Under de senaste dagarna har Moderaternas migrationspolitiska utspel fått stor uppmärksamhet. Partiets utveckling är illavarslande på många sätt. Vi lever i en tid präglad av hög arbetslöshet och ekonomisk kris, både i Sverige och i Europa. Än så länge är invandringen långt ifrån den viktigaste frågan för de svenska väljarna, de bryr sig mer om skolan, jobben och sjukvården. Ändå tar frågan allt mer plats i debatten. Delvis är det en konsekvens av SD:s närvaro i rikspolitiken. Men vi talar också mer om invandringen för att det finns anledning att göra det. Sverige har under den senaste tiden tagit emot fler flyktingar än på länge. I många kommuner har det ökade behovet av platser för människor som fått uppehållstillstånd lett till praktiska problem. Systemet som det ser ut idag fungerar helt enkelt inte.
Moderaternas utspel ska nog i första hand ses som ett försök att blidka en allt mer högljudd intern opinion i partiet. Oavsett motiv tycks partiet inte veta vad man vill. Migrationsministern Tobias Billström gick först ut och talade om att minska asyl- och anhöriginvandringen, eller ”volymerna” som han kallar det. Ett oroväckande steg i riktning mot SD:s linje av en minister som inte verkar förstå principerna för den svenska asylpolitiken. Sedan läxades han upp av Fredrik Reinfeldt inför öppen ridå och plötsligt skulle Moderaterna inte alls begränsa invandringen.
Som en väg ut ur förvirringen tycks Moderaterna vilja positionera sig, som riksdagsledamoten Hanif Bali, uttryckte det i SVT:s Debatt igår; ”som en balans mellan de som inte ser några problem alls och de som inte ser några människor”.
En slags neutral part som på saklig grund ska ta sig an invandringsfrågan, utan Sverigedemokraternas rasism eller kritikernas ovilja att ”tala klarspråk” om invandringen.
Den positionen är de inte ensamma om.
En av de första att fylla i Tobias Billströms utspel om minskad invandring var Expressens ledarskribent Anna Dahlberg. I en ledare den 6 februari menade hon att de starka reaktionerna på Billströms utspel visade att ingen egentligen vill diskutera sakfrågan. Hon fick beröm på Twitter av statsvetaren Andreas Johansson Heinö för sitt ”sakliga” inlägg.
Så vad skrev då Anna Dahlberg? En sak har hon rätt i. Flyktingmottagandets brister är faktiska politiska utmaningar som inte kan negligeras.
Enligt en enkät i Dagens Samhälle där 70 procent av landets ordföranden i kommunstyrelserna deltog svarade sju av tio att de vill ha samma nivå i sitt flyktingmottagande som idag. Detta i ett läge där cirka 5000 personer som nyligen fått uppehållstillstånd står och väntar i Migrationsverkets lokaler på att få komma ut i samhället.
Orsakerna till att situationen ser ut som den gör är flera. Den havererade bostadspolitiken gör att det i flera kommuner helt enkelt saknas bostäder, kommuner tycker att de borde få en större ekonomisk ersättning från staten och dessutom finns det kommuner som helt enkelt inte vill ha invandring, som bestämt sig på förhand att det bara är ett problem.
Frågan är komplex och har många dimensioner. Jag har själv ingen konkret lösning. Men en sak är säker. Den så kallade saklighet som Anna Dahlberg bidrar med, och som applåderas av en inflytelserik statsvetare gör inte situationen bättre. Hon skriver svepande att vi befinner oss i ett läge där staten säger ja till flyktingmottagande men där kommunerna och arbetsmarknaden säger nej, där till och med klasskamraterna säger nej och flyr till andra skolor. Som om de kommuner som i Dagens Samhälles undersökning säger att de kan tänka sig att ta emot fler flyktingar inte finns, som om Sveriges skolelever flyr flyktingar. Det är inte bara falskt och osakligt, det underbygger en bild av ett Sverige där flyktingar inte är välkomna, och att vi därför ska ge upp, kapitulera inför främlingsfientligheten och låta politiken styras utifrån det.
Anna Dahlberg har förslag på tänkbara förändringar. Kanske borde vi införa tillfälliga uppehållstillstånd, resonerar hon. Kanske borde vi ta efter Norge när det gäller mottagningen av ensamkommande flyktingbarn. Exakt vad det betyder är oklart. Och precis som Moderaterna tar hon upp de människor som kommer till Sverige från Västra Balkan för att söka asyl.
Bortsett från Tobias Billströms första utspel om att ”minska volymerna” är det egentligen bara partiets politik för anhöriginvandrare och de asylsökande från västra Balkan som kommit på tal. De är för många, de tar upp plats, trots att vi vet att de flesta kommer att få avslag, låter det.
Vi kanske skulle ha en snabbprocess för just dem, föreslår Anna Dahlberg. Tobias Billström har sagt att han vill hitta politiska lösningar för att minska antalet asylsökande.
De säger det i saklighetens namn. Men glömmer att nämna att våra avvisningar av romer tillbaka till Kosovo har kritiserats hårt av Europarådet. Thomas Hammarberg, till nyligen Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, har kallat utvisningar av romer till Kosovo för inhumana. Han menar Sverige och andra europeiska behandlat romer annorlunda än andra skyddsbehövande flyktingar.
Om saklighet är att hävda att svenska skolelever flyr från sina klasskamrater som kommit som flyktingar eller om det är att ignorera kritik från människorättsorganisationer, vad är den då värd? Då blir den bara ett ord att gömma sig bakom för dem som säger att man är beredd att diskutera komplicerade frågor men som inte vill veta av kritik för konsekvenserna av sin politik.
