Dags att uppmärksamma de afrofobiska hatbrotten

Brottsförebyggande rådet, Brå, har släppt sin årliga rapport om hatbrott. Det totala antalet polisanmälningar med identifierade hatbrottsmotiv under 2012 har ökat marginellt jämfört med året innan. I ett längre perspektiv, i jämförelse med 2008, har anmälningarna minskat. Från 5 895 år 2008 till 5 518 under 2012.

Hatbrottens karaktär, vem som utsätts för dem, anmälningsbenägenheten och polisens arbete med att klara upp hatbrott är en spegelbild av rasismen och intoleransen i det svenska samhället.

Därför finns det anledning att faktiskt glädjas en aning av resultatet. Siffrorna i Brås rapport antyder att acceptansen för hbt-personer ökar. Det skulle i så fall vara resultatet av hbt-rörelsens långa kamp för lika villkor. Det skulle i så fall visa att det är möjligt att vända utvecklingen.  Att det faktiskt går att ändra attityder genom målmedvetet, tålmodigt och envist opinionsarbete.

Det betyder förstås inte att problemen är borta.  Förra året anmäldes 694 homofobiska hatbrott och 41 transfobiska. Det är ungefär två anmälningar varje dag. Och enligt nationella trygghetsundersökningen, som utgör en del av Brås rapport, utsattes uppskattningsvis 13 000 personer för 21 000 homofobiska hatbrott under 2011. Enligt samma undersökning ska bara 21 procent av dem ha anmälts.

Det finns alltså ett stort mörkertal.  Dessutom visar Brås statistik att andelen våldsbrott är särskilt hög när det gäller afrofobiska och homofobiska hatbrott.

Så homofobin lever i allra högsta grad och människor utsätts fortfarande dagligen för hatbrott. Det gör det svårt att fira resultatet.

Det finns dessutom ännu mer oroande tendenser. Samtidigt som det totala antalet anmälda hatbrott är ungefär lika stort som året innan så ökar afrofobiska och antiromska och kristofobiska anmälda hatbrott. När det gäller de afrofobiska hatbrotten utgör de nu den enskilt största andelen. Förra året anmäldes 940 hatbrott, en ökning med 17 procent jämfört med året innan.

Bakom siffrorna gömmer sig en brutal verklighet. Så här kan det låta: (Citaten är hämtade från Brås rapport)

”Målsägande jobbar som busschaufför och sa till misstänkt person att han måste ha en giltig biljett för att få åka med. Misstänkt ska då ha sagt att ”ingen neger ska ta betalt av mig” och att han var en ”jävla negerapa”. I samband med detta mottog målsägande ett knytnävsslag i huvudet. Andra passagerare gick emellan och lyckades få misstänkt person ur bussen. Därefter försvann gärningspersonen iväg från platsen. ”

”Målsägande och hans familj har bott i huset i snart ett år. Ganska snart efter att de flyttade in började utpekad bland annat kalla målsägande för ”jävla neger, vi vill inte ha er här”. Målsägande uppger även att utpekad har betett sig aggressivt och kastat saker efter familjen när de har mötts i trapphuset.”

Totalt handlar det om 209 anmälda våldsbrott under 2012. 310 fall av olaga hot och ofredande. Ett misslyckande för demokratin, ett hot mot det öppna samhället. Ett helvete för den som drabbas.

Så är det förstås för alla som drabbas. 221 anmälningar om antisemitiskt motiverade brott gjordes under 2012, en ökning med 14 procent jämfört med året innan, 306 islamofobiska, en ökning med 10 procent, 200 kristofobiska, en ökning med 23 procent, hatbrott mellan minoriteter 454, en minskning med 18 procent och mot majoritetsgruppen, det som högerextremister skulle kalla ”svenskfientliga, 126, en minskning med 2 procent.

I all denna sifferexercis sticker ändå de afrofobiska brotten ut. För att de är flest, för att de har ökat i antal varje år, bortsett från 2011 då de minskade marginellt, och framför allt för att de inte uppmärksammas i den grad de borde.

Det brukar sägas att den biologiska rasismen har bytts ut mot en mer sofistikerad
kulturrasism. Så är det kanske i politiken och det offentliga samtalet men inte i vardagen. Inte för de afrosvenskar eller andra med en mörk hudfärg som drabbas. Inte för busschauffören eller familjen i Brås exempel. Där är rasismen vulgär och grov, ett eko från hundratals år av förtryck.
Det är hög tid att på allvar börja uppmärksamma de afrofobiska hatbrotten.

Oavsett vem som drabbas så återstår ett grundläggande problem. I bara sex procent av fallen leder anmälningar till en person fälls.
Det har sina förklaringar. Många av brotten är svåra att utreda.
Men för den som drabbas spelar det mindre roll. Att drabbas av ett hatbrott kan bli ett sår för livet. När dessutom inte rättsapparaten lyckas gripa den skyldiga riskerar det att bli en dubbel kränkning.