På söndag är det Förintelsens minnesdag. Runt om i världen hålls manifestationer och minnesstunder för att hedra offren för Nazitysklands folkmord. Det är nu 68 år sedan sovjetiska Röda Armén befriade fångarna i koncentrations- och dödslägret i Auschwitz, och i samma stund öppnade omvärldens ögon för Förintelsens brutalitet.
Nazitysklands krigsbrott och massmördande var känt redan under kriget. Men det var i fredstid som det blev möjligt att börja försöka förstå det. Efter 1945 ställdes bödlarna och folkmordsingenjörerna inför rätta. De överlevande hade inga andra val än att på olika sätt behandla sina trauman. Förintelsen blev slutpunkten för det Europa som slet sig själv i stycken, och en startpunkt för de som ville bygga en ny framtid.
Och när vi nu flera decennier senare minns Förintelsens offer är det allt detta vi omfamnar. Vikten av det personliga ansvaret. Solidariteten med offren. De överlevandes egna minnen och berättelser. Drömmen om en ny värld.
Vi minns för att det leder oss i rätt riktning. Minnet av Förintelsen lär oss om vägen mot ett folkmord, att Förintelsen gjordes möjlig genom en avhumanisering av de som skulle rensas bort. Den lär oss om riskerna med en politik som strävar efter renhet och homogenitet. Den lär oss känna igen intoleransens stereotyper och mekanismer.
Och tyvärr lever vi en tid där vi behöver påminnas. Nazitysklands massmordspolitik drabbade alla de som inte ansågs få plats i Hitlers tredje rike. Oppositionella, handikappade, romer, Jehovas vittnen, homosexuella. De var alla offer för nationalsocialismens strävan efter ett samhälle där den rena ariska rasen skulle uppfylla nationen och där kritik mot den starke ledaren skulle straffas. Den starkes rätt över den svage. Våldet som maktinstrument. Men den yttersta fienden för Nazityskland var den inbillade judiska konspirationen och därmed judarna. Det systematiska mördandet av judar utgick från antisemitismens vanföreställningar. Samma idéer som vi ser i Sverige och runt om i världen idag.
Antisemitismen lever. Det finns så många exempel på olika aktuella uttryck av judehat att listan skulle kunna bli oöverskådlig. Irans antisemitiska utrikespolitiska utspel. Judar i Malmö som vittnar om våld och trakasserier. Gyllene Gryning och Jobbiks aggressiva retorik. Konspirationismens idéer om en dold världsordning kontrollerad av judar. Allt är uttryck för en idé med djupa rötter i historien, men samtidigt en förmåga anpassa sig till nya tider.
Det är idé som lever långt utanför extremistgruppers små universum. I Forum för Levande Historias attitydundersökning Den mångtydiga intoleransen från 2010 visar det sig att nära en femtedel av landets skolungdomar uppvisar negativa attityder gentemot judar. I rapporten Intolerance, prejudice and discrimination (2011) av bland annat den tyska professorn Andreas Zick, konstaterade man bland annat att en fjärdedel (24,5%) av de européer som svarat på undersökningens enkät instämde delvis eller helt med den traditionella antisemitiska konspirationsmyten att ”judar har för stort inflytande i mitt land”.
Det ligger nära till hands att tala om Förintelsen som något ogreppbart. Något overkligt. Ett svart hål i mänsklighetens historia som vi aldrig kommer att kunna förstå. Men det var inte. Den var i allra högsta grad vardaglig. Verkliga människor som gjorde rationella val. Det är därför vi måste minnas.
För att historien har visat att liknade saker kan hända igen.
För att det inte ska hända igen.
