Inga genvägar i arbetet mot nazism

Det totala kaos som uppstod i samband med nazistiska Svenskarnas partis togrmöte i Limhamn har väckt många debatter. Polisens uppenbara överreaktion på motdemonstranter och de minst lika uppenbara misstagen i kommunikationen efteråt vittnar om brister hos Skånepolisen som inte går att vifta bort.

Nazisternas provokativa torgmötesturné som bara går ut på att väcka starka motreaktioner och skapa rubriker ställer demokratin på sin spets. Ska nazister överhuvudtaget få hålla offentliga möten? Är inte nazistisk politik hets mot folkgrupp per automatik? Borde det inte vara förbjudet med nazistiska organisationer?

Dessa frågeställningar har stått som spön i backen efter händelserna i Malmö. Det är uppenbart att ordningsmakten, i alla fall i Skåne, inte förmår att hantera tre nazistiska torgmöten på samma dag som i lördags då Svenskarnas parti på bara några timmar avverkade Ystad, Malmö och Helsingborg. Under den senaste tiden har allt fler ställt sig frågan huruvida hets mot folkgrupps-lagstiftningen praktiseras överhuvudtaget vid nazistiska möten. För tio-femton år sedan kunde polis göra tillslag vid större nazistiska sammankomster, som konserter och offentliga möten, den typen av praxis tycks vara som bortblåst idag och man kan verkligen fråga sig varför. Men det är en ropa på förbud för i grunden antidemokratiska organisationer är en annan sak.

För det första är det en principiell fråga. Det vore att öppna en demokratins Pandoras ask att plötsligt förbjuda organisationer som vilar på rasistisk och antidemokratisk grund. Erfarenheterna från andra länder visar på att konsekvensen blir en militant undervegetation och/eller en mer salongsmässig extremhöger med formuleringar i sina program som ligger på rätt sida om lagen.

När nu politiker och en och annan ledarskribent på debattsidor och i sociala medier ropar på förbud är det att som så många andra gånger att ta en genväg som sällan är den bästa. Idéerna och den ideologi som bär upp de nazistiska organisationerna försvinner inte med förbud. Som alltid krävs det än mer förebyggande insatser, både från civilsamhället och det offentligas sida, för att hindra nyrekrytering till den nazistiska miljön.

Insatserna från samhällets sida måste riktas tidigt i områden och lokalsamhällen där nazistiska grupperingar kontinuerligt rekryterar. Kunskapen om dessa områden finns i lokalsamhället. Det ligger dess värre många gånger ett mentalt hinder för lokalpolitiker och andra att inse att det finns en tradition av högerextrema rörelser i den egna kommunen. Detta hinder måste först passeras. När insikten finns om att problematiken finns i ens egna lokalsamhälle finns insatser att göra. 

Här återfinns bland annat den utarbetade Kungälvsmodellen där skolan blir verktyget för att hindra nyrekrytering till en rörelse som fostrar människor som kommer begå det ena eller det andra politiskt motiverade brottet. I Kungälv insåg kommunen att arbetet måste bedrivas långsiktigt efter att nazister mördat den unge pojken John Hron för nästan tjugo år sedan. Situationen var så pass akut att det krävdes långsiktighet.

Nu tittar allt fler kommuner på hur Kungälv har arbetat. En kommun som var ett nazistfäste men där nyrekryteringen i stort sett helt stannat av. Modellen sprids till andra kommuner, bland annat genom en utbildning som finansieras från statligt håll.

Kungälvsmodellen är givetvis inte svaret på allt. Ett starkt civilsamhälle med aktörer som stärker sammanhållning och bygger sin verksamhet på solidaritet och gemenskap är också en förutsättning för att nazisterna ska få svårare att få fäste. Men det arbetet kräver också resurser och inte minst motivation för att ta fajten för sammanhållning hela dan, varje dag. Och en insikt om att rasismen som idé och praktik har en sprängkraft som dess värre många gånger förmår att tränga sig igenom både lagar och förbud.