På Donners plats i Visby står Feministiskt Initiativs Gudrun Schyman och håller en slags politisk show inför en växande folksamling i solgasset. Till sin hjälp har hon penna och whiteboardtavla. Det lilla partiets frontfigur presenterar inga krav eller nya förslag. Hon bränner heller inga pengar, som hon gjorde för några år sedan, för att få uppmärksamhet. Idag gör hon något mycket viktigare.
Med ett folkbildarpatos förklarar hon istället konfliktlinjerna inom politiken och varför de finns. Det har handlar om intressen. Det handlar om makt. Det handlar konflikter och motsättningar som vi inom demokratins ramar i de flesta fall kan hantera. Publiken som är i alla åldrar nickar instämmande. Men i folkmassan hör jag faktiskt ett par personer som kommer på sig själva. ”Just det. Så är det”, säger någon. Det lilla ögonblicket och den lilla men ändå stora insikten i vimlet av lobbyister, journalister, politiker och pr-folk är på många sätt talande och ett tecken i tiden. Den är inte unik för det mingelmaskineri som Almedalsveckan ändå är och förmodligen alltid kommer vara. Det är en påminnelse om vad den politiska debatten daglig dags måste vara. Det är därför vi har demokrati. Att kunna hantera konflikter, ställa intressen mot varandra och förhoppningsvis någon gång komma fram till en lösning eller kompromiss om man så vill.
Innan etablissemanget samlades här i Visby kom en mätning som visade att väljarna har börjat tröttna på blockpolitiken. Man kan fråga sig varför. En bidragande orsak är förmodligen är att skiljelinjerna har suddats ut. Stora och viktiga frågor som till exempel hur välfärden ska finansieras och drivas var tidigare tydliga skiljelinjer inom svensk politik. Idag handlar det, med ett par undantag, snarare om nyanser. Utvecklingen har ackompanjerats av teser om ideologiernas död och en snuttifiering i medias skildring av det politiska livet. Det är ingen slump att samtliga partiledare hittills har beskrivit politiken som ett sällskapsspel. Det är ett resultat av en utveckling där kortsiktiga opinionssiffror går före ideologiska utgångspunkter.
Den stora vinnaren i denna hitta mitten väljar-lek är utan tvekan Jimmie Åkesson. När skillnaderna mellan partierna suddas ut kan Sverigedemokraterna ogenerat måla upp sin konflikt mellan ett samhälle där människor får vara de där och ett samhälle där Jimmie själv dikterar villkoren över vem som ska få ha inflytande och få vara inom nationens gränser. En konflikt som, när den har blivit avgörande i samhället, genom historien fått förödande konsekvenser.
I avsaknaden av politiska konflikter är det därför lätt att göra Sverigedemokraterna till sin huvudmotståndare. Det är givetvis en självklarhet för varje antirasist. Men konflikten måste tas på rätt sätt. Den måste kombineras med fler konflikter. Ett politiskt klimat där allt handlar om huruvida Sverige ska ta emot migranter gynnar i slutändan bara rasister. Även om det parti som helt och hållet skulle dansa efter Åkessons pipa skulle vinna kortsiktigt i opinionen.
Någonstans önskar jag att fler hade lyssnat på Schymans yviga föreställning på Donners plats.
