Moderaternas i alla fall retoriska kursändring i migrationspolitiken är oroväckande av flera anledningar. Billströms retorik de senaste dagarna om ”minskade volymer i asyl och anhöriginvandringen” framstår det som om gränserna till Sverige står vidöppna. Man behöver inte ha någon större koll på migrationspolitiken för att förstå att så inte är fallet.
Än mer anmärkningsvärt är att om Billström vill göra verklighet av sin retorik så måste han riva upp utlänningslagen som är anpassad efter internationella konventioner. När flyktingaktivister och andra aktörer protesterat vid utvisningar har Billströms ständiga mantra varit att han inte kan lägga sig i enskilda fall. Det borde rimligtvis också gälla det omvända.
Med den utlänningslag Sverige har idag finns det vare sig ett maxantal eller minimital för hur många människor som ska få asyl. Skulle lagen rivas upp för att ”minska volymerna” hotas med andra ord asylrätten, det vill säga artikel 14 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.
Jag har väldigt svårt att se att vare sig Moderata Samlingspartiet eller merparten av deras väljare är beredda att göra det.
När Billström drack kaffe med Miljöpartiets migrationspolitiska talespersonen Maria Ferm inför ett medieuppbåd för ett par år sedan och meddelade att en blocköverskridande överenskommelse om anhöriginvandringen skulle komma till stånd delades flyktingrörelsen i två läger. De som såg det som ett framsteg och de som var glada över att familjer, framförallt från Somalia, nu äntligen skulle få återförenas.
Nu har åren gått och i år beräknades anhöriginvandringen från Somalia öka. Äntligen ska familjerna få återförenas. Då vill Billström plötsligt minska ”volymerna” av anhöriginvandringen. Vill han göra verklighet av sin retorik är det betydligt fler än Maria Ferm som känner sig lurade efter den där fikastunden.
Billström och den moderate partisekreteraren Kent Perssons viktigaste argument för att ”volymerna” ska minska tycks vara att det finns ”väljare som är oroliga”. Det är ett märkligt sätt att se på politik. Politiken och demokratin är som vi alla vet full av opinioner, åsikter och uppfattningar. Men av någon outgrundlig anledning verkar det som att det just är den opinion som kan tänka sig att begränsa asylrätten och förhindra familjers möjlighet att leva tillsammans ifred som ska gå till mötes.
Låt oss göra en liten jämförelse. Förra året gjorde Novus opinion för LO:s räkning en undersökning om väljarnas syn på huruvida företag som opererar i välfärdssektorn ska få ta ut vinst eller inte. Det visade sig att hela 80 procent av väljarna var för ett förbud av vinstdrivande företag inom välfärdssektorn.
Mig veterligen tillsatte inte Moderaterna en ny arbetsgrupp för att väljarna var oroliga över ”volymen” av riskkapitalbolag som livnär sig på skola, vård och omsorg.
Och det är inget konstigt med det.
För när det kommer till andra politikområden är partierna betydligt mer trygga med vad de tror på. Migrationspolitiken är trots att det kan handla om människors liv eller död uppenbarligen något man kan offra för att gå en opinion till mötes.
Det är beklämmande.
Och ibland kan man fråga sig var handlingskraften tagit vägen.
Det socialdemokratiska kommunalrådet Jimmy Jansson från Eskilstuna satt och beklagade sig i söndagens Agenda över att det saknas bostäder i kommunen för att ta emot fler flyktingar. Budskapet var som så många gånger tidigare från kommunalråd i svenska städer att nu får det räcka, att bostäderna är slut.
Inget besked om byggnation av nya bostäder eller åtminstone ett krav på regeringen att skjuta till mer pengar för bostadsbyggande.
Även här finns det en anledning att göra en jämförelse. I perioder, speciellt när det råder arbetslöshet, så flyttar fler människor till städer som Eskilstuna där det finns en högskola eller ett universitet. Och ibland händer att bostäderna tar slut. Kommunalrådens besked är knappast då att ge det hopplösa svaret att ingenting går att göra.
Men det är annorlunda när det gäller människor på flykt – då finns det uppenbarligen en ”orolig” opinion man måste dalta med.
