Sverigedemokraternas valrörelse har börjat. I lördags höll Jimmie Åkesson sitt numera traditionsenliga sommartal i Sölvesborg i Blekinge. Förra året talade han inför sina partikamrater om bland annat EU, landsbygden, pensionärer och kyrkans svek. Nästan inte ord om invandring.
Nu var det andra tongångar. Stora delar av talet i lördags handlade om islamism och invandring. Vi närmar oss valet och med ISIS blodiga härjningar i Irak har Sverigedemokraterna hittat en fond för en pånyttfödd antimuslimsk retorik.
För hur ska man annars tolka Åkesson?
Själv säger Jimmie Åkesson med bror-duktig-ton att han saknar nyanserna i politiken. Det handlar inte om att vara för eller emot invandring, förklarar han. Och när det gäller internationella konflikter är de inte enkla och endimensionella.
Gott så. Jorden är en komplicerad plats att bo på.
Så vad gör Jimmie Åkesson, denna nyansernas förkämpe?
Han plockar fram en av den moderna islamofobins ideologiska grundpelare. Samuel Huntington, den amerikanske statsvetaren som efter murens fall lanserade teorin om civilisationernas kamp. Huntington menade att världen består av ett antal civilisationer som står i en närmast ödesbestämd konflikt gentemot varandra. Och den mest ödesmättade av dem alla är kampen mellan islam och väst. Som om vi vore två väsensskilda världar. Oförmögna att förstå varandra och att samverka.
Huntington, påminner Åkesson, talade om ”islams blodiga gränser”.
Och det är det vi ser nu.
Vad som händer i Irak är fruktansvärt, en fascistoid, fanatisk rörelse med religionen som ledstjärna rycker fram för att upprätta sitt efterlängtade kalifat. Ett mardrömsrike där toleransen, öppenheten och demokratin straffas.
Det är en konflikt med en tydlig och fullständigt livsfarlig förövare, men många bakgrundsförklaringar och många offer. Men i Åkessons värld är den enkel. Islamismen mot kristna. Islamismen mot väst. Han håller sig till ”islamism”. Men vi vet vad flera av hans högt uppsatta partikamrater sagt tidigare. Grunden på problemet är islam. Så egentligen är det de menar. Islam mot väst.
För att understryka konflikten fäste Åkesson en lapp med den arabiska bokstaven ”N” – samma symbol som Isis målat på kristnas hem – på kavajens vänstra bröstficka. Sedan deklarerade han, som om han talade till världen:
”Ert krig mot de kristna i Irak, er slakt på kristna familjer, det är ett angrepp på hela den kristna, demokratiska västerländska civilisationen.”
”Ni kan inte döda oss alla. Ni kan inte vinna, för att vi är fler, vi är starkare och vi är mer övertygade än vad ni tror. ”
Så mycket för nyanserna.
I Åkessons värld är kristendomen synonym med västvärldens demokratier. Inte det kristna och demokratiska Sydamerika och Afrika.
Och offren är i första hand de kristna. Trots att även exempelvis shiamuslimer drabbas av ISIS förtryck. Enligt Human Rights Watch har ISIS inte bara märkt kristna hem. De har också målat bokstaven ”R” – Som i Rafidah, de som motsätter den sunnimuslimska tolkningen – hemma hos olika shiamuslimska minoriteter.
Problemet är inte att Åkesson tar upp ISIS våld, det är att han ramar in det i en islamofobisk tankefigur. Då spelar det inte så stor roll att Åkesson försöker skilja på islamister och "fredliga muslimer". Ett ord som i sig skapar bilden av muslimen som aggressiv, med sina "fredliga"undantag.
Åkesson kunde stått där med även en shiamuslimsk symbol inför sina partikamrater. Men det gjorde han inte.
För det passar sig inte på en sverigedemokrats bröst. Där tycks alltid empatin och solidariteten begränsad.
Det passar inte för att det stör Åkessons berättelse. För verkligheten beskrivs så att den tjänar ens syften. Och Åkessons syften i den valrörelse som nu drar igång är tydliga.
Precis som i valet för fyra år sedan, då partiet i sin valfilm skrämdes med hotande kvinnor i burka, ska SD den här gången locka väljare med att varna för islam.
Det sorgliga är att partiet vet att det funkar.
