Befinner mig tillsammans med Daniel Poohl i London där vi har träffat vår brittiska partner Hope not hate. Hope not hate är en organisation som påminner om Stiftelsen Expo på många vis. Men skillnaderna är också stora.
Organisationen som är sprungen ur tidningen Searchlight bedriver precis som oss en publicistisk verksamhet, de föreläser och bedriver längre utbildningsprojekt samt ger ut rapporter om den organiserade intoleransen. Men till skillnad från oss så har Hope not hate i större utsträckning tagit steget ut i civilsamhället för att engagera antirasister och antifascister.
I samband med högerextrema British National Partys (BNP) framgångar bestämde sig Nick Lowles som leder organisationen att nu fick det vara slut med att bara sitta på läktaren och varna civilsamhället för den växande extremhögern. Man gjorde en studie bland de väljare som var "anti-BNP" där det framgick tydligt att många av dessa väljare ville engagera sig men de attraherades inte av den aggressiva och många gånger radikalistiska retorik som antirasistiska och antifascistiska rörelser saluförde i England. Istället efterfrågades en social rörelse som skulle verka för att lokalsamhällen håller ihop mot rasismen.
Slutsatsen och resultatet blev Hope not hate som i grunden handlar om två saker:
1. Att stärka gemenskapen i lokalsamhället genom sociala aktiviteter med ett antirasistiskt budskap.
2. Att genom folklig förankring i lokalsamhället erbjuda de människor som av olika anledningar skulle kunna attraheras av extremhögerns politik en gemenskap där rasismen inte längre är gångbar.
Tillvägagångssättet har utan tvekan varit lyckat. BNP har imploderat. I de flesta städer där partiet nådde framgångar för några år sedan är partiet mer eller mindre utraderat. Den brittiska extremhögern är idag en splittrad rörelse där även den omtalade huliganorganisationen English Defence League som för något år sedan spred skräck i många brittiska städer nu upplever en kraftig tillbakagång.
Men Hope not hate är inte nöjda. För även om extremhögern för tillfället är decimerad finns det fler utmaningar, kanske till och med större sådana. Hope not hate som från början uppfattades som endast en kampanj mot British National Party är idag snarare en proaktiv rörelse.
Idag är den utmaningen att förändra samhället i storts inställning till hur man behandlar minoritetsgrupper boendes i England och de människor som idag söker sig till landet. För det krävs en allians av progressiva krafter inom så väl politiken som civilsamhället. Där menar antifascisterna i Hope not hate, med sin partipolitiskt obundna roll, att de har en viktig roll att spela.
Det går inte att undgå att göra jämförelser med Sverige. Hope not hates kliv ut i civilsamhället är inspirerande. I en tid där antirasismen och antifascismen i Sverige i bästa fall är folkbildning är det uppenbart att vi har mycket att lära av våra brittiska vänner. Att grupper som Expo och Hope not hate inte heller kan nöja sig med att ett högerextremt parti förlorar i styrka är också en lärdom att tänka på - även om det ur ett svenskt perspektiv i nuläget kan kännas ganska avlägset.
