En viktig läxa för polisen

På tisdagen föll slutligen domen mot de aktivister från Svenska motståndsrörelsen, SMR, som stått åtalade för den uppmärksammade misshandeln på öppen gata i Uppsala i augusti 2013. Theodor Nordenadler, 23 år, döms till tre månaders fängelse. 20-åringarna Oscar Bergström och Mattias Glad döms båda till villkorlig dom och samhällstjänst. Och Anders Henriksson som attackerades av gärningsmännen får ett skadestånd. 


Till slut vann alltså rättvisan. Men det var en lång väg dit.
Fallet i Uppsala är talande exempel på det hot som nazister kan utgöra - och den inkompetens som polisen ibland visar när det gäller att hantera dem.

Det var den 10 augusti 2013 som ett tiotal aktivister från Svenska motståndsrörelsen dök upp i Uppsala för att dela ut flygblad. De hade inget demonstrationstillstånd, men tilläts att ändå stå mitt i lördagsrusningen i centrala Uppsala med sköldar och fanor eftersom de enligt polisen inte störde ordningen.

En av många förbipasserande som upprördes av nazisternas närvaro var Anders Henriksson. Han drogs in i en hetsig diskussion och på några sekunder trängdes han in mot en butiksentré där han misshandlades med sparkar och stötar av SMR-aktivisternas fanor.

Trots att polisen var på plats, de många vittnena och Svenska motståndsrörelsens egen video från händelsen valde polisen att lägga ner förundersökningen. Bevisen räckte inte för att kunna avgöra vem som gjort sig skyldig till misshandeln, menade de. Nazisterna hade alltså mitt på ljusa dan misshandlat en person framför ögonen på flera vittnen och polis och sedan gått i samlad trupp därifrån, utan att åka dit.

Efter att polisen meddelat att förundersökningen lades ner skrev en person på Anders Henrikssons Facebooksida ”Ha ha, vi kommer alltid undan”.
Så låter det i leden hos en organisation som upplever att de har övertaget mot rättsapparaten. Nazister som sätter villkoren. En demokrati som kröker rygg.

Nu kom de till slut inte undan. Efter att Upsala Nya Tidning, UNT, granskat bevismaterialet kunde de peka ut vilka som var skyldiga. Bevisen fanns där, för den som ville och kunde hitta dem. UNT:s granskning fick polisen att öppna fallet igen. Och nu har alltså dom fallit.

Vi kunde vara nöjda där och konstatera att rättsapparaten ändå fungerar, med hjälp av journalistiken. Men fallet lämnar en dålig eftersmak. Inte bara på grund av polisens dåliga hantering, utan också för att misshandeln är långt ifrån en engångsföreteelse.


De senaste åren har Svenska motståndsrörelsen varit inblandad i flera våldsdrabbningar i samband med att de spridit propaganda. Förra året i april utbröt våldsamheter i Stockholm. I juli utbröt handgemäng i Söderköping. Flera nazister har även dömts efter en våldsam aktion i samband med propagandaspridning i Umeå 2013. I början av mars misshandlades en man i 60-års åldern i samband med en flygbladsutdelning i Åkersberga. Efteråt hyllade Svenska motståndsrörelsen attacken på sin hemsida. Nu återstår för polisen att försöka hitta de skyldiga. Och de har en viktig läxa att lära från hur misshandeln mot Anders Henriksson hanterades.

Om fallet i Uppsala för något gott med sig så leder det till att polisen tar händelsen i Åkersberga på allvar och går till botten med alla ledtrådar. 
Om inte så har vi att göra med en poliskår som inte bara gör misstag, utan helt enkelt ser mellan fingrarna när det gäller nazistiskt våld.

SD:s hyckleri - svart på vitt

Sverigedemokraternas ledning spelar ett dubbelspel. Ena stunden anklagas Expo för vänsterextremism, det sägs att vi ljuger, att vi inte är trovärdiga, vi är portade från att bevaka landsdagarna och företrädare har uppmanats att inte ens prata med oss. 

Det är ett sätt att försöka skjuta budbäraren som kommer med de obekväma sanningarna. 

I andra stunden, när våra avslöjanden kan gynna partiledningen i deras försök att trycka tillbaka oppositionen i partiet kan våra artiklar användas som underlag i uteslutningsärenden. 

Det är en effektiv metod. Utmåla yttre fiender och cementera makt i samma slag. 

I den senaste tidens infekterade interna strider har hyckleriet nått nya nivåer. Som när Sverigedemokraternas presschef Henrik Vinge ställer upp på en intervju i Fria Tider. Nättidningen som vikarierande partiledaren Mattias Karlsson pekat ut som ideologiskt avvikande. 

"Att Mattias Karlsson har hämtat sina uppgifter från Expo eller att ni använt er av Expo för att utesluta medlemmar eller öppna personärenden, vad har du för kommentar till det, för det är ju ändå belagt?

– Många gånger kan det säkert vara så att medlemsutskottet prövat olika saker på basis av information som de har fått. Det kan vara via media, det kan vara via personer i partiet, var informationen kommer ifrån är inte det primära, det primära är den sakinformation som föreligger. 

Är inte Expo vänsterextremister?   

– Jo, det skulle jag säga."

Jag vet inte vilken dimension av hyckleriet som är värst. Men vi ska återkomma till det. 

Först några ord om hur det funkar när människor hör av sig till Expo. Personer som tar kontakt med oss och vill lämna information omfattas av det grundlagsskyddade källskyddet. Det händer med jämna mellanrum och är en av många faktorer till att vi kan göra relevanta granskningar av Sverigedemokraterna. 

Ibland kommer andra typer av brev. Som det där som damp ner i slutet av 2013. Mot bakgrund av det som hänt den senaste tiden finns det anledning att publicera det. För att vidden av Sverigedemokraternas dubbelspel ska bli uppenbart för alla. 

I slutet av 2013 hörde Mattias Karlsson, då riksdagsledamot och chefsideolog, nu vikarierande partiledare, av sig. Han ville ha Expos hjälp att ta fram information om de så kallade identitärerna. 

Vi hjälpte inte till. Det är inte vår roll. 

Precis som det inte borde vara Mattias Karlsson och hans allierades roll att undanhålla sina arbetsmetoder i partiets interna strider. 

Det senaste från Guillous lögnfabrik

Författaren Jan Guillou har i åratal ägnat sig åt att förneka och förringa antisemitism, framför allt som krönikör i Aftonbladet. För några exempel i mängden läs Henrik Bachner om Guillous avfärdande av en svensk attitydundersökning om antisemitism som presenterades 2006. Läs också Charlotte Wiberg om en artikel Guillou för fem år sedan skrev på Aftonbladets kultursida med rubriken "så tystas kritik mot Israel". Där drev han tesen att diskussion om antisemitism i själva verket handlade om att "Israellobbyn" bedrev en "sedan decennier minutiöst utarbetad strategi att förvandla all debatt om Israel till frågan om antisemitism".
Guillous inlägg i dessa debatter följer ett mönster. Det är uppmärksammande av hat och fördomar mot judar, ingen annan grupp, som besvärar honom. Antisemitismen spelas ner, bagatelliseras och ställs mot andra former av fördomar och grupphat.

Mot bakgrund av det kan man inte påstå att hans krönika (utmärkt bemött av SKMA) härom veckan kom som en överraskning. Guillou vevade på med att SKMAs ordförande Willy Silberstein ljuger om judars utsatthet och judar gör sig skyldiga till "en oerhörd förolämpning" om de på grund av antisemitismen överväger att flytta.

Antisemitismen, enligt Aftonbladet-krönikören den "minst frekventa" formen av rasism, ställs mot en berättigad oro för islamofobi och arabhat som riskerar att normaliseras. Grupp mot grupp - allt för att bli av med frågan om antisemitism. Vad Guillou glömmer att berätta är att han själv bidragit till att normalisera islamofobin då han i februari 2009, efter att enligt egen utsago grundligt ha undersökt saken, slog fast att SD var "milda" och hade lämnat rasismen bakom sig.

Guillou låtsas också att de som påtalar och försöker motverka antisemitism är liberaler. Sant är att det inte sällan funnits en blindhet för samtida antisemitism inom delar av vänstern men situationen har förbättrats under senare år och hans krönika har väckt starka reaktioner från vänster till höger på opinionssidor och i sociala medier. Kritiken kom bland andra från Aftonbladets politiska redaktör Karin Pettersson:

"I stället för att solidarisera sig med rädslan hos de utsatta, väljer han att ifrågasätta den som lögnaktig och ironisera över den. I stället för att bry oss om hatet mot judar, menar han, bör vi fokusera på hatet mot muslimer eftersom det är mycket mer utbrett. Detta ” i stället” är det riktigt farliga med Guillous text. Vi lever i en tid av ökande polarisering och konflikt. Där det finns starka tendenser att ställa grupper mot varandra. Att peka ut judar eller muslimer som bärare av åsikter eller av ansvar. Inom vänstern förs ibland antisemitiska tankefigurer vidare under flagg av Israelkritik. Inom högern har många uppenbart problem med att reagera lika starkt på islamofoba tankefigurer som hat mot judar."

Även Per Björklund, chefredaktör för Fria Tidningen kritiserade krönikan:

"Därför har det varit skönt att se att kritiken mot Guillous krönika varit skarp både från vänster och höger. Reaktionerna bekräftar att det finns en bred insikt att antisemitismen måste tas på större allvar. Jan Guillou framstår snarast som en karikatyr av en krympande minoritet inom vänstern som reflexmässigt tonar ner judars utsatthet eller beskriver judehat som någon slags följdreaktion på förtryck av muslimer. Fler och fler får också upp ögonen för att också till synes legitim Israelkritik faktiskt kan rymma klassiska antisemitiska tankefigurer."

Guillou, som brukar reducera radikalislamism och jihadism till endast en berättigad reaktion på diskminering av muslimer, skrev efter Taimour Abdulwahabs attentat i Stockholm 2010
att det inte var svårbegripligt att ”en och annan vildhjärna, knäppgök eller självutnämnd martyrhjälte då vill slå tillbaka”. Det är riktigt att diskriminering och islamofobi kan göra unga muslimer mer mottagliga för radikalislamistiska idéer och jihadistgruppers rekrytering, men det är en av flera faktorer. Ideologiska faktorer som antidemokratiska värderingar och en antisemitisk världsåskådning vill Guillou inte kännas vid. Den senaste påminnelsen om det fick vi i Guillous svar till kritikerna i fredags, på Aftonbladets kultursida.  Hans senaste strategi är att försöka få det till att antisemitismen hos jihadister är något nytt, som kommit av att "liberalerna" nu givit terrorister idén att angripa judar. "De tänkte nog inte på judarna innan" skriver Guillou, trots att  antisemitismen varit en viktig ideologisk komponent inom den radikala islamismen sedan åtskilliga decennier (Saayid Qutb, som är en av de mest inflytelserika radikala islamistiska tänkarna, gav t ex ut sin bok "vår kamp mot judarna" på 1950-talet) och trots att 14 personer har mördats de senaste tre åren i attacker som riktats mot just judar i Europa. 

"Men till sist det allra värsta. Det som inte var sant om det antisemitiska hotet för en månad sedan kan vara på väg att bli sant. Varenda hemmaterrorist i Europa har fått nya insikter långt utöver deras historiska och teologiska bildningsnivå. De tänkte nog inte på det där med judarna. Men nu vet de vad som smärtar oss mest."

Antisemitismen, i den mån den finns, är alltså enligt Guillou något "liberalerna" stimulerat fram. Hur då? Genom att ta ställning mot judehat.

Rasismen finns i hela samhället

I dagens Sydsvenskan kritiserar Mats Skogkär Expo för att vi beskriver hatet mot landets minoriteter för enahanda. Bakgrunden är förra veckans söndagskrönika där jag beskrev hatpropagandan, hatbrotten och den utpekande retoriken som en slags lågintensiv terror.

I Mats Skogskärs ögon blundar vi för vem som egentligen står bakom hatet. Vi lyfter fram extremhögern, men blundar för antisemitismen som kommer från personer med muslimsk identitet i Malmö eller islamofobin i Södertälje som många gånger kommer från personer med asssyrisk/syriansk bakgrund.

Kort och gott. Invandringen för med sig konflikter som vi ignorerar, menar Skogskär.

Men är det verkligen så?

I själva verket tycks det vara Mats Skogkärs egen förståelse av rasismen och intoleransens natur som gör honom blind för vad jag faktiskt skrev.

I artikeln skrev jag.
”Det pågår en lågintensiv terror i Sverige. Den underblåses i första hand i hatets mörka korridorer på nätet av aktörer med fantasier om ett renat homogent samhälle. Rasistiska hatsajter, högerextrema organisationer, forum där konspirationer och myter förvandlas till sanningar. Den tar sig uttryck i verbala angrepp, fysiskt våld, hot och attacker mot församlings- och möteslokaler.”

Det är en beskrivning av extremhögern, men också hatets övriga apostlar. Där finns antisemitism utanför extremhögerns hägn. Islamofobins hela tankevärld, som sträcker sig utan den nationalistiska bubblan. Den folkligt förankrade antiziganismen. Hatet ser ut så. Rasistiska idétraditioner tar sig mer eller mindre uttryck i flera politiska miljöer och sammanhang.

Därför har vi skrivit om den utsatta situationen för muslimer i Södertälje, långt innan Uppdrag Granskning kom dit.

Vi har skrivit om och kommenterat situationen i Malmö vid så många tillfällen att jag tappat räkningen. Att antisemitismen många gånger kommer från personer med bakgrund i mellanöstern har vi aldrig hymlat om.

Vi har tagit upp intoleransen inom jihadismen.

För oss är det självklart. Rasistiska idétraditioner tar sig uttryck i samhällets alla delar. Rubriken på Mats Skogkärs artikel är talande nog ”De andras rasism”.
Det finns ingen sådan. Rasismens idéer finns i hela samhället. Den är vår allas.

De många rösternas dag

Idag är det Förintelsens minnesdag. Över stora delar av världen hedras minnet av Förintelsens offer. Det är en viktig dag. Som idéhistorikern Stephane Bruchfeld konstaterade i en briljant artikel i Svenska Dagbladet förra veckan är begreppet ”Förintelsen” konstruerat. Vi talar om Förintelsen, men vad menar vi egentligen? Folkmordet på judar? Hela Nazitysklands raspolitik och det systematiska mördandet av romer? Menar vi också utrensningen av politiska motståndare?

I värsta fall hamnar det luddiga begreppet i vägen för en djupare förståelse för den krokiga väg som ledde fram till massmördandet.  Förintelsen blir en ondska som inte kan begripas. Men vi måste försöka begripa. Det oerhörda är att det vi kallar Förintelsen genomfördes av människor. Utifrån en logik som möjliggjordes av idéer och förutsättningar skapade av människor.

Vi behöver höra så många vittnesmål som möjligt, lyssna, berätta och forska vidare. Det är först när vi försöker förstå mördandet och förtryckets dynamik utan förenklingar som vi kan vi dra den lärdom vår värld uppenbarligen fortfarande saknar.  Vi behöver minnas, men också diskutera.

Därför är det här de många rösternas dag.

Jag är själv stolt att sitta i styrelsen för Micael Bindefelds stiftelse till minne av Förintelsen. I år delar stiftelsen för förstå gången ut stipendier till kulturprojekt som syftar till att hålla minnet, och diskussionen, om Förintelsen vid liv.

De första stipendierna delas ut till två olika projekt. Fotograf Örjan Henriksson för utställningen Auschwitz KZ I-II. Henriksson har fått tillstånd att fotografera låsta rum inne i koncentrationslägret. Bilderna visas på Liljevalchs konsthall i Stockholm från den 24 april. Skådespelaren Sara Sommerfeld och författaren Johan Romin för dokumentärfilmen "Min farmor och Förintelsen". Sommerfeld har rest till platser där hennes farmor vistades under andra världskriget. Berättelser från släktingar och överlevare har samlats i filmen som kommer sändas i TV4 i maj.

Det är två projekt. Två perspektiv av tusen och åter tusen. Alla spelar roll.

Islamofobin i terrorns spår

Terrorattackerna i Paris har givetvis varit det givna debattämnet  den senaste tiden i pressen och sociala medier. Det är inte svårt att förstå. 11 journalister fick plikta med sina liv för att ha utövat sin yttrandefrihet. Många känner ett behov av att tydligt ta ställning för det fria ordets okränkbarhet och mot dem som hotar denna ordning.  Men, debatten har en otrevlig baksida. Den franska tragedin har stundtals också kantats av röster som ägnat sig åt misstänkliggörande av muslimer eller avfärdat islamofobin för att den anses vara en "upplevd", icke-verklig företeelse. Behovet av en förklaring till varför våldsbejakande religiösa extremister mitt på ljusa dagen kan storma en tidningsredaktion verkar också kräva syndabockar. Så tycks världen bli mer begriplig för somliga.

Det kommer med ett pris. Något vi vet av erfarenhet. Misstänkliggörandet av och de antisemitiska hatbrotten mot judar ökar varje gång de politiska förväxlingarna i den pågående Israel-Palestina konflikten eskalerar. Kravet på att judar måste kollektivt ta avstånd från den israeliska politiken kommer som ett brev på posten. Logiken är att alla judar unisont måste deklarera sitt ovillkorliga avståndstagande om de inte ska hållas ansvariga. Grundlösa anklagelser eller fysiska angrepp på judiska inrättningar följer. Förekomsten av antisemitismen i Europa kan inte förnekas. Efter den senaste tidens händelser har vi sett en ökad hotbild mot judar och inte heller dröjde det länge innan antijudiska konspirationsteorier spreds på nätet.

Terrorattackerna verkar ha fått anständighetens fördämningar att brista och återigen misstänkliggörs muslimer för händelser de omöjligen kan hållas kollektivt ansvariga för. Bara i Frankrike har det i kölvattnet av terrordåden i Paris rapporteras om 26 attacker mot moskéer och 60 incidenter med vad som misstänks vara ett islamofobiskt motiv. I veckan kunde Expo Idag rapportera om ett förmodat antimuslimskt mord.

Vi har en skyldighet att erkänna förekomsten av rasism mot olika grupper i samhället för att överhuvudtaget kunna bemöta den. Därför är det oroväckande att debatten om islamofobins vara eller icke-vara återigen dyker upp. För det finns en ovilja att erkänna denna form av rasism. Ett av många exempel är debatten som omgärdade Andreas Malms bok ”Hatet mot muslimer” för ett par år sedan. Det fanns röster som ansåg islamofobi förväxlas med en legitim religionskritik av islam eller att begreppet rentav utnyttjas som ett skrämselord för relativisera hat, intolerans och isolationism bland muslimer. Till exempel skrev debattören Dilsa Demirbag-Sten att "genomslagskraften och den frenetiska användningen av begreppet är tydliga indikationer på hur islamiska organisationer effektivt lyckas sprida den högst odemokratiska logiken bakom begreppet, vilket likställer religionskritik med att kränka muslimer."

Det påminner om hur antisemitismen ofta avfärdats av dess belackare som en förljugen strategi vars ändamål är tjäna "sionistiska intressen". Det finns likheter i retoriken. Nog för att religiösa tolkningar och deras praktiska tillämpning med all rätt ska kritiseras men det måste ske konsekvent och nyanserat. Alltför ofta är religionskritiken endast en förtäckt strategi att få misstänkliggöra muslimer utan att behöva tala om muslimer.

Och, efter terrorattackerna i Paris angrips begreppet på nytt. I debattinlägget ”Islamistiska kampens bränsle är islamofobi” skriver Johan Lundberg, tidigare redaktör för tidskriften Axess, och terrorismforskaren Magnus Norell att den ”upplevda” islamofobin i själva verket provocerar fram jihadistiska terrordåd som givetvis skulle tvinga fram starka reaktioner mot den islamistiska ideologin. Det är självklart att islamismen, som en politisk ideologi, måste få kritiseras. Desto allvarligare är att författarna inte vill kännas vid ett samhällsklimat där många muslimer blivit offer för hatet. Johan Lundberg har länge haft ett grumligt förhållningssätt till islamofobin. Som tidigare redaktör på Axess verkade han inte besväras av att en skribent som skrev för tidskriften även hade en redaktionell roll för en nättidning som vid flera tillfällen publicerat texter av okända islamofober som Bat Ye'or eller Geert Wilders.
Och, när man läser Lundbergs och Norells senaste text är det som om moskéer inte vandaliseras, de islamofobiska manifestationerna inte avlöser varandra, att det inte existerar en konspiratorisk antimuslimsk miljö på nätet eller att politiker runtom i Europa pekar ut muslimer som femtekolonnare.

Att peka ut muslimer som just femtekolonnare är en av Sverigedemokraternas paradgrenar. Så även denna gång efter tragedierna i Paris. Partisekreteraren, och andre vice talmannen, Björn Söder kunde skadeglatt skriva att ”fredens religion har visat sitt ansikte”. En antydan om att islam rent objektivt uppviglar till våld. Om denna världsreligion med över en miljard anhängare förstås som en statisk enhet ligger det nära till hans att betrakta muslimer som potentiella hot. I programmet Agenda utnyttjar partikollegan Richard Jomshof terrorattackerna för att argumentera för en minskad invandring för att komma till rätta med den "utbredda" religiösa extremismen bland muslimer. Sverigedemokraterna har varit tydliga i sitt principprogram att muslimska invandrare specifikt bär på en inneboende potential till fundamentalism.

Vi måste också inse att mer eller mindre grova uttalanden och misstänkliggöranden av muslimer även förekommer i samhällets mittfåra. Det är inte bara extremhögern som uttrycker sig rasistiskt mot muslimer. Ta till exempel Rupert Murdochs tweet. En av världens största mediemoguler skriver att ”kanske de flesta muslimer är fredliga, men tills de erkänner och tillintetgör deras växande jihadistiska cancer måste de hållas ansvariga”. Alla världens muslimer reduceras till sin religiösa tillhörighet och skuldbeläggs för en händelse de varken bett om eller varit delaktiga i. Murdoch är inte vem som helst, hans ord har en tyngd och hans åsikter återspeglas i exempelvis amerikanska Fox News rapportering om terrordåden i Paris. Nyhetskanalen ger hatet ännu en plattform att spridas från på bästa sändningstid till miljontals tittare. Kanalen har bland annat bjudit in antimuslimska röster för att kommentera händelserna

Även Göteborgs-Postens nya politiska redaktör Alice Teodorescu skriver en djupt problematisk text med utgångspunkt i terrorattackerna i Paris under rubriken "Dör du hellre stående än lever på knäna". Hon återger anekdotiskt om den åttaårige Mohammed från hennes tid som lärarvikarie som agerat uppstudsigt mot henne med motiveringen att hon var kvinna. Förklaringen till hans beteende säger Teodorescu inget om, men att hon lyfter denna händelse i relation till mordisk terrorism är djupt obehagligt och väcker legitima frågor. Hade åttaårige Erik varit ett lika tacksamt exempel för den nya redaktören?

Återigen. Vi vet vilka förödande konsekvenser det kollektiva skuldbeläggandet kan få. Det underblåser en samhällsutveckling där muslimer misstänkliggörs, marginaliseras och utsätts för hatbrott. Om vi inte ser det och uppmärksammar det så sviks de ideal som vi så gärna står upp för när terrorn slår till.

SD dåliga förlorare

Idag lämnar Sverigedemokraterna in en missförtroendeförklaring mot statsministern Stefan Löfven. Enligt Mattias Karlsson har Löfven inte lyckats samla en majoritet för sin politik, brutit tunga löften och undandragit svenska folket en möjlighet att få säga sitt om hur den krångliga parlamentariska situationen ska lösas upp.

I själva verket ser vi en dålig förlorare göra ett sista försök att ta tillbaka ett initiativ som man själv spelat bort.

Jimmie Åkessons mål innan valet var att bli ”absolut vågmästare”. Enligt uppgifter i Expressen ska det också ha varit Åkessons oro i samband med diskussionen om vilken budget SD skulle stödja i början av december förra året. Vad partiet än gjorde ska Åkessons prioritering ha varit att värna vågmästarrollen. Nu vet vi hur det gick.

Sverigedemokraterna spelade högt och tvingade fram en situation som till slut ledde till den så kallade decemberöverenskommelsen. Man kan tycka vad man vill om själva överenskommelsen. Sverigedemokraterna gör vad de kan för att utmåla de övriga riksdagspartierna som en enad kartell som Sverigedemokraterna nu utmanar. Det är den positionen som återstår. För faktum är att Sverigedemokraternas vågmästarroll nu är kraftigt försvagad.

Det brukar ibland sägas att vi borde fokusera mer på politikens innehåll och inte själva spelet  Men under de senaste månaderna har det pågått ett spel. Och av allt att döma blev SD förlorarna, åtminstone utifrån de mål Åkesson satte upp innan valet.