreppet rentav utnyttjas som ett skrämselord för relativisera hat, intolerans och isolationism bland muslimer. Till exempel skrev debattören Dilsa Demirbag-Sten att "genomslagskraften och den frenetiska användningen av begreppet är tydliga indikationer på hur islamiska organisationer effektivt lyckas sprida den högst odemokratiska logiken bakom begreppet, vilket likställer religionskritik med att kränka muslimer."
Det påminner om hur antisemitismen ofta avfärdats av dess belackare som en förljugen strategi vars ändamål är tjäna "sionistiska intressen". Det finns likheter i retoriken. Nog för att religiösa tolkningar och deras praktiska tillämpning med all rätt ska kritiseras men det måste ske konsekvent och nyanserat. Alltför ofta är religionskritiken endast en förtäckt strategi att få misstänkliggöra muslimer utan att behöva tala om muslimer.
Och, efter terrorattackerna i Paris angrips begreppet på nytt. I debattinlägget ”Islamistiska kampens bränsle är islamofobi” skriver Johan Lundberg, tidigare redaktör för tidskriften Axess, och terrorismforskaren Magnus Norell att den ”upplevda” islamofobin i själva verket provocerar fram jihadistiska terrordåd som givetvis skulle tvinga fram starka reaktioner mot den islamistiska ideologin. Det är självklart att islamismen, som en politisk ideologi, måste få kritiseras. Desto allvarligare är att författarna inte vill kännas vid ett samhällsklimat där många muslimer blivit offer för hatet. Johan Lundberg har länge haft ett grumligt förhållningssätt till islamofobin. Som tidigare redaktör på Axess verkade han inte besväras av att en skribent som skrev för tidskriften även hade en redaktionell roll för en nättidning som vid flera tillfällen publicerat texter av okända islamofober som Bat Ye'or eller Geert Wilders.
Och, när man läser Lundbergs och Norells senaste text är det som om moskéer inte vandaliseras, de islamofobiska manifestationerna inte avlöser varandra, att det inte existerar en konspiratorisk antimuslimsk miljö på nätet eller att politiker runtom i Europa pekar ut muslimer som femtekolonnare.
Att peka ut muslimer som just femtekolonnare är en av Sverigedemokraternas paradgrenar. Så även denna gång efter tragedierna i Paris. Partisekreteraren, och andre vice talmannen, Björn Söder kunde skadeglatt skriva att ”fredens religion har visat sitt ansikte”. En antydan om att islam rent objektivt uppviglar till våld. Om denna världsreligion med över en miljard anhängare förstås som en statisk enhet ligger det nära till hans att betrakta muslimer som potentiella hot. I programmet Agenda utnyttjar partikollegan Richard Jomshof terrorattackerna för att argumentera för en minskad invandring för att komma till rätta med den "utbredda" religiösa extremismen bland muslimer. Sverigedemokraterna har varit tydliga i sitt principprogram att muslimska invandrare specifikt bär på en inneboende potential till fundamentalism.
Vi måste också inse att mer eller mindre grova uttalanden och misstänkliggöranden av muslimer även förekommer i samhällets mittfåra. Det är inte bara extremhögern som uttrycker sig rasistiskt mot muslimer. Ta till exempel Rupert Murdochs tweet. En av världens största mediemoguler skriver att ”kanske de flesta muslimer är fredliga, men tills de erkänner och tillintetgör deras växande jihadistiska cancer måste de hållas ansvariga”. Alla världens muslimer reduceras till sin religiösa tillhörighet och skuldbeläggs för en händelse de varken bett om eller varit delaktiga i. Murdoch är inte vem som helst, hans ord har en tyngd och hans åsikter återspeglas i exempelvis amerikanska Fox News rapportering om terrordåden i Paris. Nyhetskanalen ger hatet ännu en plattform att spridas från på bästa sändningstid till miljontals tittare. Kanalen har bland annat bjudit in antimuslimska röster för att kommentera händelserna
Även Göteborgs-Postens nya politiska redaktör Alice Teodorescu skriver en djupt problematisk text med utgångspunkt i terrorattackerna i Paris under rubriken "Dör du hellre stående än lever på knäna". Hon återger anekdotiskt om den åttaårige Mohammed från hennes tid som lärarvikarie som agerat uppstudsigt mot henne med motiveringen att hon var kvinna. Förklaringen till hans beteende säger Teodorescu inget om, men att hon lyfter denna händelse i relation till mordisk terrorism är djupt obehagligt och väcker legitima frågor. Hade åttaårige Erik varit ett lika tacksamt exempel för den nya redaktören?
Återigen. Vi vet vilka förödande konsekvenser det kollektiva skuldbeläggandet kan få. Det underblåser en samhällsutveckling där muslimer misstänkliggörs, marginaliseras och utsätts för hatbrott. Om vi inte ser det och uppmärksammar det så sviks de ideal som vi så gärna står upp för när terrorn slår till.
