SVT:s Uppdrag Granskning reportage om asylboendet i småländska Landsbro var både folkbildande och en inspirationskälla till antirasistiskt engagemang. Reportaget blottlade det faktum att ryktesspridning med en rasistisk klangbotten i kombination med bristande information från Migrationsverket kan splittra samhällen där asylboenden öppnas. Mytbildningen om ökad brottslighet, ifrågasättandet av flyktingarnas bakgrund och högerextremister som dyker upp med ännu fler lögner, överdrifter och generaliseringar är varken unikt för Landsbro eller för vår samtid.
Liknande situationer och stämningar har uppstått i decennier i Sverige. För Sverigedemokraternas del var försök att etablera sig på orter där det planerades eller precis hade startats upp flyktingboenden en uttalad strategi när partiet byggdes upp vid 1980-talets slut och under 1990-talets början. Något man på sina håll också lyckades med medan man fick åka tillbaka till partikansliet med svansen mellan benen efter besök på orter där civilsamhället var välrustat med både kunskap och sammanhållning.
Den stora skillnaden mellan då och nu är att Sverigedemokraterna och mer radikala grupper som dök upp i inslaget från Landsbro idag är betydligt mer professionella, resursstarka och framförallt så har de internet där de genom sina bloggar och egna nyhetskanaler sprider lögner, överdrifter, generaliseringar och hatpropaganda. Det ställer om möjligen ännu högre krav på civilsamhället och på en socialt ansvarstagande antirasism.
Därför var Uppdrag Gransknings reportage på många sätt folkbildande. Objektivt undersökte reportageteamet de rykten som spreds i samhället om de nya landsbroboarna och upptäckte att det inte stämde eller var grovt överdrivna. Men programmet var också en inspirationskälla för alla dem som ute i landet vill se sin hembygd både hålla ihop och vara välkomnande.
Inslaget med eldsjälen Birgitta i Mariannelund som startat upp en mötesplats för de boende på orten och hennes charmiga kaxighet när det gällde högerextremisters försök att sprida hat och splittra samhället visade på ett civilkurage som är både beundransvärt och nödvändigt om man ska försvara samhället man bor i mot rasism och intolerans och dessutom göra det till en ännu trevligare plats att bo på.
Något säger mig att liknande initiativ som det i Mariannelund snart kommer vara verklighet på fler platser.
Kanske är det rentav början på en ny folkrörelse?
onsdag 12 september 2012
Trendsättarna i den antimuslimska rörelsen
Den antimuslimska organisationen SION:s möte i New York har fått mycket uppmärksamhet i svensk media. Under gårdagen, på årsdagen av terrorattentaten den 11 september, höll så organisationen sitt omtalade möte i New York.
Jag har svårt att komma på någon annan högerextrem, antisemitisk eller antimuslimsk organisation som lyckats få så stor medieexponering i förhållande till sin storlek som SION.
SION är en internationell sammanslutning för inflytelserika så kallade kontrajihadister runt om i världen. Om det inte hade varit för organisationens besök i Stockholm i augusti och Lars Vilks deltagande i konferensen hade SION:s möten passerat obemärkt förbi. För det är det så det har varit tidigare. Sedan 2007 har den så kallade counterjiihadrörelsen träffats vid konferenser och kongresser. (De viktigaste mötena listade Expo research i en rapport som publicerades i våras.)
Visa Counterjihadmöten på en större karta
Konferenserna är ett utmärkt tillfälle för den annars nätbaserade miljön att utbyta erfarenheter och smida planer. Under de år som gått har nya organisationsformer och strukturer skapats. Counterjihadmiljön har pengar, de bygger nätverk, men har svårt att förvandla drömmarna om en massrörelse till verklighet. SION är ett led i den här utvecklingen.
Av allt att döma så handlade tisdagens konferens om att utveckla strategier för hur medias ”smutskampanjer” mot rörelsen ska kunna motarbetas. Dessutom, vilket är betydligt mer intressant, lades fokus på hur rörelsen ska striden för yttrandefrihet i FN-sammanhang.
I april 2011 antog FN:s råd för mänskliga rättigheter en resolution med uppmaningen att ”bekämpa intolerans, negativ stereotypisering, stigmatisering, diskriminering och uppmaning till våld mot personer baserat på deras religion och tro”.
Resolutionen har fått relevant kritik för att den riskerar att begränsa yttrandefriheten. För SION är resolutionen ett resultat av islamiseringen i världen. Nu tar man striden, och faktum är att man har sympatisörer med åtminstone insyn i och erfarenhet av arbetet i FN. En av de annonserade talarna under konferensen var John Bolton, George Bushs tidigare FN-ambassadör. Under sin tid i FN gjorde han sig bland annat känd för sin hårda ton mot Iran, vilket föranledde den svenska författaren och före detta Folkpartiledaren Per Ahlmark att 2006 nominera honom till Nobels fredspris.
Nu är alltså Bolton en av rörelsens anhängare.
Exakt hur mycket dessa otaliga konferenser och försök att bygga nätverk påverkar är svårt att svara på. Men en sak är klar. Deltagarna är många gånger högprofilerade och har inflytande i de organisationer och nätverk där de agerar. Genom att studera vad som sagts under tidigare konferenser kan vi se hur strategier och retorik sprids från möteslokalerna vidare ut i organisationer och nätverk. Så frågan är hur lång tid dröjer det innan Sverigedemokraterna, Tryckfrihetssällskapet och antimuslimska bloggar börjar fokusera på hur islamiseringen tagit sig in i FN?
Jag har svårt att komma på någon annan högerextrem, antisemitisk eller antimuslimsk organisation som lyckats få så stor medieexponering i förhållande till sin storlek som SION.
SION är en internationell sammanslutning för inflytelserika så kallade kontrajihadister runt om i världen. Om det inte hade varit för organisationens besök i Stockholm i augusti och Lars Vilks deltagande i konferensen hade SION:s möten passerat obemärkt förbi. För det är det så det har varit tidigare. Sedan 2007 har den så kallade counterjiihadrörelsen träffats vid konferenser och kongresser. (De viktigaste mötena listade Expo research i en rapport som publicerades i våras.)
Visa Counterjihadmöten på en större karta
Konferenserna är ett utmärkt tillfälle för den annars nätbaserade miljön att utbyta erfarenheter och smida planer. Under de år som gått har nya organisationsformer och strukturer skapats. Counterjihadmiljön har pengar, de bygger nätverk, men har svårt att förvandla drömmarna om en massrörelse till verklighet. SION är ett led i den här utvecklingen.
Av allt att döma så handlade tisdagens konferens om att utveckla strategier för hur medias ”smutskampanjer” mot rörelsen ska kunna motarbetas. Dessutom, vilket är betydligt mer intressant, lades fokus på hur rörelsen ska striden för yttrandefrihet i FN-sammanhang.
I april 2011 antog FN:s råd för mänskliga rättigheter en resolution med uppmaningen att ”bekämpa intolerans, negativ stereotypisering, stigmatisering, diskriminering och uppmaning till våld mot personer baserat på deras religion och tro”.
Resolutionen har fått relevant kritik för att den riskerar att begränsa yttrandefriheten. För SION är resolutionen ett resultat av islamiseringen i världen. Nu tar man striden, och faktum är att man har sympatisörer med åtminstone insyn i och erfarenhet av arbetet i FN. En av de annonserade talarna under konferensen var John Bolton, George Bushs tidigare FN-ambassadör. Under sin tid i FN gjorde han sig bland annat känd för sin hårda ton mot Iran, vilket föranledde den svenska författaren och före detta Folkpartiledaren Per Ahlmark att 2006 nominera honom till Nobels fredspris.
Nu är alltså Bolton en av rörelsens anhängare.
Exakt hur mycket dessa otaliga konferenser och försök att bygga nätverk påverkar är svårt att svara på. Men en sak är klar. Deltagarna är många gånger högprofilerade och har inflytande i de organisationer och nätverk där de agerar. Genom att studera vad som sagts under tidigare konferenser kan vi se hur strategier och retorik sprids från möteslokalerna vidare ut i organisationer och nätverk. Så frågan är hur lång tid dröjer det innan Sverigedemokraterna, Tryckfrihetssällskapet och antimuslimska bloggar börjar fokusera på hur islamiseringen tagit sig in i FN?
måndag 10 september 2012
Geografiundervisning för nationaldemokrater
Återkommande massavhopp till konkurrerande partier, förlorat parlamentariskt inflytande, ständiga intriger och presstödsmiljoner som verkar falla partiledaren Marc Abramsson ur händerna är alla sortier som både antirasister och fiender till partiet inom extremhögern har skrattat gott åt de senaste åren.
Det är ingen överdrift att påstå att ND idag, sett till antalet aktiva, är en av den organiserade intoleransens allra svagaste aktörer. Annat var det förr i världen. Under kort episod för cirka tio år sedan utgjorde Nationaldemokraterna faktiskt ett allvarligt hot mot Sverigedemokraterna. Det var innan Marc Abramsson tog över partiet...
Men skam den som ger sig. Nationaldemokraterna har den senaste tiden fortsatt att bedyra att partiet är på frammarsch. Är det inte storslagna internationella möten där Marc Abramsson får åka och skaka hand med själsfränder i andra länder så är det internutbildningar i hur man hanterar härskartekniker som det rapporteras om på partiets hemsida.
Ja, ni läste rätt. För några veckor sedan ska partiet ha anordnat en internutbildning för hur deras medlemmar ska hantera just härskartekniker. Nu har sällan högerextremister självironi, eller någon humor i överhuvudtaget, men den omedvetna självironin är svårslagen då just partiledarens ledarstil har varit anledningen för många av alla de avhoppare som kastat in den nationaldemokratiska handduken sedan Abramsson tog över partiet.
Nu bjuder Nationaldemokraterna på ännu ett skämtsamt inslag i följetongen om partiets sönderfall. Partiledaren Marc Abramsson och partiets "interimistiska" partisekreterare Jimmy Windeskog, som hellre pratar om sina år i Sverigedemokraterna än om sitt nya parti, ska ut på en liten miniturné. Nationaldemokraterna tar till det taktiska draget att åka runt och hålla tillsynes menlösa torgmöten. Har de lite flax kanske lite motdemonstranter dyker upp. Har de ännu mer flyt kanske media nappar på dramaturgin och vips, se där, lite medial exponering.
Så långt inget nytt. Men var ska då ND hålla sina torgmöten? "I Västra Götalands län" skriver partiet på sin hemsida. Men av någon outgrundlig anledning börjar turnén i Jönköping. Mig veterligen ligger Jönköping i Jönköpings län. Nationaldemokraterna om några borde väl ha koll på en sådan sak simpel sak? Eller täcker partiets karta bara hemstaden Södertälje?
Som utbildningsansvarig och verksamhetsutvecklare på Stiftelsen Expo har jag ett tips till Abramsson och Windeskog. Vad sägs om en geografikurs för nationaldemokrater?
Det är ingen överdrift att påstå att ND idag, sett till antalet aktiva, är en av den organiserade intoleransens allra svagaste aktörer. Annat var det förr i världen. Under kort episod för cirka tio år sedan utgjorde Nationaldemokraterna faktiskt ett allvarligt hot mot Sverigedemokraterna. Det var innan Marc Abramsson tog över partiet...
Men skam den som ger sig. Nationaldemokraterna har den senaste tiden fortsatt att bedyra att partiet är på frammarsch. Är det inte storslagna internationella möten där Marc Abramsson får åka och skaka hand med själsfränder i andra länder så är det internutbildningar i hur man hanterar härskartekniker som det rapporteras om på partiets hemsida.
Ja, ni läste rätt. För några veckor sedan ska partiet ha anordnat en internutbildning för hur deras medlemmar ska hantera just härskartekniker. Nu har sällan högerextremister självironi, eller någon humor i överhuvudtaget, men den omedvetna självironin är svårslagen då just partiledarens ledarstil har varit anledningen för många av alla de avhoppare som kastat in den nationaldemokratiska handduken sedan Abramsson tog över partiet.
Nu bjuder Nationaldemokraterna på ännu ett skämtsamt inslag i följetongen om partiets sönderfall. Partiledaren Marc Abramsson och partiets "interimistiska" partisekreterare Jimmy Windeskog, som hellre pratar om sina år i Sverigedemokraterna än om sitt nya parti, ska ut på en liten miniturné. Nationaldemokraterna tar till det taktiska draget att åka runt och hålla tillsynes menlösa torgmöten. Har de lite flax kanske lite motdemonstranter dyker upp. Har de ännu mer flyt kanske media nappar på dramaturgin och vips, se där, lite medial exponering.
Så långt inget nytt. Men var ska då ND hålla sina torgmöten? "I Västra Götalands län" skriver partiet på sin hemsida. Men av någon outgrundlig anledning börjar turnén i Jönköping. Mig veterligen ligger Jönköping i Jönköpings län. Nationaldemokraterna om några borde väl ha koll på en sådan sak simpel sak? Eller täcker partiets karta bara hemstaden Södertälje?
Som utbildningsansvarig och verksamhetsutvecklare på Stiftelsen Expo har jag ett tips till Abramsson och Windeskog. Vad sägs om en geografikurs för nationaldemokrater?
fredag 7 september 2012
Kan vi lita på Mohammed Omar?
Mohammed Omar har gjort avbön. I sin skrift ”En opieätares bekännelser” förklarar han hur han nu kommit ur det ”opiumrus” som han befunnit sig i under de senaste åren. Det är så han kallar det, den period av politisk extremism som inleddes med att Omar förklarade sig radikal muslim i en artikel Expressens kultursida.
Den 33-sidiga lilla skriften är en självömkande historia där Omar förklarar sin antisemitism och extremism med att lidit under av en själslig kamp. Perioden var en ”snedtändning”. Nu vill han tillbaka in i offentligheten.
Reaktionerna på Omars kovändning har varit många. Antisemiterna på den högerextrema nyhetssajten Nationell sörjer sin förlorade vän. Omars avbön ses som ett försök att komma åt ”judaspengarna”. Han ”ett bevis på hur patetisk och ynklig en människa kan bli.”
Inom det kulturetablissemang som Omar nu söker tillträde till har mottagandet varit svalt. Ordfront förlags Pelle Andersson är den ende som, mig veterligen, har sagt att han är beredd att ge Omar en andra chans.
Kristian Lundberg, författare och poet, är den som med störst brak stängt dörren för Omar. I en hård och mycket bra artikel i Helsingborgs Dagblad genomskådar Lundberg Omars ursäkt. Han noterar bland annat att Omar inte säger något om den homofobi han gett uttryck för. Med rätta ifrågasätter Lundberg de påstådda orsakerna till Omars extremism. Som om man plötsligt börjar hata judar för att man mår lite dåligt. Sist men inte minst påminner han om att Omars politiska idéer har fått konsekvenser. Om att de skador Omar orsakat inte försvinner på grund av att han säger förlåt.
En del av den här historien handlar om ursäkten. Ska Omar förlåtas? Den andra delen handlar om trovärdighet. Är Mohammed Omar ens trovärdig?
Han skriver nu sin historia som om extremismen var en ”snedtändning”, något som bara slog till. Det kan vara värt att komma ihåg att det är andra gången han skriver sin historia. I samband med sin plötsliga radikalitet i början av 2009 publicerade han boken ”Islamisten”. Där berättade han om sitt liv i de fina salongerna. Om hur han till slut inte klarade av etablissemangets förljugenhet och slog sig fri. Blev ”radikal”.
Var den historien inte sann? Stämmer det inte att han många år innan artikeln i Expressen umgicks med den ultrakonservativa antisemiten Jonas De Geer? Var det inte så att Omar faktiskt hyste antisemitiska idéer innan han skrev den där artikeln i Expressen i början av 2009?
Frågorna hänger i luften. För att de ledtrådar han gett om vad han egentligen tycker och tänker inte hänger ihop. När den påstått sanna historien inte stämmer överens med fakta kallar vi det lögn. Men innan Omar helt avfärdas som en lögnare kan han helt enkelt svara på några av de ytterligare frågor som hänger i luften? Som borde vara lätta att svara på, nu när han återigen ser världen med klar blick?
Stödjer han fortfarande regimen i Iran?
När Omar säger ”sionismen”, vad menar han då?
Hur ser han på sin roll i den allt mer inflammerade sekteristiska konflikten mellan Shia och Sunni, som han nu tycks ägna mer och mer energi åt?
Den 33-sidiga lilla skriften är en självömkande historia där Omar förklarar sin antisemitism och extremism med att lidit under av en själslig kamp. Perioden var en ”snedtändning”. Nu vill han tillbaka in i offentligheten.
Reaktionerna på Omars kovändning har varit många. Antisemiterna på den högerextrema nyhetssajten Nationell sörjer sin förlorade vän. Omars avbön ses som ett försök att komma åt ”judaspengarna”. Han ”ett bevis på hur patetisk och ynklig en människa kan bli.”
Inom det kulturetablissemang som Omar nu söker tillträde till har mottagandet varit svalt. Ordfront förlags Pelle Andersson är den ende som, mig veterligen, har sagt att han är beredd att ge Omar en andra chans.
Kristian Lundberg, författare och poet, är den som med störst brak stängt dörren för Omar. I en hård och mycket bra artikel i Helsingborgs Dagblad genomskådar Lundberg Omars ursäkt. Han noterar bland annat att Omar inte säger något om den homofobi han gett uttryck för. Med rätta ifrågasätter Lundberg de påstådda orsakerna till Omars extremism. Som om man plötsligt börjar hata judar för att man mår lite dåligt. Sist men inte minst påminner han om att Omars politiska idéer har fått konsekvenser. Om att de skador Omar orsakat inte försvinner på grund av att han säger förlåt.
En del av den här historien handlar om ursäkten. Ska Omar förlåtas? Den andra delen handlar om trovärdighet. Är Mohammed Omar ens trovärdig?
Han skriver nu sin historia som om extremismen var en ”snedtändning”, något som bara slog till. Det kan vara värt att komma ihåg att det är andra gången han skriver sin historia. I samband med sin plötsliga radikalitet i början av 2009 publicerade han boken ”Islamisten”. Där berättade han om sitt liv i de fina salongerna. Om hur han till slut inte klarade av etablissemangets förljugenhet och slog sig fri. Blev ”radikal”.
Var den historien inte sann? Stämmer det inte att han många år innan artikeln i Expressen umgicks med den ultrakonservativa antisemiten Jonas De Geer? Var det inte så att Omar faktiskt hyste antisemitiska idéer innan han skrev den där artikeln i Expressen i början av 2009?
Frågorna hänger i luften. För att de ledtrådar han gett om vad han egentligen tycker och tänker inte hänger ihop. När den påstått sanna historien inte stämmer överens med fakta kallar vi det lögn. Men innan Omar helt avfärdas som en lögnare kan han helt enkelt svara på några av de ytterligare frågor som hänger i luften? Som borde vara lätta att svara på, nu när han återigen ser världen med klar blick?
Stödjer han fortfarande regimen i Iran?
När Omar säger ”sionismen”, vad menar han då?
Hur ser han på sin roll i den allt mer inflammerade sekteristiska konflikten mellan Shia och Sunni, som han nu tycks ägna mer och mer energi åt?
onsdag 5 september 2012
Åkesson blundar och bortförklarar
Igår besökte Jimmie Åkesson Forserum. SD-ledaren hävdade att han inte var där för att vinna politiska poänger, att han reste till orten för att del av "den andra sidan av myntet". Enligt Åkesson har mediebevakningen av det lilla småländska samhället varit alldeles för svartvit. Och igår klev han in på torget som en sorts neutral observatör. "Det finns intressen som vill underblåsa det här", förklarade han inför den ditresta mediehopen. Som om han själv stod utanför alltihop.
Det gör han givetvis inte.
Sverigedemokraterna kom inte till Forserum för att lyssna. Partiet kom till orten för att ta plats i debatten kring en av de mest uppmärksammade händelserna under den senaste tiden. Och för att föra ut sitt budskap.
Och Jimmie Åkessons budskap är tydligt. Forserumsbor med rötter i Somalia har vittnat om trakasserier och en ständigt närvarande oro för att de ska utsättas för rasistiska attacker av något slag. Det har gått så långt att föräldrar inte vågat släppa iväg sina barn till skolan.
Kring detta råder inget tvivel.
Men enligt Åkesson är situationen "uppblåst". Det handlar egentligen bara om några få fall. Ett ungdomsgäng som härjat, och som egentligen inte har några rasistiska sympatier alls.
Här har vi en ort där en del av befolkningen inte vågar låta sina barn gå till skolan. Och Jimmie Åkesson vägrar att tala om det som ett stort problem. Istället pekar han ut de som har drabbats som problemet.
I en intervju i Jönköpingsnytt förklarar han det som hänt är resultatet av en ansvarslös invandringspolitik. Invandrare och flyktingar måste anpassa sig. Logiken är lika enkel som brutal. "Hade vi styrt landet så hade det här aldrig hänt", säger Jimmie Åkesson. Och det är ju sant. För i Jimmie Åkessons Sverige kommer somalier så gott som förbjudas att ta sig hit.
En sak hade Åkesson rätt i under gårdagen. Men det borde inte ha krävts en resa till Forserum för att kunna konstatera det. Det finns många i Forserum som känner sig oskyldigt anklagade. Som tycker att medietrycket varit för stort, och att bilden av orten är orättvis. Det har framgått i flera intervjuer och inslag.
Forserum är inte den svenska rasismens epicentrum. Orten är en del av Sverige, ett Sverige där intoleransen hela tiden finns närvarande. Inte minst för människor med mörk hud.
Förra året gjordes 5 493 anmälningar med hatbrottsmotiv. 803 hade afrofobiska motiv. Betydligt fler än både de islamofobiska (278) och antisemitiska (194). Så ser verkligheten ut. Intoleransen mot svarta, och framför allt svarta muslimer, är ett stort samhällsproblem. Både på landsbygden och i storstäderna.
Att människor inte vågar släppa iväg sina barn till skolan på grund av rädsla för att de utsättas för rasism är en extrem konsekvens av den där intoleransen. När omgivningen blundar, bortförklarar eller i värsta fall ger sitt tysta godkännande då uppstår situationer som den i Forserum.
Det blir knappast bättre av att Jimmie Åkesson dyker upp i efterdyningarna och fortsätter att blunda och bortförklara
Det gör han givetvis inte.
Sverigedemokraterna kom inte till Forserum för att lyssna. Partiet kom till orten för att ta plats i debatten kring en av de mest uppmärksammade händelserna under den senaste tiden. Och för att föra ut sitt budskap.
Och Jimmie Åkessons budskap är tydligt. Forserumsbor med rötter i Somalia har vittnat om trakasserier och en ständigt närvarande oro för att de ska utsättas för rasistiska attacker av något slag. Det har gått så långt att föräldrar inte vågat släppa iväg sina barn till skolan.
Kring detta råder inget tvivel.
Men enligt Åkesson är situationen "uppblåst". Det handlar egentligen bara om några få fall. Ett ungdomsgäng som härjat, och som egentligen inte har några rasistiska sympatier alls.
Här har vi en ort där en del av befolkningen inte vågar låta sina barn gå till skolan. Och Jimmie Åkesson vägrar att tala om det som ett stort problem. Istället pekar han ut de som har drabbats som problemet.
I en intervju i Jönköpingsnytt förklarar han det som hänt är resultatet av en ansvarslös invandringspolitik. Invandrare och flyktingar måste anpassa sig. Logiken är lika enkel som brutal. "Hade vi styrt landet så hade det här aldrig hänt", säger Jimmie Åkesson. Och det är ju sant. För i Jimmie Åkessons Sverige kommer somalier så gott som förbjudas att ta sig hit.
En sak hade Åkesson rätt i under gårdagen. Men det borde inte ha krävts en resa till Forserum för att kunna konstatera det. Det finns många i Forserum som känner sig oskyldigt anklagade. Som tycker att medietrycket varit för stort, och att bilden av orten är orättvis. Det har framgått i flera intervjuer och inslag.
Forserum är inte den svenska rasismens epicentrum. Orten är en del av Sverige, ett Sverige där intoleransen hela tiden finns närvarande. Inte minst för människor med mörk hud.
Förra året gjordes 5 493 anmälningar med hatbrottsmotiv. 803 hade afrofobiska motiv. Betydligt fler än både de islamofobiska (278) och antisemitiska (194). Så ser verkligheten ut. Intoleransen mot svarta, och framför allt svarta muslimer, är ett stort samhällsproblem. Både på landsbygden och i storstäderna.
Att människor inte vågar släppa iväg sina barn till skolan på grund av rädsla för att de utsättas för rasism är en extrem konsekvens av den där intoleransen. När omgivningen blundar, bortförklarar eller i värsta fall ger sitt tysta godkännande då uppstår situationer som den i Forserum.
Det blir knappast bättre av att Jimmie Åkesson dyker upp i efterdyningarna och fortsätter att blunda och bortförklara
tisdag 4 september 2012
Wilders dilemma
Den
12 september är det val i Nederländerna. Mot bakgrund av den
ekonomiska krisen som drar över Europa är det lätt att tro att
högerpopulisten Geert Wilders ska fortsätta sitt segertåg. För
det är så det brukar låta, framför allt från politiska
analytiker inom vänstern. Ekonomisk osäkerhet och oro skapar en
jordmån för högerpopulister och fascister. Men riktigt så enkelt
är det inte. I alla fall inte i Nederländerna.
Geert
Wilders gjorde ett rekordval 2010. Nyckeln till framgång var en
aggressiv antimuslimsk retorik i kombination med en kritik mot
landets politiska etablissemang. Frihetspartiet blev stödparti till
regeringen och kunde på så sätt sätta agendan för debatten om islam och invandring. I
våras valde Wilders att fälla regeringen efter att han vägrat att
ställa upp på en rad föreslagna nedskärningar.
Nu
är det alltså val igen. Och det politiska landskapet har
förändrats. EU:s kris har för första gången gjort den europeiska
unionen, och partiernas syn på den, till en viktig valfråga.
Samtidigt har Wilders antimuslimska retorik tappat i
attraktionskraft. Hans problem att locka väljare genom att ställa
blonda holländare mot muslimer tog fart på allvar i somras.
I
det lilla samhället Almelo hamnade den 64-åriga Aziz Kara, med
rötter i Turkiet, i ett gräl med sina två grannar. Bråket slutade
med att Aziz Kara slogs till marken. Han hamnade i koma. Efter åtta
dagar på sjukhus förklarades han död. Händelsen fick stora
rubriker och för Geert Wilders förvandlades grannbråket till en
politisk mardröm. Mannen som slog Aziz Karas hette Henk, och kvinnan
som ska ha skrikit rasistiska glåpord mot Aziz Kara, hette Ingrid.
Välbekanta namn för den som följt Frihetspartiet under de senaste
åren. Ingrid och Henk var namnet på de två tecknade figurer som i
Wilders propaganda representerade de vanliga, hederliga, holländarna.
”Henk och Ingrid är trötta på att betala för Ali och Fatima”,
löd en slogan.
Efter
Aziz Karas död var Ingrid och Henk plötsligt förknippat med en
rasistisk misshandel, eller som en holländsk tv-journalist
twittrade. ”Henk och Ingrid finns på riktigt. Och de har just
mördat en person i Almelo”.
Wilders
behövde helt enkelt byta strategi. I början av juli lanserade han
därför partiets nya profil. Istället för islam är det EU som får
spela rollen som syndabock. Wilders har alltid varit kritisk till EU,
som i hans ögon är ett elitprojekt som viker sig för
islamiseringen. Men under de senaste månaderna har han skärpt
tonen.
I
våras uppmärksammades Frihetspartiets kampanj där befolkningen
uppmanades att via en hemsida rapportera in om man upplevde att
östeuropeiska gästarbetare tagit ens jobb, eller om man sett
invandrare inblandade i brottslighet. Nu driver partiet en ny
kampanj. Den här gången står EU-politikernas och EU-tjänstemännens
höga löner i fokus. Partiet har lanserat en hemsida som publicerar
uppgifter om lönenivåerna i Bryssel. Besökarna kan enkelt klicka
på en knapp för att visa att de inte gillar ”eurokraternas”
slöseri med skattemedel.
Wilders,
som vill att Nederländerna ska lämna EU, hoppas förstås kunna
locka landets EU-kritiska väljare. Men partiet omprofilering har inte
lyckats. Enligt opinionsmätningar skulle partiet bli av med runt en
fjärdedel av sina stolar i parlamentet om det var val idag.
En
av anledningarna till att Wilders tappat sin stjärnglans är att
han, med sin anti-EU profil, fått konkurrens. I samma stund som han
valde att fokusera på EU klev han in på samma del av spelplanen som
landets framgångsrika socialistparti, som även de lockar väljare
med en EU-kritisk politik.
Wilders
dilemma är en påminnelse om ett av högerpopulismens inneboende
problem. Partierna har egentligen bara en fråga de är ensamma om –
invandringen. När andra partier försöker spela på en antimuslimsk
eller nationalistisk sträng så klingar det för det mesta falskt.
Väljarna röstar på originalet, inte den dåliga kopian.
Men
i en valrörelse där inte invandringen står i centrum får de
högerpopulistiska partierna det svårare. I en tid där EU:s
utveckling blir allt mer relevant för väljarna kan förstås de
högerpopulistiska partistrategerna hoppas på att kunna växla in
sin mångåriga EU-kritik i nya väljare. Men det blir inte lätt.
För samtidigt kommer de att få konkurrens från andra EU-kritiska
partier, utan en invandrarfientlig agenda.
För
Wilders har det uppenbarligen inneburit problem.
fredag 31 augusti 2012
Vilks olika måttstockar
Lars Vilks förklarade igår i Kulturnyheterna att han inte besväras av att bli omhuldad av counterjihad-organisationen SION.
Det spelar ingen roll vem som använder dig och på vilket sätt?
— Jag kan inte hindra det alltså.Visst är det sant att man inte kan bestämma hur andra ska använda en symboliskt men Vilks har självmant valt att medverka på en stor SION-manifestation 11 september i USA. Igår kunde man ta del av en annan intervju med Vilks, denna gång i Aftonbladet Kultur. Där berättar konstnären att han lät bli att svara när en nazistisk skvallersajt ville intervjua honom.
"Nationell.nu ville intervjua mig. Men jag svarade inte. Jag har ju sett hur de håller på med sina judiska konspirationsteorier."Snart reser Vilks till USA för att tala om för antimuslimska konspirationsteoretiker att de är inkluderade i hans konstverk. Den svenska nazistsajten fick kalla handen på grund av sina konspirationsteorier om judar - olika hat, olika måttstockar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)