Det var en händelserik helg, på många sätt. Som väntat ökade Sverigedemokraterna i kyrkovalet. Detta trots en relativt återhållsam valrörelse från partiets sida. För i ärlighetens namn behövde högerextremisterna inte anstränga sig. Valet kom ändå att handla om dem. Både i medias rapportering om valet och i många av de andra partiernas retorik. Det är givetvis bra att många väljer att profilera sig mot rasism och intolerans men den här gången blev bilden att valet handlade om att vara för eller emot Sverigedemokraterna. En sådan konfliktlinje tjänar Sverigedemokraterna föga förvånande på.
Dagen innan valet publicerades ett upprop mot rasism i kvällstidningarna. Initiativtagare är mångsysslaren Navid Modiri som bland annat sitter i Miljöpartiets arbetsgrupp mot rasism. Bland undertecknarna återfanns flera kända svenskar. Det är inte första och förmodligen inte sista gången kändisar går ihop och vill visa sitt att de är emot rasism och det är givetvis jättebra. Men den som tror att kändisupprop förändrar samhället och de vindar som blåser tror fel. I denna tid då vi överöses av upprop och kortvariga sociala medier-kampanjer så känns det ibland som fokus ligger på att få med så många kändisar som möjligt istället för att lägga krutet på att möta människor i vardagen bortom Twitter och Facebook. I det vi kallar lokalsamhället. Och på flera håll mobiliserar just lokalsamhället.
I lördags gick malmöbor ut på gatorna för att protestera mot afrofobi efter ett uppmärksammat vedervärdigt överfall som drabbat en pappa och hans pojke några dagar tidigare. Lokala aktivister hade snabbt mobiliserat till en manifestation som blev kraftfull. Och tidigare i veckan samlades tusentals umeåbor på gatorna för att visa avsky mot att nazisterna i Svenska Motståndsrörelsen hade smutsat ner staden med sin hatfulla propaganda. Båda initiativen visar att antirasismen är en kraft som mobiliserar och får människor att snabbt ta ställning. Retoriken som användes i både tal vid manifestationerna och vid mobiliseringen till de båda manifestationerna har också handlat om en stolthet som man känner inför staden. Att Malmö och Umeå är fantastiska städer där man ställer upp för varandra och där alla är välkomna men inte rasismen.
Att lokalsamhället mobiliserar för öppenhet, det vi kallar tillsammanskap och mot rasism är det som kommer vara avgörande om vi ska få bukt med rasismen och dess främsta försvarare, det vill säga extremhögern. I det arbetet är ICA-handlaren, fotbollstränaren för division två-laget eller den lokala kulturpersonligheten som alla i lokalsamhället känner eller åtminstone känner till nyckelfigurerna. Det vill säga de lokala ledarna. Och mötesplatserna där vi möts på lika villkor och stärker sammanhållningen i lokalsamhället är de viktigaste arenorna. Till dem kan man självklart mobilisera via Facebook och Twitter. Så aktivisters beroende av dessa medier kan även i fortsättningen stillas.
När vi på Expo de senaste åren studerat lyckade antirasistiska och antifascistiska rörelser runt om i världen så har vi kunnat konstatera att även om initiativen har sett väldigt olika ut så har den gemensamma nämnaren alltid varit den lokala förankringen. Därför är lokala antirasistiska grupper som nu ploppar upp som svampar ur jorden här i Sverige oerhört glädjande. Speciellt när initiativen är samhällsbyggande och syftar till att stärka gemenskapen. En gemenskap där människor, oavsett bakgrund, är med på lika villkor och där rasismen är oanständig. En social rörelse, helt enkelt.
