Den nybakade sverigedemokratiske riksdagsledamoten Markus Weichel har tillsammans med en partikamrat lämnat in en motion om att toppolitikerna i Norrköping där Wiechel sitter i kommunfullmäktige ska ta emot ensamkommande flyktingbarn i sina hem. I motionen skriver SD-politikerna:
"Istället för att placera så kallade ensamkommande flyktingbarn i dyra speciella boenden kan kommunstyrelsens ledamöter och ersättare öppna sina hem för dessa. Vid en placering av barnen hos våra toppolitiker kan politiken rättfärdigas lite mer inför alla kommuninvånare”.
Budskapet är inte nytt. Liknande motioner har även lagts i kommuner som Kungsbacka, Eslöv och Älmhult. Argumentationen ligger helt i linje med den sverigedemokratiska retoriken där politiska motståndare och journalister pekas ut som en enhetlig grupp boendes i etniskt homogena välbärgade områden.
I en kommentar till tidningen Folkbladet säger det socialdemokratiska kommunalrådet Lars Stjernkvist motionen och menar att förslaget bekräftar att ”SD står för en människosyn där man delar upp människor och ifrågasätter deras rättigheter och skyldigheter”.
Och givetvis har han rätt i det. Men man skulle också kunna vända på argumentationen för att på så vis visa hur fantastiskt verklighetsfrånvänt SD-förslaget är.
Sverigedemokraterna säger sig värna pensionärerna. Varför inte då verka för att äldreboendena läggs ner och att de sverigedemokratiska politikerna tar hand om landets senildementa i sina egna hem?
Partiet förespråkar även ett så kallat ”klassmorfarsystem”. Där pensionärer ska agera rastvakter och liknande vid landets skolor. Men varför på skolorna? Kan inte partiets företrädare själva upplåta sina hem åt seniorer som vid köksborden berättar historier om det "folkhem" Sverigedemokraterna vill tillbaka till.
En tid när oliktänkande sattes i arbetsläger och delar av befolkningen tvångssteriliserades.
Och borde inte Sverigedemokraterna som motionerat i både riksdag och i flera kommuner om att skattebetalarna ska finansiera en utställning av konstnären Lars Vilks så kallade rondellhund istället anordna en turné där partiets favoritkonstnär får ställa ut sitt konstverk i varenda sverigedemokratisk politikers hem?
Den här argumentationen kan och bör givetvis uppfattas som oseriös. Men lika barn leka bäst. Om Sverigedemokraterna menar allvar med sin politik får de också vara beredda på att ta ansvar för den på samma sätt som partiet förutsätter att dess motståndare ska ta ansvar för sin.
