Det nyss gångna året avslutades med en debatt där begreppet ”fascism” återigen tog plats på ledar och kultursidorna. Historikern Henrik Arnstads debattartikel ”Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti” (DN-debatt 111115) fick ett stort genomslag. I artikeln skriver historikern bland annat:
”Kärnan i den fascistiska ideologin är nationalismen. En folklig ultranationalism, med syfte att rädda nationen undan förfall och degenerering med en nationell återfödelse som konkret politiskt mål”.
Bara några veckor senare satt Aftonbladets chefredaktör och ansvarige utgivare Jan Helin i SVT:s samhällsprogram ”Hübinette” och beskrev Sverigedemokraterna som just ”fascister”.
Och på kultursidorna i Helins tidning har nyss nämnde Arnstad och författaren Petter Larsson debatterat huruvida just Sverigedemokraterna är fascister eller inte. Begreppsdiskussioner kan ibland vara till leda och i värsta fall rent navelskåderi. Men diskussionen där de fascistoida och direkt antidemokratiska inslagen i intoleranta partier som Sverigedemokraternas ideologi lyfts fram är av stor nytta för den som vill formulera ett fungerande motstånd mot dessa partier och strömningar.
För den som ”bara” belyser rasismen och intoleransen riskerar att missa en viktig pusselbit. Även om en intolerant människosyn är en motsättning till demokratins grundvalar så är de fascistiska och repressiva fundamenten i även de moderna högerextrema och i de flesta högerpopulistiska partierna minst lika viktiga.
Dessa partiers ständiga motstånd till en levande och vital ideologisk debatt utifrån andra ideologier än den egna är ett tydligt exempel på det. Och lika så hur meningsmotståndare som inte delar dessa partiers åsikter i återkommande ordalag beskrivs som ”landsförrädare” eller i den svenska extremhögerns fall som ”svenskfientliga”.
Det ger en tydlig fingervisning om vad dessa partier vill göra med oss som inte tycker som dem om de skulle komma till makten.
De ständiga ropen på förbud av kulturyttringar som de kallar för ”provocerande konst” eller de än mer fanatiska kraven på ”hårdare straff” är andra talande exempel.
Det finns många vattendelare inom den organiserade intoleransen. Men en sak som förenar, förutom just intoleransen, är föraktet för det demokratiska samtalet. Vi ser det hos Sverigedemokraterna som klumpar ihop sina motståndare till den ”politiskt korrekta sjuklövern”. Vi ser det hos nazisterna i Svenskarnas parti och Svenska Motståndsrörelsen som ser ideologier som liberalism och marxism som ”olika sidor av samma mynt".
Vi ser det hos de totalitära islamisterna. Vi ser det i konspirationsistmiljöerna där både höger och vänsterideologierna och konflikterna mellan dessa ses som ett spel för gallerierna orkestrerat av en hemlig maktelit som bara vill dölja ”sanningen”. Vi ser det i den antimuslimska miljön som menar att de ”politiskt korrekta” är av samma skrot och korn och har sålt sig till en påstådd muslimsk konspiration.
Intoleransens utbredning och på så vis potential till mobilisering mäts kontinuerligt i Europa. Universitetet i Bielefeld konstaterade för ett par år sedan i en studie gjord i ett antal länder att 24,5 procent tyckte att judar har för mycket makt i det berörda landet samt att 31,3 procent tyckte att det finns en naturlig hierarki mellan svarta och vita. Men även synen på demokrati undersöks och även den forskningen vittnar om att det finns fog för oro.
Förra sommaren kom statsvetarna Staffan I Lindberg och Richard Svensson, bägge huserande vid Göteborgs universitet, med en rapport som resulterade i boken ”Röster till salu”. Boken rönte ingen större uppmärksamhet förutom än viss kritik från borgerligt håll. Möjligen handlade den borgerliga kritiken om de båda statsvetarnas slutsats, att de antidemokratiska värderingarna är ett resultat av den förda utbildningspolitiken än själva siffrorna i studien som kommer från den svenska delen av World Values Survey-undersökningen.
I undersökningen som är gjord bland ungdomar mellan 18 och 29 år visar det sig att en av fem kan tänka sig att sälja sin röst för en mindre summa pengar medan var fjärde tillfrågad inte tycker att det är så viktigt att de får leva i en demokrati och lika många tycker det vore bra, eller mycket bra, om Sverige styrdes av en ”stark ledare som inte behöver bry sig om riksdagen eller allmänna val”.
Mot denna bakgrund finns det all anledning att vara på sin vakt. De fascistoida, reaktionära och antidemokratiska inslagen hos de partier som idag klassas som ”invandringskritiska”, ”neonationalistiska” eller ”främlingsfientliga” eller vad som är populärt för stunden har definitivt ett visst folkligt stöd. Åtminstone bland ungdomar. När dessa partier även tenderar att agera som en social rörelse för att nå legitimitet är risken ännu större att de får gehör för sina idéer.
I det senaste numret av tidskriften Expo skriver historikern Heléne Lööw om ”Extremisternas sociala engagemang”. Lööw radar upp ett antal exempel på hur högerextremister patrullerar otrygga områden, anordnar soppkök, driver idrottsföreningar och ungdomsverksamhet. Artikeln avslutas med följande meningar: ”När tilliten till systemet börjar rämna, när samhället drar sig tillbaka, så skapas ett utrymme för andra att ta över och vinna legitimitet i kraft av att de erbjuder den trygghet som människor inte längre uppfattar att samhället kan erbjuda. I debatten talas mycket om att frivilliga krafter måste mobiliseras och det finns många former av frivilliga krafter. Men, det är inte alltid de vi tror att det ska vara”.
Häri ligger emellertid antifascismens och antirasismens stora potential. Medan de fascistiska och intoleranta krafterna använder sin sociala verksamhet för att skilja på folk och folk och på så vis splittrar många gånger redan utsatta områden borde antifascismen vara de som genom social verksamhet skapar trygghet för alla.
I den lilla boken ”Positiv antirasism” som undertecknad och Daniel Poohl gav ut förra året menade vi att antirasism också måste handla om att vara för något. Vi formulerade vår vision som ”ett samhälle där vi klarar av att leva tillsammans – på lika villkor”. Och den viktigaste beståndsdelen för att nå det samhället är givetvis mötet mellan människor. Men också en levande debatt där de politiska skiljelinjerna mellan höger och vänster är tydliga.
En konsekvent antirasism och antifascism som förenar så väl borgerligt sinnade, socialliberaler, socialdemokrater, gröna och socialister måste kombineras med att de politiska partierna och andra intressegrupper vågar bråka med varandra. Att politikerna helt enkelt vågar utgå från de ideologier som deras partier de facto bygger på. Samtidigt som man håller en enad front mot fascismen. Vilket har varit ett vinnande koncept tidigare genom historien.
Så bygger man en stark antifascistisk rörelse.
