Det blev som många förutspått. Ett norsk regeringsskifte. Siv Jensens Fremskrettsparti backade förvisso men i och med att de borgerliga partierna släppt in Frp i värmen kommer partiet väldigt sannolikt ingå i en regeringskonstellation. I Sverige fortsätter debatten om vad Frp egentligen är för ett parti.
Frp och Sverigedemokraterna är inga systerpartier. Ingen har på ett seriöst sätt kunnat belägga ett sådant påstående. Men det finns likheter. I retoriken där udden riktar sig mot flyktingar och muslimer i synnerhet men också i andra politikområden.
Timbro-medarbetaren Andreas Johansson Heinö som brukar kritisera
sådana som jag, som talar om Sverigedemokraternas historia när jag
förklarar partiets existens, hade invändningar mot min text från igår
och menar att man måste förstå att Frp:s framväxt - som en reaktion på
socialdemokratisk ekonomisk politik.
Helt rätt. Det är
en aspekt som många glömmer när man klumpar ihop allsköns partier i
Europa som är motståndare till human flyktingpolitik och minoriteters
rättigheter. Men precis som man måste titta på ett partis historia måste
man titta på vilka frågor partiet driver idag.
Sverigedemokraternas "chefsideolog" Mattias Karlsson ägnade gårdagen åt två saker. Att läxa upp ungdomsförbundets ordförande på Facebook om SDU:s idéprogram, där han mer eller mindre beskyllde SDU för att vara antidemokrater. Men Karlsson skrev också ett utförligt blogginlägg om likheterna och skillnaderna mellan Frp och sitt eget parti. Att han skulle ägna den historiska delen av inlägget åt klassisk sverigedemokratisk historierevisionism är lika väntat som att han är glad över Siv Jensens framgångar. Men Karlsson har listat tydliga likheter mellan sitt eget parti och Frp.
Beröringspunkterna är slående, tycker Karlsson, och skriver:
"Bägge partierna förkastar mångkulturalismen och förespråkar assimilering.
Bägge partierna vill aktivt motverka islamismen.
Bägge partierna vill kraftigt minska invandringen.
Bägge partierna vill ta krafttag mot brottsligheten och kraftigt skärpa straffen.
Bägge partierna vill stärka kärnfamiljen.
Bägge partierna vill effektivisera och minska U-landsbiståndet.
Bägge partierna förespråkar ett stärkt försvar.
Bägge partierna prioriterar de äldre och vill höja pensionerna.
Bägge partierna förespråkar goda relationer till staten Israel.
Bägge partierna vill göra upp med den del av den nationella
minoritetspolitiken som innebär att medborgare, på basis av börd och
etnicitet, har olika rätt till nyttjande av land och vatten.
Bägge partierna vill aktivt motverka kulturradikalismen och slå vakt om nationella traditioner.
Bägge partierna vill minska det statliga stödet till samtidskultur, men
höja det statliga stödet till bevarandet av det nationella kulturarvet.
Bägge partierna förespråkar en mer sansad och mindre alarmistisk miljö- och energipolitik.
Bägge partierna vill ha ökade inslag av direktdemokrati i form av fler beslutande folkomröstningar".
I ordvalen en skönmålning av bägge partiernas politik, förvisso, men det är ändå talande. Men retoriken och retorikens konsekvenser i praktiken är också en slående mellan partierna. När Siv Jensen igår på valnatten hade glädjespasmer var också budskapet tydligt från partiledarens seger. Glädjen berodde i första hand på att norska socialdemokratin förlorat makten.
– Dette har jeg ventet lenge på å si. Og jeg har gledet meg lenge til å si det jeg skal si nå: Morn'a, Jens!, gastade Frp-ledaren från scen och syftade på den besegrade S-ledaren Jens Stoltenberg.
Antirasister i Norge som jag har varit med kontakt under morgonen hävdar att Frp:s fokus i regeringsförhandlingarna till stora delar kommer handla om hämnd. Nu ska medier som kritiskt granskat partier bli av med presstödet. Antirasistiska organisationer ska bli av med statligt stöd. Kulturinstitutioner som provocerat partiets folklighet ska marginaliseras genom indraget stöd. En slags populistisk hämnd.
Man behöver inte vara raketforskare eller slänga sig med en doktorshatt för att förstå att Sverigedemokraterna i första hand hade prioriterat att marginalisera sina motståndare. Det är en logisk effekt av det martyrskap som finns inom både Frp och Sverigedemokraterna.
