Om ett par dagar är Kent Ekeroths så kallade time out över. Då räknar både allmänhet, politiska motståndare, media och sverigedemokrater med ett svar från Jimmie Åkesson huruvida partiets rättspolitiske talesperson ska få vara kvar i partiet och frågorna om Erik Almqvists vara eller icke vara kommer ännu en gång stå som spön i backen.
För Åkessons del är frågan om Almqvist och Ekeroths framtid i både partiet och riksdagen en återvändsgränd utan dess like.
Skulle Almqvist och Ekeroth få stanna kommer den rasistiska och sexistiska järnrörsskandalen etsa sig fast på partiet för en lång, lång tid framöver. Det är knappast så att de sverigedemokratiska järnrören kommer att användas mindre som epitet på partiet än exempelvis Toblerone har använts mot Socialdemokraterna av partiets motståndare i snart två decennium.
Skulle riksdagsgruppen dessutom vara så vansinnigt korkad att Ekeroth plockas tillbaka som rättspolitisk talesperson kommer varje debatt i riksdagen om kriminalpolitik bli en fars av sällan skådat slag.
Men framförallt handlar det om Åkessons utlovade nolltolerans. Den nya "nolltoleransen" kom i en tid då allt fler medier börjat uppmärksamma sverigedemokraters förehavanden på nätet där öppen rasism, gillande av rasideologiska rörelser och hotfulla utfall mot politiska motståndare var vardag.
Åkesson har hela tiden bedyrat att partiet inte har några "dubbla måttstockar" Varför får i sådana fall Ekeroth och Almqvist stanna? Missnöjet bland de gräsrötter som fått sina partikompisar uteslutna den senaste tiden lär inte bli minska trots att både Almqvist och Ekeroth är väl förankrade och populära hos stora delar av aktivistkadern.
Det är heller ingen hemlighet att Åkesson och hans närmaste drömmer om en mer utnyttjad vågmästarroll efter valet 2014 då den borgerliga alliansen i alla fall nu ser ut att vara sargad och endast skulle kunna behålla makten med en uppgörelse med något parti utanför Alliansen.
Nu har förvisso Fredrik Reinfeldt visat en egen slags nolltolerans inför uppgörelser med Åkesson och den hatfulla retoriken mot statsministern som finns inom Sverigedemokraterna gör ett scenario där Reinfeldt och Sverigedemokraterna sitter vid förhandlingsbordet oerhört avlägset. Med två riksdagsledamöter kvar i partiet, kända för både järnrör och rasism har knappast gjort partiet mer attraktivt som samarbetsparti.
Men det finns flera anledningar till varför Åkesson svävar på målet när han fått frågor om de båda riksdagsledamöternas framtid i riksdagen och partiet. Vad det gäller riksdagsplatserna kan han inte göra något åt dem. Skulle Åkesson utesluta de båda politikerna skulle splittringen vara total. Både Ekeroth och Almqvist har gått om anhängare som skulle se rött. Lägg där till ett ungdomsförbund och en traditionalistfalang i partiet som inte varit sena med att utnyttja den uppkomna situationen för att flytta fram sina positioner.
Och åtminstone Kent Ekeroth är så pass självständig att han mycket väl skulle kunna få för sig att starta eget med sina antimuslimska vänner som idag finns utanför partiet. Det vore en mardröm för Jimmie Åkesson då Ekeroth både sitter på internationella kontakter och en högljudd supporterskara på internet som Sverigedemokraterna definitivt inte vill ha emot sig.
Det finns också en något bortglömd aspekt vad det gäller Åkessons ambivalens inför beslutet om Almqvists och Ekeroths framtid. Skulle partiledaren mot all förmodan lyckas övertala de båda att lämna både partiet och riksdagen väntar åtminstone en ny riksdagsledamot som Åkesson absolut inte vill ha i riksdagen.
Först in om någon av järnrörspolitikerna skulle hoppa av är Markus Weichel från Östergötland. Weichel sitter i partistyrelsen och är ingen kontroversiell person för Jimmie Åkesson. Trots att han är dömd för förtal. Värre blir det med Anna Hagwall, partiets tidigare andre vice ordförande. Hagwall petades för några år sedan till förmån för Carina Herrstedt. Samma Herrstedt övertog även Hagwalls roll som kvinnoförbundsordförande. Något som Anna Hagwall ogillade skarpt och sedan dess har den tidigare frontfiguren sett med onda ögon på partiledningen. Det är det sista Åkesson och Söder behöver. Ännu hämndlysten partiveteran i riksdagsgruppen lierad med en revolterande SDU-ledning. Det är en mardröm som heter duga för Jimmie Åkesson.
Sölvesborgspolitikern sitter i en rävsax som det blir svår att ta sig ur helskinnad.
