Igår hade jag den stora äran att få vara huvudtalare i Göteborg på minnesmanifestationen för att hedra Kristallnattens offer. Arrangörer var en bred uppslutning av diverse organisationer och partier. Nedan följer mitt talmanus.
Vänsterpartisten Jöran Fagerlund spelade in talet och lade upp det på sin blogg. Det går att lyssna på här.
Kvällar som den här påminner vi varandra om vad rasism och intolerans kan leda till. Kristallnatten var upptakten till rasismens yttersta konsekvenser.
Vi är här för att hedra dem som föll offer för nazismens brutalitet.
Men vi är också här för att vi tror på ett samhälle där vi klarar av att leva tillsammans.
På lika villkor. Med respekt för de mänskliga rättigheterna.
För det är det antirasism i grunden handlar om.
Att tro på ett samhälle där vi trots likheter och olikheter. Trots konflikter och meningsskiljaktigheter ändå kan hålla ihop.
Det är ingen utopi. Inget avlägset. Inget drömsamhälle långt, långt borta.
Men vi är inte där än.
För tittar ut över Sverige och den värld vi lever i kan vi konstatera att vi tillsammans har mycket att ta tag i.
Vi lever i en tid där människor förföljs och trakasseras. Kollektivt skuldbeläggs och diskrimineras.
Där rasistiska idéer, strukturer och attityder dag in och dag ut river upp sår i vårt samhälle.
Där människor döms på förhand. Inte får leva på lika villkor. Där dom mänskliga rättigheterna åsidosätts.
Där människor beskrivs som något som Sverige inte tål.
Utpekarretoriken och intolerans i alla dess former är en vår tids största samhällsproblem.
Antirasism handlar om att våga drömma om ett annat samhälle. Att peka ut en helt annan riktning än det splittringssamhälle som de som orkestrerar rasismen strävar efter.
För mig handlar antirasism om att bygga på det vi har gemensamt.
Och insikten om att människans komplexitet. Och att det i sin tur förenar.
Rasismen får ett fäste i samhället om vi låser oss till våra så kallade etniska tillhörigheter, våra religionstillhörigheter och så vidare.
I ett samhälle där den svarta tjejen i slöja bara är en svart tjej i slöja och den vita killen med snusfläckar på jeansen bara är en vit kille med snusfläckar på jeansen är det svårt att se vad dessa två faktiskt har gemensamt.
För nu är det så att både tjejen och killen vill att fastighetsskötaren ska komma när elementen krånglar.
De bor i samma trappuppgång. De är nämligen båda hyresgäster.
Eller att spårvagnen kommer när de är på väg till jobbet inne i stan. Även när det råkat ha fallit några höstlöv över spåren.
De kliver på på samma hållplats. De är nämligen båda två spårvagnsresenärer.
Eller att deras barn får en trygg uppväxt och en bra skolgång.
Deras barn går i samma skola.
Den svarta tjejen i slöja och den vita killen med snusfläckar på jeansen är nämligen båda två småbarnsföräldrar.
Eller att det går bra för det där fotbollslaget som de båda hejar på.
De är nämligen båda, hur konstigt det än låter, ÖIS:are
Dessa människor finns. Vi ser dom. Och vi känner dom människorna. Och vi är dom människorna.
Det är vi, tillsammans med dessa två människor, som är Sverige.
Men dessa vänskapsband ses som något udda ibland.
Och det är för att rasismen har tagit en så stor plats i vårt samhälle.
Rasismen reducerar oss till att det bara är vår hudfärg, vår etnicitet, vår sexuella läggning, vår religionstillhörighet som räknas.
Vi människor är mer än så.
Det vet vi för vi lever i verkligheten och inte i det verklighetsfrånvända homogena hittepåsamhälle som en broiler från Sölvesborg säger sig förespråka.
Antirasister, antifascister.
Antirasism handlar om att ta ansvar för det samhälle vi lever i.
Jag får många gånger höra att allt håller på att gå käpp rätt åt helvete.
Att stigande opinionssiffror för ett högerextremt parti, växande segregation och otryggheten i vårt samhälle inte går att gör någonting åt.
Det är trams.
Antirasismen och antifascismen har en stolt historia av segrar och idag ser vi hur människor i vårt samhälle går tillsammans och gör något åt problemen.
Som varje dag försöker få Sverige att hålla ihop. Som kämpar för gemenskap istället för splittring.
Människor som aktivt tar fajten i sin vardag. Som ser till att flyktingar blir en del av samhället och får stanna.
Flyktingrörelsen växer idag och det ska alla som värnar de mänskliga rättigheterna vara oerhört stolta över.
Människor som står upp för sitt lokalsamhälle när rasister försöker splittra det.
Jag har alltid varit stolt över att komma från Frillesås men efter den här hösten när lokalbefolkningen hemma genom organisering och opinionsbildning fått högerextremister att lämna samhället ifred efter ett patetiskt försöka att splittra det gör mig ännu stoltare.
Alla de människor som tar ett socialt ansvar i samhällen där otryggheten har slagit till. Som erbjuder en gemenskap och skiter fullständigt ifrån vilket land man kommer ifrån, vilken sexuell läggning man har eller om skulle råka ha en funktionsnedsättning.
Det är dessa människor som förkroppsligar drömmen om ett samhälle där vi klarar av att leva tillsammans. Det är dessa människor som gör drömmen till något greppbart.
Det är dessa människor som får mig att känna mig som en stolt antifascist och antirasist.
För någonstans vet vi allihop. Att det är när människor går samman som förändringarna kommer.
Det är tillsammans vi vinner över orättvisorna.
Så har det alltid varit. Det behöver man varken ha läst några kurser på universitet eller testuggat över några öl på Andra Långgatan för att förstå.
Tillsammanskapet istället för det förhatliga utanförskapet kännetecknar antirasismens och antifascismens stolta historia som alla som är här idag är en del av.
Det är när människor går ihop, håller ihop och bygger på det vi har gemensamt som de kalla nordanvindarna förvandlas till en ljum sommarbris.
Och vi gör det för att vi vet att det går. Vi gör det för att det är vårt ansvar. Allas ansvar.
Därför säger vi:
Inga fler kristallnätter.
Hopp inte hat.
Slut upp för ett samhälle där vi klarar av att leva tillsammans på lika villkor.
Tack för mig!
